Senaste kommentarerna i forumet

Förvisso tar tillfrisknande tid .... Jag bara undrar... Varför dröjer det till oktober innan du kan gå på Alanon?
Allt gott / mt

Har kommit en bit på väg.
Har talat om för min man att jag ska söka hjälp och letat upp närmaste Alanon förening.
Nu återstår bara att gå dit.
Tyvärr blir det inte förrän i slutet av oktober.
Det går nog bra, tror inte att alkoholproblemen går över så fort ....

att visst är det så.
Han har alkoholproblem och ganska rejäla.
trots att han nyss inlett en relation med dig och borde vara helt uppfylld av det och kanske kunna hålla tillbaka suget så lyckas han inte.
Frågan är vad du ska göra åt din nya kunskap/insikt?

Välkommen hit till forumet!

Läs runt här och hitta kanske den tråd som bäst kan hjälpa dig,eller påminna dig om vad du borde försöka få till för din egen del.
Insikterna ramlar i början på plats ganska radikalt och sen hittar man då strategier för att kunna fortsätta hålla kvar vid relationen trots alla fakta som talar om för en att det är precis vad man inte borde göra :)

och att du vet att det ger dig hjälp att komma på rätt spår, det spåret som går till ditt liv där du gör dina egna val utifrån dina behov. Tänk.... vad det kan låta ego när man skriver/läser så här.... Men det handlar ju inte om egoism utan att ta ansvar för sig själv, att lära känna sig själv och grunden i vem jag är.
Fortsätt gå på möten och fortsätt skriva här, för din egen skull! Det blir en bra spegel där du kan gå tillbaka och bokstavligen följa med din egen process. Du har långt att gå, som vi andra, men du är inre ensam! Kram på dej / mt

Jag håller tummarna! Så bra att du inte föll för 'förslaget' en nykter vecka, månad eller tre månader. Han behöver vara nykter minst ett år. För min del tror jag att den som varit ordentligt fast i missbruk måste göra valet att bli nykter, välja bort alkoholen och hitta meningen i ett nyktert liv. En längre tids nykterhet ger klarare tankar och nya insikter även för honom.
Jag lever kvar med min numera nyktra man och har gått igenom ungefär det där du beskriver. Jättemycket insikter (om alkoholismens helvete) har jag fått genom att läsa på missbrukarsidorna här. Många fina människor som kämpar.
Du är så bra på gång, nu ska du 'bara' hålla taget! / mt

Kärlek som övervinner allt möts och ges från två håll.

Han måste igenom i sin resa. Jag i min. Jobbigt att se någon inte kunna sluta på egen hand, men samtidigt viljan att komma till behandlingshemmet, han går på knogar nu och fighter sig igenom det på det visset han anser bäst ((vad jag tycker spelar ingen roll där). Jag kommer känna enorm tomhet när han åker, gråta säkert men detta är enda sättet för oss att bli friska, tillsammans funkar det aldrig - lägger inte han fokus på mig så är det tvärtom... denna onda spiral när man dansar o valsar runt djävulsdansen och den människan som jag önskar få se igen, förhoppningsvis till jul eller troligtvis dessförinnan... men sen är det en livsresa på hemmaplan. Han har ett 20 årigt missbruk i bagaget och vart på behandlingshem förut men i ung ålder, och i o mognad. Nu vet han var 12 steg är och säger i egen vilja hjälp mig, för jag kan inte själv och det syns. Hade man fått tvångsvård folk i Sverige hade han självmant gått med på det tror jag, såpass deppig är han nu att han bara härdar var dag och dränker ångesten med piss öl för att försvinna och låta tiden gå. Jag blir ledsen av miljön och omständigheterna och hoppas dem ringer o säger nån hoppat av sin behandling så han kan komma (helst imorgon) men samtidigt vet jag det är tragiskt att känna o tycka så.. man blir bara så trött på hur tid o systemet funkar.

