Senaste kommentarerna i forumet

Du är i en relation där alkohol är ett problem och det har visat sig vara större än du förstod från början. Du är osäker på hur du ska hantera det här dels med tanke på honom, dig själv och framförallt för dina barn som du vill skydda från de negativa konsekvenser alkohol kan få. Vad tror du är det bästa sättet att skydda dina barn nu?

Det är bra att du är här på forumet och berättar om hur du har det. Ibland kan det även vara bra att tala med någon professionell, exempelvis alkohollinjen 020-844448. Hur låter det för dig?

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

ERG83,
så tråkigt, så sorgligt.
Jag håller med de andra som har svarat dig. Trots att du är väldigt förälskad i den här mannen, så för din och dina barns skull, dra dig ur. Och vad säger barnens far, om hans barn ska leva med en alkoholist? Skulle det bli utredning om vårdnad?
Vill du få ditt hjärta gå i tusen bitar igen, om igen, och igen? Vill du gråta av lättnad igen, om igen, och igen? Livet i en berg-och dalbana, i en...centrifug? Där med tiden din förälskelse och kärlek blir nån slags gyttja?
Du skriver att du, mitt i allt, letar efter den man du älskar. Ibland dyker han ju upp för att sen försvinna. VILL DU, ÄR DU BEREDD, att låta ditt liv och dina barns liv inrätta sig efter hans fyllor? Det är inte 'bara' fyllorna heller, utan: konstiga reaktioner, humörsvängningar, nyckfullhet.
I och med att er historia är färsk så anser jag att smärtan du skulle ta nu vid en brytning är ingenting i jämförelse med den smärta som kommer.
Min syn på din undran. Hårda ord, jag vet...men det här är ingen tillvaro bland blommor o blad o solsken.
Ursula

Hej Outback,
håller med, det är en bra idé att samla familjen och prata en lämplig kväll, dvs då di fru inte har druckit (mitt i veckan?).
Jag kommer att tänka på en annan sak angående det du beskriver när du säger att du drar dig för att bjuda hem folk eller att gå bort till andra då du vet hur knällen kommer att sluta. För min del och vår familj, tycker jag att mitt stora, stora misstag var att dra mig undan andra. Jag förstår dig ju men jag anser, med det jag vet nu, att ni ska fortsätta befinna er i det sociala sammanhang ni alltid har varit. Akta er för att dra er undan, att isolera er. Jag kände direkt på min mans vibrationer och även vad han blev sur på etc vad som var 'tillåtet' och vad som inte var det. Och jag anpassade mig (lite rubbat, ja). Ni SKA vara i ett socialt sammanhang. Bjud hem folk!! Oftare än tidigare. Allt för att störa alkoholisthjärnan som håller på att inta din fru. När ni blir inbjudna till någon, GÅ! Vill inte din fru gå, gå själv! När de andra undrar var din fru är säg "hon är hemma och är full" eller nåt. Du ska inte 'skydda' henne. Det är just det där skyddet som leder henne in i ett djupare beroende. Alkoholisthjärnan bygger sitt bo i det där skyddet.
Ursula

Nyförälskelsen har ramlat ned till en fin vardagslunk och jag är fortfarande särbo.
Många gånger vill jag flytta ihop för att liksom slippa jobba med mig själv och mina egna problem.
Gömma mig i relationen för att slippa fortsätta framåt på min egen väg.

Men jag behöver hitta min egen väg som bara har med mig att göra.
Hur vill jag att mitt nya "nyktra" liv ska se ut och vad ska det innehålla förutom den relation jag är i.
På så många plan så fyller jag mitt liv med framför allt kärlek.
Det är min drog som håller mig uppe,
Att behöva och vara behövd av någon.

Självklart ska det vara så.
Är man i relation så ska den få mycket fokus,annars blir det ju inte så bra.
Men att lägga nästan alla ägg i samma korg för att slippa leva i verkligheten och liksom knarka på förälskelserus håller inte i längden.

Och det är så tungt när jag måste vara ensam med mig själv och inte har någon att luta mig mot.
Visst finns han där och både lyssnar och ger stöd i min resa.
Men de innersta tankarna och de svåraste känslorna måste jag hantera själv.

Exet dricker vidare och jag har pga ett rop på hjälp haft lite kontakt med honom.
Han är förtvivlad och vill så gärna att vi ska börja om igen.

