Senaste kommentarerna i forumet

Lever tillsammans med en man sedan 11 år tillbaka. Vi har barn ihop. Han har alltsedan vi träffades druckit en hel del på fester men jag har aldrig upplevt hans drickande som ett vardagsdrickande.
I somras valde han själv att berätta, eftersom han inte orkade med sig själv längre, om sitt missbruk. Enligt honom själv har han druckit ren sprit dagligen under ca 3-4 år. Då gick det upp för mig alla de tecken som jag trodde var annat. Dumt, inser jag nu... Han har ett väldigt ojämnt humör. Han brusar lätt upp och blir arg på både mig och på barnen. Han blir inte våldsam eller slåss utan är mer verbal. Han har sällan något gott att säga om andra människor i sin närhet. Verkar ha väldigt lite självinsikt. Ställer högre krav på andra än på sig själv. Ser världen i svart och vitt och har svårt att sätta sig in i hur andra människor kan tänka och känna. Vi tassar liksom på tå då vi märker att han har en dålig dag med dåligt humör. I efterhand förstår jag ju att han lider av sitt missbruk har svårt att hantera sina känslor av skuld och skam. Har tidigare misstagit hans abstinensbesvär, för andra olika sjukdomar (gud vad jag har googlat....) men nu insett att han fått kroppsliga (darrningar, svettningar, svullna leder, trötthet, illamående, huvudvärk) och själsliga problem av sitt drickande. Jag har försökt få iväg honom till vårdcentralen men han har hela tiden haft undanflykter (ville inte bli upptäckt med alla de konsekvenser som det kan ge). Han har haft en del frånvaro från jobbet men alltid skyllt på huvudvärk/magsjuka/muskelvärk/ledbesvär....
Nu säger han själv att han slutat dricka sprit.... Nu dricker han "bara" starköl.... Precis som många andra skriver här på forumet så har jag svårt att helt och fullt lita på honom när det gäller intaget. Jag har försökt prata med honom om att skaffa hjälp utifrån. Han säger att han vill försöka själv. Hans eget mål är att kunna dricka några glas på helgen men sedan inget mer. Jag för min del tror att det är fruktansvårt svårt, om inte omöjligt, att klara det.
Precis som alla människor så har han olika sidor av sig. Han kan vara otroligt omtänksam och generös, rolig med sina vänner. Han kan även ha den mörkare sidan där han kan bli riktigt elak och säga kränkande saker till mig. Ibland kan det vända oerhört snabbt Jag försöker att inte ta åt mig eftersom jag vet att det kan vara en del av hans sjukdom. Men självklart gör vissa kommentarer ont, speciellt när jag vet att barnen råkat höra....
Vilka krav kan jag ställa nu när han verkar försöka dricka mindre? Jag är ju fortfarande misstänksam, försöker känna om han har druckit, försöker leta tecken.... Vet inte om jag vill/orkar fortsätta tillsammans som en familj efter allt som har hänt (lögner, mörkanden, svek)... men tänker på hur framtiden kan se ut för mig och barnen... Han säger att han inte kan/vill leva utan mig. Jag för min del kan se en framtid där vi går vidare på var sitt håll.

Skönt att få skriva av sig...har ännu inte så många att anförtro mig åt.... Förstår att jag inte är ensam, vilket är skönt men samtidigt tragiskt att så många lider...

Vad stark du är UllaBullan. Vad fint och insiktsfullt du skriver. Du har kommit så långt. Modig är du som inte tar den enkla vägen och kastar dig in i ett nytt förhållande på det sätt som du beskriver. Modig och stark.
Kram till dig

Hur går det för dig?

Inte lätt detta men jag tycker att du ska ta upp detta igen och köra samma melodi att du är orolig men att du förklarar att alkoholen ger mer ångest än den dämpar. Man bygger liksom på ångesten när man dricker för dagen efter kommer den där jävla ångesten igen. Precis som du skriver så är antidepp och alkohol en skitdålig kombination.

Truls!!
spelar det någon roll om han är alkoholist? Jag menar, om min sambo drack dessa mängder du pratar om så skulle jag bli orolig och tveksam.
Och om min sambo visste att jag hade druckit de mängderna så skulle jag inte ha något hem. Man kan säkert dricka varje dag och många enheter, men till slut kommer det ikapp, vare sig man är alkoholist eller inte. Prata med honom och beskriv din oro, han kanske drar ner på drickandet?
Lycka till i ditt beslut.

