Senaste kommentarerna i forumet

Han har varit ledig i två veckor
Två veckor kvar
Full varje dag. Blir bara värre och värre
Han är så elak, hans ord gör så ont
Klarar inte mer snart

Skönt att du går och pratar hos någon. Har tänkt att jag nog skulle må bra av det, men inte gjort något åt det. Kanske skulle lite ångest släppa om man inte gick och bar på allt. Tycker du att det hjälper? Hoppas verkligen för din skull att det hjälper om hans mamma pratar med din man. Ingen förutom mina barn vet om min mans problem. Kanske någon anar, men ingen säger eller gör något. Tänk vad skönt om en kompis till honom hade sagt något, istället för mitt eviga tjat.

Skönt att de inte trodde det men skrämmande att de trodde alla hade det så.

Förstår att du är ledsen nu, stackare!

Jag går hos en "tant" och pratar och första gångerna berättade jag lite delar hur jag är om mitt liv...tredje gången berättade jag om min pappa. Hon sa att jag är en typisk människa som har haft missbrukare i familjen. Sedan har jag googlat och allt stämmer på mig. Hur jag är som person. Inte för att detta har något att göra med min man..
Men beteenden som han har ser jag från min uppväxt och paniken inom mig växer..
idag låtsas han som ingenting. Lite avvaktande men ändå som vanligt.
Ett tag drack han alkoholfri öl och det var toppen. Det var efter att jag brutit i gråt framför hans mamma och hon gick och pratade med honom (som han inte nämnt. Var hon som skrev det till mig dagen efter hon pratat med honom)
Ska prata med henne igen.
Vi har inte så ofta kontakt med hans familj men hon kan säga till honom. Ska se om det hjälper..

Skönt ändå att du inte riktigt förstod när du var liten. Mina barn är stora nu, 17 och 19 år. De märker ju på sin pappa när han har druckit, men eftersom de växt upp med det trodde de att det var så alla hade det. När jag berättade för dem om deras pappas missbruk för tre veckor sedan ville de inte förstå, inse, tro att han är en alkoholist. Han är ju ingen a-lagare på en parkvänk med en sjuttis i mäven. Det känns ändå skönt stt de inte har mått så dåligt av det. Det värsta är att jag har förnekat det och inte velat inse det heller. Detta har pågått några år, men först nu har jag förstått att han är beroende. Förstår din spykänsla. Just nu känner jag mig bara ledsen och avtrubbad. Orkar inte bry mig. Funderar bara på hur mitt liv ska bli. Ensam?

Ja det är hemskt när de tror att man inte märker något! Min pappa är nykter alkolist så jag känner igen beteenden där ifrån också. Min pappa har varit nykter i ca 9 år nu, började dricka när min syster föddes ca, när jag var runt 7 år. Jag led inte och visste inget förän mamma och pappa separerade när jag var runt 13.
Inland när min man öppnar en öl kan jag spy! Skulle vilja slå till honom!

Det kunde lika gärna vara jag som skrev de orden. Längtar så till fredagen, men när den kommer och ölen börjar sprättas önskar jag att det var måndag igen. Sorgligt! Finns det något mer oatraktivt än en karl som dricker. Särskilt när de tror att det inte syns att de har druckit. Hatar det. Jag känner ingen lust alls för min man längre. Även om han skulle sluta dricka vet jag inte om jag vill stanna i vårt förhållande. Har tappat alla känslor för honom. Anledningen att jag är kvar är mina barn.

Jag längtar till ledig helg och nu när den är här hatar jag den...alltid samma sak.
Idag när vi skulle äta middag som vanligt så kämpar han för att spela normal, om du förstår...
jag ignorerade honom totalt och efter maten har jag ej pratat med honom och han har gått till sängs...
Jag försökte prata med honom en annan dag och förklara att jag inte ser honom som attraktiv i beteendet när han dricker. Han blev sur och sa att jag klagar hela tiden. Jag får inte nämna drickandet över huvud taget. Jag mår verkligen inte bra!!!