Jag ser både mannen jag en gång föll för,han finns där under spritdimmorna.

Jag ser också att det inte längre finns viljan hos mig att lyfta upp honom.Mina argument är slut och min förmåga räcker inte till.
I samtal med barnen så känner jag samma sak.
De har också någonstans gett upp.
Jag är rädd för att han nu bara har några år kvar innan hans kropp säger tack och hej.

Det är en stor sorg att se att han inte klarar att resa sig upp.
Men det är på ett annat plan skönt att känna att det problemet inte längre är mitt att axla.
Tänk att det som med hjärnan ramlade på plats för många år sedan.
Och känslomässigt fullt ut först nu,över två år efter brytning av relationen.
Märkligt hur hjärnan,känslolivet och medberoendet fungerar..

Mitt eget liv rullar som sagt på,inte alla dagar med glädje och nyfikenhet.
Även den grå vardagen med alla sina småsaker står där och vill ha sitt.

Jag är inte lugn glad och trygg alla dagar.
Men många av dom är jag det.

Jag fortsätter önska alla lycka till som påbörjat sin egen resa ut ur medberoendet.
Det är tufft och inte kul alla dagar och resan är lång och mödosam.

Jag skulle vilja säga att den är lika tuff som att släppa alkoholen för en beroende.
Lika lätt att trilla dit och gå igång och inte se mönstret.
Även om en droppe sprit är ju rätt tydligt att den hamnar fel.
Vi medberoende har nog en mer glidande skala som kanske inte är så lätt att hitta av alla gånger,förrän vi redan handlat felaktigt.

Tack för svar och jag ska prova det du skriver att samla familjen en kväll och försöka prata med henne vilket med all säkerhet inte kommer att bli lätt men jag måste först få barnen att ställa upp på detta vilket jag tror att dom gör, att ställa ultimatum är nog fel men jag har också funderat på att kontakta familjerådgivningen och boka ett möte för att på så sätt kanske få hjälp att prata om detta, jag vet inte om det är rätt eller fel och är tacksam för alla råd jag kan få.

Har följt dig länge, glad att höra att det går framåt.
Dock så skulle du väl verkligen behöva ta tag i och göra upp allt det ekonomiska med exet, och djuren, men är kanske svårt vet inte vad ni har för upplägg. Du skrev att han verkar nöjd och inte tar upp det, nä givetvis gör han inte det, för han vill såklart ha kontakt och kontroll över dig, och så läge ni inte gör upp om det praktiska så kan han fortsätta ha det. Så om ngt sk hända så lär du nog behöva ta tag i det själv dessvärre...
Sen vill jag även råda dig detsamma som jag precis tipsat Ärligbesvärlig1 om i hennes tråd, nämligen att kolla om det finns någon enhet för våldsutsatta kvinnor i din kommun, tror det skulle kunna hjälpa dig mycket.
Hejar på dig!

Grattis till att du tagit dig ur relationen. Känner igen mig i mycket.

Om du mår så dåligt när du vistas tillsammans med honom så kan du begära att få ha enskilt möte med soc. Inte meningen att du ska må så dåligt. Så den möjligheten finns, bra att veta.

För övrigt tycker jag du ska kolla upp om din kommun har någon enhet för kvinnor som blivit utsatt för våld, psykiskt eller fysiskt. Jag blev rekommenderad det när jag var hos soc, tyckte verkligen inte det var nödvändigt, för jag hade ju inte blivit utsatt för något fysiskt våld, och när det gällde det psykiska så fattade jag inte riktigt att det var det jag blivit utsatt för... Men jag kontaktad dem tills slut, har gått där i ca 8 månader nu och pratar med en behandlare, och det har hjälpt mig SÅÅÅ mkt! Hon är ju expert på både våldet och även medberonde problematiken. Är verkligen en ovärderlig hjälp för mig. Har innan gått hos två andra terapeuter, men igen som verkligen förstått problematiken, men den här behandlaren förstår verkligen och det är så skönt.
Så kolla upp om det finns där du bor, förlag tror det skulle vara jättebra för dig, för du har ju utan tvekan också blivit utsatta för psykiskt våld. Är väl dessvärre en ganska vanlig komponent i relationer med alkohol...

