Senaste kommentarerna i forumet

Det är som att läsa min egen berättelse för ca 10 månader sedan.
Du har ett tufft beslut att ta. Fast ett beslut som jag tror att du egentligen redan tagit innerst inne?
Kämpa på så ska du se att det blir bättre. Kommer vara en berg och dalbana men den behövs åkas på och i slutet kommer du komma ut som en stark kvinna och framförallt mamma.
Kram

Snurret i huvudet, leta efter tecken på drickande, känslomässiga svängningar, hålla ryggen och dölja sanningen är helt legitima känslor och naturliga beteenden för en medberoende. Frågan är om du är villig att fortsätta med den rollen? Frågan är om du är villig att låta dina barn växa upp i en missbrukarmiljö. Jobbiga tankar när man älskar personen och måste inse sin maktlöshet. Jobbigt när "älskarinnan" har makten. En sak är säker, det är bara han som kan vinna denna kamp men det verkar inte som att din man nått "botten" än. Hoppas att han söker professionell hjälp och slipper nå dit! Försök att inte ta åt dig av allt skräp han vräker ur sig, det är missbrukarmonstret i honom som ser dig som hot. Med det inte sagt att du ska bara ta emot utan att sätta din gräns! Och du, jag är tacksam för att du skriver!

Vill bara skriva det jag hoppades skulle vara sant när det kändes som tyngst.
Det vänder, och när det väl vänder så har man hoppat upp något snäpp på livskvalitetsstegen.
Just nu är allt lätt och fridfullt. Sinnesron är med mig i varenda bit av min kropp.

Att låta saker värka ut klart är så fruktansvärt tungt och jag vill så gärna ge efter och hitta lindring på olika sätt.
men jag grejjade att härda ut. Tack Ullabulla för att du faktiskt ibland gör rätt val :)

Tack!
Ett ord betyder så mycket på vägen, att man inte står ensam.
Att trots besvikelser gång på gång så finns det ett ljus någonstans, det finns ett liv för mig också!
Med kärlek, innerlighet och en nykter sambo ?

Välkommen hit till forumet! Det låter verkligen som om du är- och varit i en slitsam situation med din sambo under en lång tid. Du skriver tom. att du själv börjat få kroppsliga symtom och oroar dig en massa, av helt begripliga skäl.

Det är jättebra att du kommit hit och börja skriva, för många är det ett bra stöd och en stor hjälp. Till att börja med kan ett första viktigt steg vara att beskriva för både sig själv och andra hur man har det och det verkar ju vara precis det du gör nu, längre fram kanske även annat typ av stöd utifrån vara dig till hjälp. Så fortsätt skriva här, du är långt ifrån ensam om att känna som du gör.

Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

Nu är jag ny och har inte hunnit läsa alla trådar...
Håller med dig Tösabiten, vilket är värst? när man kommer hem från jobbet ögonen står i kors på sambon, anklagelsen mot mig direkt, vad du är sur!
Jag var inte sur tills jag klev in och såg att du är full...Jag har INTE druckit en enda droppe....nähe...inte?
Jag är inte blind och inte dum. Är trött på att ha en lallande otrevlig idiot hemma, varje kväll. Nu dricks det oftast bara 3,5 på veckorna . med kombination, lite mat o gärna en del Alvedon. Jag tycker att ett 6 pack dvs 3 liter 3,5 (plus det jag inte ser) är för mycket.
Jag vet inte vilket som är värst tycker det är lika illa när de dricker öppet eller smyger...man kan inte vara så törstig att man rusar in och knäcker en burk för att klunka i sig....( jag hatar för övrigt ljudet av burkar som öppnas)
Och det är sant man önskar ingen annan detta.....men svårt att ta sig ur...jag är inne på mitt 13 år med min sambo.....Orkar inte mycket mera.
Och varför ska jag orka? det är inte jag som är sjuk .. eller jo jag blir det av detta. Magen en katastrof, ångest över att åka bort, ångest att jobba kväll vilket jag gör varje vecka, alla pengar slut osv---

