Senaste kommentarerna i forumet

Hur länge har han druckit på det här viset? Hur var han innan?

...mer än vi tror! Självklart vill man inte dra upp sina barn i onödan men fundera på vilka signaler du ger till din son om du stannar? Vad händer med din son om du blir allvarligt sjuk av den situation du/ni befinner er i?

Du skriver att du inte vet hur länge du kan vara kvar, det är allvarligt och visar hur dåligt du mår. En missbruksrelation är alltid en destruktiv relation, det påverkar både dig och din son negativt.

Kan du prata med socialtjänsten, de kan ibland hjälpa till med boende, sätt upp dig i kö, ring runt och berätta hur du har det, kanske finns det en lösning som du inte räknat med!!!

Mycket styrka!/ Maria

Vi måste lära om och försöka hitta tillbaka till vem vi var. Vad tycker du om, vad vill du? Sen måste man visst ta viss hänsyn till barn men mår du bra så mår barnen bra! Vi är ofta så vana att bli illa behandlade, men vi är värda all respekt för allt vi gjort för våra missbrukare! På vägen har vi glömt bort oss själva och det är på tiden vi tar oss själv på allvar!
Kram Alice

Min sambo försöker hålla sig från att dricka...med det menar han att hålla sig ifrån starksprit, folköl är tillåtet tycker han, fast bara på helgerna....

För ett par helger sedan var han ute med jobbet och jag vet att han fick i sig mer än bara öl... Han mådde dåligt hela helgen...

Vi har diskuterat vad det kan vara som gör att han tidigare var "tvingad" att dricka starksprit varje dag i garaget. Ha påstår att det bara var en dålig vana som var svår att sluta med. I min värld så måste det vara något mer djupare som gör att man väljer att bedöva sig med alkohol. Jag försökte prata med honom om hans barndom och hur han har haftdet under sin uppväxt. Kan det vara så att något har satt djupa spår?! Enligt honom kan det inte finnas något. Iaf inget som han vill dela med mig.... Jag tycker att det verkar såååå konstigt. Jag tror att den man är nu är summan av vad man varit med om under sitt liv (händelser, relationer, uppväxt, föräldrar, syskon, skolgång, livet nu... mm)

Vad har du för erfarenheter? Av vilka anledningar väljer man spriten under flera år?

Jag har sagt att jag behöver gå och prata med någon som kan hjälpa mig att sortera mina tankar. Han tycker för sin del att det verkar meningslöst. Han förstår inte syftet. Han tycker att det bara är att "skärpa till sig" och lämna det som varit och gå vidare. Hade det varit så så skulle vi inte ha så mycket ohälsa i världen..... Jag tänker att han måste ha något som han döljer för mig och att han innerst inne kan vara rädd för att själv gå och söka hjälp för att det då kan komma upp till ytan.

Sedan tycker han att jag ska skärpa till mig och bli mer stöttande för då kommer han/vi att få det bättre. Jovisst man är två i ett förhållande. Men om man som jag då känner att det finns lite kärlek kvar och jag känner mig sviken av honom så är det inte så lätt att bli mer kärleksfull och fysisk. Det kan vara det här vi behöver hjälp med men som han tycker att vi klarar själva utan inblandning.

Jag vet inte om jag vill. Innerst inne kan jag se mig utanför relationen.

Ok, lite rörigt kanske.

Trevlig måndag på er!

Det är bra att du kan erkänna det inför dig själv först o främst. Om din pappa , själva alkoholisten kan erkänna är det ännu bättre men det sitter oftast långt inne. De kan till o med ta tillbaka ett erkännande. Hur många gånger som helst. En alkoholist lever i en annan verklighet och andas en annan luft än vi andra.

