Senaste kommentarerna i forumet

Det känns som det blir värre och värre. Dricker oftare typ varje kväll. Har tagit bort oss från Facebook för att inte göra oss oroliga. Socialsekreteraren tar inte emot fler orosanmälningar, jag har gjort två. Kompisar ringer och är oroliga. Hon ringer inte oss heller sedan en vecka tillbaka. När skall detta sluta! Hon vet att vi älskar henne och hjälper henne till nykterhet. Men hon vill inte! Förra gången mådde hon så dåligt både fysiskt och psykiskt. Hur skall man orka?

Vad jag känner igen mig.
Jag tror att det är det som beskrivs så bra i boken : kvinnor som älskar för mycket.
Vi är liksom inte riktigt egna personer.
Vi fungerar bara på riktigt i förhållande till andra människor.
Helst till såna som behöver oss på något plan,barn alkoholister eller vänner som mår dåligt.
Utan dessa bekräftelser som vi får från dom är vi blanka och tomma.

Jag kan bara rekommendera dig att läsa den boken och kanske om du vill och kan börja jobba med den biten som en del väljer att börja jobba med när de lever i relation med den som dricker.

Självvärdet,rätten att få må bra och lyckan i att man faktiskt lever.
Jag får kämpa och vissa dagar lyckas det bra och andra dagar vill jag precis som du vrida klockan tillbaka trots att de sista åren inte hade kvalitet alls.

Men det satt ändå ihop med det liv som faktiskt fungerade (tidigare år)och var givande trots att det kanske inte på alla plan var helt sunt.

Jag lever nu i särboskap med en man som inte alls behöver mig på samma sätt och inte heller bekräftar mig på samma sätt som jag fick med min alkoholist.

Det är svårt att vara utan den delen i mitt liv,men jag vet att detta är en mycket sundare relation som bygger på självständighet och fria val och inte på den sjuka symbios som uppstår i en missbrukarrelation.

Så jag jobbar på att se när jag vandrar åt fel håll och försöker stoppa upp och styra om mig mot bättre mål.

Men jag minns när jag träffade mitt ex,hur hela mitt liv plötsligt fick mening och gick som på räls,jag var hemma.
För att jag hade träffat någon som behövde mig på samma sätt som jag behövde honom.
Men jag vill inte dit igen, i längden så skulle jag inte orka med svängningarna oron och hopplösheten.
Han dricker fortfarande och kopiösa mängder.
Det är troligen bara några år innan hans kropp sätter stopp för hans liv.
Det är nog också först när det börjar göra ont som man börja läka och sörja på riktigt.
Före det så tror jag man är kvar i någon sorts band till den som dricker och man har inte på allvar börjat bearbeta separationen.

Men nu talar jag för egen del och hur det har varit för mig.
Din historia kan ju vara en helt annan.

Nu var det länge sedan jag skrev här. Hat känt ett behov länge att skriva av mig och få höra vad ni här på forumet har att säga om min situation, men har inte blivit av. Men nu har jag känt mig så ledsen ett tag att jag måste bara sätta mig ner och skriva.
Nu är det drygt ett år sedan jag och min alkoholist blev skilda på riktigt och ett och ett halvt år sedan vi flyttade isär. Trodde nog innan att livet skulle kännas bättre nu, men tyvärr mår jag inte så bra. Känner mig bara hel och glad när jag umgås med mina barn, men jag kan ju inte hänga upp mig på dem.
När jag var gift älskade jag mina stunder då jag fick vara ensam och kunde inte föreställa mig att jag skulle kunna känna mig ensam. Men det gör jag nu rätt ofta. Faktiskt saknar jag mitt gamla liv på många sätt. Jag försöker att tänka på hur ledsen jag var många gånger när han bara drack, ljög mig rakt upp i ansikten och skämde ut sig. Det hjälper dock inte nu, jag saknar den mannen som han innerst inne är och jag känner mig halv utan honom.
Känns inte som jag ska kunna älska någon igen. Jag jämför alla män jag träffar med honom och då saknar de mycket. Många dagar är jag så deppig och vill bara att skilsmässan ska gå att ta bort. Han är mitt livs kärlek, men så jävla sorgligt att han blev alkoholist och förstörde vårt liv ihop.
Jag vet att han dricker mycket nu också och nu när jag träffar honom känner jag ingen ilska, så som jag gjorde innan, utan blir bara ledsen och känner oro.
Jag som hatade honom för allt han gjorde mot mig innan och kände avsky när han drack. Nu saknar jag honom. Eller vad är det som händer med mig??
Idag har varit en tung söndag, känner mig så ledsen och bara vill gråta.
Han har skickat så himla mycket elaka sms sedan vi skildes, men nu de sista veckorna har han inte hört av sig alls mycket. Det är ju det jag har önskat hela tiden, men nu mår jag ännu sämre när han inte hör av sig alls.
Är jag helt sjuk? Jag känner mig inte frisk i alla fall. Känner ingen glädje i att greja hemma eller att hitta på saker, saknar drivet till det. Egentligen var det precis så jag kände de sista åren vi levde ihop också, hade ingen lust att greja eller hitta på något.
Varför blir det inte bättre???