Sitter hemma och funderar på det så många har skrivit om att hitta sig själv. Göra saker så att man inte tappar bort sig själv. Jag har alltid varit en person som tar för mig och gillar att umgås med andra och hitta på saker. Men sedan förhållandet blev allt sämre och alkoholen tog över så har jag liksom inte känt någon glädje. Troligtvis pga. oroskänslor när jag lämnat barnen själva med honom. Man styrs av kontrollbehovet och kan inte slappna av. Ringer och kollar hur det går osv... typiskt medberoende. Hur ska man kunna välja till saker för sig själv när man har fullt upp med allt hemma? Jag får liksom inte till det. Han är ju en bra pappa när han är nykter. Jag önskar att jag kunde lite på honom, men efter alldeles för många svek så är det omöjligt. Har tvingat i honom antabus när jag åkt bort någon gång. Men nu vägrar han det. Tror jag ska kontakta soc. men känns som att jag ska vänta tills vi har flyttat ifrån varandra. Just nu tar jag hand om barnen... får han reda på att jag har kontaktat dom kommer nog helvetet att bryta ut. Han säger att han vet att han inte kan dricka framöver när han är själv med barnen, men att han behöver det nu för att må bra, nu när jag ska lämna honom. Jag tror att han vet att jag kommer att kräva vårdnaden om sonen om han fortsätter som han gör. Men han måste göra en förändring för sin dotters skull!!!!

Ja du har rätt i det du skriver. Avklädd in på bara skinnet blir jag av min nya kärlek som inte accepterar att jag fortsätter på den självutplånande uppoffrande banan där jag bara går på som jag alltid har gjort.

Han tar sitt ansvar för sitt liv och sina relationer så får jag ta ansvar för mina. Att vi sen efter över ett år har börjat snirkla ihop de och går in i varandras ansvarsfält ibland är något annat. Han låter mig aldrig ta över,eller hämta in något som jag inte ska ha.
Dvs makt och kontroll som är min mat..

Han låter mig vara på min planhalva med honom och bekräftar som sagt enbart mig. Ovant och mycket svårt och ofta känner jag mig väldigt hemma och avslappnad i det. Men ibland så skriker hela min själ efter kontrollen och att allt ska vara som vanligt och inte ställa så mycket djävla krav på att jag ska vara någon annan,dvs en friskare själ i min gamla medberoendekropp.
Jag vill ha min quick fix,vara navet som allt snurrar kring. Men nej,det går han inte med på den rackaren :)

Så vi får se vem som vinner över mig.
Medberoendepersonligheten eller mitt nya jag som jag hoppas ligger därinne,färdig för kläckning.

Du är säkert fantastisk som stöttare! Man känner sig hemma där man är säker. Osäkerheten inger en känsla av identitetsförlust också, kan jag tycka. Och meningen är väl att finna sig själv i den nya situationer, och på ett bra sätt. Så man kan ha en positiv känsla för sig själv, i det nya. Och kanske med någon osäkerhet i sig. Där brukar kärleksfulla medmänniskor kunna vara som katalysatorer. De hjälper till att stötta upp ens bygge av sitt nya jag, så att det snabbas på. Men inte är det lätt! Intressant det du skriver! Må så bra, du får lov att bara finnas!!!

vardagarna har fram tills helt nyligen "fungerat". Min sambo har visat en helt ny vilja att försöka ta sig ur sitt beroende. Vi har pratat mer men han vill fortfarande "klara av" att ta sig ur själv medans jag tror att han faktiskt behöver hjälp utifrån.

Han har berättat för några om sitt missbruk men vill absolut inte att hans föräldrar ska får reda på något. Jag har hittills hållit tyst men känner att jag snart måste eftersom jag vet att de anar....

I helgen har han tre kvällar somnat i soffan innan kl 22 och betett sig underligt. Han kastar sig av och an och ramlar av soffan men lägger sig tillrätta igen. Han låter som om han har ont.... Han har vaknat framåt småtimmarna och gått och lagt sig i sin egen säng. På morginen tycker han att allt ska vara som vanligt.... Jag har inte druckit en droppe utan gått och lagt mig efter att jag har lagt våra barn. Jag har haft koll på en whiskyflaska som stått i förrådet. Den har han inte rört, förrän i går då. Antar att han tog den då jag var iväg på eftermiddagen. Har varit runt och letat imorse men inte hittat något misstänkt... Antagligen har han tagit med sig den tomma (!?) flaskan till jobbet. Undrar om han egentligen var kapabel att köra bil imorse... Önskar någonstans att han skulle bli stoppad för att själv bli lite mer medveten.