Det har aldrig med vad du gör och inte gör om han kan låta bli. Kom ihåg det. Det är hans val att dricka varje gång. Någon annans fel kan det aldrig vara. Du sätter ju inte flaskan till hans mun eller hur.
Han är den vuxne. Han ska ta hand om dig. INTE du honom. Om det är så att du redan tar hand om din far så är det dags att sluta med det. Lättare sagt än gjort. Jag vet. Alltför väl tyvärr. Det finns grupper som träffas ; Al-Ateen tex. Där man kan byta erfarenheter av vad som händer med en människa som vistas i närheten av en alkoholist. Och hur man lär sig att leva sitt liv och inte någon annans. Skolkuratorer kan oftast väldigt mycket om detta också. Och du är inte ensam. Kom ihåg det. Kram

Kan man gnälla här ? Forumet är fantastiskt att läsa med alla inlägg. Det ger styrka och hopp. Det som är jobbigt är att det är så svårt att förändra sin situation. Vet egentligen inte varför???
Jag förstår att jag är inne i en process som började för 6-7 år sedan.
Att leva med en person som dricker minst 4 st 3l boxar vin 10 öl (7%) i veckan är jobbigt.
För min del kan jag känna att jag har tolererat, låtsats att inte se och inte ifrågasatt så tydligt som jag kanske borde.
Det har gått så långt nu så att jag har förstått att mina känslor för honom är på en vänskaplig nivå. Jag har bestämt mig för att föreslå att vi ska bli särbos. Vi har barn och barnbarn så att lämna honom helt och hållet skulle bli svårt. Jag är rädd för att jag ska bli bitter och ledsen om jag inte tar ansvar för mitt liv. Jag har 5 år kvar i yrkeslivet, jag har en god hälsa, jag har massor av energi och lust att uppleva livet. Jag vill kunna träffa mina underbara barn och barnbarn ofta.
Min man och jag gör nästan ingenting tillsammans. Han "hänger på" ibland om jag planerar för något.
Själv vill han bara vara hemma, sitta i sin fåtölj och titta på tv. Han går fram o tillbaka till garaget där han förvarar en del av sin alkohol. Helst vill han att jag ska sitta bredvid vilket jag gör ibland. Men det är så fruktansvärt tråkigt. Jag kan känna mig orolig över att han ska bli sjuk när jag inte är hemma. Han tog ut tidigare pension. När jag är hemma så upptar det så mycket av min tid att grubbla, kolla och känna av stämning. Jag känner mig ledsen och på dåligt humör, men egentligen är jag en glad person. Hur hänger det ihop?

...och det är helt rätt...alkoholen kommer i första hand....och försök att ändra den maktbalansen är omöjlig...så det är bara att inse att resan blir destruktiv innan botten är nådd och frågan är om man är beredd på att göra den resan...baserat på erfarenhet inhämtad av både igenkänning och att vara i samma situation...avveckla...

Hälsar en som är mitt i sk..n

Om någon annan tog ansvar.
Både över dig och din sons liv.
Som du ju vet så kommer det inte att ske.

Så länge du har hopp och vilja kvar att han ska sluta dricka så kanske du stannar.
Men att som du gör,gömma dig lite bakom sonen och alla de problem som blir framöver är ju något som är helt förståeligt.
Kanske att du börjat skriva här kan komma lite närmare i vad du orkar eller vill göra åt situationen.
Är din son pratbar? Dvs skulle du kunna prata med honom om detta utan att låta honom ta ett sånt här viktigt beslut åt dig?

Kanske sätta lite tidsaspekter på det hela.
Typ: Jag provar fram till jul,eller jag kollar med kommunen om det finns något krisboende.
Eller något annat som känns som ett vettigt alternativ till det liv du lever nu.
Jag vet hur jätteufft det är,speciellt när både kärlek och hopp finns kvar trots att man borde tänka annorlunda.
Sist men inte minst,välkommen hit :)

till källan som fortsätter göra att vi mår dåligt.
Vi tar oss en stor eller liten klunk helt frivilligr.
Någon sorts offergåva som vi tror till slut ska göra oss fria kanske.