Hemkommen efter mitt första möte på 1 år. Insett det är där jag hör hemma, där jag kommer fina svar, dela min resa och inre kamp måste ut så jag hittar vem jag är igenom att själv studera och inventera mig själv. Vetat detta sen min utmattningsdiagnos som lede mig in i depression... det har alltid fokuserat på alla andras problem som hamnar i mitt liv och inte MIG. Jag som inget filter har, som klassats som stark med högkänslig som varit är den med det längsta tålamodet, fast inte nu längre...

Kärleken finns fast ja du hör och vet nog när man är aktiv i sitt missbruk av annat är man så upp i det att man glömmer bort vad är kärlek? Jag ser mitt beroende till andra, ständigt fixa dem iaf sett om jag vill eller inte. Gjort många försök i mitt liv, och även predikat de enda ni kan förändra är er själva ... levt i det blå o maktlösa själv och krigat mig fram, fast jag har alltid vetat jag inte kan göra honom varken nykter eller drogfri men har ju inte underlättat ett skvatt att jag gått in i tolerans och gjort ALLT, varit motorn i bilen så att säga... Att min kropp klarat detta vetefan. Hela tiden bedöms att jag kommer återfå full arbetsförmåga Men min pollen trillar ner att nej nu tänker jag inte satsa på annat än mig själv och det är inte att jobba ihjäl mig mer (gå in i flyckt). Jag ska fixa denna resan mot tillfrisknad och ihop lappade av mig... hjälpa andra igenom att bli en förebild. Vill som sagt inte skaffa barn och vara medberoende och låta dem växa upp med en mamma som är beroende av någon annan än sig själv. Jag ska börja leva som jag lär, kommer säkert nu till en början falla i magplask många gånger men jag har insett jag iaf inte är felfri men aldrig fel. Den insikten betyder något, för första gången på väldigt länge.

Nu har fyra helger gått så nästa helg är det "fritt fram" för min man att dricka öl igen. Det var ju vår "överenskommelse". Jag börjar oroa mig för detta mer och mer. Ska han återgå till sitt - i mitt tycke - ölhävande? Avstod han från öl bara för att JAG ville det? Finns det en egen vilja och en insikt i att han faktiskt dricker för mycket?

Innan denna helgen uttryckte han att han "fick" dricka öl i helgen för då hade han varit utan i 30 dagar. Jag kontrade med att det har bara gått tre helger och tog då fram almanackan då han vägrade att ge sig. Och jag hade ju rätt, det hade bara gått tre helger. Jag sa återigen till honom att det inte är jag som bestämmer vad han ska göra, utan det ska vara hans vilja också. Han drack alltså inte i helgen.

Dock var han på systemet och köpte öl i måndags - 10 st som han satte ner i källaren, snyggt uppradade. Han har 2 st i skafferiet i köket sedan semestern också. Så till helgen börjar det igen, mitt räknande hur mycket han dricker. Eller kanske han håller koll själv med tanke på att han vet att jag har stenkoll?

Alla dessa frågor gör mig så förvirrad och tankarna snurrar. Under denna månaden har jag tänkt mycket. På oss, på barnen. På mig själv. Mår jag bra i den här relationen? Mår barnen bra? Jag märker ju att 18-årige sonen inte tycker om sin pappa. Han svarade honom på ett "spydigt"sätt igår enligt min man. Ja, det var spydigt tycker jag också, men det var befogat!

Det är oerhört mycket irritation här hemma, och jag har överhuvudtaget inga som helst känslor kvar för honom - de är som bortblåsta. Vi har inget gemensamt längre, och bara tanken på att han ska börja dricka öl igen gör honom bara mer oattraktiv, precis som du också skrev spacebabe.

Nu är det alltså bara att vänta. Frågan är - vänta på vad?