Hej skogstallen.
Känner igen vad du skriver.
Min make kunde till slut inte uppskatta att läsa en bok utan att ha en öl, starkcider eller ett glas vin bredvid läsfåtöljen.
Han har alltid läst men det spårade ur när det hela tiden hittades ursäkter att dricka. Ex måndag tråkig dag långt till helgen, så fort det var fotboll på tv självklart öl inte bara en. Skulle vi se en film öl, vin men vem drack tills det var slut?
Jag orkade inte dricka mitt i veckan hade o har ett jobb att sköta.
Ingen skillnad på vardag eller helg till slut.
Bara sitta hemma så att ingen annan såg vad som pågick .
Men till slut sa jag i från, så glad att jag gjorde det.
Sedan är det inte säkert att det håller i sig men nu när det inte är någon alkohol alls är min underbara make tillbaka. Men jag påminner honom att vi måste gå o samtala. Jag går på Al-Anon möten varje vecka. Tänker på mig själv. Träffar mina vänner.
Är ärlig mot mig själv, vad jag vill.
Hur vill jag leva osv
Bra att du skriver.

Som alkoholist hittar man alltid en ursäkt för att dricka, det spelar ingen roll vilken tidpunkt eller dag. Din man måste komma till insikt själv och bryta mönstret.
Om man är tidigt ute blir det ju lättare, och du verkar ändå påpeka hans konsumtion, så du kanske har sått ett frö hos honom?
Hade bra och lycka till.

varken försonats eller förlåtit varandra efter över två år. Trots familjeterapi och idoga försök. Jag väntar fortfarande på ett förlåt.

din frustration över frånvaron av ett förlåt. Jag har just lyssnat på radioprogrammet Konflikt. Kunde inte låta bli att känna likheter mellan ett äktenskap i ruiner efter ett mångårigt krig och processen att få ett land på fötter efter inbördeskrig. Vad jag framförallt fastnade för var förklaringen av försoning. Försoning kräver att båda parter kan bekräfta att motparten har gjort sina förluster. Försoning kräver förståelse för den andre. Att försonas måste man vara två om. Förlåtelsen å andra sidan är ensidig. Och behöver inte vara ömsesidig.
Hur som helst gav jag min missbrukare 6 månader efter behandlingen att bli trevlig. Utan hans vetskap. Jag trodde och hoppades att nykterhet betydde att min man skulle komma tillbaka. Men då jag inte kunde märka någon förståelse från hans sida att jag var arg och ytterst tveksam och inte kunde känna empati för honom,som han så enträget bad om, blev det skilsmässa.
Jag tror det underlättade för mig att jag satte en tidsram. Men jag var tveksam redan när han var på behandling eftersom jag märkte hur bra jag mådde honom förutan. Men jag känner med dig. Och förstår precis. Hur länge ska man vänta. När är han normal. När kommer beteendet ändras. Och inte minst , tänk om han får återfall. Överlever jag det. Kram

Tack för alla svar och jag känner att jag orkar inte med detta längre men nu ska jag ta tag i detta och tala med henne för helgen har varit precis som vanligt full två kvällar på raken och jag pallar inte längre. ska till veckan sätta mig ner och prata med henne för att se om hon inser vad hon håller på med. Har pratat med våra barn om detta och dom tycker att det är lika jobbigt dom och dom ställer upp att vi tillsammans försöker prata med henne. Återkommer då jag vet hur den kvällen går.

Min man har druckit i över 20 år. Det var inget vi pratade om. Folk märkte väl med sa inget direkt. Den som ställde honom mot väggen en dag var vår dotters pojkvän. Han hade märkt tidigt hur det stod till i vår familj... En kväll fick han nog då min man varit dum både mot mig o min dotter. Han skällde ut honom ordentligt... Det var då först som våra två pojkar förstod hur det var med deras pappa... Att det var alkoholen som gjorde deras pappa så dum och arg ibland.(De var ca.17 o 15 år då) Efter det kunde vi prata om det. Äldsta sonen ställde upp för mig o försvarade mig när min man var dum. Det var skönt men inte rätt att han skulle ta det ansvaret...Det blev mycket bråk mellan dom. Sonen flyttade småningom o nu är kontakten mellan dom bättre.Jag har även pratat med vår dotter.( hon är 17 år nu) Hon har väl också fått en viss förståelse för saker som hänt som hon inte förstått tidigare innan hon visste att hennes pappa drack i smyg. Hon tycker det är skönt att vi kan prata om det. Samtidigt vill jag inte lasta mina barn för mycket. Han är ju deras pappa o det är ju inte deras fel att jag inte orkat/ vågat lämna honom... Kanske hade det varit bättre för dom om jag gjort det...