Ibland när jag konfronterar honom kastar han tillbaka på mig och kan säga:"att om inte du vore så tråkig så skulle det inte behöva hända". Jag har sagt att jag inte tar emot sådant....och då kan han bli tyst, en stund...

Jobbiga tankar snurrar i mitt huvud just nu. Behövde få en del av dem på pränt. Kanske ingen som läser, men jag gör det mest för min egen skull....

Du har fått nog av din mans drickande och att han blir arg på dig när du mår dåligt och behöver gråta i ditt eget hem. Du har verkligen försökt på flera sätt att nå fram till honom och han vill inte kännas vid att det är ett problem. Vid ett par tillfällen har han startat en förändring och sedan halkat tillbaka igen. Vad var det de gångerna som fick honom att starta?

Du beskriver att du fått utmattningsdepression och att ditt arbete blir din fristad. Det låter som att också du behöver hjälp, oavsett om din man väljer att ta emot hjälp eller inte, vad skulle du behöva som ett nästa steg?

Bra att du börjat skriva här och läsa, starta gärna en egen tråd så kanske du får flera svar.
Hoppas något här på forumet blir hjälpsamt för dig.

Vänligen
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du berättar om din far som har alkoholproblem. Han har hållit en fasad utåt men på senare har alkoholen tagit över mer och mer.

Du har jobbat en del med dig själv genom åren och börjat förstå att en del hänger ihop med din fars beteende. Er relation är svår på så sätt att du inte känner att du riktigt når fram till honom och kan få honom att söka hjälp. Du har verkligen försökt många gånger på flera sätt. Din oro nu handlar om att han kan vara förvirrad och fråga om saker som är från det förflutna, inte veta vilken veckodag det är och liknande och du funderar över om det kan vara alkoholdemens.

Utifrån det du beskriver är det svårt att svara på vad det kan bero på, det kan vara alkohol men det kan vara annat. Tryggast svar skulle du få efter att han varit på en undersökning hos en läkare. Samtidigt förstår jag att det är svårt då han just nu inte vill ta emot hjälp. När det handlar om tvångsvård kan man göra en orors anmälan till socialen och de kan ge bättre svar på exakt hur det går till. En annan fundering är att vända sig till beroendevård eller liknande och fråga om råd när det handlar om hans förvirring du beskriver.

Vad har du själv för stöd i din situation idag?

Bra att du tar steget att skriva och läsa här på forumet!

Vänligen

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du märker en stor förbättring hos din man, dricker nu inte under veckorna. Samtidigt kan det bli mer under helgen och det känns inte bra. Du funderar över om du ska "nöja" dig med detta. Att göra en livsstilsförändring med alkoholen kan ta lite tid och det är vanligt att det kan gå lite upp och ner.

Samtidigt finns inga klara riktlinjer för hur det ser ut, det är olika för olika personer. Bra att du reflekterar och känner efter vad som känns bra för dig och inte. Det låter som att du vill prata med honom om detta, vad som skulle kännas bra för dig och ett nästa steg.

Hoppas forumet kan vara till hjälp, fortsätt gärna skriv och läs här!

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du funderar över din mans drickande och det känns inte ok för dig längre. Ni har barn ihop och du är orolig både för dem och att du själv mår dåligt av hans konsumtion. Va bra att du tar steget att berätta här, skriver och läser på forumet. Du har börjat reflektera över det här på senare år och nu känner du att du fått nog och vill ha en förändring. Vad tror du kan vara ett nästa steg för dig? Har du pratat med honom hur du känner kring det här?

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

För fint svar. Ja det är precis som du beskriver. Om jag då slutar bry mig om exet och hans brist på insikt och kamp i sitt liv så tror jag att jag är hemma.
Men problemet sitter ju i mig och inte i honom.

Om jag då bara väljer någon annan olycksfågel som jag inte grottar in mig i fullständigt med utan bara liksom brer ut min sk expertkunskap på den personen.
Gör si,tänk så så får jag liksom lysa upp den personen med insikter som de kanske inte har haft tidigare.
Jag gör det på ett fint sätt (manipulation)utan att kränka personen och de lapar tacksamt i sig.
Och där får jag då sitta och känna mig stor och stark igen.
Jag som vet precis hur allt ska vara.

