Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Din sambo har absolut alkoholproblem, men han verkar inte vara mottaglig för den insikten själv. Att prata med honom när han är full eller påverkad är ingen idé, men försök igen att prata med honom när han är nykter och förklara allvaret i detta. Du måste tänka på dig själv och era barn, ni måste komma först och detta kommer bara att eskalera om han inte själv inser det och tar tag i problemen. Styrkekram

Man skäms och vet att man dricker för mycket och vill inte visa detta. Det märks änså ju men som sagt man skäms över att inte ha kontroll på alkoholintaget.

Läste.. O tänkte.. Vad konstigt, jag har väl inte skrivit detta.? Det kunde ha varit jag, vi är i samma situation. Förutom att även jag dricker. För att fly verkligheten. För att jag orkar inte leva det liv som är. Har du lämnat honom så gå inte tillbaka!!! Den dan han varit nykter ett år eller så, kanske då. Men inte nu. För övrigt så tror jag inte att det finns så mycket kvar, som han gjort mot dej. Jag flyr oxå till stallet, går med hundarna. Tar luft.. Har en konstant klump av ångest i bröstet. Önskar jag kommit dit du har. Men jag har bara en liten bit kvar! Lev! O njut av "ensamheten" ihop med din hund!

En alkoholist kan inte bara börja dricka normalt. Att bli av med körkortet för man söker hjälp är helt fel. Detta är bara svepskäl till att inte söka hjälp. Din man vill inte ha hjälp och inser inte sina problem. Så lyssna inte på hans lögner.

Läs ditt eget inlägg och " lek" att du är någon annan. Du kommer att se och förstå hur långt du kommit. Du börjar känna att du är en egen person med mål och drömmar. Till en början handlar dina drömmar just nu om att vara i trygghet, få lugn och ro, kunna göra helt basala saker som du vill- när du vill.
Du får vänja dig med tanken att din alkoholiserade man får finna sitt eget liv- och där behöver du inte ingå. Där kommer du inte att ingå.
Det spelar ingen toll för dig om han erkänner sitt förljugna liv.
Du har ett eget liv. Då ska du inte lägga någon energi på att försöka övertyga honom om någonting.
Säg/ skriv bara rätt och slätt:
" fr.o.m. Nu tänker ska du inte prata med mig om att du saknar mig, att du vill att jag ska komma tillbaka. PUNKT."
Inga förklaringar. Öppna inte den dörren för då sticker han snabbt in en fit i dörrglipan. Bildligt talat.
Ges han inget utrymme då kan han inte nå dig med sitt skitsnack.
Än en gång, Grattis till ditt nya liv!
Ett tips är att söka någon samtalspartner som kan hjälpa dig att " avprogrammera" dig då du levt under våldsamma former. Även om det inte alltid är fysiskt våld du varit med om, så blir man mycket påverkad av att leva under psykiskt våld/ misshandel.

Ligger i sängen nu, nerbäddad och helt utmattad. I morse ringde han och ville att jag skulle komma hem för att prata lite. Jag kände mig väldigt tveksam till det eftersom det brukar bli att vi sitter vid köksbordet, han sitter och illstirrar på mig och sedan börjar han anklaga mig. Jag försöker resa mig upp och gå därifrån varpå han sliter ner mig på stolen igen och vrålar "sitt". Som om jag vore en hund eller något.
Vi fortsatte prata i telefon och han säger att han inte orkar ha det så här längre. Han orkar inte sitta i huset ensam med mina grejor runt omkring sig. Han vill veta hur vi ska gå vidare. Jag sa till honom att jag hade hoppats på att han skulle ta detta på allvar nu och söka hjälp för sina problem. Då säger han att han har tagit tag i sitt drickande och att jag för det första har överdrivit hela situationen. Han har aldrig druckit så mycket som jag vill ge sken av. Jag frågade om han varit på AA, men han säger att han inte går dit förrän han behöver det. Jag frågade honom vad skillnaden skulle bli mot förut om vi skulle fortsätta tillsammans. Då säger han att för det första så måste ju jag skärpa till mig och bli på lite bättre humör! Han vill alltså säga till mig att jag måste ta ansvar för att vårt förhållande blir bättre! Jag försökte förklara för honom att alla mina reaktioner i grund och botten beror på allt hans smygdrickande och även hans öppna drickande. Jag är så trött på att han måste springa ut i garaget flera gånger varje kväll för att "kolla något".
Förra hösten när jag lämnade honom ett tag kom jag tillbaka för han lovade sluta dricka på veckorna, men det blev ju ingen skillnad! Jag försökte få honom att förklara för mig vad skillnaden skulle bli om jag kom tillbaka nu. Han säger att han sköter detta på egen hand och dricker inget i veckorna. Jag frågade hur mycket han dricker på helgerna, men det vill han inte riktigt svara på. Igår hade han druckit sex starköl sa han.
Ni som har erfarenhet av liknande, är det ens möjligt att "dricka måttligt" för en alkoholist?

