Senaste kommentarerna i forumet

Det har nu gått en tid.. ganska lång.. tog ett beslut att ska min partner supa så får han göra det ensam -Jag tänker inte vara i det för då går jag sönder totalt!
Vi är idag särbo och saker och ting har delvist blivit lättare för mig.
Däremot får jag nu förtvivlat se på dock på avstånd den man jag älskar gå under.
Hur långt ska det gå innan han når botten, när kommer vändningen!?
Kanske kommer den..eller kanske aldrig.
Det gör ont att se någon gå under och jag känner mig så maktlös och det är fortfarande många långa nätter utan söm.
Känner mig så ledsen ?

Jag var ju med för det hände hemma och jag ringde ambulansen. Han hade ingen alkohol i blodet för hade varit nykter ett par dagar men det kan ändå hända. Alla prover och värden var bra men de skickade honom ändå vidare till maria för att träffa en specialistläkare.
Allt bra nu.

Nej, jag är helt oskadd och har inte fått några men. Bara en erfarenhet rikare. Din man åkte in till sjukhus? Vad sa man där?
Kram! D.

Mår du bra idag då, inga men efter din Grand Mal? Han är trött och febrig ännu efter fyra dagar. Blir dock bättre varje dag som tur är.
Lycka till med ditt drogfria liv!
Kram

Svårt att se på när någon du älskar förstör sitt liv. Jag har ingen erfarenhet av narkotikaberoende, men finns det någon NA-grupp där du bor kan du fråga dem vart det är bäst att vända dig.
Du kan stötta henne när hon väl bestämt sig att bli fri. Att tvinga henne till något när hon inte är beredd är ingen ide, det är bara du som kommer må sämre och sämre. För att orka med hennes tillfrisknande måste du älska dig själv minst lika mycket som henne och se till att hennes missbruk inte slukar upp dig och styr ditt liv. Jättesvårt. Är du beredd på att låta hennes missbruk förstöra även ditt liv?
Du kan säga att det är svårt att se på när hon förstör sitt liv och ställa kravet att hon söker hjälp för att sluta missbruka, att du inte kommer umgås med henne när hon är påverkad. Säger du det måste du dock agera så.
Lycka till!

Oj, oj, oj. Det där känner jag igen för egen del! Jag skulle trappa ned mina benzo (spriten hade jag lag av med just då) och hamnade hos en ung, oerfaren? läkare på Maria. Han trappade ned min dos alltför abrupt och jag mådde skitdåligt. Larmade, men ingen brydde sig. Åkte till sist in akut och på tröskeln tuppade jag av i ett grand mal och blev inlagd. 11 dagar blev det, och mycket väsentliga dagar! Dom är jag tacksam för! Så många fina människor jag träffade! Knarkare, alkoholister och anorektiker. Fina människor vad mig anbelangar.

så fint att höra av dig och gott att livet är bättre fast det är som det är. Jag minns dig så väl och hur du beskrev livet när du började skriva här. Jag tolkar namnet på din nya tråd som en fundering om ditt val att leva kvar med din man, är det rätt eller fel mot dig själv? Det kan bara du veta, kanske det kan hjälpa dig att klargöra genom att skriva här? För mig var det väldigt hjälpsamt att konkret formulera i ord och skriva... jag kom ofta till insikter medan jag skrev och genom att gå tillbaka och läsa. Förstås har också den respons jag fått varit betydelsefull - framförallt den första tiden.... då var det också mycket som sved och där jag behövde tid att ta in andras reflektioner över det jag delade med mig av här.
Hoppas livet fortsätter i en bra riktning! Allt gott och kram / mt