Hmmm ja, jag har ju blivit påkommen några gånger av sambon. Fruktansvärt pinsamt! Det är klart att du ska säga till!
Det hjälper! Du hanterar det bra tycker jag dvs du verkar inte ta över ansvaret. Säg att du är bekymrad, inte att du är besviken på henne.
Hur har ni det i övrigt med alkohol? Dricker hon annat? Dricker hon vin öppet? Om du läser på beroendesidorna så kan du se hur svårt det är att trappa ner. Jag har absolut menat vartenda ord om att sluta sim jag har sagt till min sambo, sen kommer livet och det är svårt. Det handlar om självmedicinering och ett inlärt mönster i hur man försöker hantera ångest, stress. Det är därför lätt att halka tillbaka och just i den stunden är det svårt. Jag tror verkligen att du kan vara tillnytta för henne om du tar upp det. Hon är inne på en mycket farlig väg och behöver sluta. Så prata med henne. Bråkar hon emot eller förnekar. då är det värre och all anledning att ta tag i det. Och som Mange skrev, alkohol föder bara mer ångest.
Tre ggr har min sambo kommit på mig. Vill jag sluta? Ja, med smygandet! Och det har verkligen varit långa nyktra perioder där emellan. Tvivla aldrig på dig själv om du anar... du har troligtvis rätt.

Hej Sebastian!
Det har gått några dagar...
Hur går det? Har du tagit upp saken med din tjej?

Det datumet var mitt senaste inlägg skrivet. Då trodde jag att min man hade fattat att han har problem och vad jag tyckte om det. Det gick så bra i början. Han drack inget på en hel vecka. Han började träna och satte upp mål att gå ner i vikt. Men vad hände? Tre veckor senare, fredag kväll och vi är på ruta ett igen. Nästan i alla fall. Ikväll har han fått i sig 6 starköl, några 7,2 och alla 0,5 liter det blir ju 9 st 33 cl. Dessutom lägger vi på två stora glas whiskey. Och än är inte kvällen slut. Han har hållt sig ganska bra på vardagarna. Kanske 1-2 öl måndag-torsdag. Det är en klar förbättring, men samtidigt har helgerna nästan blivit värre. Precis som om han måste ta igen veckornas ölranson. Mådde mycket bättre i början då jag trodde att en förändring var på väg. Nu är oron och mitt inre ältande tillbaka. Sitter i smyg och letar annat boende. Inser tyvärr att jag inte kommer ha råd att bo själv. Vet inte var jag vill bo. Tänker inte lämna mitt nuvarande hem innan mina barn flyttar ut. Så det finns tid att fundera. Samtidigt kan jag bli lite arg på mig själv. Ska jag må dåligt några år till? Men ni som är mammor och har läst mina tidigare inlägg vet varför jag gör så här. Jag älskar mina barn mer än livet själv. Är bara så otroligt besviken. Känner mig inte längre älskad. Jag känner heller ingen åtrå för min fyllegubbe längre. Hemskt att säga det men känner nästan avsky när jag ser honom komma med sina öl i näven.

Nej du är verkligen inte ensam. Jag har liknande tankar. Vet inte ut eller in. Fortsätta? Skilsmässa? Kofrontera igen (för vilken gång i ordningen)? Tankarna gör ju att man inte mår bra. Oro och ångest är en del av mitt liv just nu!

Igår var jag och hälsade på ett onyktert ex som låg i sängen och tyckte väldigt synd om sig själv.
Offerkoftan var väldigt tjock och han hade så hemskt ont i hjärtat.
Nja sa jag,skulle tro att det är levern som spökar,men på det örat lyssnar man ju inte.
Nåja,diagnostiserad med kol som gör att om han inte slutar röka så kommer han inom cirka ett år att behöva syrgashjälp.
Och vad gör man då?
Ja man fortsätter både röka och dricka förstås då det är så man löser sina problem.

Jag fick också veta att de sista åren så drack han ju inte så väldigt mycket. Då han egentligen var nykter inför mig och omgivningen.
Bara en sjuttis i veckan..
Inte ens den sanningen går liksom upp för honom att det kan ju ha bidragit till att vår relation inte gick att rädda.
Nej,det var ju bara ett plåster på såren då han egentligen mådde så dåligt psykiskt och självmedicinerade.