Jag har en liknande situation som din Chris. Jag har levt med min man i över 20 och vi har två söner i övre tonåren. Min man dricker en hel del, mest i smyg sedan jag tagit upp problemet med honom. Han dricker nästan varje dag men inte alltid att han blir full, men blir påverkad. Min man skriker inte och är oftast inte elak. Men han blir såååå jobbig. Tror han är cool och störst, bäst och vackrast. Jag tål honom inte i det där tillståndet men han tror han är som vanligt. Jag gjorde så att efter många om och men satte jag mig med mina barn, ett i taget och diskuterade min mans situation. Detta vet inte min man om, men jag behövde förklara för dem varför jag var ledsen ibland och varför jag kunde vara lite barsk och otrevlig mot min man. De blev ledsna men förstod mig efter flera samtal. De ville inte riktigt se problemet, men de visste nog innerst inne. Jag mår mycket bättre nu när de vet, jag har deras fulla stöd. Nästa steg blir väl att min man får veta att de vet, men det vågar jag inte ta än. Ingen annan i vår familj vet. Då tänker jag på våra föräldrar, syskon och vänner. Några vet kanske innerst inne, men de blundar nog förmproblemet istället för att konfrontera honom och hjälpa honom. Har funderat på att berätta för hans syster och hennes man, men har inte orkat än. Jag hoppas du vågar mer än jag! Lycka till!

Är vi en speciell typ av människor som blir medberoende? Mina egna funderingar...Som ung var jag blyg o tyst och hade ett dåligt självförtroende.När jag då blev förälskad i min man var jag jättelycklig att han blev kär i mig också.Vi var unga bara 18 o 19 år.Han bestämde mycket o jag hade svårt att ha en egen åsikt.Jag har alltid varit för snäll o har väl aldrig satt ner foten. Med åren har jag fått ett bättre självförtroende och i mitt jobb får jag ofta beröm. Min man är ju inte alltid så snäll när han druckit men jag tar inte åt mig så mycket längre.Men till frågan är det vi som är lite veliga o har svårt att säga ifrån som drabbad av medberoende? Min man säger själv att ingen annan tjej hade stått ut med honom utan sparkat ut honom för länge sen...

Skulle lämna honom direkt

Du skriver i ditt inlägg #3 att du nådde fram till din kille, han erkände att han har problem med alkoholen och att ni har en jobbig resa framför er.
Med detta och med vad jag nu vet av mina egna erfarenheter så tolkar jag dina ord som att du någonstans inom dig har fattat beslutet att hjälpa din kille. Ni har ett slags samförstånd, en inre allians. Är det så? Och, fortfarande enligt mina erfarenheter, är DU där för att ni tillsammans ska reda ut det här, HAN är kvar för att hans missbruks-jag har hittat den perfekta nischen. Han känner att han kan lita på dig och kan fortsätta sitt missbruk ostört. Och med detta menar jag inte att han inte skulle tycka om dig. Men du kanske kommer i andra hand därför att på första plats kommer alkoholen.
Du skriver också att din far var alkoholist. Om han finns kvar i livet, vad säger han om din situation? Vad säger din mamma?
Hur du än väljer så blir det smärtsamt. En kärlekshistoria måste löpa sitt lopp, det tycks nästan 'ofysiologiskt' att bryta innan den har nått sitt naturliga slut, innan den har fullbordats. Så på det sättet är du nästan tvingad att löpa linan ut. Er historia är färsk så, du kan bryta. Du är fri.
Att du har förälskat dig visar att du är kapabel. Och det betyder att du är kapabel att förälska dig en gång till.
Livet innebär smärta och valet att bryta blir också smärtsamt men du räddar dina barn från den sorts smärta som är inbyggt i ett liv med en missbrukare. Du räddar dina barn och ditt eget liv.
Du kan inte kämpa för honom, det kan bara han själv göra.
Ursula

Hej och tack för era stöttande ord!
Nu är vi, eller rättare sagt min man inne på sin 5:e vecka av total nykterhet. Gott så? Både ja och nej, mest nej. För honom verkar det som om hans plan och riktning i detta beslut är att inte dricka som han gjort tidigare. Han kan helt och hållet stå för och tala öppet om hur han druckit på ett patologiskt sätt. Tidigare. Inte längre. Och, nu kommer jag till det som jag inte kan gå med på.
Han har en plan att i framtiden ( typ om 4-6 mån) pröva att dricka tex ett par glas vin vid något viktigt tillfälle. " som alla andra kan". Han säger fortsättningsvis att om han inte klarar detta " eldprov" tex genom att fortsätta dricka som tidigar, nej då vet han och då är det slut för alltid med alkohol.
Jag känner mig ju såklart väldigt skeptisk till detta. För mig är det liksom så självklart att det är en sådan onödig risk han tar då han väljer att dricka något igen, även om det bara är två glas vi . Jag tror helt enkelt inte på det.
Men samtidigt förstår jag att det inte spelar någon roll vad jag säger om det. Så jag säger ingenting.
Som jag skrivit tidigare känner jag att vi är koliks skeden av detta med min mans nykterhet. Han känner sig duktig och att jag minsann borde visa lite tacksamhet och inte hålla på och " må dåligt". Så jävla ego och självcentrerad tycker jag att han är då han blir förbannad när jag inte kan släppa allt han gjort och sagt till mig tidigare då han varit full.
Jag skulle önska att han kunde be mig om ursäkt och att han kunde ta till sig min oro över att det är vanskligt och onödigt att " pröva att dricka som alla andra gör".
Vissa människor kan inte och SKALL inte dricka alkohol- ÖVERHUVUDTAGET! PUNKT

Jag förstår dig så väl, du har träffat en man och blivit förälskad och kanske fick du en härlig känsla av arten mycket viktig puzzelbit kommit på plats.
Sen kommer chocken då du faktiskt förstår att din kille har grava alkoholproblem. Han kommer till slut med sitt medgivande om att han dricker för mycket. Han har haft det jobbigt med höga krav från jobbet osv. Nu kommer jag till något viktigt: han har säkert goda skäl att sänka sin nivå av ångest och krav som är för höga. Men det är inte någonting som mindre illa för det. Han har alkoholproblem. Dessa kommer att påverka dig och dina barn mycket negativt om du väljer att fortsätta relationen. Man kan ju verkligen se hyr du redan nu önskar, vädjar och på många sätt försöker nå fram till honom ang hur han super. Vad gör han för ansträngning för att ni ska kunna mötas i detta? Helt ärligt, du behöver inte en man som tar så mycket energi och kraft från dig. Du är värd något annat, något där du får vara en autonom partner som inte tvingas ta ansvar för något du inte kan påverka.
Problemet ligger hos fin kille.
Sköt om dig och spring så långt bort du kan medan du ännu kan.

Hej! Ja, man får ångest, man blir deprimerad av att dricka för mycket. Alkohol är en björntjänst! Stackars din man, stackars dig skulle man kunna säga, men ändå inte. Vi är värda all respekt; du som tar dig till forumet och delar med dig, han som kämpar på sitt sätt (fast det blir fel...). Jag som tar del av detta och stärks i mitt liv, med min sambo och våra problem... På något sätt tar vi oss vidare.
Tänker på dig, på oss.
Dion.

Jag skulle lämna honom Aldrig i livet flytta ihop Han har problem

Jag skulle aven vilja se vetenskapliga bevis pa att det som skrivits i inlagg #1360 i LenaNymans trad.

Jag lurar ingen, jag vet mycket val om farorna och forsoker dra ner pa det hela. Jag forsokte bara papeka att det kanske ar dumt att sticka utan att forsoka ga till botten med problemet. Har killen inget beroende men en enorm konsumption kanske han kan dra ner pa det om det blir ett ultimatum. Skulle t ex min fru saga till mig att antingen slutar du dricka eller sa blir det skiljsmassa sa vet jag vad jag skulle valja, visst kanske det skulle vara trakigt att inte fa dricka men jag har inget beroende (utover invanda rutiner).

Dock sa sag jag ju senare att denna killen gar upp mitt I natten och dricker och det ar ju inte alls bra, det ar katastrof enligt mig och det far ju manga varningsklockor att ringa.

.... O nu kom det igen... Det är ju faktiskt fredag, inte dricker jag vatten en fredag! Det är ju skillnad på en tisdag & fredag.... Nähä... Men alla de andra dagarna då? Det är ju ingen skillnad? Det dricks ju varje dag!

Du beskriver ett svårt dilemma. Å ena sidan känner du dig elak som inte vill umgås med dina föräldrar som dricker. Du tänker på barnen som inte får vara med sina morföräldrar. Å andra sidan märker du att du själv mår bättre när du inte umgås med dem, att du kan vara mer närvarande med barnen när du inte tänker så mycket på dina föräldrar. Du undrar hur du ska göra och det du framför allt vill är att få höra andras tankar och erfarenheter om att göra sådana svåra val.

Varmt välkommen till forum! Jag hoppas att du får svar, jag tror att många kan känna igen sig i det du beskriver.

Karin,
Alkoholhjälpen.

Du beskriver att du inte mår bra, att din mans drickande är en orsak till det och att du har svårt att bestämma dig för vad du ska göra. Du vet att du inte vill fortsätta som det är nu och även om du inte är säker på vad du vill så ser du skilsmässa som en lösning.

Vad bra att du vänder dig hit och sätter ord på dina tankar. Det är många som har beskrivit att skrivandet har varit hjälpsamt i sig självt för att förstå vad som är nästa steg.

Hoppas du får det stöd du behöver av forum och varmt välkommen hit!

Karin,
Alkoholhjälpen.

Godmorgon alla,
läs inlägg #1360 i LenaNymans tråd i Förändra sitt drickande. Begrunda vad det står där.
Jag kan inte annat än tycka att 'nystart' försöker lura sig själv, han tycks underskatta farorna med ett högt alkoholintag. De biologiska effekterna av alkohol är verkliga, de är inga påhitt.