Det var ett tag sen. Månaderna rullar på... Allt är som förut. Han dricker i smyg. Går ut i boden o klunkar.Starköl o sprit. Helgerna börjar han redan innan jag stigit upp. Ibland är han glad,larvig,tjatig,jobbig. Ibland irriterar sig på allt,deppig,skriker o kallar mig allt möjligt. Promenerar med hunden tidigt ibland även går o köper tidning. Sen oftast vid tvn. Ibland kan han fixa med något. Veckorna jobbar han o sitter sen vid tvn. Mån o tis dricker han oftast bara nån starköl. Sen börjar han med även sprit på ons o den resten av veckan. Går ut och klunkar några gånger innan han går upp o lägger sig kl. åtta.Vi pratar inte så mycket med varandra. Jag känner att jag är så besviken på honom. Att det ska behöva vara så här. Jag sitter inte vid tvn utan fixar med saker eller är iväg på något. Först senare på kvällen kan jag sätta mig där. Jag försöker prata med honom om han inte kan söka hjälp. Men då blir han bara arg o ber mig vara tyst. Jag ska inte bry mig. Vi kan sälja huset o skaffa oss varsin lägenhet säger han. Min bror tucker att jag ska söka hjälp som medberoende. Men jag vet inte. Är rädd för att jag bryter ihop då.....När jag pratar med folk om problemet blir jag oftast ledsen.(även nu börjar tårarna rinna) När jag skjuter upp problemet o försöker vara positiv, inte räkna flaskor, göra saker för mig själv eller med vänner då mår jag bra. Är glad o trivs med livet. Men när jag pratar om det o börjar älta så är det bara det jag tänker på och jag mår dåligt. Förstår ni vad jag menar ? Deppar man inte ihop helt o hållet då när det blir sånt fokus på problemet?

Allt eller inget är precis vad de flesta försöker undvika, tror jag, men bara för att man bestämt sig betyder inte att man inte får beklaga sig. I din strävan efter att få dina behov tillgodosedda, verkar du börjat gå på reservbatteriet. Försök att inte anklaga dig, stress kan locka fram sidor vi minst gillar i oss. Frigör tid för dig själv! Kan du göra saker du gillar med dina väninnor (starka, självständiga kvinnors umgänge är inte att underskatta)? Ibland blir omständigheterna sådana att man bara kör på och först när det har gått för långt blir det tydligt att man är helt slut. Då är det jobbigt att sätta stopp och själv brukar jag tyvärr bli rätt drastisk i mina beslut för att skapa andningsutrymme. Sjukt att det skapar en konstig känsla att först och främst ta hand om sig själv, men när man för längre och längre stunder klarar av att släppa tanken på vad den andre gör, börjar man ganska snabbt att slappna av helt, få tillbaka energin och hitta tillbaka till den person man vill vara. När du väl är glad och strålar av energi, finns inte en ölburk i världen som kan få dig att bli irriterad. För det kanske inte är värt att lägga energi på saker som får dig att bli det? För det kanske inte är värt att bli tom på energi för något man inte själv rår över?

Hur går det för dig?
Jag tycker inte du ska tänka på att gå tillbaka. Iallafall inte fören han är nyckter och har gått i terapi.
Stor kram ❤️

Min gräns var nådd efter 28 år. På slutet sov jag inte i vår säng. Vårt sovrum stank alltid gammfylla, snus var kletat på sidan av madrassen och sängkläderna var jämt i en röra. För typ 15 år sedan hände det också att han pissade ner sig i sängen. Minns en natt när han klev upp och ställde sig i hörnet i sovrummet och började gräva i kalsongerna och tänkte kissa. Jag kommer aldrig att tillåta mitt underbara sovrum att förvandlas till en stinkande fyllekvart igen.
Tänk dig för. Hur många år av ditt liv kan du satsa på honom?

Du vet ju vad du vill! och du vet att den enda man kan förändra är sig själv. Sen är 6 öl/dag en ganska hög alkoholkonsumtion. En riskfri konsumtion av alkohol är 2cl starksprit som motsvarar en lättöl/ dag. Även om din vardag blivit mycket bättre så kvarstår en problematik.

Har ni fått någon hjälp som par eller du som anhörig? Det tror jag ni skulle behöva! Ni kan själv avsätta en stund varje kväll och diskutera sådant som varit under dagen.

Hur har du det med egentid och egna intressen/vänner? Är detta något du kan förbättre/förändra?

Hur kan du förändra dina tankar kring när kapsylpyset hörs? Hur kan du tänka snällare om dig själv?

Det beteende du beskriver att du har och som du inte själv gillar kan vara orsakad av stress, att leva med en missbrukare är en stress och kanske finns det fler saker i livet som stressar dig? Det kan också vara ett försvar för att slippa ta tag i det som verkligen tynger dig. Försvar har vi för att klara av jobbiga händelser och de styr man inte så lätt över med viljan utan de är ganska primitiva, så anklaga dig inte!!! Det finns en anledning till ditt beteende och det bästa sättet att ändra är att ta reda på vad det är!