Idag sa jag ifrån igen. Inget har hänt de andra gångerna men idag kändes det som om jag nådde fram till honom. Han frågade mig om han tyckte att han skulle ut och jogga en sväng. Jag sa att det inte är så bra att jogga när man druckit dagen innan. Han frågade om jag tyckte söndagar var en dålig dag för jogging då. Jag svarade att för din del är det en dålig idé måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar och söndagar. Sedan tog jag upp hur mycket han dricker. Naturligtvis nekade han men eftersom jag räknat burkar så hade jag full koll på hans veckokonsumtion. Han försökte neka men när jag berättade att jag visste att han stod i garaget och smygdricker så blev han lite lam. Idag var jag stark. Så fort han försökt få saker och ting till mitt fel sa jag bara att jag var påläst, insatt i alkoholism och att jag är stark och vet att inget av detta är mitt fel. Jag talade om för honom om hans veckokonsumtion och smygdrickande och att han var alkoholist och att han aldrig klarar sluta utan hjälp. Han bad nästan mig om hjälp. Men jag svarade bara att han måste inse att han har problem och att han måste vilja sluta. Han föreslog en vit vecka och jag svarade ett vitt år. Han frågade mig då om jag tyckte han skulle bli absolutist och då sa jag ja, annars klarar du aldrig sluta.
Jag mår så bra idag. Fick en släng av medberoende när han tog ett glas vatten till kvällsmaten, tyckte nästan synd om honom. Men kag bet ihop.
Jag har aldrig fått honom att lyssna förut. Han går alltid när det blir obehagligt, men idag stannade han. Lyssnade och svarade. Jag berättade om min ångest och hur jag mår. Då blev han sur och frågade om allt var hans fel (vi har inget direkt samliv just nu) och då klarade jag av att säga ja - det beror på dig. Just idag mår jag bra. Hur länge? Blir det mer av smygandet nu? Fixar han detta? Jag vet inte men det är i alla fall en början. Vi kom längre denna gång än de andra gångerna. Håll tummarna!

en lite sträng komentar ibland ?
Jag skulle ju bara vilja knäppa med fingrarna så att det ska bli bättre. Och hoppas att rätt som det är så är allt löst på nåt konstigt sätt men så är det naturligtvis inte i verkligheten. Man måste jobba stenhårt för att komma någonstans!! Det känns som att all luft tog slut när jag lämnade honom, att det var de sista krafterna jag tog till det.
Hoppas det är bra med dig Mt!
Kram?

Förstår din frustration, din ensamhet och dit bryderi. Det är enbart han som kan fixa detta med eller utan hjälp. Viljan, den genuina viljan måste finnas där och han måste göra upp med tanken att aldrig, ALDRIG mer kunna dricka för så är det. Behandlingshem, ja då har det gått långt. Där får han ju hjälp att tända av/avgiftas och vård och hjälp som han så väl behöver. Du måste också tänka på dig själv. Kärlek måste komma från två håll i en relation, inte bara ett håll då är den snart död. Super att du går på alanon så du kan få hjälp med att prata om detta.

att dina känslor tankar ageranden osv är dina grundade på dig själv och vad du tycker och känner.
Inte någon sorts manipulation eller agerande för att få honom att förstå agera eller göra som du vill,dvs kontroll eller försök till att få honom dit du vill,dvs nykter.
För då och endast då kan ert liv tillsammans börja på allvar och endast då kan du släppa taget om din kontroll och rädsla.
Så resonerade i alla fall jag.

Mitt liv börjar den minut jag bestämmer mig för att det ska börja.
Att ta sats inifrån ryggmärgen och säga,detta är mer än vad jag klarar av.
Detta är inte det liv jag vill leva.
Då kan man börja staka ut en början åt sig själv.
Förhoppningsvis får du din kille med dig på resan,men det är inte alls säkert.

Oavsett hur lite eller mycket motiverad han är att sluta dricka så måste den kampen vara hans.
Om du lägger tre månader eller ett halvår eller vad du nu än bestämmer dig för att vänta är ditt beslut.
Han kommer att försöka förhandla fram mer tid om han kan så att han slipper avstå alkoholen.

Kanske kan du göra det tyst för dig själv.
Kanske det inte behöver vara något han blir informerad om.
Han glider ju hela tiden på skalan att förlora dig,det har du gjort klart för honom.

Han kanske inte måste veta när det gått för långt,det är något du måste ta ställning till.

Det här med att visa honom hur du lidit och lider.
Vad du offrar av dig själv och ditt eget liv i kampen att ni ska få det bra tillsammans är ju dina val grundat på vad du tycker att detta är värt.
Inget han ska behöva ta ansvar över.
Dvs hans misslyckanden eller val är ju hans,inte dina.