Jag säger till honom att han inte på allvar visar att han vill förändra sin situation, för då hade han sökt hjälp. Då säger han att han har gjort stora förändringar på egen hand. Den metoden bör han ju ta patent på då, att gå från alkoholist till att ta kontroll över sitt drickande på bara fem veckor! Eller fyra, första veckan drack han ju nästan dygnet runt. Han säger att han inte kan kontakta någon för att få hjälp, för då kommer han att bli av med körkortet. Det har han hört av någon. Det är ju bara helt befängt! Han har aldrig åkt dit för rattfylleri eller något, varför skulle de ta körkortet för att han vill ha hjälp med alkoholen? Han hittar hela tiden på en massa undanflykter för att undvika ta tag i det som blir jobbigt.
Skulle jag återvända så är jag fast igen. Fast i all ångest, vågar inte säga emot för att han inte ska bli arg. Vågar inte ta upp telefonen när han ser och titta i den. Vågar inte vara borta för länge på hundpromenaderna. Rädslan för vilket skick han är i när jag kommer in från stallet.
Han var dessutom tvungen att påpeka att jag håller på alldeles för mycket med hästarna. Jag försöker alltså rida ungefär varannan dag och det handlar mycket om min träning för att stärka upp min kropp. Jag råkade ut för en olycka för drygt 20 år sedan och ridningen har gjort att jag stärkt upp bålmuskulaturen för att min rygg ska orka. Alternativet är att gå på gym, och det intresserar mig inte det minsta.
De dagar jag inte rider pysslar jag med hushållet. Det är alltid något som behöver fixas, det ska tvättas och städas. Men sånt ser han inte ens! Jag har under alla år skött i princip hela hushållet ensam. Jag handlar all mat, tvättar alla kläder, städar m.m. Börjar jag städa en lördagsförmiddag så "ska han bara åka en sväng".
Jag har tröttnat på att känna mig ensam i ett förhållande. ALLT jag gör gör jag ensam. Då är det bättre att veta att man är ensam på kvällarna istället för att gå och hoppas på att det ska bli någon skillnad. Att dessutom få höra att det är JAG som måste ändra på mig för att vårt förhållande ska bli bättre, det får mig att bli totalt vansinnig. Han har verkligen inte förstått någonting.
Nu har jag legat nerbäddad i ett par timmar och min hund har legat bredvid mig och tröstat mig. Vad jag är tacksam för mina djur! Jag kan verkligen tänka mig att leva ensam i resten av mitt liv, bara jag får ha djur omkring mig. Det är betydligt mindre komplicerat än att behöva försvara mig hela tiden och gå runt och vara rädd.

Vad skönt att du har börjat göra saker för din egen skul Missanl. Sedan är det väl inte bra att du skjuter allt framför dig. Men vet du vad? Det gör jag med. Orkar inte heller ta tag i det. Jag saknar också någon att dela allt med. Vi lever i samma hus jag och min man, men mer är det inte. Trivs ganska bra på veckorna nu när han nästan helt slutat dricka då. Men vi har glidit ifrån varandra. På helgerna blir han den person som jag hatar och det hänger med känslomässigt för mig på veckorna.
Som jag skrivit tidigare tänker jag inte flytta innan mina barn har flugit ut. Men ibland vet jag inte hur jag ska orka de åren som finns kvar. Andra gånger känner jag att jag vill kämpa och få honom nykter och leva ett bra liv tillsammans. Upp och ner. Men jag gör lite som du Missan, jag skjuter det framför mig. Tänker att han kanske bryter upp med mig p g a att vi glidit ifrån varandra. Då slipper jag.... Ja ni ser ju hur knasiga tankar jag har, känner mig mentalt slut och orkar inte göra något åt det nu. Ursäkta ett rörigt inlägg men det speglar mig rätt bra hur jag mår just nu.