Eller är det av inrotad vana.
Eller eller.
Men vi gör precis som du beskriver Jessie,många av oss trots att relationen egentligen är slut.
Försök fälla upp ett mentalt paraply och låt det rinna av dig.
Låt hans elakheter och dumheter falla ned på marken istället för in i dig.
Låt de helt enkelt studsa tillbaka till honom.

Det är kanske så att jag är den som knäcker mig själv .
Jag har ändå varit så pass stark att jag har gått ifrån honom men trillat tillbaka att "tåla" det han gör mot mig och barnen.
Ska försöka att att vara stark igen och ta mig igenom det , inte låta han tar så mycket fokus från mig.
Vill han inte ta hjälp el att sluta med drickat så är det åter igen hans val.
Han väljer bort familjen.
Jag har sagt att jag kan stötta honom men det är allt.

Var inne på din sida och känner igen mig i mycket.
Jag vet inte varför han påverka mig så mycket och varför jag tillåter det.
Jag bli arg på mig själv.
Det jag inte orkar med är dessa humörsvängningar han har . Ena stunden är allt bra sen kan det vända på 5 min om jag ger honom fel svar .
Ena stunden ska han hämta sonen för men dagen efter kan han skriva att han i te för det. Orsaken är att jag har gjort honom sur, inte visat honom någon uppmärksamhet.
Jag vet att han varit nykter när sonen varit där för annars tala han om det för mig sj. Han vill inte va där ifall pappa dricker .
Vi har snart varit ifrån varandra 1 år men det känns som det gjorde när vi levde ihop.
Det jag har gjort fel i detta är att när vi umgåtts så har det varit bra, sen gör han en tabbe och jag förlåter just för sonens skull. Gör jag mitt ex glad sköter han sina veckor med sonen .
Jag känner mig stressad hela tiden , orka inte jobba fullt just nu. Är arg för att jag inte klara mig och sonen själv.
Känner mig sällan äkta glad .
Mitt i allt detta så gick min mamma bort som jag stod väldigt nära och bara det är en oerhört jobbig tid.
Jag försöker hela tiden men känner mig dom en jävla bitterkärring.
När det är som värst kan han hålla på att sms mig nästan dygnet runt om vilken hora, en fet som ingen vill ha....
Inga av barnen är hans säger han .
Hot och trakasserier....
Sen nästa dag ska allt va spm vanligt.
Är jag så jäkla körd o botten som fortsätter mig behandlas såhär.
Märker att sonen far illa när han inte träffat sin pappa på ett tag, därför jag vill att vi ska va vänner .
Har försökt ett antal ggr säga att han kunde och kan få tillbaka sin familj om han tar hjälp med sitt missbruk och svartsjuka men han gör inte det.
Han säger att det är svårt när ingen stöttar honom. Det har jag försökt gjort så många ggr när vi levde ihop men det gick ju aldrig ändå.

Min son har haft kontakt med bup i många år.Dels för sitt mående med den dysfunktionella familj vi var DÅ med min fd mans alkohol konsumtion som eskalerade.Mitt mående som medberoende som resulterade i en inte alltid närvarande mamma eftersom min ork och tid mestadels gick åt att kontrollera min fd man.Sonen.fick nyligen också en ADD diagnos som också bidragit till hans dålig självförtroende och kamp i skolan.Vi bar haft en otroligt bra kontakt på bup som både stöttat min son men även hjälpt mig med många funderingar.Jag har gått hos flera och pratat på olika instanser men känt att jag saknat en anhörig grupp som man kan känna samhörighet med andra som upplevt samma som sig själv för att förstå.Finns tyvärr inte i min stad.Har många goda kloka vänner och familj som tur är.

...men härligt att sonen mår bättre, däremot får man inte slutat abrupt med antidepressiva, då kommer det bakslag som kan vara mycket kraftiga. Dessa läkemedel ska försiktigt trappas ner!!!!