Dina val gäller ju om du vill utsätta dig för detta eller inte.
Hur mycket lidande till du kan ta.

Eller hitta andra sätt att förhålla dig till hans drickande så att du inte lider på det sätt du lider idag.
För mig var kvinnor som älskar för mycket en obehaglig ögonöppnare.
Jag insåg då hur sjuk jag var och hur mycket jag behövde jobba med mig själv för att kunna hitta en friskare relation till mig själv och till framtida män.

Fått svälja så mycket skit sen igår att jag inte ens hunnit annat än andas här, läst Endel men ögonen går mest i kors - så känslolqddad inför ikväll och det jag ser i andra hjälplösa.
Nu när jag ignorerar han i den mån det går, är han inte på mig som en igel har det varit gap skrik o ljud i rummet intill. Allt för uppmärksamhet. Raseriutbrott efter vartannat. Tillslut fick jag nog. Han är nykter ännu men helt klart inte sig själv. Gick ändå in till rummet satte mig framför tvn. Och sa kort o gott : nu fokuserar jag på mig själv precis som du ville, precis som jag vill - jag är maktlös till dig och det du nu håller på med. Nu gör jag mitt och du väljer ditt, ingen mer diskussion förklaringar eller dylikt , vi vet båda vart vi är på väg. Du kan inte rädda mig, jag kan inte rädda dig - så är det med det så nu får det vara slut på allt skrik här om vi ska vistas i samma hus. Han tycktes fatta för därefter var han tyst mot mig och ja i allmänhet.

Jag har dock hunnit med både disk och tömma alla bänkar i köket som varit överfulla efter en vecka utan ork eller lust när det ser likadant ut ikväll/imorgon.
Jag ska som sagt på alanon ikväll, lite mer än 3 timmars tills jag drar hemifrån. Det enda som känns är att lämna honom ensam här. Då min tillit är på noll, så kommer jag alltid hem till ett olåst hem utan vetenskapen vart han gått. Nu är det inte att han går som skrämmer mig längre, för igenom att få vara ifred stundtals har givit mig både sömn och insett jag måste förändras själv. Mitt hem förfaller och jag har mest skällt på honom för det, jag är inte felfri (vilket jag verkligen fått höra igår o idag) men jag stänger av för sånt han sätter igång med var endast för att va påhoppad o processera sin abstinens. Egentligen vore det nu han skulle åkt in på psyk o avgiftning men där var vi för några veckor sedan o blev hemskickade. Vilket ger en enorm hopplöshet, jag stog där med gråten i halsen o fråga sköterskan där mena du han ska med mig hem o jag ska vårda honom, fyfarao. Jävla samhälle! Det sjuka är att han bett om vård själv men blir avvisad som här ovan vilket leder till fortsatt bruk av allt som gått. Det har varit sprutor, handsprit, alkohol, internetpiller, röka, morfin, amfetamin, subetex ja jag vet snart inte vad han givit fan i. Detta med nära döden upplevelse, människor som säger kasta ut honom på gatan är i mitt huvud "gå o ta ditt liv" nu dödar jag dig. Bottnar sig såklart av mina rädslor. Idag vet jag ändå, att dör han är det inte mitt fel. Även om min dödsångest är så enorm efter att min pappa dog en för tidig död i vintras pga hjärt/lungsjukdom. Där allt kom så fort och oförberett, jag har inte ens bearbetat detta - det fattar jag varje dag, för jag är livrädd för att leva och likaså dödsrädd för att dö så jag står mest stilla och inser inte att inget händer av sig själv.
Jag har nu makten i mitt liv att göra mig fri från skalen o skulden jag bär på, något jag måste. Ska han behandlas så måste jag likväl. Dock är vi på två planhalvor, han säger han vill men när man ser hur djävulen ständigt vinner kampen dör hoppet. Mitt liv är här o nu, ska ge mig sinnesro att vila i att jag duger som jag är, om jag är snäll mot mig, tänker på mig inte på någon annan... Utan här o nu är jag... och jag ska fixa dem verktyg jag behöver och måla skriva lära mig in nya beteenden som får mig att simma och inte vara under ytan och nere på botten utan syre nått mer.