På mitt sätt så tycker jag ändå att min historia är en lyckosam historia.
Jag har här på forumet ofta förundrats över vad vi medberoende ställer upp på och blir tvungen att hantera.
Då vi om och om igen väljer vår alkoholist som istället för att välja oss väljer alkoholen,
Vi står där ändå och hoppas och väntar och glädjer åt oss de skärvor av lycka som glänser till där mellan varven.
De som gör att vi står ut och fortsätter att hoppas.

Jag vill också lägga till att denna tolkning är förstås min och grundad på mina erfarenheter.
Jag som är trasig och gjort vissa insikter om mig själv..
Jag vet inget om dig och dina eventuella sår och ber om ursäkt om jag klampar in och tror mig veta något om dig och din bakgrund.

Kanske det är just den typen av relation vi klarar av eller behöver.
Den som bara ibland ger oss glädje och framtidstro och så att säga endast bitvis tillfredsställer oss.

Kanske är vi inte kapabla till att leva ett liv i harmoni och samförstånd med en man vi kan älska just för den saken.
Att han kan ge oss det varje människa behöver,ro och trygghet.

Så länge vi söker kaos och förtvivlan så kommer vi inte att bli friska.

Men lyckliga kan vi vara ändå i denna bergochdalbana.
Vår form av lycka som vi kan hantera med vår såriga bakgrund som gör att vi ändå stannar.

För mig som medberoende behöver jag bryta invanda mönster för att inte gå under och gå sönder.

Jag går längs en gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag faller ner
Jag är förlorad, jag är hjälplös
Det är inte mitt fel
Det tar en evighet att hitta en väg upp ur hålet

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag låtsas inte se det och jag faller ner igen
Jag kan inte fatta att jag hamnat på samma ställe igen
Det är inte mitt fel och det tar lång tid att ta sig upp igen

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag ser att det är där
Jag trillar fortfarande ner, det har blivit en vana
Mina ögon är öppna och jag vet var jag är
Det är mitt eget fel och jag tar mig upp omedelbart

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag går vid sidan av det

Jag går en annan väg ❤️

Både för att du delar med dig av din väg mot frihet och för dina kommentarer till andra som klafsar omkring i medberoendeträsket. Jag följer dig fast jag sällan kommenterar. Allt gott / mt

Hej! Jag är 22 och sitter i en nästan exakt likadan situation som dig , men min pojkvän har aldrig bråkat eller liknande .han ljuger och gömmer sprit som mest vilket också är något som sårar extremt mycket .Jag har absolut inte en aning om hur du ska göra och jag förstår att du kanske inte vill göra slut , men vill iallafall berätta för dig att det finns fler i din situation och du är inte ensam i den ! Jag mår skit dåligt över min egen situation men jag älskar min sambo och jag vet att han älskar mig men alkoholen har ett för fast grepp i honom , o man kan inte göra mer än att försöka få dem att söka hjälp .

Men ändå lite upp och ned.
Att livet är så mycket begrundande och ältande när man egentligen bara vill ha lugn och ro.
Men ingen lugn och ro om man inte ältar klart.

Att vara i process och bearbeta all gammal dynga tar enormt mycket kraft och tid.
Jag önskar att det snart är över så att jag kan sätta ny fart mot nya mål.
Jag upplever ibland att jag är kvar i gammal gegga som ingen annan än jag grävt fram och står och klafsar i.
Men innan det runnit undan så kan jag inte riktigt känna lugnet och se klart.