Har varit orolig, stressad och haft ångest inför ett viktigt möte igår tillsammans med mitt ex och soc. Höll på att skita i mötet för jag har mått så dåligt, men jag tog mig dit iallafall och det kändes okej. Avskyr att stå på mig inför honom, min medberoende-hjärna vill bara va på hans sida. Medans riktiga jag såklart vill göra de rätta!
Hursomhelst igår när jag kom hem från mötet så blev jag direkt yr, illamående, ljudkänslig och jättetrött! Har inte känt så sen jag bodde borta, då mådde jag precis så här i några veckor innan de vände.

Idag är jag alltså fortfarande yr och trött! Vad är det för fel? Eller jag vet nog svaret själv, det känns som det blir så här varje gång jag stressar upp mig och får ångest inför något jobbigt, sen när jag kan slappna av igen så blir det såhär istället.
Sjukt jobbigt iallafall när det blir så här fysiskt. Som att hela min kropp tar ut all energi så den blir helt tom.

Hej igen! Ja min tråd heter Hjälp, jag gjorde lika som dig förut, glömde mitt lösenord så gjorde en ny användare och la till en 1 efter :)

....som ställer till det... Det är ju din man.... Dina barn lär ju med säkerhet veta hur det ligger till och kommer säkert stå bakom ditt beslut att lämna, OM du nu skulle komma fram till att det är vad du vill...
Låter som hans uppehåll med A har med doktorn att göra.

Har du någon egen tråd? Såg den inte, men får kanske leta lite till!
Ja det är dumt att det inte finns ngn privat meddelande funktion, hade varit bra.
Bra att du också separerat, att ta det steget är ju en av de svåraste bitarna...
Hoppas det går bra med tillfrisknandet! :-)

Han har ju helt klart problem.... Men verkar inte som han riktigt förstått det själv... Och då är det en lång väg innan han blir frisk, om han någonsin blir det...

Hur länge har ni varit tillsammans? Har han träffat barnen?
Lät som ni träffats nyligen och då skulle jag rekommendera att du lämnar honom och ber honom ta tag i sina problem, sen om han gör det så kan ni träffas igen om båda vill det...

Du ar 2 små barn att ta hand om och då behöver du inte ett tredje "vuxet barn" att ta hand om....

Nu är jag kanske för ärlig och hård, men tänker att om ni inte setts så länge så är det dumt att bli insyltad...
Du älskar honom säkert, men din kärlek kommer inte kunna rädda honom dessvärre, det kan han bara göra själv...

Så tänk på dig och barnen, ni förtjänar stabilitet och trygghet.

Kram

Verkar som jag glömt lösenordet, för har inte kunnat logg in....(därför jag inte svarat) försökt flera gånger och har inte haft ngn mejl inlagd så inte kunnat begära det på nytt...så tröttnade och har nu skapat en ny profil, så Citronfjäril1 och Citronfjäril är jag!

SSkankan, skönt att höra att du också brutit dig loss! Att verkligen ta steget är så svårt, men ofta nödvändigt!
Vi har oxå barnen växelvis nu, men jag har haft dem mer eller mindre själv i perioder. Att vi hamnade hos socialen var beroende på honom själv...pga av ngt hn gjort, så att det blev en anmälan, som tur är slapp jag göra den själv...
Tycker definitivt du ska kontakta familjerådgivingen, vi har varit därmed. Där kan du få viss hjälp, min ville först inte gå dit men gick sen med på det... Han har ju allt att vinna på att gå med på dina krav för annars kan du ju ta det hela till tingsrätten...
Du kan definitivt sätta upp krav för hans umgänge med dem, tex att han ska vara nykter, och bryter han mot detta så kan du kräva att få ha barnen mer och/eller sätta upp krav att andra ska varma närvarande när han har barnen. Du har trumfkorten på din hand om man säger så... Hamnar ni hos soc så kommer de kräva att du ska göra det som behövs för att era barn ska vara säkra. Så dessa utredningar är egentligen på den "Friska" personen kan man säga, för att säkerställa att den friska personen kan ta sunda beslut för att barnen ska vara trygga och säkra.

Vi har som sagt delad vårdnad nu (barn är 6 och 8) men det har hänt en del incidenter och det har blivit fler än en anmälan till soc, så han han fått sina chanser nu, så strular han till det igen så kommer jag att kräva att få ha barnen mer igen, och går han inte med på det så blir det tingsrätten.... Vill ju såklart att barnen ska få träffa sin pappa, det kommer jag aldrig ta ifrån dem, han är en jättebra pappa när han är nykter, men kan han inte hålla sig i skinnet så ska de inte behöva vara hos honom själva, då är han inte förtjänt av at tvi delar lika, för det är ingen rättighet att vi ska ha dem lika mycket, däremot är det en rättighet att barnen ska kunna känna sig trygga!