Hörde något på tv igår (dok från USA om missbruk) där missbrukaren fick frågan om han skulle se någon hålla på och drunkna vad han skulle göra då? Rädda honom såklart! Det är precis det du gör just nu, du drunknar och du kan få hjälp.

Jag förstår systemet med att ett behandlingshem inte är något dropin att det kan fyllas mer än vad det finns plats men man undrar trotts allt hur många som hinner dö innan dem hamnar där.

Men som jag läst också: yttre saker jag inte kan påverka, samhället o någon annan. Men jag kan förändra mig själv så jag får leva ett meningsfullt liv för min egen skull. Vilket jobb det kommer bli, jag drömmer jag fixar detta nu - hur var eller när - jag ska ! :)

Jag vet att det känns skönt när någon känner igen sig. Har fått precis samma känsla här på forumet. Man vill ju inte att andra ska må lika dåligt som sig själv, men det är ändå skönt att fler har det likadant och att det inte är mig det är fel på.
Jag har också en helt annan bild av hur man dricker alkohol än vad min man har. Här i det lilla samhälle vi bor i där skryter man om sitt drickande. Det är liksom coolt. Jag blir skogstokig på detta. En del klarar säkert hålla det på en rimlig nivå, men för dem som inte gör det blir detta en slags drivkraft. Min man fattar inte att hans mängd är onormal. Mina barn som växt upp i detta trodde också att pappas mängd öl var normalt. Men nu lämnar de snart tonåren så de börjar förstå. Jag har pratat med dem och de vet att det deras pappa gör inte är normalt.
Jag har inte kollat om det finns stöd här i kommunen. Tror man kan få prata med någon. Har inte riktigt orkat ta tag i det. Har inte häller orkat ta tag i att konfrontera min man igen, fast lite hårdare då inget hände sist. Är så sjukt medberoende att jag inte vill säga något för att han kan bli ledsen....
Hoppas du kan ta några bra beslut som gagnar dig och ingen annan!

exakt i den stund du är beredd att genomföra det du säger. Det handlar inte om huruvida han är redo, det handlar uteslutande om dig. Att ställa ultimatum och sedan backa visar exakt det motsatta, att orden inte betyder det som sagts. Det blir tomma hot som visar att gränserna är töjbara och småningom att hot är tomma hot utan konsekvenser. För en som ställer ultimatumet 'om du.... så flyttar jag' gäller det att ha en plats att flytta till omedelbart om 'det' händer och även ha en väska med det nödvändigaste packad, lätt tillgänglig eller helst placerad utanför hemmet. / mt

Tack Tösabiten just för orden att du känner igen dig. Jag tror att det värsta är ensamheten. Att få höra jämt att han är normal och jag är galen eller missförstår honom.
Det är inte alltid mängden utan att han alltid måste dricka i minska lilla socialt sammanhang. Söndag lunch i 25 graders värme på sommaren så är snaps o öl naturligtvis helt normalt om vi ska träffa någon. Jag är van o uppväxt helt annorlunda vad man gör en härlig sommardag.
Jag har utvecklat ett anti senaste året mot att träffa folk ihop med honom för att det alltid måste fram alkohol då. Är också anti mot att han träffar andra vilket blir helt fel eftersom jag inte är anti mot andra utan mot alkoholbruket. Jag blir förvirrad som alltid gått promendarer, fikat, tränar, åkt båt etc med vänner utan alkohol. Jag har haft jätteroligt o kännt mig frisk o välmående.
Det är numera inte mängden som är problemet som det var förut när han drack mycket utan det är att han inte kan eller vill dricka annat. När vi är själva framför tv en tisdag funkar det med Loka men för mig är det inte tillräckligt för att känna mig trygg o tillfreds med alkoholkonsumtionen.
Har levt sambo tidigare med en man där alkohol inte var något problem alls. Vi hade samma kultur i det o det gjorde att jag kände mig bekväm oavsett om han reste eller träffade folk. Han likaså. Alkoholen var inte central.