Ibland gör jag det och jag försöker hålla fast känslan så länge det går.
För sen är det något som stör igen.

Det viktiga som jag måste ha i fokus är ju,vad gör jag åt det?
Låter jag mig bli ett offer och ställer upp i hjälparrollen oavsett orsak så måste jag också ha förstånd och mod att säga nej.
Även om det gör ont att säga nej till de som behöver min hjälp.

Just nu behöver jag kraften till mig själv och till mitt eget liv för jag har så lite resurser kvar i dagsläget.
Så lite behövs för att jag ska tippa över.
För även om jag i mångt och mycket har börjat staka ut nya livsmönster så behövs så lite för att jag ska göra avkall från dom.
Så lätt att bara ramla tillbaka och bli trygg i det jag redan kan.

Att varje dag välja mig själv istället för alla andra som kan tänkas behöva mig är svårt.
Att varje dag säga att jag är värd att få må bra och uppleva lycka kan tyckas självklart.
Men när det inte på något sätt är självklart så måste jag ha det som mitt dagliga mål.
Välja mig själv och det som gör mig gott så att jag orkar leva för de i min närhet som verkligen ska finnas där.

Det är ledsamt att sa att ni överhuvudtaget inte pratar om detta. Det är strort att du gör det nu. Du har all rätt att säga vad du tycker det här har ju såklart påverkat dig enormt. Det låter som hela familjen behöver hjälp. Det är ingen sund familj som fungerar så. Du kanske skulle behöva någon att prata med om detta?
Jag tycker du är modig som bryter tystnaden om än på ett anonymt forum, det är en början.

Systers dotter har satt gränser för sin pappa, att han får gärna komma och hälsa på, men bara då han är nykter.
Lika åker hon inte hem till honom om han inte är det.
En vuxen människa kan man inte göra så mycket åt om de inte har insikt själva, men du kan ta ansvar för din familj.
Man behöver inte vara arg eller känslosam på något vis egentligen, bara konstagera att nu har jag beslutat detta för jag
tar ansvar för att mina barn inte ska behöva vara med om detta.
Jag skulle nog titta lite på mig själv också i den här situationen, på mitt medberoende, hur står det till med det?
Det finns böcker för vuxna barn till alkoholister som AA har, jag har läst och jag kunde känna igen mig i boken som om den skrevs om mig.
Kram och hoppas att du sätter gränser, det mår din familj bra av. Hur dina föräldrar mår i det är upp till dem.

Hej!
Känner igen det där att blunda för elefanten i rummet,alltså att inget säga till den som dricker.Tycker att du ska säga som det är till din pappa, berätta hur du känner inför att han dricker och om dina föräldrars konflikter. Sätt ord på känslorna. Det är bra för dig som jag antar är yngre, att dels få sätta ord på det för din egna skull och för att ge dina föräldrar ansvaret de ska ta för deras relation och din pappa för sina problem med alkoholen. Han är vuxen och ska påminnas om det också. Han har ett ansvar att ta tag i sitt drickande., varje vuxen människa har ett eget ansvar för att sätta flaskan till munnen. Oavsett vad skälet är till att dricka.
Bra att du ska flytta hemifrån, då kan du få distans och få ditt egna perspektiv på det.

Jag fick lägenheten och flyttar ut 1/2. Om det blir som särbo eller som singel återstår att se....
Kravet blir att han ska ta tag i sitt liv, bli mogen och ansvarsfull.

jag har kanske varit lite hård mot dom men jag vill verkligen att dom ska lägga ner, pappa har redan haft cancer och hjärtflimmer. jag har tagit ifrån dom barnbarnen och sagt att de får välja. men verkar inte funka än. samtidigt är vi alla konflikträdda så detta är så svårt. min barndom har verkligen tagit stryk av alkoholen :(

