Senaste kommentarerna i forumet

Min makes systerdotter fick strax efter jag hade flyttat till mina föräldarar ett återfall i akut lymfatisk leukemi. Hon var 2,5 år när hon blev sjuk första gången. I morgon fyller hon 5 år o har under snart 7 veckor varit jättesjuk som nu börjar vända. Det verkar finnas en donator för benmärgstransplantation men det dröjer ett tag till innan det kan bli aktuellt. Det har fått mig att inse hur skört livet är. Jag vill kunna finnas för mina barn o ev framtida barnbarn det är min motivation. Att ta hjälp av någon du litar på, du har inget att förlora. Det är ensamt att vara medberoende all tid går åt att bråka kontrollera det är inte värt det. Har du någon som du kan vända dig till?

Min sambo säger att han inte har problem....han erkänner det bara när jag är på väg att lämna. Då pratar vi ut om allt
Han lovar m.m.... Men sen efter några dagar, så är det som om inget han sagt finns kvar
Han är inte beroende
Han klarar det m.m.
Vi pratar knappt om det längre
Han dricker, är elak
Han gråter, lovar m.m.... Sen samma sak igen och igen :(
Vad fick dig att bestämma dig efter så många år? Vi är inne på sjätte året och jag vet inte hur länge till jag orkar

Nej jag har inte lämnat min man men jag har bestämt att jag har rätt att leva och må bra. Tar små steg men jag kommer inte vara kvar om han börjar dricka ingen. Jag har även ett krav o det är att han söker vidare hjälp o att vi går på samtal tillsammans. Tänker inte ge mig denna gång.

Tack!
Känns som om man aldrig kommer ifrån
Samtidigt älskar man ju den underbara person som finns...
Känns som två personer.. Eller tre egentligen
Den fulla
Den som har suget och man bara väntar på att han ska låsa in sig och dricka
Den underbara (ångestfyllda) som ber om ursäkt
Lovar,lovar och lovar lite till
Så går man på det...igen :(
Tar all energi ifrån en.
Har du lämnat, eller kan det bli bra tillslut?

Starkt av dig att våga!
Har du ställt ultimatum förut, men inte hållt det?
Min har varit nykter i omgångar, men sen alkoholfria öl(som inte är bra för honom) men såfort det är sol ute
Måste man grilla ^^ då måste man ta en öl, som alltid blir fel...sen börjar allt om igen.
Skönt att du får stöd av din svägerska <3

Fint att ni hittat hit. Läs omkring här och ni kommer att känna igen er. Fortsätt skriva, det är bra att skapa sin egen tråd så kan man följa sin egen resa. Det är möjligt att trassla sig ur sitt medberoende och ta makten över sitt liv! / mt

Ja medberoende är inte lätt. Min man har varit nykter i snart sex veckor enligt honom en lång tid. Under ca 17 år har han druckit. Vi har vuxna barn. I början av somaren satte jag ner foten o flyttade till mina föräldrar. Jag gav ett ultimatum sluta drick eller så lämnar jag dig. Processen var lång jag hade sk semester själv. Bad makens syskon om hjälp o till slut blev det Capio Maria i fem dagar. Jag fick berätta för barnen inte lätt. Det svåraste nu är att han tror att han kan lära sig dricka måttligt igen. Jag har stått på mig o sagt att jag lämnar honom om han börjar dricka igen. Har börjat tänka på mig själv att jag ska må bra. Jag går på Al-non möten en gång i veckan o delar med mig o får tar del av andras liv med samna problem. Skönt att inte vara ensam får höra av maken att det är sk sektmöten förstår att det stör honom att jag väljer att att ta hjälp när det finns o jag känner mig starkare för varje möte. Får stöd av makens syster som peppar mig. Jag tänker inte falla tillbaka och vara hans medberoende igen.

Ingen aning!!! Men ändå gör man det! :(

Att leva i detta kaos?

Dricka kontrollerat. Om man kan dricka kontrollerat så är det väl bara att börja. Han inser inte att han har problem utan säger det du vill höra tyvärr.