Hej! Jag tror att det bästa är att ni samlas hela familjen o pratar med honom när han är nykter. Säg att ni inte vill ha det så här längre. Vill han ha kvar sin familj måste han sluta dricka.Jag tror det är viktigt att ni säger ifrån innan det går för långt. När alkoholen har kidnappat din pappas hjärna så blir han dum o elak mot er. Hans empati försvinner. Han kropp kommer att ta stryk.Han blir röd i ansiktet. Får ångest och blir deprimerad emellanåt.Han kommer inte att vilja umgås med folk utan allt kretsar runt att kunna dricka ifred.... Min man har druckit i smyg i över 20 år. Vi sa aldrig ifrån ordentligt utan blev medberoende. Mina barn var 19,16,14,7 år när allt uppdagades då äldsta dotterns pojkvän sa ifrån.Vi fick honom inte att sluta och han har fortfarande inte slutat. Det har varit jobbiga år inte hela tiden men problemet har funnits med i alla år. Nu har barnen flyttat utom yngsta dottern som är 17. Hon förstod väl först för 4 år sen hur det var ställt med hennes pappa. Hon undrade ju varför han var så konstig ibland. Var arg o skrek osv Hon önskade att vi skulle vara en vanlig familj som gjorde saker ihop och hade roligt tillsammans. Nu har det nog gått för långt han måste ju vilja sluta själv..... Ni måste få din pappa att förstå vad som håller på att hända med hans hjärna om han fortsätter dricka. Han blir inte den person han är...(Oftast är alkolisten som två olika personer.)Jag har läst massor nu o förstått hur det hänger ihop. Jag önskar att jag vetat det tidigare så jag kunnat hjälpa min man innan det var för sent. Jag tyckte bara att han var dum som drack,men det är inte så enkelt.Prata med din mamma om det här. Din pappa dricker än så länge bara öl eller är det sprit också? Min man började med öl. Nu är det ca 3 -4 öl o sen klunkar han starksprit på det. Allt i smyg. Han går ut i garaget o dricker. Hoppas ni kan få din pappa att sluta. Kram!

På Alkoholhjälpen och Anhörigstödet pågår ett projekt för att utveckla internetbaserat stöd till föräldrar (eller andra nära anhöriga vuxna) som inte själva har alkohol-­ eller narkotikaproblem.

Det övergripande syftet är att fler barn till föräldrar med alkohol- eller narkotikaproblem ska få en bättre situation.

Nu söker vi föräldrar (eller motsvarande) till ett barn som har en annan förälder med alkohol- eller narkotikaproblem. Vi skulle vilja intervjua dig om hur du ser på ditt barns situation, hur du ser på vilket stöd som skulle vara bra i din föräldraroll och hur du ser på det stöd som finns tillgängligt för dig och din familj. Vad fungerar och vad fungerar inte?

Har du möjlighet att ställa upp på en intervju och dela med dig av dina erfarenheter och tankar? Kontakta i sådana fall Magnus på magnus.johansson.1@ki.se eller telefon/sms 072-7249971

Om du undrar något kan du så klart även lämna en kommentar här.

Hej Tösabiten.. Vi tycks tänka likadant. Det har gett mig mycket att vars inne o läsa på forumet. Men visst ibland ältar man för mycket. Jag känner att jag mår bättre när jag skjuter problemet framför mig. Vill han fortsätta supa bort sitt liv o sin hälsa så låt han göra det. Han vill ju inte sluta. Jag försöker tänka på mig själv.Jag vill göra det jag vill. Förra hösten var jag på en resa med två av mina barn med respektive. Det var härligt. Vill gärna göra det fler gånger. Min man vill inte resa ( o jag vill inte resa ensam med honom o han ska dricka där) Men du må tro att han haft det jobbigt den veckan utan mig... Jag har också börjat sjunga i kör joyvoice. Det är jättekul. Han går ju ändå o lägger sig tidigt om kvällarna så då kan jag ha nåt att se fram emot.) Veckorna är ändå ganska lugna han dricker inte lika mycket då. Han säger inte så mycket. Sitter vid tvn. När jag sätter mig där går han o lägger sig. Får se hur helgerna blir nu när vi inte åker till vår stuga längre. Det finns ju jobb att göra på vårt hus också men han har inte haft lust med det. Vi lever ihop men ändå inte... Känner ingen lust när han dricker. Alkoholen hsr förstört så mycket.. Vi skulle kunna haft det så bra!Men varför kan jag inte lämna honom? Vet inte .. Orkar inte dra igång det. Vill inte flytta från huset. Skulle kännas som ett misslyckande. Jag skulle bli så ledsen... Så jag får väl stå ut med det. Ibland är det hyfsat ibland är det för jäkligt.Jag har mina fina barn o barnbarn. Släkt o vänner ett jobb jag trivs med.Mina hundar att gå sköna promenader med. Det jag saknar är ju nån att dela det med. Jag vill ju inte dela det med en alkolist ... egentligen.