Nog med pekpinnar! Blev bara så himla rädd! Barnens önskan stämmer inte alltid med vår egen och då gäller det att hitta vägar så båda mår bra, att oroa sig i förtid ger sällan något gott. Har du fått någon hjälp att hantera det du varit med om? Det känns som om dina reaktioner är kraftiga och det är vanligt att anhöriga drabbas av olika typer av stresstillstånd och man behöver hjälp för att hantera alla dessa förfärligheter och trauman man varit med om, då är det också lättare att hantera det du nu går igenom. Glömmer gör man inte men det kan bli mindre laddat och ta mindre energi!

Så länge du och sonen har en öppen kommunikation är det bäst och det är aldrig ok att någon annan får ta han om en vuxen människa, allra minst när det är barnen som blir drabbade? Har din son fått något stöd?

Mycket styrka! / Alice

....allt för väl! Hans beteende är kontrollerande och hotfullt = har du förtjänat det??? Svar; NEJ!!!! Ni är hans enda trygghet och så länge du finner dig så tycker han det är ok. Polisanmäl om du orkar, se åtminstone hoten på allvar, skriv dagbok och spara alla sms och andra bevis, det kan bli guld värt!!! Är han en bra pappa till sin son? Hur vet du om han är nykter? Vad säger sonen?

Du skriver att han knäcker dig, varför tillåter du det? Kan en paus från honom göra dig gott? Bestäm en tid då ni inte ska höras, se vad det gör med dig!

Det är inte ditt ansvar att er relation ska fungera eller att han ska må bra, har han missbruksproblem så kan du göra allt och mycket mer (vilket du säkert redan gjort), du kan plocka ner månen mm men han mår inte bättre för det. Hans mående är hans ansvar och mår han inte bra (helt utan vilken orsaken är) så måste han själv söka sina svar på hur han ska gå vidare och söka den professionella hjälp han behöver. Han har ingen insikt eller förståelse, vilket ofta hör till missbruksbilden och så länge han inte har det kan du inte göra något, det kommer ändå aldrig att bli bra, oavsett hur du vänder dig!

Se till att skydda dig själv och sonen! Om du vill kan du läsa om min resa på http://spillran-av-mitt-forna-jag.webnode.se/

Mycket styrka!!!/ Alice

Tack så mycket för kommentarer. Tack Alice, känns som att du förstår situationen helt rätt, jag behöver verkligen ta signalerna om förnekande på allvar. Att han sluddrar flera gånger i veckan känns som ett beroende. Återigen tack, jag fortsätter att ta detta på allvar och kommer att be honom ta hjälp.

Hot och våld
Kanske är det så att du som läser det här har erfarenhet av våld, hot eller kränkningar.

Visst minns vi dig! Du har tagit många steg i en rikting som bli bättre för dig samtidigt uppmärksammar du att du fortsatt blir påverkad på sätt som blir svåra. Det låter som att du verkligen tar ett stort och viktigt föräldraansvar! Jag klipper in det som står i vår faktablad gällande Våld eller hot om våld. Jag hoppas att det kan blir hjälpsamt just nu.
----
Om du är utsatt för våld eller hot är ett första steg att lämna den våldsamma eller hotfulla situation du befinner dig i. Du behöver inte ta några långsikta beslut. Ta ett steg i taget.

Berätta för någon du litar på om hur du har det. Om en sådan person inte finns just nu för dig finns det professionella kontakter så som Kvinnofridslinjen, eller 112 där du kan få hjälp av såväl polis som jourhavande präst.

Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå och svåra att ta sig ur. Att få en professionell kontakt är för många bra.

Alkohol förändrar personer. Alkohol ökar riskerna för att våld, hot och kränkningar förekommer. Personer som nyktra aldrig skulle använda våld kan i berusning bli direkt farliga. Berusning är inte en ursäkt och det våld, de hot och kränkningar som förekommer under eventuell berusning kommer att påverka den nyktra relationen.

Ett steg i taget, det första, sätt dig i säkerhet.

kvinnofridslinjen.se/
unizon.se/hitta-jour

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Om han hotar dig, ring polisen. Han borde sitta inne.

