Senaste kommentarerna i forumet

efter många år igen medberoendet som du beskriver. Jag är ju själv alkis och har den "fördelen" att om jag slutar med alkoholen så kan jag lättare se på mig själv och jobba med mig själv på ett nyktert sätt.
Många, många, medberoende tror att bara alkisen slutar att kröka så blir allt bra utan att tänka på att sjukdomen även drabbar de runt alkisen på precis samma sätt. Att nyttja Al-anon och deras program hjälper många till ett friskt liv och skapar självständiga, fritt tänkande, individer.
Vissa yrkesgrupper som socionomer har med sig gammalt, outrett, bagage där de resonerar som du : Jag vill betyda nåt för nån annan. De är utan tvekan de absolut sämsta att hjälpa nån annan med samma sjukdom. Medberoendet är så utbrett så du märker det bara genom att sitta och kolla folks beteende på ett fik. Jag försöker själv leva efter AA's steg där "sprida budskapet vidare" är det viktigaste jag kan göra, men numera försöker jag inte ens att visa nån medberoende irl på den väg som leder till sinnesro och självständigt tänkande.

Att älska sig själv och inse att jag är den viktigaste personen i mitt liv är ett steg i rätt riktning.

För mig var vändningen när han gjorde bort sig för mina anhöriga. Att bryta ihop och resa sig starkare med stöd från de närmaste. Då gick det liksom inte att "skydda" längre. Jag tror att det är viktigt att prata, inte bara med en terapeut utan med någon som står dig nära. Pratar man om det med någon närstående, så kommer insikten... Det hjälper dig att orka (fast man egentligen inte gör det). Även om jag inte har lämnar rent fysiskt ännu. Så har jag bestämt mig. Jag har varit tydlig mot honom. Redan efter beslutet känner jag att jag mår bättre. Då får man iallafall lite mer kraft till att orka det praktiska. Bara tanken på hur det kommer bli när jag får min egen lägenhet och mitt liv tillbaka ger mig energi. Några tankar från ännu en som känner igen sig... Lycka till!

Min man har gjort en förbättring. Från att ha druckit i stort sett varje dag, dricker han nu bara på helgerna. Detta har hållt i sedan jag skrev sist. Veckorna känns mycket lättare när jag inte går runt och undrar hur mycket har han druckit en helt vanlig onsdagkväll. Men helgerna är fortfarande jobbiga. Kom just hem, sent en fredsgkväll, och möts av en riktigt full person. Han låtsas om som om han inte druckit så mycket, men det går inte att dölja. I morgon kväll blir det antagligen samma sak. Så trist när någon måste dricka varje helg. Men kanske ska jag vara glad åt det lilla? Alkoholfria veckor är ju bra. Vad tycker ni?

Är ungefär i samma sits. Ja, han har problem. Det har min man med, bortsett från att han sällan somnar av alkoholen eller kissar på sig men det är nog för att han tål väldigt mycket

Ja! Visst är det märkligt att vi är så många som delar liknande historia trots att man känner sig ensammast i världen?
Mm processen är verkligen tuff.. Och var hittar man kraft? För mig handlar det just nu om att släppa taget.. Att förstå att jag inte kan påverka eller förhindra att han dricker. Att inte låta hela mitt liv kretsa kring om han är nykter eller inte. Låter lätt men är förbannat svårt.
Kämpa på du med!
Vi får inte tappa bort oss själv!

går och pratar med någon, det behöver du. Sen tycker jag att du inte ska lyssna på hans prat om guld och gröna skogar, han är alvarligt störd, han har bara bytt taktik. Hade han brytt sig om DIG hade han lämnat dig ifred och låta dig få huset. Han vill inte hjälpa dig det handlar bara om att han försöker få vad HAN vill.
Hade han fått dig tillbaks med hot som han gjort innan hade det inte varit något snack om att han ska söka hjälp eller att det beror på en taskig barndom. Jag har själv haft en traumatisk uppväxt men jag har aldrig betett mig en procent så jävligt mot någon. Aldrig. För jag har empati för andra människor än mig själv. Gå inte på det snacket.
Jag hoppas att du fortsätta kämpa för ditt liv så som du vill leva det, det har alla rätt till. Du är så stark som har lämnat, många lever kvar i sina destruktiva förhållande hela livet.
Styrkekramar till dig.