Jag får faktiskt inte ont i hjärtat när jag läser det du skriver. Jag vet nog allt det där. Tiden börjar ta ut sin rätt och saknaden avtar. Tittade på bilder på honom i dag. Han är fin, som fan! Det är sorg, men det gör inte ont. Jag vill inte ha en relation i verkligheten. Inte som verkligheten är nu. Men jag lever i någon parallell fantasivärld där han återigen klättrar upp och inser att han är värd livet och allt som kommer där till. Att han stannar där och att jag får tillbaka den där mannen som kändes så mycket, som luktade som mig, som lät mig vila mot hans axel och som släppte in mig i honom. Jag mötte den nyktra mannen. Han håller jag kär. Den trasiga mannen vill jag trösta. Men det kan jag inte. Det gör ont. Ont att han lider så mycket, ont att han inte ser hur fantastiskt fin och värdefull han är. Jag försöker leva utan honom, tänker att håller jag mig ifrån så tar tiden ut sin rätt. Men sanningen är som du säger, grym! Mest mot honom dock.

Tack för dina ord!

att du inte kommer att acceptera att han dricker.
Därför vill han skona både sig själv och dig och försöker avstå relation till dig.
Han inser att du kommer att kräva nykterhet av honom på längre sikt.
Detta gör troligen att han väljer att avstå relation då han vet att det kommer att bli svårt för honom.
Alternativt,han vill helt enkelt inte avstå alkohol och väljer därför bort dig då det är lättare än att avstå alkohol.

Orsakerna kan vara många till hans val.
Men det som kanske kan vara på sin plats att fråga är:

Varför vill du vara med honom?
Vad gör att en man som haft en historik av alkoholproblem och som nu trillat dig igen lockar dig?

Känslor förstår jag är en av anledningarna,men sen då?

Sen ser jag att allt du skrivit är vettigt och sant.
Jag kan älska dig sen,då du är nykter då du älskar dig själv osv.
Dvs du ställer upp villkor för din kärlek,den är inte förbehållslös.

Det är sunt och bra och gränssättande för både honom och dig själv.
Men där har du nog också problemet.
Om du var så (dum) så du bara tog emot honom med alkoholproblem och allt så tror jag att ni skulle vara igång i en relation på studs.
Men där vet kanske framför allt han, att det kommer att gå illa.

Fortsätt håll på dig själv,var ett stöd i mörkret om du vill.
Men förvänta dig inga underverk och ingen relation i dagsläget.
Han har gjort sitt val,trots förälskelsen i dig och valde att kliva av relationen i ett tidigt skede och välja alkoholen istället.
Så grym är sanningen.

Du måste inse att du inte kan sköta om dina föräldrar de är vuxna.... Sedan förstår jag dilemmat för man vil ju bry sig om sina föräldrar. Min mamma var alkis och jag bröt kontakten när jag var 8 år. Jag är nykter alkoholist men kan bara råda dig till att ha distans och se till att du och dina barn mår bra. Ja det är OK att vara egoist i detta fallet. Om du mår dåligt kommer du vara en sämre mamma.