Att ge bäst råd är jättesvårt när man är utomstående, så ta inte mina ord som universella sanningar. Jag är inte tillräckligt påläst vad gäller forskning, men det finns professionella som huvudsakligen inriktat sig på missbruk som du kanske kan fråga. Utifrån mina egna erfarenheter tänker jag så här: han är din son och han är sjuk. Han är värd alla chanser i livet men du måste sätta gränser, precis som när han var liten. Han kan gapa och skrika men ändå veta att han är villkorslöst älskad. Det är hans beteende när han är påverkad som ni inte accepterar. Precis som det inte var acceptabelt att slänga sig på golvet och skrika för godis i affären. Misstänker att han också mår dåligt av att han får er att må dåligt, så genom att sätta gränser kan du hjälpa honom att slippa det också. Du kan bara vara sann mot dig själv, det är aldrig ditt fel om han får återfall, det är ett val han gör. Prata med lillebror, ni tre känner varandra som ingen annan gör. Försök lägga ilska, besvikelse, rädsla mm åt sidan så kommer ni säkert fram till hur ni ska hantera det. Sedan när man når sin egen gräns för hur många chanser man orkar ge, blir beslutet att inte ge fler mindre smärtsamt.

Tusen tack för ditt svar! Jag ska försöka samla kraft och mod att prata med storebror. Säga att han är välkommen om han är nykter. Men jag är rädd att säga till honom eftersom jag är rädd att jag då sabbar hans tillfrisknande, att jag ska orsaka nytt återfall. Samtidigt vacklar jag eftersom man gjort så många försök att få något att fungera, men oftast med resultat att både lillebror och jag är sårade och ledsna. Hur många chanser är det rimligt att någon skall få??

Hej Evamia!

Förstår att bara tanken på att inte välkomna ett av dina barn får ditt hjärta brista. Men han är väl välkommen? Ni har rätt att fira högtider i harmoni och glädje. Varför skulle någon ha rätt att förstöra det? Om någon som inte står er så nära skulle bli påverkad och ställa till med bråk, skulle ni säkert säga ifrån och be personen åka hem. Vet ni av erfarenhet att han alltid förstör stämningen när han är påverkad, tycker jag absolut att ni kan ställa krav. Jag skulle nog inte säga att han inte är välkommen, snarare beskriva hur det känns när han ställer till med saker och be honom välja själv. "Kom nykter eller stanna hemma." är ett rimligt krav, tycker jag. Skulle nog också komma överens i förväg om att ni kommer be honom åka hem om han trots allt kommer påverkad. Sedan om även lillebror kan känna sig säker på att ni inte tänker låta storebror förstöra er fina stund, kommer han säkert dyka upp med sin flickvän.

Hoppas det löser sig till det bästa!

Det är jobbigt att se den man älskar förstöra sitt liv, och jag är ledsen att du behöver gå igenom det. Det är ett stort och svårt beslut du har fattat, förstår att du känner en enorm sorg. Önskar jag kunde säga att snart glömmer du allt men, utifrån min egen erfarenhet, tror jag inte att du gör. Just nu känner du dig maktlös, snart accepterar du att du är det och att du kommer alltid att vara det över andras val. Du visar nu kärlek för dig själv genom att ha gjort ett val för att må bättre och det kan du vara stolt över. Tillåt dig att gråta och sörja, försök hitta på saker du gillar att göra och döm dig inte om de inte känns lika roliga som tidigare. Kärleken och sorgen kommer inte försvinna, men du kommer lära dig att leva med dem i ny format, där du känner dig mer balanserad och kanske kan vara till större hjälp till din älskade om du skulle vilja det. Stor kram!