Massor av styrka!!! Kram Alice

När har man fått nog kontra att ni funderat på att skaffa barn. Hur ser du själv på situationen, vilka val är möjliga, både ur din och hans synvinkel? Hur mår du? har du någon att tala med om hur du har det hemma, för mellan raderna kan jag läsa att du känner viss oro/stress. Socialtjänsten har ofta stöd för anhöriga även vissa av organisationerna. Släpp kontrollen, vinn frihet! Av Carina Bång är en läsvärd bok, lätt att ta till sig, för det du utsätts för är inte ok om du inte själv tycker det! / Kram Alice

Nä där går gränsen han har ingen rätt att få tillgång till dina lösenord på nånting/ det är din integritet det handlar om sätt ner foten!! Kämpa!!

... finns kanske inte, visst finns det hopp om han vill och att han verkligen förstår och att han kan inse vad han gjort och hur han ska göra för att det ska bli bra. Troligen sitter din tillit till honom inte så stadigt, klart du tvivlar men om du ska stanna eller gå, ja det kan bara du själv avgöra. Vad är fördelarna resp nackdelar med att stanna eller gå? Skriv en lista, då blir det kanske klarare för dig också, våra tankar har en tendens att bara snurra runt.

Vad gör du med ditt egna liv? Fritidsintressen, hur tar du hand om dig själv? Vänner? Fundera mer i dessa banor och ta makten över det du kan, så utvisar tiden hur du ska göra. Titta gärna in på min blogg http://spillran-av-mitt-forna-jag.webnode.se/

Kram Alice

fast det är 18 år sen vi blev ihop. Han blev inte fullblodsalkoholist förrän för 3 år sen, före det var det dageneftersupa i många år efter att vi bråkat. Han bliev elak i munnen och helt störd i många år och så här i backspegeln så var den tiden jobbiigare. Nu när han super i flera dagar är han helt borta och mer hanterlig. Han äter Naprexol som hejdar suget men lyckades ändå ta sig ner i träsket. Har supit sedan i onsdags och igår hamnade han i häkte för att han spydde ner en tunnelbanestation. Läkaren på häktet sa att han fått vinterkräksjukan...och det kanske han fått men jag och Capio tror nog att det är kroppen som sagt ifrån. Nu är det stora vårdprogrammet igen, tillbaks till två ggr i veckan till Capio, få antabus, prata, gå på kurser och hålla sig nykter. Jag älskar honom vanvettigt och vill inte vara utan honom. Vi har världens bästa relation och gör allt tillsammans förutom supandet. Det klarar han så bra själv. Det jag egentligen ville säga var att hade han varit alkoholist när vi blev ihop så hade jag lämnat honom för mina barns skull. Nu är det så oändligt mycket svårare, vi sitter ihop och har ett rikt liv med barn, barnbarn, vänner och resor. Inte så lätt att gå då och som sagt, jag vill inte heller. Bara när han är full. Kram

Jag blev också lika förälskad dom du trots att jag alldeles innan gick ifrån ett trasigt äktenskap med fyra barn/ han hade med sej två efter två dygn hade vi bestämt ett barn tillsammans å gifta oss/har varit ihop 10 år nu/står här med tre barn kvar hemma å en alkoholist var på behandlingshem för ett år sedan druckit fyra gånger sista året för mycket får återgå till återfallsgruppen/ jag känner mej lurad å förd bakom ljuset på ett vis även maktlös/. Kommit övberens med mej själv börjar han dricka helt igen finns det ingen återvändo/ då måste jag leva själv/ trots att jag är tokförälskad än/ men vill inte leva med en drickande alkoholist/ hoppas du ser öppning i tunneln/ bland det värsta jag upplevt samt svårast/ men det är inte mitt problem han leder vägen

Jag har pratat lite med mina föräldrar. Känner att jag skulle behöva prata med någon utomstående, att det skulle vara bra. Men just nu finns ingen tid. Fullt upp på jobbet då vi går kort. Idag var mäklaren här och vi har fotograferat huset inför försäljning. Måste rodda inför visningar... allt detta och ta hand om 2 barn. Sambon går runt och är småfull och irriterande hela tiden. För varje dag som går blir jag bara mer stärkt i mitt beslut!

Jag längtar till den dagen allt är klart. Tack för svar från er.

Naltrexon är en medicin som tar bort suget. Min man har åtit det sen i våras och det har gått bra fram tills nu då vi var på en stor fest för två veckor sen och efter det har han nog slarvat med medicinen och försökt ta återställare för hans stora skräck är att krascha, att må illa och spy och drabbas av ångest. Dörför sitter han nu i skiten igen. Problemet är ju beteendet, alltså HUR de är vana att dricka. Min man har alltid överkonsumerat så han måste jobba på det. Mindfulness och gruppterapi. Men hur han ska komma tillbaka till det förstår jag inte, Nu är han försvunnen.