Lämnade honom i söndags...igen
Skillnaden denna gången är att det gör så ont :'(
Jag har bestämt mig
Ikväll va jag på Alanon möte
Det va tufft, men lyckades berätta lite grann
Samtidigt som man led med dom andra, va det så skönt att höra att man delade denna smärtan med andra
Skillnaden denna gången är att jag ska va stark
Jag ska stå emot
Bad honom hämta sina saker igår men han kommer inte hämta dom
Varit likadant de andra gångerna
Så går det en vecka, han dricker
Vaknar en dag och bestämmer sig för att höra av sig
Då står jag där med öppna armar.. Ännu en gång
Men, inte nu
Så sjukt när jag tänker på allt annat tufft jag gått igenom i livet
Sjukt att det är detta som är det som knäckt mig
Tagit alla mina krafter
Han som jag ska känna mig älskad utav, alla hemska ord han sagt till mig och om mig
Fått mig att hata mig själv
Känna att jag inte duger.
Men nej! Jag ska klara detta!!
Genom att äntligen våga be om hjälp, känner jag mig starkare än någonsin
Fast det gör så ont
Kan knappt andas kan inte sova
Tänker på honom varje vaken sekund
Hur mår han? Vad gör han?
Vem är han med? M.m. M.m
Varför?? :'(
Hatar detta
Hatar den äckliga alkoholen

Tack så mycket för ditt svar! Känns så himla skönt att ha hittat ett forum att kunna skriva av sig lite och rensa upp bland tankarna.

Att gå och prata tycker jag hjälper. Att hon varken känner mig eller min man eller familj. Kommer med råd om hur man kan säga vissa saker och att det faktiskt är ok att vara ledsen arg besviken.

Ja det bästa är ju om kompis kanske kan säga något... som du säger så tycker de bara vi tjatar.
Hade vi ej brytt oss hade vi ej tjatat.

Vi har det så bra på veckorna. Kollar tv, äter popcorn framför favorit serierna... så man vill ha på helgen.

Precis som Eva-Karin skrev så känner man själv när det är nog.
Läste ett inlägg som fick mig att vakna till innan jag lämnade mitt destruktiva liv för ca 2 1/2 år sedan.
När inte jag är jag för att du är du.
Då är inte jag jag längre.....
Mycket sanning i dom orden.
Allt kretsade runt den missbrukande i familjen.
Man påverkas så negativt av att leva med någon som missbrukar.
Önskar du får styrka att förändra så att du kan få må bra igen.

århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Den blev min vändpunkt. Och ge AlAnon åtminstone en handfull möten innan ni dömmer ut det. AlAnon är jättebra. Men det behövs en tillvänjning till metoden tror jag för många.
Ett förhållande med en missbrukare får obalans. Och den obalansen ökar vartefter. Även när missbruket har paus finns obalansen. Vill du leva med den? Det var frågan jag ställde mig själv till sist. Att gungbrädan aldrig någonsin skulle vara i våg. Jag skulle alltid känna mig åsidosatt och försmådd och utnyttjad. Men du och endast du kan fatta ditt beslut. Man känner när man är redo.

Jag har också en ny. Särbo likaså. Samma fråga har kommit där; "orkar du då ? "
Jag har aldrig förr ställt mig den frågan i livet. Om jag orkar. Vadå?! Jag bara gör. Det kanske är där medberoendet sitter. Vi ifrågasätter aldrig vår ork. Den bara finns. Vi orkar och orkar. Tills vi bryts. Som Märta Tikkanen skriver. Missbrukaren släpper sen mer o mer eftersom vi fixar mer o mer o orkar. Vi vägrar aldrig inför ett hinder.
Tack UllaBulla för alla dina betraktelser. De underlättar mitt tillfrisknande också.

Igår efter kanske tre veckors supande i sträck,möjligen mer så försökte döttrarna få honom att självmant åka in.
Absolut och nej och aldrig i livet var svaret.

Jag kände på mig att han egentligen var mjuk och sa till döttrarna före de skulle dit att om de ville så kunde jag vara behjälplig.
Och jo,de ringde efter tre timmars övertalningsförsök.
Jag far dit efter ok från särbon. Han ställde dock frågan-orkar du verkligen med detta?
Jovisst gjorde ullabulla det...

Hur skulle jag kunna säga nej när jag visste att han skulle ge efter om jag åkte dit.
och det gjorde han,efter tio minuters övertalning.

Han har aldrig varit inne för avgiftning förut så det är verkligen ett nytt bottennapp för honom.
Han hade ju bara druckit 2,8:or men ändå såpass påverkad. javisst sa jag och döttrarna och trodde den arma stackaren.

Nåväl,sjuttis hittad under kudden och 2,7 i promille talade ju en annan sanning.

I morse efter samtal så sa jag då slutligen. Om du inte stannar till på fredag och tar emot den hjälp de erbjuder så bryter jag med dig på samma sätt som min bror redan gjort det för cirka en månad sen.
Jag vet inte om det har någon effekt,men jag måste helt enkelt.
Jag tar slut och går in i medberoende så det bara dånar om det.