I alla fall så fick jag ge honom små skärvor av hopp med småjobb han kunde göra åt mig då han nu tappat sitt nya jobb som han fick före semestern.
Orsakerna till varför han inte får fortsätta annat än som timvikarie är oklart.
Arbetsgivaren vet om hans problem och han har inget anställningsskydd.
Kanske han har varit onykter på jobbet,kanske han inte dykt upp när han skulle.
Jag vet inte och det spelar kanske ingen roll.

Men besviken är han förstås och det gör ju inte hans situation bättre.
Jag fick i alla fall höra hur mycket våra samtal betydde för honom och att han alltid var upplyft efter dom.
Jag är tydligen den enda han pratar med och döttrarna säger samma sak.
De kommer ingenvart med honom utan det är bara inför mig som han vågar visa sitt elände och sitt mående.

Nog om det,jag åker till min nya kärlek och berättar om besöket.
Dottern ringer dessutom under min vistelse hos särbon och jag pratar öppet inför honom om besöket hos exet.

Hade det varit jag så hade jag för länge sen satt stopp.
Sagt att nu är det dax att bryta,han måste klara sig utan dig,du är i relation med mig nu.
Men stor människa som han är så förstår han vikten för mig att ändå få hålla en länk kvar till människospillran.
Så generös är han att han låter mig ha den kopplingen kvar.

Det är stort och jag är djupt imponerad,jag hade inte klarat det..

Hej!
Starkt av dig att lämna. Och vad du än gör fundera inte på om du borde återvända. Förstår att du oroar dig över ekonomi och hur allt ska bli, men det blir inte bätte om du återvänder. Så långe han dricker och beter sig som han gör är han farlig för dig och han har inte visat någon insikt alls i att han måste göra något åt sitt drickande eller ta tag i sin situation. Han skyller på dig. Du skriver att du skäms för att du hamnat i en sån här situation men det är inte så konstigt. Förändringarna går gradvis och du har som jag förstått det också matats med argument om hur många fel du gör etc, etc. Ingen här som läser vad du skrivit tycker att det finns några utrymmen för att agera annorlunda än du gör just nu. Och jag tror nog att de flesta är grymt imponerade. Den kritik du får från andra kan du skaka av dig tycker jag. Det du har skrivit härinne beskriver en helt ohållbar situation som det är klart imponerande att du lämnat. Du förtjänar bättre!
Du beskriver ju att han dricker... med största sannolikhet är det stora mängder gift som han trycker i sig. Jag kommer från beroendesidorna och har inte ett så långvarigt beroende bakom mig men jag är verkligen livrädd för vad alkoholen gör med ens personlighet. Alltså inte bara för stunden, men långtidseffekten.
Hittade info om alkoholdemens:

"Alkoholdemens är i många avseenden ett oklart medicinskt begrepp. Det kallas också ”alkoholrelaterad demens” och det ska hanteras försiktigt. Men det är en allmän uppfattning att hög alkoholkonsumtion kan leda till psykiska förändringar. Vanligast är att personligheten förändras. Omdömet sviktar och sviker. Personen släpper alla hämningar och blir ofta aggressiv, handlar utan insikt och drabbas av ångest och depression. Följden av alkoholdemens blir inte sällan ett socialt förfall."

Jag tänker att små förändringar kommer rätt tidigt och att det förvärras gradvis. Till sist är förändringarna så stora att det inte finns någonting kvar av ens person. Det finns mer info att läsa och man ver ju inte säkert, men samtidigt när man läser därinne på beroendesidorna så kan man ju se hur jäkla starkt gift det är och att de som är riktigt fast handlar helt irrationellt trots att de vill annat. Och din man ver inte ens om att han har problem med alkoholen. Du tror att han dricker... jag tror att han dricker så mycket mer än du kan ana. Man behöver inte lång tid för att svepa en öl.
Önskar dig all styrka och allt gott!
Hans agerande är inte ditt ansvar. Du har att ta ansvar för dig själv och dina djur. Du kan behöva lite omsorg nu, det var nog lönge sen.