Jag tror att andra användare kan ge dig tips som kan passa dig samtidigt vill jag välkomna dig hit och tänker att det är just ett ställa att väda sig till.

Vilken tur din fd svägerska har som har dig som bryr sig och vill vara behjälplig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhlrigstödet

att det är över.
Att man är så att säga frisk och i hamn.
Tom kapabel att hjälpa andra som fortfarande är kvar i relation eller aktivt medberoende.
Och sen se att jag inte tagit mig en millimeter egentligen.
Medberoendet är fortfarande fullt utvecklat .

Det är som någon sorts bakvänt skov. Som vid ms och parkinsons.

Man är i en dålig loop eller kurva och sen blir det bättre igen. Men egentligen halkar man hela tiden längre och längre ned.
Men man märker det inte hur gärna man än vill.

Det är först när man backar riktigt många år eller är tillbaka i ungdomsåren som man ser hur långt man sjunkit.
Det borde ju vara tvärtom.
Man borde utvecklas,bli klokare och leva ett bättre liv allteftersom man blir mer och mer erfaren.

Men när man trillar ned i fällorna så sjunker man djupare varje gång.
Det blir allt svårare att häva sig upp och man är till sist inte frisk på nästan en enda punkt.

Precis som med alkisen.
Vad är skillnaden egentligen?
Jo alkoholisten behöver låta bli alkohol.
Men vi då,vi dumskallar som så gärna går igång på alla som behöver oss.
Behöver oss så att vi ska slippa vara med oss själva utan att gå upp i någon annans behov.
Slippa se tomheten i våra egna liv när vi inte är i relation till någon annan.
Och helst då någon som är i underläge eller i behov av oss.

Jag vet att jag är hård med mig själv.
Jag har haft massor med bra dagar och även friska saker för mig som gör att hoppet finns kvar att jag så småningom ska leva ett mer fullvärdigt liv.
Men när man är där jag är nu,i akut abstinens efter att få vara livsviktig för någon annan utan att ge efter för den lockelsen.
Då är det tungt,alldeles väldigt att stanna i den känslan och förhoppningsvis hitta tillbaka till mitt jag igen.

Jag har nu klarat två veckor utan att på något sätt ge efter. Och mitt snälla ex har respekterat min önskan om nollkontakt.
Han ser nog också det destruktiva i att vi har kontakt och hur det också bryter ned honom.
Hans längtan efter det som inte längre är och som han framför allt inte förmår.

Må väl och lev väl,ni därute.

Ni har länge försökt förändra er situation på olika sätt och nu är du även här. Det låter som att du är beredd att stå vid din partners sida så att ni tillsammans kan röra er mot ett gemensamt mål. Du berättar att alkohol och berusning kan få förödande konsekvenser för er och att din partner är medveten om detta. Just nu har alkoholen kommit att dominera samtidigt minns du en tid då er relation innehöll annat. Hur ser din partner på saken? När du frågar henne vad hon kan vara orolig för och vad hur hon önskar att det skulle vara, vad säger hon då?

Du undrar vad du ska göra. Jag hoppas att andra användares berättelser kan ge dig en riktning och jag vill även passa på att ge dig ett råd, take it or leave it, oavsett vart era nästa steg pekar så ge dig själv upplevelser som du mår bra av. Du beskrev vad din partner tidigare mådde bra av. Vad mår du bra av?

Tack för att du generöst delar med dig av hur du har det, stanna gärna här, berätta mer.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har valt ett liv utan alkohol samtidigt påverkar det dig fortsatt på ett sätt som blir "tungt". Dina känslor får dubbel funktion, å ena sidan får de dig att känna dig hatisk å andra sidan stärker de dig i ditt beslut. Tufft. Jag hoppas att andra hakar på din tråd i detta spännande tema. Modigt av dig att skriva här och lyfta detta.

varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Han har nu lugnat ner sig betydligt och har nu börjat berätta om sådant vi aldrig pratat om. Han har berättat lite om sin barndom, om hur han hade det när hans far härjade som värst. Inga detaljer, men jag förstår att mycket av hans beteende bottnar i det.
Han vill att jag ska komma hem igen. Han säger att han har mycket att jobba med, men att han nu förstått vad han förlorat.
Jag känner att jag inte riktigt kan lita på vad han säger, även om jag skulle vilja. Han som jag en gång blev kär i har glimtat fram, men jag vågar inte tro att det skulle funka. Han kommer nu även att prata med en psykolog. Jag hoppas att han inte kommer att idiotförklara honom, för då är det inte lönt att han går dit ens. Han säger att han hellre vill prata med en kvinna, förmodligen för att han inte vill visa sig svag inför en man.