För ca veckor sen så tappade jag det, efter att ha hittat en urdrucken Kir i badrumsskåpet. Jag förlora det helt, kastade nästan flaskan på honom av besvikelse, tog fram flaskor från alla gömmer och bara skällde. Förklarade att jag vet vad du håller på med och jag orkar inte längre. Det kan inte fortsätta så här, du måste bestämma, ditt liv med mig eller alkoholen. Sen gick jag, 3 timmar senar ringer han, har hittat en klinik som kan hjälpa, ha är ledsen och vill ha hjälp. Och jag köpte det tyvärr, för har inte gjort nått, istället druckit dagligen, ljuger om det som alltid, och nya gömställen för flaskorna. Sluddrar när vi pratar på kvällarna och systemkvitton hittade. Han har dessutom erkänt att han inte vill sluta dricka bara få tillbaka kontrollen så han kan dricka rätt.
Det är lögnerna som får mig att ge upp, att han inte är ärlig mot eller mot sig själv och alla runt omkring honom. Hittade precis ett kvitto på svindyrt vin, det är helt klart att det är köpt för att dela med någon, jag dricker inte vin så det är inte mig han vill dela den med. Orkar inte längre, vill inte höra fler lögner om hur allt ska bli bra. Vill ha sanningen, vill att han ska ta tag i saker och inte bara fortsätta i samma spår.

Tack Ursula, dina önskningar är samma som mina Jag vill inte bråka mer, jag vill bara bli stark nog att bara gå utan att titta bakåt

vad som skrivits till dig! Jag tror du har helt rätt när du skriver att du inte riktigt förstått allvaret! Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem - just från den som stått dem närmast. Den här situationen när du lämnat har ställt allt på sin spets, isynnerhet kanske för honom. Du kan absolut inte räkna med att han är den du 'känner' och kan 'handskas med'. Läget är ett helt annat nu och du får absolut inte riskera att bli ensam med honom. Du kan också tänka så, att försätts ii en situation han inte har kontroll över och kan göra något han ångrar resten av sitt liv. Sånt händer!!! Han är inte sig själv, påverkad av alkohol eller abstinens och garanterat fylld av känslor.
Du har fått bra råd! Om det inte känns helt fel kan du kontakta kyrkan och tala med en diakon eller präst, de vet vanligen väldigt mycket om samhällets avigsidor och har kunskap och erfarenhet om hjälpvägar. Pröva dig fram om du hittar nån som känns bra att prata med. Bra om du har nån att gråta med. Det brukar lätta efteråt.
Du måste vara rädd om dig nu! Kram, kram / mt
PS Hans hot om huset kan du ta med en stor nypa salt nu, han kan inte göra mycket åt det i nuläget och i det tillstånd han är DS

Gör en prioritetslista.
T ex 1. Försäkringsbolaget angånde rättshjälp 2. Banken om huset.
Ring imorgon innan paniken kommer om du känner att den närmar sig.
Det kan vara bra att få saker gjorda när huvudet är 'kallt'. När man väl släpper taget och börjar gråta då kan man bli mindre 'effektiv', om du förstår vad jag menar.
Ditt ex nu då, klarar han att jobba som han håller på? Har han någon kompis du skulle kunna kontakta? Någon längre tillbaks i tiden? Som skulle kunna vara till NÅGON nytta? Eller, hans dotter?
Dina två arbetskamrater, du måste nog ta mer hjälp av dom. En kan ringa banken, den andra fbolaget t ex. Kanske du kan gå till polisen MED dessa två kollegor för att höra vad polisen KAN ställa upp med (utan att direkt anmäla honom det första du gör, eftersom du drar dig). Skaffa ren information från polisen. Berätta att du verkligen behöver stallet till dina hästar. Det är ju DITT stall! Har du fog för din oro angående att hästarna fortfarande går ute eller kan det vara en allmän oro som spökar?
Sov gott. Ändå. Så gott det går.

Länsförsäkringar...
Tack snälla Magnus och sov gott du också!

De kan hjälpa i detta fall vet du vilket bolag du har kan du KU kolla hemsidan eller så lägger du ut bolaget så kollar jag under morgondagen.
Sov gott
Kram Magnus

Tack snälla Ursula, aeromagnus, Ärligbesvärlig1 och andra som läser och svarar, det är ett stort stöd!
Jag är kanske blåögd och naiv, men jag har nog kanske inte riktigt förstått allvaret i detta. Man tror ju inte sånt om den som har stått mig närmst under så många år, men han beter sig verkligen läskigt. Jag är bara orolig för att det blir ännu värre om jag anmäler.
Jag har försökt prata med kvinnojouren om juridisk hjälp, men det verkar inte vara någon som vet riktigt. Jag kan heller inte betala hur mycket som helst. Jag tänker att jag ska ringa banken och prata med dem om huset. Jag tänker även att jag ska ringa försäkringsbolaget och kolla om man kan få någon rättshjälp via hemförsäkringen, men jag är osäker på om det gäller för sånt här. Problemet är att jag inte vet hur jag ska orka. Jag har svårt att prata med någon utan att gråta också. Jag börjar få lite smått panik över mina hästar, de går fortfarande ute utan tak över huvudet. Jag sover oroligt på nätterna för jag tycker att jag hör dem springa utanför. Jag är livrädd för att det ska hända dem något också. Jag har alltid satt djuren främst och inte tänkt på hur jag själv har mått.