Vi ska inte skämmas fast man gör det ändå! Vi var ju också tillsammans i över 20 år!! Hus, barn o djur har vi tillsammans o det hade kunnat vara så bra men han har förstört allt med den där spriten o alla elakheter som vi har fått stå ut med under alla år. Jag skäms för att jag inte har lämnat tidigare för då kanske alla hade mått bättre. Och jag känner sån skam att jag inte har kunnat ge mina barn en trygg uppväxt. Jag har tagit mig därifrån nu men nu är de vuxna. Jag önskar att jag hade varit en förebild o inte låtit han behandla oss så illa. Men jag var o är så himla rädd hela tiden för vad som ska hända om jag gör så el säger så.
Men jag tycker du har varit jättemodig som lyckades ta dig därifrån med hästar o allt. Inte så lätt att bara flytta då när du måste få med dig dem o hitta stallplats o så. Vet att det inte är lätt när man har djur. Vi hjälps ju åt med djuren men jag vill kunna ta hand om dem själv. Känns heller inte bra att han bor kvar i vårt hus o vi har inte gjort nån bodelning. Jag bor i en liten tvåa, det känns inte rättvist. Tänker mer o mer på att jag vill ha ut min del av huset i stället för att skriva över det på honom bara som jag tänkte förut men vet inte om jag vågar.
Hoppas att det ordnar sig för dig Livrädd. Kram ?
Fredagskram till dig Mt o ha en fin helg?

Hej Livrädd,
så skönt att du hör av dig.
Otäckt att han följde efter dig, det var bra att du kontaktade polisen.
Det kan nog vara vettigt att berätta för din chef. Jag menar i den meningen att det underlättar för dig. De andra blir automatiskt mer uppmärksamma mot honom: om han skulle sitta och vänta på dig utanför din arbetsplats så varnar de andra dig. Alltså, jag vill ju inte skrämma upp dig mer än vad du är, men, för att eventuellt förutse och förekomma.
Så bra att du hittat stallplats, ja. När allt det här är över för dig kan du ta hästarna någon annanstans men nu ska du inte skynda eller pressa dig. Det är bra såhär.
Har du haft någon kontakt med hans dotter? Hans släktingar är ju vakna i alla fall, förutom mamman, då.
För Guds skull, låt honom inte hjälpa dig med NÅGONTING.

Vila i tröttheten. Acceptera den.
Kanske du kan vila mer om du berättar för din chef.
Kram från Ursula

Ta en dag i taget. Svara inte när han ringer. Bra att du kontaktade polisen.

Hej och förlåt att jag inte har skrivit något på ett tag. Jag är så trött och försöker komma in i några slags rutiner.
Förra veckan blev jag förföljd när jag åkte hem från jobbet så jag ringde faktiskt polisen och frågade lite vad jag skulle göra. Polisen jag pratade med först ville skickat en bil akut, men då hade jag skakat av mig honom och var hemma. Två poliser kom ut till mig senare på kvällen och pratade lite. Det slutade med att det blev en anmälan om misshandel och ev. olaga frihetsberövande. Dock utan min medverkan, jag är rädd för att det bara blir värre i detta läget.
Sista dagarna har han lugnat ner sig något och säger att han vill hjälpa mig med att ordna mitt liv. Han är säger att han inte vill bo kvar i huset själv, men han är heller inte beredd att flytta så att jag kan flytta tillbaka mig och hästarna.
Jag har i alla fall försökt ta tag i det här med stallplats och har hittat ett stall några km bort. De vet om min situation och vill väldigt gärna hjälpa mig. Vilka underbara människor det finns! Stallet håller inte den standard som mitt eget, inte på långa vägar, men vad har jag att välja på? Det handlar ju om att göra det bästa möjliga av situationen nu. Om jag orkar ska jag köra iväg hästarna dit i helgen. Sen är jag väldigt orolig för ekonomin också, jag tycker inte att jag gör annat än tankar bilen nu eftersom jag har mer än dubbelt så långt till jobbet mot tidigare.
Hans släktingar ska försöka få iväg honom till AA, men jag märker att han ännu inte är redo. Han hade varit på ett läkarbesök av en annan anledning och de tyckte han skulle ta kontakt med psykolog eller någon annan för samtalsstöd. De såg på honom att han inte mådde bra och han berättade vad som hänt. Själv säger han att han inte vill "vända ut och in på hela sitt liv", dra upp barndomen osv. Även hans mamma har sagt till honom att han inte ska väcka den björn som sover. Märkligt resonemang, tycker jag. Jag kan tänka mig att både hans problem med aggressioner och alkoholen i grund och botten ligger i hans förflutna. Men det är ju hans val.
Det har nu gått en månad sedan jag flyttade. Vissa dagar känner jag mig hyfsat normal, men t.ex. igår kväll hade jag en riktig dipp och grät i flera timmar. Det resulterade givetvis i igensvullna ögon och huvudvärk hela dagen. Jag undrar vad mina jobbarkompisar tror att jag håller på med? Det är ju bara ett par stycken som vet vad som hänt, för jag orkar inte berätta. Jag funderar på att berätta för min chef så att de åtminstone är medvetna om vad jag går igenom. Jag fattar ju också att jag skulle behöva gå och prata med någon, men just nu har jag bara fullt upp med att överleva dag för dag.
De dagar han inte försöker ringa mig känner jag mig faktiskt fri, men igår var han så kaxig att jag är helt säker på att han druckit. Sen handlar det hela tiden om hur dåligt han mår och vad jag har ställt till med. Det här kommer att ta tid! Bara att ordna nya rutiner för mig och mina djur tar så mycket energi...
Kram till alla där ute! Jag har förstått nu att jag inte är ensam. <3