Har du någon stödfunktion i din kommun? Kolla det. Kan finnas både personliga samtal o i grupp. Tror styrkan kommer med bekräftelse. Man inser plötsligt att det är värre än man själv trodde. Barnen tror jag tar mer illa åt sig än man anar men de har en beskyddande naturlig förmåga att inte låtsas om det. Ev skada kanske tar ut sig när de blir äldre.
Där kanske du också behöver stöd o råd hur de påverkas.

Hej Livrädd,
skönt att höra av dig och att veta att du har fått ytterligare kontakter med proffs.
Det är en riktig fälla, det där, att man inte vill berätta för andra hur man har det (även min erfarenhet). På så sätt vänjer man in sig...usch.
Du skriver att tjejen från kommunen föreslog att du ska sjukskriva dig ett tag men jag är av den åsikten att ibland kan det vara värre att vara hemma, att man trots allt kan vila bland sina arbetsuppgifter.
Men du får se tiden an...behöver du vila hemma så är det bara så.
Jag är inte så säker på att hans släktingar automatiskt har "ställt sig" på hans sida. Kanske, kanske inte. I mitt tycke ska du akta dig för att stänga dörrar, du verkar ju ha haft en god kontakt med hans dotter. Hon har vuxit upp med dig och man byter inte ut (goda) människor bara sådär. Du skriver att du pratade med henne i måndags. Hon kanske är osäker på om du, i ditt avståndstagande till hennes far, inkluderar även henne. Du skulle kunna kontakta henne du.

Tjaaa..vad vet man, här i världen?
Kram

Ja, vi är spritmongon! Och ja vi kommer att försvara vår stora kärlek in i det sista. Det är plågsamt även för oss.
Jag förstår att du vill hitta ett sätt som gör att du ch din älskade får en fin framtid. Tyvärr är ni tre i det förhållandet. Det är så man behöver se på problemet. Vet att det inte är detta du vill höra men kärlekshistorien mellan människa och alkohol är tragisk och livslång...
Det bästa du kan göra är att ta hand om dig själv så länge han/hon inte vill se fördelarna med att lämna sin älskare. (Alko)
Ultimatum kan vara bra men inte om hon/han inte är redo.
Alkoholen blir ens förhållande, trygghet och älskade. Det är så du oxå måste tackla den. Asjobbigt jag vet men det är oxå den fråga du får ställa dig själv. Kan jag hantera en älskarinna? Och hur gör jag det?
Önskar dig all lycka till.
Kämpar för att behålla min familj för för mig är det värt mer!!
Kram

Tack. Det betyder mycket att få höra reflektionerna. Passiv åskådare var det bästa jag hört hittills och så få det bli. Vill han verkligen så får han fan vara man nog att visa det och sköta saker själv. Jag är trött på att behöva dra lasset hela tiden och det visar sig hur mycket sanning det ligger i hans ord. Jag tänker stå på mig! Jag skulle vilja ha lite tips på hur jag ska förhålla mig till honom beroende på olika situationer. T.ex är det att ställa ultimatum som är det bästa, eller går han i försvar då? Hur kan jag få honom att fatta hur illa han har gjort mig osv? alkoholhjärnor verkar ju inte ha en överdriven empati för andra tyvärr. Jag är så jäkla orättvist behandlad och jag vill att han ska fatta hur grisig han är utan att jag ska behöva trycka en lapp i pannan på honom. Shit vad jobbigt det här är, ångest och oro alltså.... jävla spritmongon bläää. Världen hade varit bättre utan!

Tack.

PRECIS så har jag tänkt flera gånger senaste veckan! Om jag går tillbaka så slipper jag ju obehagskänslan jag har nu, och han kanske verkligen skärper till sig denna gången. Men jag VET ju att det inte kommer att bli någon skillnad! Dessutom har han förstört så mycket som aldrig går att reparera igen. Vi har visserligen varit tillsammans i över 20 år, men det kvittar ju om det så vore 120 år! Livet är för kort för att gå omkring och vara nedtryckt och må dåligt och känna sig rädd.
En kompis sa till mig: ta en tandkrämstub och tryck ut innehållet på en tallrik. Sedan stoppar du tillbaka innehållet i tuben igen. Precis så är det med sådant man säger, det går inte att ta tillbaka. Allt fult han har kallat mig, det har verkligen fastnat. Vissa saker glömmer man bara inte.