Har du kontaktat familjerådgivningen nu? Om inte gör det ASAP för det kan ta ett tag innant ni får tid, och först ska ni det var och en för sig och efter det gemensamt, så tar ett tag innan det händer ngt...

Lycka till!

Kram kram

Idag har varit en turbulent dag och jag tappa greppet en aning och inser nu i efterhand att jag kommer ha väldigt svårt för att ge någon kärlek, när jag ser min pojkvän.
Han ligger inne hela dagen, han kliver i regel upp och går upp fixar sig o ut. Idag låg han dock till 17. Vilket inte hör till vanligheten. Så jag kunde ju ha några i min tillsynes tro normala samtal med honom. Till o med ironiserade mitt egna beteende och ja log fast med hjärtklappning i bröstet. Kampen om jag ska ligga och bygga upp ilska och ignorera honom i 2 veckor tills han är på behandlingshemmet och jag kan slappna av.

Han drog ut igår och kom hem onödigt sent, jag vaknar upp halv tolv av att jag drömt om kanyler och skit. Och såg bara döden. Han har inte kommit hem och jag ringer i reflex och bara skriker kom hem. Han babblar o svamlar att jag skulle ringt tidigare, som om jag ska behöva ringa hem honom. Denna förbannade dödsångest, minns jag vakna vid ett tillfälle till och var helt om skakad.
Sen att han ligger på mitt hår så jag vaknar av att bli luggade gånger flera och omkramad på ett obekvämt sätt. Innebar en i rolig sömnlös natt ... Var på samtal på fm hos min terapeut jag haft sen jag diagnostiseras i utmattning 2012. Hon känner mig mycket väl och är eller visar sån oro hon skakar om mig ordentligt men hon märker jag tappar fokus mitt i samtal och fick upprepa saker be mig upprepa det hon säger och jag grepa inget.

Hemma sen insåg jag jag får la vila då. Och inte läsa en massa utan göra. Börja med att prata men insåg ju att prata och läsa är typ samma sak - ingen direkt handling.

Mitt i detta då jag försöker en sån konflikter dag på hemmaplan, vi pratar om just kärlek om hur den kom till om den var under hans missbruk eller om han visste vad han kände och gjorde när vi blev ihop, vilket han mena på han visste sen visste han givetvis sin problematik men ja den har ju alltid funnits där. Var som han dock då ville ha ett normalt liv sen har man ju sett att under våra 3 år ihop har lite mer än hälften varit nyktert och resten aktivt bruk för honom.

Han lyckades lura mig på pengar, delvis var det nog att jag läst dagens text att behandla en alkoholist som en man och inte ett barn trotts beteende.
Han har suttit och druckigt folköl i 4 dygn varvid idag var det starköl han kom hem med, jag bara kände när fy fan jag orkar fan inte med dig. Gick totalt in i mig själv, sen drog han ut igen o skulle bara cykla ja o nu var det faktiskt sista gången han fick låna min cykel nu blev det droppen på berget. Jag sa i telefon att jag orkar nog inte ha det såhär i 2 veckor till, den frustrationen... fjäskandet mot mig och sen är vi där igen i det där umgänget jag fick hem en kille som gjort det värsta blandat all möjlig skit. Något som ledde till att jag kollapsa i min maktlöshet.

Jag vet jag inte kan få han sluta dricka. Jag är inte orsaken till drickandet. Jag måste välja om jag tänker acceptera detta i mitt liv men också mitt/vårt hem för nu vet han ju det är ok att göra såhär utan konsekvenser.... usch på mig själv idag. Jag ska tänka på detta imorgon och lägga allt mitt fokus på bara mig själv. Får va hur egotrippad det vill. jag kommer aldrig bli glad om jag investerar tid åt en som fortsätter sitt aktiva beteende.
Han skulle varit hemma vid det här lagret men nu ringer jag inget mer. Utan jag ger upp och släpper det, jag klarar mig ju ensam trotts jag älskar killen bakom missbruket hatar jag manipulativa beteendet som kommer från en missbrukare och alkoholist,deras ego.. Ska bli likadan fast på ett sunt sätt. Alla begår vi fel, även jag när jag lovar mig jag fått nog, men jag är inte fel.