Min nya kärlek sa igår när jag hade mental härdsmälta av värsta sorten.
Men du Ullabulla,om jag kapar av mig en arm eller ett ben blir det bra då?
Ja, sa jag och det värsta är att det var inte ett skämt.
Hans kapacitet,hans förmåga att leva ett bra liv utan mig och att faktiskt vara kabapel att reda ut de svårigheter och problem som kommer i hans väg skrämmer skiten ur mig.
Vad ska han med mig till?
Vilken funktion kan jag rimligtvis fylla om jag inte får vara där och hjälpa till och stötta upp?

Vem är jag i förhållande till mig själv?
Jag trodde att jag var hemma som sagt,var i hamn på nästan alla plan.Men ack nej.
Sen jag hjälpte exet in på avgiftning och fick stötta hans 57 kilos kropp in på akuten så brast jag känslomässigt igen.

Det är mitt fel att han mår så dåligt.
Det är på mig det hänger om han ska bli frisk igen.
Jag måste lämna den relation som faktiskt kan vara bra för mig på sikt och gå tillbaka till exet.
För utan mig dör han.

Det värsta är ju att det faktiskt kan vara sant.
Han kan dö,och om jag då är där och förhindrar det så länge jag kan så är det ju i alla fall inte min skuld om så sker.
Då har jag ju gjort allt i min makt.

Och så länge det är så,så länge som jag inbillar mig att det är på mig det hänger om han ska reda ut sitt liv så är jag inte fri för fem öre.
Fri att leva mitt liv,fri att tänka på mig själv och staka ut min egen framtid.
Och vem låter det fortgå,jo jag..
Och vem kan förändra faktum,jo jag
Vem kan ta kontrollen över detta,jo jag.

Frågan är bara hur och hur man kan låta det vara en beständig känsla och inte som nu en upplevelse att gå på nattgammal is hela tiden.

Ingen annan kan (förstås) känna hur jag känner eller välja åt mig. Jag måste vara den som håller i rodret för mitt eget liv. Vissa stunder känner jag att detta vill jag inte ha. Sedan är det bättre igen, och jag ifrågasätter mig själv och min längtan bort.

Jag orkar snart inte längre. Varit mellan hopp och förtvivlan i 16 år, ja ni såg rätt, 16 år! Min man har alltid varit snäll och omtänksam, kärleksfull. För 2 år sedan fick han en stroke som han ändå klarade sig från bra. Kvarstående symptom är bla dålig balans. Efter sin stroke var han nykter ett år, yes! Nu ska det väl ändå bli ändring på dryckesvanorna. Nej, nej vi är tillbaka på ruta ett. Det värsta är att jag fick utmattningssymptom i samband med stroken och blev sjukskriven. Då vi är osams om hans drickande så är han snabb att kalla mej; nervsjuk! Jättefånigt sagt men jag blir ledsen av det. Jag är klassisk medberoende, skjutsar honom till macken på söndagar för att i handla 12 st 3,5:or. Orkar oftast inte diskutera. Tilläggas bör att han inte har kunnat börja köra bil än. Sista veckorna har han druckit varannan helg med början på torsdagen och med avslutning g på söndagen med en mängd öl. Då jag reagerar kallar han mej allt möjligt och jag blir ledsen och sårad. Jag kan inte heller gråta i mitt eget hem för då blir han arg och då är jag igen nervsjuk. VARFÖR har jag inte lämnat honom? Han är i nyktert tillstånd omtänksam, rolig och snäll, så länge vi i te vidrör ämnet alkohol. Har under åren försökt att stötta, böna och be, hotat men inget funkar. Har fått honom till samtalskontakt men det blev bara 2 gånger, han ska klara sig själv! Ibland känns det faktiskt som jag håller på att gå under, mitt arbete är min fristad. Min man är pensionär och alltid hemma.