Jag sitter också och väger för och emot för att stanna eller flytta själv. Vi har inga gemensamma barn men 6 stycken sammanlagt och fyra barnbarn och har 18 tillsammans. Han har också blivit elak i fyllan och vi har grälat massivt tusen gånger. Jag tar iaf upp det med honom ordentligt när han väl är rktigt nykter, tar jag upp det för tidigt finns risken att han fortsätter suga. Han gjorde inte så förr om åren utan det var 2013 som jag första gången fick se honom liigga totalt utslagen, pissa ner sig själv och pratade i tungor. Så obehagligt men då tog det bara 3 dagar så var han sig själv. Sen har det bara blivit värre. Perioderna blir längre och hårdare och däremellan dricker han inte alls. Nu är han försvunnen, gud vet vad han är, bor på hotell tror jag, super dygnet runt. Jobbet hans lär fundera. Han har ett stort ansvarsområde där och nu har han varit försvunnen från jordens yta sedan i torsdags förra veckan. Men det här om man ska hjälpa eller flytta våndas jag med nu men annars när han är nykter i månader i sträck, då har vi världens bästa liv! Jag älskar honom så men tror aldrig att han kommer sluta dricka, jag får leva med dessa årliga återfall. Det var i september förra året senast. Mina väninnor tycker jag ska stanna för vi är så rätt trots att han super ibland. Men tänker det gör jag. Gråter av rädsla nu eftersom jag inte hört av honom sen kl 13 i går då han gick hemifrån. Kram till er alla som kämpar//Fransyskan

Blir orolig och undrar hur gammal du är? Varför har du ingen att prata med? Din mamma och släkten på hennes sida, finns inte de?
Berätta lite mer, bra att skriva av sig här inne, alla vi sitter i liknande båtar som är på väg att skjunka....eller så lyckas vi trots allt simma till stranden.

Kram

Tack för berättelsen om din resa och ditt perspektiv. Jag skriver frågorna som snurrar i mitt huvud. Anser inte att jag har rätt att ställa dem för andra, däremot hoppas att någon mer har funderat på dem.

Alla har sin egen resa, som ändå innehåller så många likheter för många medberoende, den känslomässiga kampen mellan hopp och förtvivlan, frustration, sorg, ångest, dåligt samvete, besvikelse mm Egna önskan och drömmar som tappar betydelse mer och mer med tiden. Alla måste dock hitta sin egen sanning och göra val över sitt eget liv.

Alla som skriver här är missnöjda med något i sin situation och söker förståelse, alternativ och vill hitta en väg till förändring. Att ställa frågor och hitta nya perspektiv i bl.a. samtal, konst och litteratur, är mitt sätt att hantera det idag, svaren ändras ju med tiden och mig själv.

Mitt tidigaste minne är från mitt treåriga jag som hjälper pappa hem från dagiset, att han faller ihop framför köksdörren så jag måste klättra över honom för att kunna dricka vatten. Mamma orkar ju inte tänka på allt, har fullt upp med sitt eget. Jag har hjälpt pappa sedan dess, burit hans bagage med minnen och skuld. Igår orkade jag inte mer. Om avbrottet är tillfälligt eller permanent märker jag med tiden.

Som 20-åring blev jag ihop med en kille som med jämna mellanrum delade ut örfilar. Efter skilsmässan visste jag inte längre vem jag var. Sedan dess har jag mest fastnat för män med beroende och gjorde mig fri så fort jag upptäckte det. Men den här killen för två år sedan förtrollade mig med sina magnetiska ögon och med allt hans personlighet hade att bjuda på. Älskar honom än, väldigt mycket, men det skrämmer mig än att ha sett honom svimma av i mina armar mitt i skogen. Än känner jag rädslan för att han skulle dö av alkoholförgiftning där. Saknade är stor men jag behöver ett långt avbrott.

Känner att jag sviker, kanske även mig själv. Tårarna sprutar och vill backa bandet. Är inte van vid att sätta mitt eget bästa (?) på främre raden.

Du ser, min resa har varit sådär 43 år lång och det enda jag vet är att det "normala" skrämmer mig samtidigt som medberoenderollen börjar ta död på mig. Så jag behöver ställa frågorna, även de utmanande som väcker rädsla, ångest, ilska och irritation, och hoppas på fler perspektiv för att få bättre grund att stå på. Hoppas också att genom att ställa dem behöver någon annans medberoende kanske inte vara lika lång som min.