Livrädd, har du sällskap nu?
Hur mår du?
Du kan vara glad att du kom därifrån med livet i behåll. Jag bor utomlands och här där jag bor är den situationen du har varit med om klassisk. Dvs en kvinna lämnar sin man, han insisterar och insisterar på att de ska träffas (han har t ex äntligen förstått att det är slut och för att ta avsked t ex), hon faller till föga till att träffas och sen är det 'bara' det att hon hittas avliden. Ofta, är det sådana nyheter. Så från denna horisont...det gick bra för dig!!
Så bra att en del av dina jobbarkompisar vet. Det underlättar betydligt för dig. Nu ska det till något annat, som redan sagts av andra. T ex tag med dig dina två arbetskamrater som sällskap och så går du till polisen och anmäler. Faktiskt.
Kanske hans dotter kan vara bra att ha till hands också, vid tillfälle. Hon verkar 'neutralisera' stämningen, han blir mindre aggressiv, eller..? Om du vill, alltså.
För övrigt måste väl kontakten er emellan skötas via advokat? Jag kan ingenting om sådant, låter dyrt, men kvinnojourer är kanske informerade om det?
Jag hoppas att du inte är ensam ikväll efter det du har varit med om idag. Men, som sagt, du ska vara glad att du lever.
En kram
Ursula

Hej, vi drog oss inte undan bjudningar trots att min man ofta var den mest berusade på festen och så pågick det i många år.
Det konstiga var att han aldrig skämdes efter att ha blivit hjälpt hem av andra på festen.
Han lärde sig aldrig att dricka måttligt.
Vad resulterade det i ?
Jo, nu vill jag inte alls gå på middagar med honom.
Måste jag någon gång har jag ont i magen flera dagar i förväg.

Vi har också haft samtal med hela familjen och han har haft noll intresse av det.
Ofta öppnade han öl eller vin efter att dom gått (kontrollanterna lämnade huset).

Usch, så mycket negativt det blev.
Hoppas att du/ni kan komma vidare utan att det blir som hos oss.

Men din fru måste ha en vilja att prata om det annars är det bortkastad tid.Hon måste vilja vara v mottaglig för samtal.

Stort tack för dina råd och du har nog rätt i det du skriver att det är fel att dra sig undan. Vi ska sätta oss ner och prata ( försöka i alla fall) till att börja med och se hur det går. Är det någon som varit i kontakt med familjerådgivare i liknande fall? Jag har fått det rådet att kontakta en sådan då det hjälpt dom till viss del i samma situation.
Har hållit detta inom mig en lång tid men känner nu att jag måste få råd då jag själv börjat må dåligt av detta som händer.

Kontakta polisen! Så lätt att säga till andra, men gör det för det här låter riktigt illa!

Jaha, jag hade såklart hellre haft enskilda möten, men jag känner mig fånig och överdriven om jag skulle berätta hur jobbigt jag tycker det är. Sen skulle väl han ta illa vid sig om jag vägrar träffa honom! Han förstår ju ingenting och kan inte sätta sig in i min situation. Men det ska jag väl inte bry mig så mycket om i och för sig..

Har kollat upp det idag och det verkar finnas ett sånt ställe här. Jag mejlade precis och frågade om det fanns möjlighet för mig att få hjälp där. Skrev lite kortfattat om min situation så får se om jag får nåt svar. Tänkte ringa men tycker det är så pinsamt att prata i telefon och visste inte hur jag skulle fråga så hoppas dom läser mejlen.

Ja det verkar vara vanligt i sånna här relationer, inte alla säkert, men många.