Tack för allt stöd! Era kloka visdomsord är verkligen till stor nytta! Och som jag läste i en tråd häromdagen; det verkar som att vi är flera här som delar samma man! Så sant!

Hej!
Nu är det 4:e veckan av total nykterhet för min man.
Naturligtvis är jag lättad och tacksam över det. Han verkar ha en inre motivation och har ett reflekterande och krasst synsätt där han förstår att han inte kan dricka alkohol mera.
Jag känner mig såklart " befriad" och lättad över att han själv nu bär detta " ok" som missbruket är.
Det som däremot har hänt med mig, är att jag känner mig tom, ledsen, trött och ointresserad över hur det kommer att gå liksom...
Det är ju jättekonstigt kan jag tycka! Nu borde ju allt vara frid och fröjd, men det är det inte. Jag är jävligt förbannad på hur han behandlat mig under våra 5 år då han supit, och då kallat mig subba, kärring jävla pms- kossa osv. Jag är sårad och trött på honom. Jag känner att jag är värd någon som uppskattar mig och som kan uppföra sig liksom...
Har någon varit i samma situation?
Det känns ju lite taskigt samtidigt att nu då han är nykter och har tagit tag i problemet, att jag nu inte orkar med ett liv med honom.
Sorgligt.

Skönt att höra från dig och att du har kontakt med personer som är " proffs" på sånt här. Jag vet själv av egen erfarenhet att då man levt isolerad pga dysfunktionella familjeförhållanden, då är det inte alltid man kan ta de bästa besluten. Hur konstigt det än kan verka så kan man då det blir för jobbigt att bryta upp och hantera en ny vardag vara lockande att liksom bara " gå tillbaka" och glömma alltihop bara man är sams igen. Det är ju naturligtvis inte sunt på något enda vis, men man är så nednött och trasig så det gäller att sova på saken och prata med någon utomstående i de lägena förvar få rätt perspektiv igen.
Du skriver att han kallar dig kärleksfulla saker och att han längtar efter dig osv. Det kanske han gör, men om du går tillbaka så har ingenting förändrats. Han hänger upp sig på att du lämnade på ett ( enligt honom ) abrupt sätt. Ja, och än sen? Du är inte skyldig honom någonting. Han har fått sina chanser och nu fick du nog. Du kommer att klara dig utmärkt själv, som du skriver, du skötte ju allting.
Fortsätt så här, och låt tiden göra sitt. Känn lättnaden över att du tog steget. Du har kommit en god bot på väg!

Nu har det gått ungefär en vecka sedan jag stack hemifrån. Som Ursula skrev så är jag nog i chock. Detta var ju inte särskilt välplanerat, men väldigt välbehövligt. Jag har faktiskt haft stunder i veckan då jag känt mig lugn och trygg eftersom i princip ingen vet var jag är. Sen är jag fullt medveten om att det finns mängder att ta tag i, men det har ju faktiskt bara gått en vecka! Han tjatar om grejor och huset och han vill träffa hunden. Jag vet att jag inte kan sticka huvudet i sanden, men jag känner mig inte stark nog att ta några livsavgörande beslut. Han å andra sidan vill få ett snabbt avslut eftersom han verkar förstått att jag inte kommer hem igen.
Igår var en tjej från kommunen här. De har något samarbete mellan socialtjänst och kvinnojour, tror jag. Kvinnofridslinjen tipsade mig om att kontakta kommunen. Hon var jättebra på att förklara och beskriva mönster. Jag känner ju fortfarande att jag är osäker på mig själv och att jag kanske har överdrivit allt, men jag vet också att jag inte vill uppleva den där ångest- och obehagskänslan jag levt med så länge. Nu när jag sitter här ensam är det en annan sorts ångest, den handlar mer om pengar och att jag får tvivel på att jag klarar mig själv, trots att jag har skött i princip allt hemma under så lång tid. Det enda skillnaden nu när jag bor ensam är att jag gör vad jag vill när jag vill, utan att be någon om lov. Men jag har nog fått fruktansvärt dålig självkänsla efter så lång tid. Eftersom jag inte velat berätta för någon hur jag har det så har jag ju mer eller mindre trott att det är normalt att leva så.
Nu kan han kalla mig för "min älskling" och "min bästa vän" i sina sms. Det är något han ALDRIG har gjort tidigare, han har överhuvudtaget haft väldigt svårt för att visa någon som helst uppskattning.
Hon från kommunen beskrev så bra för mig hur han avskärmar mig från omgivningen mer och mer. Och jag känner ju att det stämmer! Likaså den här cirkeln vi lever i som vi aldrig kommer att bryta. Hur allt sakta men säkert trappas upp tills det smäller, därefter "smekmånad" då allt ska vara så himla bra, därefter börjar det trappas upp tills det smäller igen. Och jag har ju känt att smällarna blir värre och allvarligare för varje gång, det oroar mig.
Han är fortfarande väldigt arg för att jag inte sa att jag skulle flytta, men jag har försökt förklara varför. Det förstår han inte, han förstår heller inte varför jag blev så rädd för honom "för han menade ju inte så illa och han är ju egentligen så snäll".
Som jag känner mig idag så förstår jag inte hur jag ska kunna ta mig vidare. Jag har inte orkat ringa vårdcentralen, jag vet inte vad jag ska säga. Tjejen från kommunen var inne på att jag kanske skulle sjukskriva mig, åtminstone delvis för att inte bryta ihop helt.
Nu är det ingen från hans familj som har ringt mig under hela veckan. Dottern pratade jag med sista gången i måndags. Det är kanske så att de har valt att ställa sig på hans sida, trots allt. Men det är ju deras val. Det är ju bara jag själv som vet vad jag har upplevt.

Nu har han i alla fall sagt att han är tveksam till att bo kvar i huset. Då finns det kanske en chans att jag kan få tillbaka det, det är just nu det enda jag önskar mig. Visst sitter det mycket ångest i väggarna, men det är ändå mitt hem som jag värderar så högt. Djuren och huset är det som har betytt mest för mig under de senaste åren.

Jag känner ändå att jag kanske inte är så vek trots allt, jag klarade ju faktiskt av att göra slag i saken och packa mina viktigaste grejor och mina djur och ge mig iväg. Trots att jag tvekade in i det sista. Klarade jag det, så kan jag kanske ta mig igenom detta också.

Det känns så skönt att han inte vet var jag finns, här kan jag känna mig säker på att han inte dyker upp.
Detta blev rörigt, allt känns som kaos och jag tar en timma i taget...

att förstå både själva medberoendet och hur en kan tillfriskna än att förstå vad missbruk är och vad det innebär att sluta. Beträffande missbruk finns ju ett specifikt och till synes(!) avgränsat problembeteende - drickandet - medan medberoendet är komplext och det är inte så lätt att se vad en ska sluta med. (Inom parentes sagt är mekanismerna i missbruket också komplexa men det finns ett synligt beteende att upphöra med.) Det finns mycket bra att läsa om medberoende, t.ex Sanna Lundells & Ann Söderlunds bok Djävulsdansen och Carina Bångs bok Släpp kontrollen - vinn friheten.
Gå in på Alanons sida http://www.al-anon.se/till-dig-som-ar-ny-2/ och läs där, jag kopierar sista stycket ur texten "Till dig som är ny":
"I Al-Anons gemenskap lättar vår känslobörda när vi delar vår erfarenhet, vår styrka och vårt hopp med varandra. Genom att gå på möten inser vi efterhand att många av våra bekymmer har med våra egna attityder att göra. Vi försöker förändra våra attityder och kommer till insikt om vilka skyldigheter vi har mot oss själva. Vi upptäcker vårt eget värde, finner vår inneboende kärlek och växer med andligen. Huvudrollen i mitt liv spelas inte längre av alkoholisten utan av mig själv och jag tar kommandot över mitt eget liv, det enda liv jag har någon makt över."
Bästa sättet att förstå hur det kan vara hjälpsamt är att gå på möte, flera, och känn efter själv!
Och kom ihåg att det är möjligt att ta makten över sitt liv! / mt