Jag sover fruktansvärt dåligt på nätterna och jag är grymt trött på dagarna. Jag har fortfarande inte berättat för mina kollegor (förutom två stycken), för jag vill på något sätt inte visa mig svag. Men detta är säkert ytterligare en svaghet hos mig. Jag har fått veta att en av mina svagheter består i att jag inte vill be om hjälp. Jag har alltid sett det som en styrka att jag kan hantera det mesta själv, men så är det tydligen inte. Jag har pratat med en underbar psykoterapeut som i första hand jobbar med våldsamma män. Det var så intressant att höra hans bild av situationen!

Jag tar en dag i taget, men jag mår inte särskilt bra. Hade jag inte haft mina djur så vet jag inte hur jag skulle orkat. Samtidigt är det mycket som ska fixas med dem. Till helgen kommer jag att flytta mina hästar till ett stall i närheten. Även om jag helst av allt skulle vilja flytta hem dem till mitt eget stall! Det är så tungt allting!

Känner igen mej!!
:-(

Vi tänker på dig!

Hur går det?

...och läsa när igenkänningsfaktorn är så enorm som den är i din tråd...har själv tappat tron på förändring...måste se sanningen i vitögat men processen är tuff...

Kämpa på!

Bryt upp - kraften som sugs ur är inte värt det.
Lögner, löfter om vartannat.
Finns det barn?

Självklart måste ni ta tag i problemt soeciellt om ni skall ha barn snart.'
Det fungerar absolut inte i längden -

Tack för ditt inlägg!
Ja man har säkert möjligheten att vara anonym men det är inte där skon klämmer...mera att verkligen möta personer som förstår en...
Och gällande det du säger om att förändra missbrukaren...jag önskar att det vore möjligt...är det? För mig verkar ekvationen rätt omöjlig...jag trodde länge att när man har insikt i sitt problem och inte förnekar det så vill man förändra...men kraften i A är större än ord o tankar uppenbart...

Hej. Jag skulle säga att din sambo har ganska stora problem med alkohol. Värst är att han förminskar DINA känslor inför det och påstår att du skulle göra en för stor grej av det. Det är ju inte rimligt att dricka så mycket att man pissar på sig, det förstår ju vem som helst. Eller gömma flaskor med sprit och dricka i smyg. Så det ÄR en stor grej. Det är någonting som påverkar dig, och som barn till en "snäll" alkisfarsa som bara smögdrack och somnade så lita på mig, det påverkar era barn också. Mycket. Det är ett stort problem och jag önskar dig verkligen lycka till och hoppas att det på nåt sätt går att nå honom så han gör någonting åt sina problem. Han måste ju vilja det själv, det är en antagligen väldigt smärtsam sanning för en medberoende anhörig när en alkoholist inte vill det. Blir ledsen för din skull när jag läser ditt inlägg, du gör absolut inte en "för stor grej" av det, inte alls.

Du funderar över om det är så att din sambo har problem med alkoholen eller om du överdriver. Det som gör att du funderar på det är dels att han inte beter sig dåligt när han druckit och att han påtalar att du överdriver när du tar up det med honom.

Det här du beskriver kan nog många känna igen sig i, vara osäker på om det är ett problem. Så som flera ovan har svarat dig så låter det som att det verkligen är det. Samtidigt har du också din egen upplevelse och intuition, känner man på sig att det känns fel så är de ofta det när det.
Du märker att detta påverkar er relation och hur du känner inför honom och skriver här för du vill verkligen få en förändring och prata med andra.
Klokt och modigt av dig att dela med dig såhär, det ökar dina chanser att få mera stöd i din situation!
Har du pratat med någon mer om det här, vän eller professionell?

Fortsätt gärna skriv och läs på forumet och hoppas du hittar något som blir hjälpsamt för dig!

Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej chefen! Man har väl rätt att vara anonym när man söker hjälp!? Såna ställen måste finnas. Jag tycker absolut inte att man ska vara ensam i en situation som din (vår). At prata, prata, skaffa distans är absolut nödvändigt. Vad jag har märkt så förändrar det definitivt situationen för alla inblandade, detta grävande underifrån, som jag kallar det. Man säger alltid att man inte kan förändra missbrukaren, utan man måste ta hand om sig själv. Ja, det måste jag primärt göra, men det är i sig en förändrande kraft också för omgivningen. Vi är ju sociala varelser och en fjärils vingslag i Sydamerika fortplantar luftvågor...
Tills vidare har vi det här utmärkta! forumet att släppa loss på! Jag lovar att du kommer att bli väl mottagen!

/D.

Inte varit aktiv på ett tag då jag haft fullt upp i huvudet av gissa vad... exakt... att försöka hantera situationen som skapas av missbruk i en relation... men såg att jag varit medlem här i 5 månader o 3 dgr ...så tänkte bara lufta några lösryckta osammanhängande reflektioner från fronten...

För er som undrar och ännu inte insett detta....alkoholen vinner matchen...no question about it....de mönster som missbrukaren är inne i kan vi som finns omkring inte förändra...och det blir inte bättre...tvärtom....det går neråt...har försökt allt...men får till slut inse att alkoholen har större dragningskraft än en själv...

Insikt nådd att det handlar om att överleva själv utan att tappa bort sig i nåt som är destruktivt och osunt...och det är ett val man själv gör...ingen annan...så det är bara att fråga sig vill jag leva i ett helvete eller i harmoni...svaret borde vara givet...men det kräver energi att ta sig framåt...och det är det som rinner ur en i en destruktiv relation...men små steg...

Tror definitivt att det vore bra att prata med någon och sluta kämpa ensam...svårt för mig tyvärr...har ett inbyggt motstånd att kontakta rådgivning eller gå i grupper...vet inte varför...känns som jag behöver någon som sitter i samma sits att prata med med...men kämpar i ensamhet...säkert nåt problem jag själv har...

Kan fortfarande känna hur abstrakt det är att befinna sig i detta...

Ny dag med nya utmaningar...och möjligheter...blicken framåt!

Tror att man nästan behöver en reningsdusch efter man har haft en jobbig relation. Som om att man vill tvätta bort allt skit som det medför att vara med en alkolist både i själen och kroppen . Jag känner mig så kränkt och smutsig efter att ha tagit så mycket skit. Dom äter upp skallen med sin skit, så man kan inte tänka klart. Tänk så här, du har levt med detta så länge, så att när väl trygghet och glädjen kommer in i ditt liv blir du förvirrad. Man är inte elak för att man inte orkar med deras skit mer. Jag har insett att jag aldrig kan vinna över flaskan. kram till dig L

Och det är jag tacksam för
Har avslutat min KBT behandling och fått redskap jag hoppas ha nytta av vid nästa återfall.. Nya sätt att tänka & agera.
Nästa återfall ja..Jag har förlikat mig med att det kommer. Vill & vågar inte längre tro på att det var sista gången. Om jag då väljer att stanna måste jag hitta nya sätt att förhålla mig. För att inte gå under & gå sönder. Hur det går får tiden utvisa.. En av mina läxor från terapeuten var att återta kontrollen, göra saker jag tycker om. Jag undviker gärna det då jag tappar kollen på min alkoholist. Och många gånger har han passat på att supa till det när jag rest bort eller så. Så jag håller mig hellre hemma.. Det blir en spännande utmaning! Nästa helg ska jag & dottern åka på Spa.. Det är med blandade känslor. Men jag har lovat mig själv att försöka njuta av att mysa med dottern. Min man är vuxen och får klara sig själv. Om han väljer att dricka är inget jag kan påverka... Jag vill och kan inte vara hans övervakare. Det är dags för honom att ta ansvar och dags för mig att återta kontrollen över mitt liv. Det är dags nu ?Kram till alla er som kämpar ?

Kan du inte göra en orosanmälan till soc? Du kan göra det anonymt, dottern behöver verkligen stöd och hjälp. kram