Jag har druckit i perioder. SLutade med att jag misskötte jobbet, familjen och mig själv. Det var ett ultimatum från min fru samt rädslan att förlora något jag byggt upp länge. Haft två återfall på 3 år är ganska nöjd med detta men siktar mot 0 återfall. Jag hade viljan att ge upp spriten för den gör en dum i huvudet. Att vakna kl 8 på morgonen, bakis och ångest och känslan när klockan blir 9.40 så man kan bränna iväg till systemet. Tur att polisen inte stod ute eftersom jag säkerligen skulle fått ett positivt utslag pga jag drack dagen innan. Frugan som gråter och min son som har en frånvarande pappa. Nä fy fan tänkte jag nu måste detta upphöra. De första dagarna är ett helvete men sedan blir allt bättre och livet blir på topp när man kan vakna kl 6 på morgonen. Starta kaffemaskinen och ta en kopp färskbryggt kaffe, hämta tidningen och bara njuta. Kunna sätta sig i bilen kl 7 och veta om att de kan tappa mig på blod, blåsa ja allt men alla mina värden kommer vara 0.0000000 promille. Så jäkla skönt att inte ha ångest, sug eller alkoholfrossa.

Att du ska få din pappa sluta dricka är en omöjlighet i princip för insikten måste finnas där men än viktigare är viljan. Den måste vara 100% genuin. Sedan krävs det hjälp och stöd från omgivningen men framförallt hårt arbete från din pappa. Finns inga genvägar.

Min nyckel till framgång

1. Antabus
2 AA
3 Stöd utifrån (sjukvård mm)

Jag är sjukt imponerad av dig! Vilken styrka! Du kan inte vända tillbaka nu även om det är jobbigt, hans gamla jag glimtar fram och du har hemlängtan. Han har en egen resa att göra och han måste sluta dricka. Flyttar du tillbaka är risken stor att han stannar kvar i samma liv. Och du vill ha ett nytt! Vänd inte tillbaka!

Tack, jag vet inte... Vi har olika syn på vissa saker i vardagen kring barnet. Han får utbrott över barnets gnäll, vilket kan få mig ur balans.

Så längtar jag tillbaka lite till ett självständiga liv, det här med familjeliv/längre relationer är rätt nytt för mig. Jag är osunt bra på att leva för mig själv, men har svårt att släppa det ändå, och finna mig tillrätta i det nya familjemönstret som innebär ett ständigt samspel.

Ömsesidiga irritationer och utbrott...

Förväntade mig nog kärleken som en jämn ström av välvilja och förståelse.

Våra sammandrabbningar påverkar mig och mina känslor rätt mycket.

Men det är iaf nyktert ännu, så det är ju bra.

aeromagnus,
Måste fråga om det stämmer att du har varit periodare, tyckte mig läsa att skrivit det i forumet?
Vad eller vem fick dig att vända?
Vad det ett ultimatum?

Om du känner att du vill svara,gör gärna det.

Vad är oddsen att man kan vända en människa med grava alkohol och känsloproblem?

Har tänkt att skadorna han ådragit sig är självskadebeteende.. han har uttryckt att han vill vara kvar på sjukhuset då de vill skicka hem honom för att han är färdigbehandlad. Sågat sig i handen, lyckats få ett sår på foten, där han erkände att han inte skött det och resultatet blev 4 månaders sjukskrivning och omläggning av såret varje vecka under lika lång tid. Har genom åren upplevt att han har någon form av psykiska problem,även utan alkoholen. Pratade om att ta sitt liv ett flertal gånger, då jag var tonåring.
Problemet är att jag känner att tiden håller på att rinna ut...har blundat länge för hur illa det faktiskt är. Som hans enda dotter är ju jag den enda han har och greppar varje halmstrå.

Har tänkt att skadorna han ådragit sig är självskadebeteende.. han har uttryckt att han vill vara kvar på sjukhuset då de vill skicka hem honom för att han är färdigbehandlad. Sågat sig i handen, lyckats få ett sår på foten, där han erkände att han inte skött det och resultatet blev 4 månaders sjukskrivning och omläggning av såret varje vecka under lika lång tid. Har genom åren upplevt att han har någon form av psykiska problem,även utan alkoholen. Pratade om att ta sitt liv ett flertal gånger, då jag var tonåring.
Problemet är att jag känner att tiden håller på att rinna ut...har blundat länge för hur illa det faktiskt är. Som hans enda dotter är ju jag den enda han har och greppar varje halmstrå.

Googla på riskbruk och visa honom detta. Han kanske inte än har ett utvecklat missbruk men kanske ett kemiskt beroende. Detta övergår ofta i ett utvecklat missbruk.

Han bör ju söka hjälp försök hjälpa honom med det. Tvångsvård i Sverige är i princip omöjligt. Man måste vara en fara för sig själv eller andra.