Nu tar du kontakt med polisen för detta är inte ok. Lova oss det för nu har det gått alldeles överstyr. Du är inget offer, eller du får inte se det som ett offer. Som Ursula skrev i en annan tråd. Var ärlig och säg som det är att du har en man som är alkoholist och som hotar och är våldsam. Varför skydda? Det är ju INTE DITT FEL ATT HAN SUPER. Hade han aldrig supit hade ni inte hamnat i denna situation. Oavsett vad han skriver eller skriker till dig så vet du ju att det inte är ditt fel. Angående huset har du rätt till halva enligt sambolagen/äktenskapsförodningen och han kan inte hyra ut något utan ditt samtycket PUNKT... Sedan träffar du ALDRIG honom ensam igen. Vill han ta livet av sig är det hans val och har INGET med dig att göra oavsett vad han säger. Då ska du bara säga till dig själv att hade han inte supit hade detta aldrig hänt. Hur kan det då vara ditt fel????

Nu tycker jag du ska sluta att vara så hård mot dig själv. Vet att det är svårt men jag har slutat att klanka ned på mig har givit mig ett bättre självförtroende. Du är en stark person som lyckats ta dig ur en av dina bekymmer var stolt för det. Inte många fixar detta. Så ställ dig framför spegeln ikväll och var stolt över dig, sträck på dig.

Jag föll till föga när han ville träffas utanför mitt jobb några minuter när jag slutade idag. Jag tänkte att det kan väl inte vara så farligt. Det slutade dock med att han i princip stängde in mig i bilen och vägrade släppa ut mig och körde runt ett tag innan han släppte mig. Han fick såna utbrott att jag blir bara mer och mer säker på att jag ALDRIG NÅGONSIN kommer att sätta mig i den situationen igen. Det här med att prata om hur vi ska ordna upp allt med hus och sådant går fortfarande inte. Han säger fortfarande att jag inte har rätt till huset eftersom jag har "lämnat det frivilligt". Jaha, jag ska kanske ta en sväng ner till polisstationen och visa lite foton och spela upp lite telefonsamtal? Då är de säkert inte av den åsikten att jag har "lämnat frivilligt".
När jag skulle åka hem försökte han följa efter mig, eftersom jag vägrar tala om var jag bor. Jag lyckades dock med konststycket att skaka av mig honom och körde sedan en alternativ väg, så han hade inte en chans att se vart jag tog vägen.

Han säger att han inte har druckit på en vecka, och att han har löst sina problem med alkoholen. Ja, den varianten ska han nog ta patent på då. Ca 40 års alkoholförbrukning skakar man av sig på endast en vecka. Trots det ringde han häromkvällen och efter en stund gick det inte att förstå vad han pratade om. Säkert någon "omtänksam" människa som har gett honom sömntabletter också. Han säger också att hade han inte haft sin dotter så hade han gett upp fullständigt, då hade han hängt i ladugården. Och det är naturligtvis mitt fel. Allt är mitt fel. Han säger att han har del i det, men det märks att han inte riktigt kan ta det till sig.

Ringde till tjejen på kommunen och var lite skakis. Hon nämnde att jag kanske ska höra lite med polisen om vad jag ska göra, kanske kan det bli aktuellt att ansöka om kontaktförbud. Jag skulle ju helst vilja ordna allt det praktiska först, kan han därefter inte lämna mig i fred så måste jag ju göra något.
Han säger att jag måste komma och hämta alla mina grejor i huset. Ska jag inte bo där så har jag heller inte rätt att ha mina saker där. Fast jag äger ju halva huset. Sen säger han att han ska försöka hyra ut mitt stall, men det gör han naturligtvis bara för att det ska svida så mycket som möjligt. Men tror han verkligen på fullt allvar att jag ens skulle överväga att gå tillbaka till honom som han bär sig åt?
Jag är ett fullständigt vrak. Nu är det två av mina jobbarkompisar som dock vet vad som har hänt. Den ena hade lastat halva sin bil full häromdagen med bra att ha-grejor som hon gav mig. Så gulligt! Samtidigt sitter jag och skäms för att ha hamnat i denna situationen, och vill ju inte att folk ska veta. Jag vill inte bli sedd som ett offer. Hon sa till mig att jag nog är den starkaste människan hon känner, eftersom jag har tagit mig därifrån. Jag sa att jag inte är lika säker på att jag är så stark, det känns verkligen inte så. Det känns bara som att jag inte hade något att välja på än att försvinna.

Jag vet vad äkta psykiskt terror är och jag vill inte att någon någonsin ska behöva fastna i det, för det är verkligen ett helvete... Bara det att man inte ens vet vem man är längre. Jag har levt halva mitt liv tillsammans med honom och jag fattar inte hur jag någonsin ska hitta mig själv igen.