Hoppas det går bra för dig och ditt liv mulletant ?

Jag vet varken ut eller in längre. Aeromagnus: Dina ord ekar i mitt huvud "Du kan ju inte ha det så här hela livet". Eller kan jag det? Har jag överdrivit allt? Min man dricker sig aldrig "full", inte märkbart i alla fall. Han har ju aldrig gömt flaskor eller smugit med sitt öldrickande. Han har "bara funderat" på att han kanske har druckit för mycket. Det är hela tiden jag som har gjort honom uppmärksam på det. Idag sa han - återigen - att han tänkte ta en IPA i helgen. Han sa att han inte har känt något sug eller begär under denna månaden, och att det skulle kännas konstigt att dricka en öl igen. Han sa också att han hade inte märkt någon skillnad viktmässigt eller någon annan kroppslig skillnad heller. Jag frågade om han kände sig bättre på något sätt, men då sa han att "- Nej, jag märker ingen skillnad".

Det känns som att han hela tiden vill överbevisa mig, och det gäller inte bara hans drickande. Jag tog även upp andra saker som jag har gått och burit på, och det verkar som att han har tänkt till där. Detta gäller både ekonomiska frågor där jag är den som betalar det mesta vad gäller barnen och även att han t ex städar och står i samt att han "ställer upp" och skjutsar barnen. Precis som att han behöver bekräftelse och at han minsann är duktig.

Jag borde vara glad att han har varit "vit" i en månad, men det enda jag känner är en oerhörd irritation. Det hade varit lättare om han hade druckit sig redlös och varit allmänt otrevlig men det gör han ju inte. Under denna tiden har jag utvecklat en slags "nolltolerans". Har sagt till honom tidigare att jag inte förstår varför man måste dricka 4-5 öl på en kväll - i mitt tycke är det för mycket.

Jag blickar fram mot helgen med tillförsikt, undrar om han dricker upp alla sina 12 öl som finns här hemma, i varierande storlekar och % mellan 5,5 och 10,5.

Det blev ett något snurrigt inlägg, men det är sån jag känner mig just nu...

Dagen efter mitt förra inlägg slutade han dricka. Sa själv att det blivit för mycket. I samma veva fick han en kallelse från doktorn som vill ha ett besök. Han äter medicin mot högt blodtryck o hjärtflimmer. Vill inte vara misstänksam men tror det var därför han slutade.
Idag pratade han om att köpa alkoholfri öl och frågade vad jag tycker. Ska jag tycka det är bra???

Detta är inte lätt och eftersom din fru själv inte inser sina problem blir det lite jobbigare. Du kan inte få din fru att sluta dricka, hon måste ha en vilja att själv sluta och ta hjälp. Läser du andras trådar så får du samma svar. Jag tycker dock inte ni ska acceptera detta och har ni barn som mår dåligt av detta är det än värre. Ja du mår ju så klart inte bra av detta heller. Jag skulle om jag vore dig samla familjen en onsdag då kanske hon är nykter. Där ska ni prata med henne utifrån att ni är oroliga för henne och att ni vill att hon upphör med att dricka då det skadar henne och er i familjen. Inte på något dömmande sätt och undvik frågan varför. Säg vad ni ser händer och att ni inte vill leva så här längre för ja tyvärr så kommer det inte per automatik bli bättre, snarare tvärt om.
Ultimatum kan du absolut ställa men då måste du vara beredd på att fullfölja detta fullt ut, bara ett tips annars blir det ett tomt hot. Se lite vad hon säger men det är viktigt att ni inte hamnar i ett skuldsamtal om vems fel det är för det vet du ju redan och hon vet också om det innerst inne. Hon verkar ha sjukdomen alkoholism. Vi kanske inte ska sätta en etikett men problem verkar hon ju ha.

Som sagt ni ska inte behöva leva under detta och sakta kommer er relation att skadas allvarligt för relationer bygger ju på ömsesidighet.

Tack så mycket för ditt svar, betyder mycket.
För en liten stund trodde jag att både du och jag hade fel. Han ringde mig igår - spiknykter. Lyckan var total!! Jag grät av lättnad!

Men så ikväll var han berusad igen och mitt hjärta gick i tusen bitar.