Jag träffade en man .. Efter några veckor upptäckte jag att han periodare.. Jag blundade! Trodde allt skulle bli bra.. För han hade ju träffat mej,jag skulle hjälpa han. Han va otrogen med sitt ex fler tal gånger, försvaret va.. Han va full , mindes inget.. Osv.. Vi flyttade i hop.. Hans beteende va kontrollerade , allt va fel jag gjorde, jag kröp för han så vi inte skulle bråka.. Till slut .. Gick vi isär.. Han är nu på behandlings hem.. Han ringer o skriver.. Jag skriver tillbaka o ringer.. Slutar alltid med blockeringar , anklagelser. Tårar .. Han kan va så elak.. Alla säjer släpp han gå vidare o han har dessutom kontakt med sitt ex.. Jag vet inte vad jag ska göra?

Låter onekligen som han problem... och det ser jag utifrån följande; ni bråkar om alkohol, han blir full, du hör att han sluddrar ett par gånger/vecka, han blir aggressiv när du tar upp det, han säger att han inte vill sluta, han dricker för att slappna av.

En lättöl/dag är ofarligt att dricka, allt däröver kan innebära allt från liten risk för skador till missbruk. Upp till 2 flaskor vin kan vara ok för en man att konsumera/vecka men lika viktigt som att ha mängden med i beräkningar är hur beteendet påverkar det han gör och hur det påverkar dig!

Det är bara du som kan bestämma! Du kan ta och skriva ner för och nackdelar. Om han har missbruksproblem så kan han sluta för att stötta dig, en lång tid kan detta ibland fungera bara för att bevisa att han kan. Har han ett beroende så har hjärnan programmerats om och det är ännu svårare att sluta och om han vill sluta så ska han göra det för egen del och då kommer han med största sannolikhet att behöva professionellt stöd och det är en tuff period, både för missbrukaren och anhöriga. Men utifrån det du skrivit så är han i ett förnekande och då kan inget eller ingen få honom att sluta.

Massor av styrka!!!Alice

Och du har det pga tidigare erfarenheter så är ju valet egentligen inte så svårt.
Om han vill leva med dig och du känner sån oro över hans konsumtion så be honom att avstå helt.
Kan eller vill han inte det i ett läge då han egentligen inte säger sig ha problem med alkohol så har du ju svaret där.
Antingen är du inte tillräckligt viktig för att han ska ge dig det utrymmet,avstå alkohol.
Eller så har han ett alkoholproblem vilket gör det svårt eller kanske tom omöjligt att i dagsläget välja bor alkoholen.

Jättesvårt,men om det handlar om ditt liv och vad du står i begrepp att göra så är ju frågan egentligen din och inte hans.
Om han väljer att inte lyssna på dig och avstå så kan du ju:
Antingen chansa och flytta ihop som nystart skriver.
Du får ju då svar på om du har rätt eller fel.
Eller så avstår du det hela och får aldrig veta om du hade rätt eller fel.

Om han i dagsläget då ni står i begrepp att slå era påsar ihop inte kan eller vill avstå,så lär han inte göra det sen heller vare sig det behövs eller inte.
Tuffa puckar från en mycket medberoende Ullabulla som visserligen inte ångrar mina 20 år med en missbrukare.
Men kanske hade gjort annorlunda om jag haft facit redan då.
Väldigt få med ett missbruksproblem avstår när det kommer till en valsituation.
De varken kan eller vill avstå för det mesta.
Då har det inte med hur mycket kärlek eller vilja som finns i relationen.
Det handlar mer om hur fast de är i sitt missbruk och hur mycket de faktiskt kan eller vill påverka sin relation till alkohol.

Personligen så tycker jag det verkar mer troligt att du har problem än han efter vad du skrivit. Att vara full ett par ggr under ett år säger inte mycket, under vilka omständigheter var det? Att du gissar att han druckit ensam, helt utan aning om hur mycket eller hur ofta eller om han ens druckit låter otroligt konstigt. Jag tror du borde reda upp problemen som ditt ex som hade alkoholprpoblem skapat för dig.

Om du älskar den nya mannen, chansa och flytta ihop. Var inte ett kontrollfreak, lev livet och om det inte funkar flytta isär.