Men jag mår något bättre tror jag. Jag känner mig starkare mentalt. Jag har börjat prata om livet jag lever med en underbar arbetskamrat. Jag har också berättat för min chef och fick fantastiskt stöd. Det känns väldigt bra men det ökar min insikt och jag ifrågasätter mig själv. Jag förstår att jag kommer göra en förändring, behöver lite tid tid och att alla helger är över.
Mannen har ökat sitt drickande till en Box 3l minst 5 dagar i veckan. Dessutom blir det några 7% öl också. Hur klarar han detta. Han blir inte odrägligt full, han tål så mycket. Däremot luktar han starkt av alkohol. Inte så konstigt.
Känner att jag har en ständig stress eftersom jag har så stort kontrollbehov över hans drickande.
Dessutom är jag orolig för att han ska dö. Jag inser att vill jag ha en förändring så måste den börja hos mig. Man kan inte förändra en annan människa om den inte vill

Kunde inte ha sagt det bättre.

Det är i princip omöjligt att prata med en missbrukare, alla försvar kommer fram. Insikten måste komma inifrån och självklart kan man säga vad man tycker men det verkar svårt för dig eftersom din pappa blir arg (försvar). kan du prova att skicka ett brev till dem, där du förklarar din oro, inte anklaga, inte lägga skuld eller skam utan bara berätta hur du känner. Sen är valet deras.

Du kan inte tvinga dem att vara nyktra MEN du kan ställa krav på ert umgänge, spec. utifrån din son, ska ni träffas kan du mycket väl säga att det bara blir om de är nyktra och för att underlätta (om man vill det) så man umgås vid tidpunkter då chansen att de är nyktra är störst t.ex. fm fika...Kommer de till ett möte onyktra så om du kan så säg det och gå därifrån. Att markera har ofta mer effekt än att prata. Det är du som måste bestämma vilka gränser som gäller när ni ska umgås, antingen accepterar de eller så gör de det inte och då blir det inget.

Har du någon att prata med? Det är vanligt att ens egen barndom kommer upp till ytan och kan smärta, när man har egna små barn, som du.

Mycket styrka!/ Alice

glömde säga att det är fint att du delar med dig och jag hoppas att andras erfarenheter här kan ge dig vägledning om hur du vill göra nu, vilka steg som kan blir aktuella för dig.

Li-LoAlkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har mycket erfaranhet av att leva med någon som dricker/tar droger och beskriver tydligt den dubbelnatur som den som dricker kan utveckla. Det vill säga att det inte är 2 personer utan en person som har ansvar för såväl det nyktra som onyktra beteendet. Sedan länge har du tagit ett fullt föräldraansvar och velat skydda barnen samtidigt märker du nu att det inte hjälper fullt ut.

Att ha erfarenhet av våld, hot eller kränkningar är ofta riktigt svårt och det är inte alls ovanligt att det kan normaliseras, dvs att man flyttar sina gränser för vad som är okej.

Jag klipper in det som står i vårt faktablad och hoppas att du finner det hjälpsamt.

Om du är utsatt för våld eller hot är ett första steg att lämna den våldsamma eller hotfulla situation du befinner dig i. Du behöver inte ta några långsikta beslut. Ta ett steg i taget.

Berätta för någon du litar på om hur du har det. Om en sådan person inte finns just nu för dig finns det professionella kontakter så som Kvinnofridslinjen, eller 112 där du kan få hjälp av såväl polis som jourhavande präst.

Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå och svåra att ta sig ur. Att få en professionell kontakt är för många bra.

Alkohol förändrar personer. Alkohol ökar riskerna för att våld, hot och kränkningar förekommer. Personer som nyktra aldrig skulle använda våld kan i berusning bli direkt farliga. Berusning är inte en ursäkt och det våld, de hot och kränkningar som förekommer under eventuell berusning kommer att påverka den nyktra relationen.

Ett steg i taget, det första, sätt dig i säkerhet.

kvinnofridslinjen.se/
unizon.se/hitta-jour

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

...att de flesta som levt med en alkoholist, känner igen sig! Som du vet kan man aldrig ändra en annan människa och vill han dricka så gör han det oavsett vad du tycker och vill, denna kamp kan pågå i all oändlighet och ju mer du ber/önskar/uppmanar/gråter osv, desto mer tycks han vinna.