Ställer frågorna för mig själv, men den som vill får gärna ställa dem för sig själv också. Ju fler alternativ till svar vi läser desto lättare blir det att komma fram till vår egen sanning...tror jag.

Om varför. Varför man som anhörig/medberoende väljer att vara kvar i något som oftast är dödfött.
Varför man inte släpper taget och bejakar sig själv.
Om jag visste svaret på det så skulle jag gärna skriva dig det på näsan :)

I mitt fall så handlade det om att min kamp för att få min alkis nykter till slut överskuggade allt och mitt eget jag hade upphört att existera.
Jag hade andra roller att spela som bar upp mig. Som förälder,som arbetsgivare som vän. Men jag i förhållande till mig själv. Den allra viktigaste relationen fanns inte där längre.

För man kan inte hålla liv i sig själv när man lever i något som inte längre fungerar.
Man är tvungen att sätta sig själv på paus eftersom det är så ologiskt det man utsätter sig för.

Därför kan man inte heller på ett enkelt sätt ta sig själv i handen och snällt säga: Nu så går vi.
Detta är inte bra och det är dax att släppa taget.
För hon som borde vara där och göra det finns inte längre.
Hon torkar spya eller ringer soc eller pratar med andra oroliga anhöriga om vad man kan göra.

Så var det i mitt fall och jag får varje dag kämpa för att ge henne plats och tid.
Hon tittar bara fram ibland,jag ger henne bara en klapp på axeln eller beröm eller vila ibland.

För mer klarar jag inte och får den här nya lilla människan för stor plats så klarar man inte det heller.
Då kommer ångesten,skulden och skammen som ett brev på posten.

Tidigare så sa jag; Jag kan inte lämna min alkis då kommer jag att dö.
Fullständigt ologiskt förstås,men inte för mig..

Jag har sen bytt det till,det är ingen ide att jag försöker bli lycklig för då kommer jag att dö.

Nu är jag inne på: Jag ska vara lycklig när jag dör.

Så att jag skulle kunna få vara lycklig och dessutom få fortsätta leva har inte satt sig i min själ än.
Men jag jobbar på det och det är en kamp,varje dag..

Jag vet inte om mina ord kan hjälpa dig,men det är och var min resa.

Länge sedan jag skrev här, men är inne och läser på många " trådar".
Nu har min man varit nykter i 10 veckor. Jag måste erkänna att jag är förvånad över hur " lätt" det verkar ha varit för honom. Han har varit öppen och berättat på ett ärligt sätt om hur det känns och att han känt sig sugen/ behövt dricka alkohol men stått emot impulsen och inte druckit någonting. Starkt och bra tycker jag!
Han säger hur han känner sig bättre rent fysiskt och att han är klarare i huvudet bla.
Jag märker ju främst förändringar i gans humör, inte lika lynnig och grinig. Vi bråkar mindre och jag känner att det ju är den här mannen jag vill fortsätta leva med- förutsatt att han inte dricker ...

För alla kloka råd & synpunkter & för att ni delar era erfarenheter.. Heleena! Jag pratar med släkt & vänner med. Alla som står oss nära vet. Men samtalet med min terapeut har hjälpt mig att se saker ur ett annat perspektiv, gett mig andra verktyg. Nu ska jag bara lära mig att använda dom ☺️Baraframåt! Precis så! Det handlar om att ta kommandot över sitt liv oavsett vilka val alkoholisten gör. Det är ditt jag strävar efter att komma. Precis som du skriver är ju beslutet mitt. Det tror jag är viktigt! Tar till mig av dina kloka ord/ frågor. Tack ??Emjuli! Ja! Man älskar, ger & vrider ut & in på sig själv.. Tappar bort de riktiga glädjeämnena. Ja! Hela sig själv eftersom allt kretsar kring partnern. Vad härligt att du funnit glädje & frid ?
Fransyskan! Låter fantastiskt att inte låta sig påverkas av ett återfall. Jag önskar jag kan komma dit men tvivlar.. Jag tror att jag är väldigt sjuk i mitt medberoende & det är svårt att bryta gamla mönster.. Men med små steg så.. ?

MEN!!! Jag & dottern hade ett fantastiskt dygn ihop och ja mannen var nykter och umgicks med sonen ???
Kram på er alla