Men äntligen fick jag ett genombrott iaf. Han erkände att han har problem, vilket på ett vis var en stor lättnad men också en sorg såklart.
Min pappa var alkholist så jag vet lite vad jag ger mig in på.
Han är ju inte helt klarsynt på hur illa det är. Men han förstår åtminstone att han behöver hjälp för att ta sig ur och han förstår också att han kommer behöva vara nykter resten av livet.
Men faaaan vilken jobbig resa vi har framför oss! Jag har två små barn och ett krävande jobb att ta hand om. Känns orättvist allting.
Orättvist mot barnen som inte får påverkas av det här på något vis.
Fan vad livet är svårt ibland.

Starkt gjort. Ja ett vitt år är nog den rätta melodin. Kan ju bara säga av egen erfarenhet att avhållsamhet är rätt väg att gå. Och du Tösabiten ingenting, 0, Nadal INGENTING är ditt fel. Det är inte du som lyfter glaset, blir askalas, bakas. Han har en sjukdom som kallas alkoholism och den måste behandlas.
Vill bara ge dig ett råd och som kan vara svårt för dig som är medberoende att följa och det kan jag förstå. När du pratar med honom så döm och värdera inte hans agerande utan spegla. Frågor hur tänkte du här? Vad menar du nu?
Ha en fin kväll.
Kramar från
Aeromagnus

Han verkar inte ha förstått något alls. Han vill inte sluta och nu tycker han att han varit duktig. Tyvärr är det så och jag pratar av egen erfarenhet. Om han nu börjar dricka. Hur och vad kommer du att göra?

Du kan ju inte ha det så här hela livet.

Det kändes riktigt bra, men jag ropar inte hej än. Men jag känner att jag har samlat mod och tankar ett tag. Vi har en tuff tid framför oss. Jag ska försöka hålla i. Jag hoppas precis som du skriver att han ska få andra tankar om han klarar hålla upp ett tag och kan se lite nyktert på sitt beteende och att det inte är så normalt som han tror. Idag är det hans nyktra dag nummer två. Tror han har klarat det trots att jag varit iväg hela kvällen.

Vad ledsen man blir när man läser att han har hållt upp i tre veckor och har en vecka kvar och att han börjar planera för sitt drickande igen. Då har han ju inte förstått vitsen med att hålla upp, han har inte förstått vad som är problemet över huvud taget.
Min man har idag hållt upp två dagar. Jag hoppas att det inte blir likadant här. Vi ska på hans svågers 50-årskalas på lördag. Ska bli spännande och se hur han hanterar sitt drickande då.
Det är trist när de inte förstår att även barnen tröttnar på dem. Min man fattar inte heller varför de är så spydiga mot honom. Men som du skriver så är det oftast befogat. Jag vill egentligen inte att mina barn ska bete sig så mot sin pappa eller någon vuxen alls, men när de gör de mot sin pappa som har druckit låter jag dem hållas. Även jag beter mig dumt när min man dricker. Bara för att jag av är så arg och besviken.
Hoppas att det löser sig och att han inte festar till det när de där 4 veckorna har gått.

Vad ledsen man blir när man läser att han har hållt upp i tre veckor och har en vecka kvar och att han börjar planera för sitt drickande igen. Då har han ju inte förstått vitsen med att hålla upp, han har inte förstått vad som är problemet över huvud taget.
Min man har idag hållt upp två dagar. Jag hoppas att det inte blir likadant här. Vi ska på hans svågers 50-årskalas på lördag. Ska bli spännande och se hur han hanterar sitt drickande då.
Det är trist när de inte förstår att även barnen tröttnar på dem. Min man fattar inte heller varför de är så spydiga mot honom. Men som du skriver så är det oftast befogat. Jag vill egentligen inte att mina barn ska bete sig så mot sin pappa eller någon vuxen alls, men när de gör de mot sin pappa som har druckit låter jag dem hållas. Även jag beter mig dumt när min man dricker. Bara för att jag av är så arg och besviken.
Hoppas att det löser sig och att han inte festar till det när de där 4 veckorna har gått.

Kan inte låta bli at tipsa om att Alanon finns på många ställen i världen. Kanske du kan gå på nåt möte under din resa? En behöver ju inte säga nånting om man inte vill, bara lyssna. Ofta vill ändå mötesledaren att alla säger sitt förnamn och 'hälsar' innan mötet avslutas men det sägs i så fall. Önskar dig en trevlig resa! / mt

Är bortrest resten av september månad och närmaste Alanon träffas bara sista tisdagen i månaden :(