En sak du kan göra för att växa är att säga till honom om hans kommentarer, lugnt och sakligt förklarar du att både han och du vet att du inte är en dålig människa, så sluta! Förhoppningsvis kan detta kanske vara ett första steg till att du står upp för dig själv och barnen. Att han är dum mot er 5 åring är under inga omständigheter acceptabelt. Det han utsätter er för är psykisk misshandel!!! Det är vanligt att psykisk misshandel går över till andra former av misshandel tex. fysisk, ekonomisk osv.

Det är inte lätt när man har barn, jag vet allt för väl!!! Vad kan du, som det ser ut idag, göra för att du och barnen ska känna er trygga och må bra?

Att han bytt missbruk betyder egentligen inget, han är fortfarande missbrukare och de orsaker som fanns till att han började ett missbruk finns kvar! För att bli kvitt missbruket måste han själv komma till insikt, en del hittar den själv, andra får hjälp av motiverande samtal osv men man måste vilja annars kan ingen göra något för honom!

Kanske kan du hitta något som hjälper dig i min blogg http://spillran-av-mitt-forna-jag.webnode.se/

Har du någon som kan stötta dig? Vem vet om hans missbruk? Se till att skriva dagbok om vad som händer, det kan vara av vikt längre fram och glöm inte att aldrig acceptera våld, ingen form av våld!!!

Mycket styrka!!!Alice

Grattis!

Han är en fri och vuxen människa som får göra vad han vill. Oavsett om han är alkoholist eller ej så mår jag inte bra av hans drickande, känner mig fången, orolig, vill bara vara hemma och när jag jobbar kan jag inte slappna av när jag vet att han är ledig. Jag litar inte på honom då han gått över gränsen i påverkat tillstånd och han har dessutom spelat bort fyra hundra tusen på kasino den bibblan uppdagades i våras men hans underbara familj hjälpte honom ekonomiskt då jag tvingade honom att berätta för dem. De ställde krav på honom att inte dricka eller spela mer men han respekterar uppenbarligen inte det.
Jag orkar inte mer och jag har tappat mig skälv på vägen. Det som skulle bli ett underbart samboliv blev istället oro, bråk och ledsamheter.
Jag älskar honom och han är min kärlek men jag orkar inte tävla mot annat hela tiden. Jag är värd en mans fulls kärlek.

Det har hänt en del sedan jag skrev här. Drickandet eskalerade. Han svek sin dotter framför ögonen på mig. Hon bad honom att sluta, han lovade... men nej. Morgonen efter hörde jag honom öppna en ölburk. Hur kan hjärnan ens fungera så??? Han bad tillslut om hjälp och jag ringde en kompis som körde in honom på tillnyktringsenheten.

Efter ett lååångt samtal med hans dotter, som klart och tydligt sa att hon ville prata med någon beslutade jag mig för att söka hjälp för hennes räkning. Jag ringde soc och gjorde anmälningar.
Nu är han nykter sedan 2v tillbaka. Dottern ska få samtalskontakt och sambon (än så länge) har berättat om problemen för sin chef och har genom arbetet fått läkarkontakt. Säger att han ska börja gå på AA möten, men har inte tagit steget ännu.

För min del känns det som att jag har gjort nåt... och det känns bra! Jag hoppas att detta kommer att funka. Är dock inte helt övertygad, men ett steg i rätt riktning.

Du är inte ensam, jag är mitt upp i samma situation just nu. Håller på att sälja hus och räknar ner till i vår då jag får min nya lägenhet... längtar! Känner igen det du beskriver om att inte kunna slappna av. Har också ett bra jobb inom vården och möter diverse människor. Orkar inte heller. Vi är värda nåt bättre!!!!

Just nu är det svårt att hitta energi. Sover 2-3 timmar per natt. Då jag har ett jobb i blåljusverksamhet som kräver fullt fokus i 11 timmar per pass där jag dessutom möter en del med problematiken så är det extra tufft när man inte har energi.
Jag försöker tänka såhär...vad är några månader av resten av mitt liv ? Om några månader är jag fri och kan läka igen.

Det är tufft att leva som du gör, men om du orkar ta dig ur det, så kommer du att så småningom må bättre, även om det kan ta tid så är det värt det!

Hur fyller du på med energi? För så som du lever blir man dränerad på energi och glädje! Precis som du skriver så är du värd något bättre och du kan visa din dotter att du inte accepterar detta!

Massor av styrka!!!!/Alice