och kram / mt

Hallå - hur har du det? Vore fint med ett livstecken! Kram oavsett / mt

Om han nu inte vill eller kan leva utan dig så skulle jag råda dig att han tar hjälp av sjukvården och får antabus så han inte kan dricka. Om han nu vill sluta. Vet själv som missbrukare att undanflykter är bara svepskäl till att inte sluta. Ingen får reda på om han är alkoholist men varför dölja en sjukdom för andra när det kan ge honom stöd. Naturligtvis är det skämmigt och stoltheten får sig en törn men så måste det nog bli.

Hej toppen att du skapade en egen tråd! det kan ta lite tid innan en ny tråd tar fart, fortsätt gärna skriv. Många läser.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du är orolig för din dotter och du undrar om din oro är befogad. Du tänker på situationer som skulle kunna vara tecken på att din dotter dricker på ett sätt som inte är bra. Att dottern reagerat och anförtrott sig till dig gör dig än mer oroad. Så all oro, vad ska du göra? vad vill du göra?

Att förmedla oro kan vara svårt. För den som gör det och för den som ska ta emot det. "Lögner" kan var ett annat perspektiv eller ett sätt att skydda sig. Kanske vet personen mycket väl samtidigt som den inte är redo att tala om det.

Ofta är det hjälpsamt om man tänker igenom vad man vill säga och på vilket sätt man vill säga det. Att ge "kritik" kräver ofta att man även fokuserar på det som fungerar och låter den som ska ta emot oro få chans att reflektera på det som sägs.

Jag hoppas att andra användares berättelser kan ge dig ledtrådar till vad du vill göra härnäst.

varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Underbart att du är förälskad.Ingen kan tala om för någon vad som är rätt eller fel enligt mig.
Om du känner att du kan klara att förhålla dig till någon som har både ett beroende och en svår sjukdom och leva med det vad nu allt detta medför.Så är det bara du som kan göra det valet.
Du inser redan att det kommer att bli svårt,det har du nog så rätt i.
Önskar dig all lycka vad du nu än beslutar.
Men glöm ej att leva ditt liv och inte stå tillbaka saker som du vill och tycker är viktiga pga av en annan människa.Vilket är lätt hänt när man lever med någon som har ett beroende.

Hej!
Vill bara säga att jag har likande tankar. Det är svårt och jobbigt att ta något beslut och veta hur framtiden ska se ut. Du är inte ensam!

Det låter som att du haft det jobbigt under en längre period, bra att du hittat hit. Jag skulle vilja råda dig att starta en egen tråd och fortsätta berätta om vad du upplever. Det är naturligtvis ditt eget val!

Många känner stöd här och andras erfaranheter kan vara hjälpsamma då vi själva vill förändra något. Tack för ditt fina och generösa inlägg och välkommen igen.

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet