Senaste kommentarerna i forumet

Lever i en lögn
Är så slut nu
Allt har blivit lidande
Jobb barn hem
Allt är kaos
Sambo ledig nu(han bor i stugan)
Fyra veckor! Druckit varje dag
Orkar inte mer
Är så trött på allt
Klandrar mig själv
Lurar mig själv
Ställer ultimatum
Lämnar
Gpr tillbaka
Varje gång
Tomma ord
Den jävla alkoholen
Men vill jag ens va med den nyktra? Han är elak
Kall irriterad utan(mellan perioderna)
Han är bara hemma helger
Drack bort hela sommaren
Börjat dricka starksprit
Dricker varje helg
Nu dricker han varje dag
När han är ledig
Men han får inte bo här
Då ordnar jag barnvakt! Mitt i natten
Åker dit
Tröstar
Vad håller jag på med!?!?
Går under snart!
Hans ord(har inga gemensamma barn, jag har tre han inga)
Han vill ha hus
Barn tillsammans
Då slutar han dricka
Jag har lurat mig själv
Det är tomma ord han kommer med. Varje gång jag "lämnar"
Han förlorar jobbet om det kommer ut
Han är högt uppsatt
Har ingen att prata med
Ljuger för alla om var han är vad han gör
Förlåt för rörigt meddelande

Inte konstigt alls man tror att alla kan förändra sig. Människan lever på hoppet. För egen del har maken varit nykter i snart 7 veckor men varje vecka blir det diskussion att vilja bevisa att han kan dricka måttligt. I går var han på sitt första besök på Riddargatan Stockholm efter att leget på Maria Capio en fem dagar, för snart 7 veckor sedan. Ringer till mig o säger att trots överkonsumtion av alkohol i 17 år kan man visst lära sig att dricka måttligt. Han minns inte alls hur det varit för mig, semester ensam men det var ingen semester bara elaka mess konstiga samtal. I stället för att acceptera att läget är som det är, jag har sagt vi får se hur det blir i framtiden dvs underförstått hon kanske låter mig prova igen. Jag har aldrig sagt så. Jag flyttade hem på vilkoret att han inte börjar dricka igen. Att vi gemensamt måste ta hjälp gå o prata. Den största fokusen är vilka som vet att han är uthängd och jag säger att det är ingen som är förvånad över att det blev så här. Kanske kan vi rädda vårat 27 åriga äktenskap eller så går det inte. Jag tar en dag i taget. Vi har vuxna barn som förstår men vågar inte fråga sin pappa hur det går. Att du blivit utslängd skulle jag aldrig acceptera, mitt råd till dig är att rädda dig o din dotter.
Mitt krav för att fortsätta vår relation är att maken bokar samtal för oss att han äger det ansvaret. Att han respekterar att jag går på Al-Anon möten för anhöriga.
Att jag inte tänker dricka med honom igen.
Att jag kommer lämnar relationen om han väljer att börja dricka igen.
Det har varit tufft är tufft varje dag men jag vet att jag har rätt till ett normalt liv.
Stå på dig kram

Jag drar i alla tåtar för att komma underfund med livet.. Vad framtiden har att ge oss och framför allt om vi har någon framtid!

Jag är uppvuxen med alkoholism i familjen.. Först förälder, den syskon, ex make och jaa, nu min nya livskamrat.
Vi har haft en hel del bråk, mesta dels handlar det om hans dryckesvanor. En bag-in-Box som är slut inom ett dygn, tillsammans med flertalet öl o stora whisky... Han blir spydig, verbal o psykisk misshandel, skulle inte röra mig fysiskt!
Han somnar på soffan o vaknar framåt morgontimmarna.. Vardag eller helg har ingen betydelse.
Alla dessa gömmor, kört bil berusad.. Finns inget försvar!
Den psykiska misshandeln av ren ignorans, jag existerar inte.. Total tystnad o tigande vilket han visat sin dotter att det är okej!.. Att tiga ihjäl mig OCH min dotter!
Efter att ha varit utslängd några veckor, levde bostadslös och med förvirrad tillvaro övertalades jag att komma tillbaka.. SNÄLLA FLYTTA INTE!! Jag föll till föga, trots att allt var fixat.. Lägenheten väntade på mig o min dotter men vi tog ett gemensamt beslut; att återvända! Fast vi hade krav på honom.. Sök hjälp! Total vägran men han skulle visa!
Han har visat oss... Att han smyger!!! Dricker i hemlighet.
Han har Soc efter sig.. Dottern har rasat samman. Minderårig med samma medberoende som jag o min dotter har.. Letande.. Överallt! Om ett par månader är utredningen klar. Förlorar han dottern är livet över.. Kommer vara hemsk att leva med.. Men det är han ju nu också! Han går i sin värld o ömkar sej själv istället för att inse att om allt ska bli bra MÅSTE han sluta dricka!!

Jag får ingen bekräftelse över huvudtaget.. Inte positiv iallafall!

Till saken hör också, vi firar snart vår 2 bröllopsdag! Nu tänker alla.. Såg du inte problemen innan?! .. Svaret är förnekelse.. Ångest varje dag på väg hem från jobbet. Vad möter mig idag? Hur mycket har han druckit?
Kollar motoriken, kollar ögonen, hör hur han jobbar med rösten.. Förställa den men upprepar allt han säger. Inte en gång utan hur många som helst..

Hjälp mig!!

Ojoj mina varningsklockor ringer. Tänk dig för både en och två gånger.

Mitt liv just nu är så förändrat. Jag dejtar en underbar man som verkligen älskar mig.
Allt känns nytt och jag är verkligen inte van att ha nån som bryr sig om mig på det viset. Jo visst, mina barn har alltid brytt sig men att känna de från en man är helt underbart.
Vi kan dela en flaska vin på helgen, utan att han fortsätter med öl och smyger iväg ut och dricker ännu mera.
Visst det känns jobbigt de gånget jag och mitt ex måste prata med varann men jag tror och hoppas att tiden läker.
Det finns hopp.

Kvinnor som älskar för mycket:
Så länge vi har en beroende människa att konentrera oss på,å dåligt över och ojas över.
Så slipper vi jobba med oss själva och våra problem.
Så länge går vårt eget mående säker för att vi ska ta tag i det.

Det är en sanning som gäller för i alla fall mig.
Nu när jag kommit ur relationen med en alkoholist så har jag stora problem att njuta av livet då jag inte är van eller värd det.
Det ör det svårt att leva ett lugnt vardagsliv dr inte mycket händer.
Ja känner att jag gärna vill skapa drama där inget drama finns just för att få känna uppleva och slippa fokusera på mig själv.

Så det är tunga insikter man får om sig själv och sitt eget liv när man till sist kan lyfta blicken lite.

Kanske du kan lyft på locket lite i det som innan allt detta skenade iväg kunde ge dig glädje.
Vare sig det var filmer, laga mat promenader eller vad som helst så kanske det kan vara en väg att lägga lite extra fokus på det.
Just att det är för din egen skull och inte någon annans tror jag kan vara viktigt.

Jätteviktiga saker ni skriver om. Problemen, svårigheterna i en relation med missbruk är långt djupare än missbruket. Inte oväntat, med tanke på det, är det många relationer som brister även fast den missbrukande upphör med missbruket. Att hitta tillbaka är inte ens att hitta till det som eventuellt var före... Det handlar om att skapa något nytt. Livet efter. Och båda måste ha modet och viljan att möta sig själv och förändras. Och möta den andra som den hen är, äkta. Också under tiden en söker sig själv, sitt 'sanna jag'. Nya mönster i samvaron. Så tänker och tror jag.
Vidare tror jag att just det är kärnan i ett äkta tolvstegsarbete, att jobba med sig själv. Ganska långt fram i programmet kommer gottgörelsen mot dem en inser att en skadat - men det finns där. Liknande funktion, tror jag, kan det ha att skriva uppriktigt och äkta om sig själv och sin egen process här på forum och följa andras processer. Exempelvis Aeromagnus, Adde, Berra, Ebba, LenaNyman, Sisyfos, Santorini skriver om sin nykterhet just på det sättet jag försöker beskriva. Om missbrukets fångenskap och helvete har jag lärt mig absolut mest genom att läsa där. Och genom att gå på öppna AA-möten. Insikterna om mina egna medberoendebeteenden har jag fått här, av ärliga medskrivare, och på Alanon samt, inte minst viktigt, genom att läsa Alanonlitteraturen och annat, t.ex Carina Bång och Djävulsdansen - och verkligen begrunda mig själv i det jag läser.
Det är ett arbete att göra sig fri! Självhjälpsarbete! Men det är alla gånger värt priset! Lärdomarna kan jag, som det sägs i tolvstegen, använda i alla mina angelägenheter. Det ÄR möjligt att ta makten över sitt liv! Systerkramar / mt

Kära Blåklocka, jag känner igen mig så väl. När min man varit nykter ungefär lika länge som din så blev jag argare och argare för varje dag som gick. Det som retade mig mest var att han nu när han var nykter så skulle det hejas på och stöttas till max i alla lägen. Han var ju verkligen jätte duktig! Och givetvis är det helt rätt att stötta en nykter alkoholist, det var bara det att jag glömde bort mig själv. Jag fortsatte ta hand om honom på samma sätt som innan när han nu blev nykter och fortsatte sätta mig själv åt sidan. Så för varje ny insikt min man fick i sin nykterhet blev jag mer och mer bitter över alla oförätter jag utsatts för under den aktiva tiden. För inte var det många insikter som handlade om vår relation. Fortsatt 100% fokus på honom och hans problem. Och inte var det mycket ånger för allt han gjort och ställt till med. Om han varit självupptagen innan så var det ingenting mot hur självupptagen han var nu. Att bearbeta saker som gjorts mot mig var uteslutet. "Nu tittar vi framåt och slutar älta det gamla". Lätt för honom att säga.
Det slutade givetvis med att jag bröt upp och började ta hand om mig själv. Sen föll jag tillbaka igen och igen och igen....

Mellan varven försöker jag ta hand om mig själv på bästa sätt och förhoppningsvis leder varje litet steg framåt. Det är svårt att leva med en missbrukare. För det är det han är även när han är nykter. Att alkoholen försvinner betyder tyvärr inte att alla dåliga beteenden försvinner. De finns kvar långt efter att han blivit nykter. Han kan inte hjälpa det för han är sjuk och han är beroende av mig på samma sätt som jag är beroende av honom. Jag kämpar varje dag med mitt medberoende och försöker ta mig loss. Bit för bit. Försöker undvika att bli manipulerad. Vill så gärna tro på ett gemensamt liv samtidigt som jag känner hur jag är på väg att gå under tillsammans med honom. Någonstans förstår jag att jag nu är så sjuk själv att jag inte kan bära en hans problem också. Jag förstår det med hjärnan men inte med hjärtat... Ännu.

Det finns inga råd att ge för varje situation är olika men jag läste en klok sak här på forumet en gång det var någon som ställde frågan: Vill du leva med en missbrukare? Oavsett om han dricker eller inte så är det det han är och förblir. Beteendena kan man jobba på, det tar tid och det finns inga garantier för något, men man kan jobba på dom. Om man vill och orkar.

Den stora frågan som jag själv kämpar med är hur JAG vill ha det?
Hur vill DU h det?

Stor kram

Tänk vad det betyder mycket att "prata" här på forumet. Jag känner mig så ensam och det blir så att man bär så mycket tankar, oro, rätt och fel. När jag läser vad jag skriver och vad ni svarar blir det på något sätt verkligt för mig. Jag har skyddat och kompenserat slätat över och gått vidare så många gånger så det nästan känns som att det är så mitt liv är. Jag blir Ledsen när jag förstår att jag inte har den mentala kraften att förändra så som jag skulle vilja. Jag har en styrka och det är att jag har lätt att anpassa mig. Jag tänker att min man kommer fortsätta med sina återfall men att jag ska göra det som jag vill och trivs med. Det du skriver aeromagnus, resa shoppa och umgås. Jag har ett behov av att leva.
Så skönt att du skriver att man får vara förbannad besviken och ledsen Sisyfos. Det är ju så mycket skuld och skam och därför lägger man locket på sina egna känslor.
Det här är en process och jag är glad att jag tagit mod till mig och börjat skriva här.
Det känns varmt och tillåtande....

Jag sitter här, gömd ute på landet i ett halvdåligt hus som jag hyrt. Allt för att jag inte orkar leva med min sambo längre efter drygt 20 år tillsammans. Jag orkar inte längre tassa på tå och göra mig osynlig och låtsas som att jag inte vet att han har druckit.
Det känns hemskt att inte kunna bo kvar där jag bott i 20 år och där jag har lagt ner hela min själ för att försöka skapa ett bra liv till mig och mina djur. Allt detta för att han dricker och vägrar erkänna att han har problem.
Och jag skäms! Jag skäms för att vår fasad har rämnat och för att jag inte vågar tala om var jag bor. Jag vill inte att mina jobbarkompisar ska få veta vad som hänt, för de tror att allt är så himla bra. JAG känner mig misslyckad fastän jag innerst inne vet att det inte är jag som har gjort fel.
Varför ska vi behöva sitta och skämmas för att vi tar tag i vår situation och försöker få ett bättre liv?

Jag känner igen det du skriver. För mig är det min mamma som dricker. Hon dricker i perioder. Hur ofta det sker nu för tiden har jag faktiskt ingen koll på eftersom hon numera bor två timmars bilresa från mig.

Jag har varit medveten om hennes problem i 25 år. Jag och mina syskon har försökt hjälpa henne. Vi har betalat för familjeterapi, erbjudit henne att betala henne för terapi eller behandling. Har ställt ultimatum. Sagt att hon inte får träffa sina barnbarn själv, att vi inte tänker vara med henne om hon har druckit eller om vi ens har misstänkt att hon har druckit.

Jag har till och med ringt beroendeenheten där hon bor och sagt att jag är allvarligt orolig för hennes hälsa och välbefinnande då hon riskerar att bli utsparkad av hennes man. Då fick vi veta hur illa det var. Hon hade blivit av med körkortet för att ha kört full. Hon har druckit sådana kopiösa mängder att det är ett under att inget skäligt har hänt, som personskador.

Jag undviker att ringa henne eftersom jag inte vill höra henne onykter. Alltid när jag åker till henne (vilket inte sker ofta) är jag rädd för vad jag kommer att möta.

Länge ville jag blunda för vad jag såg. Det var så tungt att se min mamma så borta.

Nu har hon tydligen hamnat i en suparperiod igen. Hon har varit full när hon skulle vara barnvakt åt en tvååring.

Nu har jag kommit längre. Jag tar inte på lika stort ansvar längre. Visst gör det ont och jag skulle vilja kontakta mamma och vädja att hon ska söka hjälp. Men jag hat sagt det förr. Jag vet att om hon inte vill det själv så finns det inget jag kan göra.

Styrkekram

Du ska verkligen inte skämmas. Vi här vet ju hur himla svårt det är för den som är intrasslad. Det kan se lätt ut utifrån för i det perspektivet är ju inte känslorna med. Skriv ofta du, jag tror det skulle vara till hjälp för dig. Rakt ut bara.... Kram / mt

Ja jag måste ta tag i det nån gång, har bara inte orken. Jag skulle verkligen behöva ha stöttning på något sätt, har varit hos kurator på vårdcentralen, familjerådgivning mm men känner ändå att jag inte kommer vidare. Behöver prata med nån som verkligen vet vad jag pratar om. Det är så mycket mer än det som jag berättat här som jag inte vågar skriva om pga att jag är rädd att nån ska känna igen mig.
Jag skriver inte här så ofta längre för jag skäms över min situation även fast jag vet att ingen här dömmer
mig.
Det var ett bra förslag att kolla upp om kommunen har nåt för våldsutsatta kvinnor. Det är nog något sånt som skulle behövas.
Tack för att du följer mig?
Kram

Jag är från beroendesidorna. Har haft kontroll på drickandet en längre period och jag är livrädd för den personlighetsförändring som a skapar. Du skriver att han en period blev destruktiv och sårande. Han drar sig undan. Besatt av alkohol, det är så man blir.
Du skriver också att du ställer till det för barn och barnbarn... Vet du, dina barn är vuxna nu. Det är dags att prioritera dig själv. Ja, det kan absolut innebära att de könner att de måste ta ansvar för pappa eller att de kritiserar dig, men på nåt sätt måste du ta hand om dig själv. Bra att han slutar och högt blodtryck är ju vanligt när man dricker för mycket. Han föreslår a-fritt - ja, det funkar för mig. Men det finns de som det triggar. Tycker inte alls att du ska känna dig glad för att han inte dricker... Tillåt dig att känna dig förbannad, besviken och ledsen när han dricker. Han har en sjukdom, det ska man ju veta. Och den eskalerar. Han måste stoppa, men när det gått så långt som det gjort för honom kan han verkligen behöva stöd. Hoppas att doktorn uppmärksammar drickandet.

Ditt liv kan ju inte vara speciellt roligt när den du älskar konstant ärrar dig och ni inte kan leva ett vanligt liv. Träffa andra, resa, shoppa ja ha allmänt roligt. Det kan man förändra om du verkligen vill.

Tack för respons. Det betyder mycket. Han har ett långvarigt missbruk bakom sig och han har i perioder gjort uppehåll. När han börjar dricka igen så blir det alltid väldigt mycket. Jag känner ofta oro för att det värsta ska hända. Tyvärr har han blivit personlighetsförändrad och vill oftast bara vara hemma. Inte ens umgås med barn och barnbarn. Det är ju alldeles rätt att man inte behöver sätta etikett på vad som är vad. Alkoholen har medfört stora problem. Jag tänker att jag ska vara nöjd med att han är snäll och omtänksam mot mig. Egentligen känner jag mig nästan kvävd för jag lever ett liv som jag inte riktigt vill. Men jag tror inte jag någonsin kommer att förändra något. Jag har det bra men dåligt.
Jag behöver någon att prata med och bolla alla tankar. Hoppas forumet orkar med lite "gnäll"
Just nu är det uppehåll med drickandet och jag borde känna mig glad för det. Tyvärr är det svårt för jag vet att han kommer börja igen. Så här har vi haft det sedan -93.

Ta livet av sig skulle det vara.

Du har inget att skämmas på något sätt. Du har försökt på alla sätt, vill inte din pappa själv sluta dricka så går det inte. Din pappa måste själv inse att han äger problemet. Att skicka sms med hot att ta livet av dig är så själviskt o mycket illa. Du ska ta hand om dig o din familj o säga att du finns där men bara om han söker hjälp. Stå på dig och ställ krav och vad du än gör backa inte. Du klarar detta det finns ljus i tunneln kram

Ja, åh vad jag hatar den :-( tack! Kram

Viljan finns inte.. han lever i förnekelse och tror stenhårt på sina egna lögner :-(

Medberoende är inte lätt!
Min man gömmer sprit, dricker på nätterna, vill inte lyssna på sina barns råd, blir fullast på festen.
Jag letar flaskor, ställer fram hittade flaskor och får höra att det är sista gången han gömmer sprit.
Jag försöker skaffa mig ett eget liv, har nya kompisar som jag kan umgås med och ska gå på
Al-anon möte i oktober.

Måste hitta ljuspunkter i livet annars går jag under.

Har du Ensamt några att umgås med ?
Har du funderat på Al-anon ?

Hej
Ser att det är längesedan nu
Men hur har allt gått?

Kontakta soc i den kommun han bor i. De kan hjälpa till och kanske se till att han får behandling.... Om han vill för finns inte viljan att sluta ja då...

På sidan 24 i villkor om villahemförsäkring finns det info om rättshjälp. Du har rättshjälppskydd.

Åh :( den där förbannade alkoholen. Jobbigt när det är ens förälder så där kan jag tänka mig.
Har inga råd, förutom att säga att du inte är ensam. Men du får säkert nåt bra svar från någon här inne. Du har kommit på rätt plats iallafall. Kram