Jag måste,måste inse att detta tar aldrig slut och problemet är inte mitt att lösa.
Nu har jag dragt mitt sista strå till denna eländiga stack och måste dra mig ur för både min och särbons och även exets skull.

Nu får döttrar och andra anhöriga ta vid denna kamp om de orkar,jag kliver av.

På den frågan kan man ju endast själv komma till ett svar...
Jag kan berätta hur jag tänker.
Många gånger tror man inte kommer att orka och att det är för barnens skull osv. I dessa stunder tycker jag man ska vända på frågan helt och hållet. Jo visst, det är superjobbigt att separera både mentalt och fysiskt, men då man gjort det, när man har dit eget boende sitt eget liv ingen alkoholiserad partner som slukar så otroligt mycket energi, då börjar man LEvA igen!
Alltså man lever sitt eget liv och inte bara överlever. Antagligen har man givit sin partner så många chanser redan. Någonstans måste man vara sann och ärlig mot sig själv. Det är ett svårt beslut många gånger, men man har ansvaret själv att göra det för troligen kommer inte partnern att ändra sitt alkoholfokuserade liv pga att man vädjar och bönar.
Sen är det som jag ser det av ansvar för barnen man bör lämna en alkoholist. Det är bara en låtsasvärld man ger dem av hur två föräldrar ska ha det tillsammans. Om jag inte visar barnen hur självrespekt ser ut i handling, hur ska då barnen då de vuxit upp kunna känna att de är värda respekt av framtida partners. Nu är jag brutalt ärlig och hoppas med dessa tankar kunna " peppa" alla er som lever era liv i skuggan/ under skosulorna på era alkoholiserade partners som lägger över allt ansvar på er för att barn och hus och hem och husdjur ska ha det bra.
Ta bara er del av ansvaret och låt resten stanna där det hör hemma.
För i sanningens namn, ingen kommer att bjussa på någon guldstjärna för att ni låter era liv försvinna bort i bitterhet och ångest.
Stor varm kram till alla er som kämpar där ute mot en lömsk och vedervärdig motståndare= ALKOHOLEN.
Ni behöver inte stanna kvar i detta. Ett förhållande behöver inte vara på livstid i Sverige.
Man har makten att själv ta beslutet i frågan om sitt fortsatta liv!

6 dagar nykter...inte en enda droppe!

Ja jag tog ut skilsmässa och visst har de varit jobbigt men jag har aldrig ångrat mig. Vi skildes i maj och han sjönk så långt ner att han försökte supa ihjäl sig, men överlevde och har varit nykter sen dess. Jag tror att han vill ha mig tillbaka men jag har gått vidare och träffat en ny man. De kändes, precis som du beskriver, som att jag inte klarade av nåt mer längre. jag ville inte skiljas men insåg att jag var tvungen, om inte annat för barnens skull.
Det tog mig tyvärr många år att komma till insikt men ibland kanske de måste få ta tid. Jag är glad att jag orkade göra nåt tillslut för de liv jag levde var inte värt.

Tack för alla svar.

Jag hittade inget bra tillfälle att säga något, jag orkade helt enkelt inte. Och nu, har den gömda plunta försvunnit och flaskan som hon hade i sin ryggsäck är också borta. Så hon kanske har lyckats göra ett uppbehåll? Jag vill inte ta upp det om så är fallet och riskera att hon får ångest eller börjar igen pga det. Så jag tänkte att jag väntar och är uppmärksam och om jag hittar något igen, eller något annat tyder på att hon dricker igen så får jag ta tag i det då. Eller är jag för feg?

EDIT:
Efter ett mindre "bråk" igår så tog jag upp att jag hade hittat en spritflaska igen. Då sa hon att hon inte kom ihåg någon spritflaska (hon ljuger ju uppenbarligen). Jag frågade om hon fortfarande någonsin dricker alkohol för att bli av med ångesten. Då sa hon nej. Hon nämnde dock att ibland får hon så mycket ångest att hon får självmordstankar. Min pappa tog livet av sig pga depression så jag tar naturligtvis inte lätt på detta.

Önskar att man va stark och bara lämnade! Kaos kaos kaos
Hela tiden
Massa lögner!
Samma här! Hatar alkoholen