Senaste kommentarerna i forumet

Jag letar också flaskor och har liksom du lärt mig att kolla innehållet även i andra sorters flaskor. Men jag har det lite lättare än du, för jag bor inte ihop med honom. Och hemma hos mig är det nolltolerans som gäller, och det vet han. Oftast funkar det, men jag får sätta ner foten rejält med jämna mellanrum. Vad han gör hemma hos sig kan jag ändå inte göra något åt. Mitt krav på honom när det gäller den saken är att han inte ska försöka ljuga om drickandet när vi pratar i telefon. Och jag hör direkt när han har druckit så där har han inte en chans och det vet han...

Mitt tips till dig är iaf att inte tycka synd om din man för att han är deprimerad osv. Den saken kan han faktiskt påverka själv genom att söka hjälp för sin depression (och dricka mindre!), men jag misstänker att han inte vill något av det (min är likadan). De framställer ju gärna sig själva som offer.

Kram

Det är som AA fast för medberoende som du verkligen är. Där kan man träffa andra och prata om detta, kanske få råd och tips hur man ska gå vidare. Man kan träffa nya vänner som man kan dela sin bekymmer med.

Al-anon, hur hjälper det att gå med där ?
Kan någon, Aeromagnus eller någon annan, förklara för mig.

i din tråd. En lite 'sträng' kommentar med hänvisning till ditt senaste inlägg där du hoppas att det kan bli bättre.... Det kommer inte att bli bättre .... du måste göra det. Du har tagit det 'yttre' steget. Livet väntar på dig! Lördagskram / mt

Flera år nu sen jag sökte gömmor men jag kan ännu känna känslan.... En lite upphetsat sökande.... ibland ett överraskande fynd.... länge en märklig blandning av förtvivlan och triumf när jag hittade bevis för det jag visste. Med tiden en tung trötthet. Jag försökte olika strategier, till exempel ett kärleksfullt kort bredvid fyndet ' tala med mig FÖRE du dricker' - eftersom han alltid sa att jag inte lyssnade och därför drack han. Typ. Jag ställde på bordet, tömde ut, konfronterade, teg.... Allt lika meningslöst. Den insikten måste jag dock komma till själv. Det måste bli min insikt.
Så därför håller jag med dem som svarat tidigare ..... dock med full förståelse för att det här är din resa, din väg. Fortsätt skriva och kom ihåg att det är möjligt att ta makten över sitt liv! Det egna livet. Kram / mt

Så bra att du hittat hit och börjar sätta ord hur du har det i livet! Också bra att du har kontakt med mänskor som vet vad det är frågan om. Annars skulle det känts väldigt oroligt när jag läser hur du har det. Om du läser omkring här i andras trådar kommer du att se att du är långtifrån ensam om att ha tappat bort den egna livstråden i kampen att försöka rädda en annan.
Du har förstått alldeles rätt! Det är ditt liv du måste hitta tillbaka till och ta makten över. Tufft jobb men det går och det är värt all kamp! Hoppas du snart hittar så mycket kraft att du orkar börja söka dig tillbaka till jobb och vardagsrutiner.
Jag önskar dig goda möten i helgen! / mt

Skaffa en annan hobby.

Dåligt samvete för att jag berättade sanningen och lät andra bestämma över vårt liv. "Skvallerkärring, en jävla råtta". Jag kan förstå att han varit arg för att jag förstörde hans liv. I hans ögon så var ju jag den sämsta partnern man kan ha! Går bakom ryggen och "slår på nån som redan ligger".
Jag kan se från bådas ögon.
I mina ögon var det tvunget att bli så här. Jag hade ju försökt prata om det här problemet i flera år innan jag "skvallrade". Ingenting blev bättre, det blev ju bara värre istället. Och visst tyckte jag synd om honom! Men helt ärligt, jag trodde inte ens att det var så allvarligt som det tydligen var. Jag sa faktiskt det mesta för att jag trodde att han skulle få hjälp. Iallafall i början. Jag trodde att man kunde tvångsbehandla en med hans problem. Ett Lvm. Jag var inte egoistisk! Jag fick förtroende och öppnade mig helt.

Kommer han nånsin förstå varför? Han har inte förändrats ett dugg än, utan fortsätter fortfarande. Han bytte bara ut mig.

Jag är orolig för hur det går för dig. Skriv några rader om du vill och orkar.

Du beskriver detta så bra. Kärlek är oerhört viktigt i en relation och visst min fru är en del av mitt tillfrisknande men det mesta får man ju göra själv. Jag har dock aldrig raggat på andra och visat intresse för andra vilket jag tycker känns konstigt. Som UB skriver så måste du också tänka på dig själv och de risker du eventuellt utsätter dig för. Älskar han dig så är han nog villig att genomföra förändringar i sitt liv.

Ut skiten. Sedan tycker jag du ska sluta leta, du vet ju redan att han gömmer och tjuvdricker. Du måste på något sätt försöka hjälpa dig själv. Kontakta ala-non tycker jag

Jag känner verkligen igen mig i dig och i er situation. Men jag är gift och bor ihop med min man och mina barn. Mitt råd till dig är att inte flytta ihop innan han har fått kontroll på sitt drickande. Säger han att han hellre lämnar dig än alkoholen så kan du tänka hur det skulle bli om ni bodde ihop. Min man skulle också lämna mig om jag ställde ultimatum. Nu har du chansen att få honom att sluta - om han vill att ni ska bo ihop. Precis som du fixar inte jag heller att min man bara tar en öl, speciellt inte på veckorna. Det är inte fel av dig att inte vilja att han ska dricka öl till maten. Man får någon slags nolltolerans och blir sur och arg så fort de dricker minsta lilla. I första hand behöver han hjälp, men så klart även du om du ska orka. Jag ger dig detta rådet men har inte tagit hjälp själv, men jag tror jag närmar mig att vilja ha hjälp av någon utomstående för att inte krascha. Det är tungt att vara delaktig i en alkoholist liv.

Hittad !!!!
Nu har jag hittat gömstället !
Under en presenning i carporten ligger en kvarting vodka.
Vad ska jag göra ??
Låta den ligga kvar eller ställa den på bordet ?

Du har länge påtalat för din partner att den skillnad i "alkoholkultur" som ni har är ett problem för dig. Du beskriver inte i inlägget vad som sker då han dricker alkohol. Obehag, våld, kränkningar, utebliven intimitet, svårt med närvaro, lättare att hamna i konflikt, ekonomiska konskekvenser osv.

Oavsett är det bra att du tar det på allvar. Att flytta ihop, speciellt då det finns barn med i bilden, är ett stort steg och ofta är det avgörande för att det ska fungera att man drar åt samma håll gällande fundamentala värderingar. Så som alkoholkultur.

Hur vill jag ha det, hur vill jag att mina barn ska ha det?

Jag förmodar att det är just det du är som mest orolig för då du uppmärksammat din partners sätt att låta hans syn på alkohol gå i arv. Att han uppmuntrar det.

Ditt nästa steg är naturligtvis helt upp till dig. Jag tycker du är klok som "samlar information" innan du fattar ett eventuellt beslut, jag hoppas att du blir hjälpt av att vara här, berätta och ta del av andras erfarenheter.

varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har pp också rätt.
Kärlek är ju den starkaste ingrediensen i en relation
Vare sig den är bra eller dålig.Utan den ingen relation.
Men det är ju också den som stökar till det och förblindar oss som står på sidan.
Det är omöjligt att ha en neutral eller klar syn på vad man håller på med när man är med en som missbrukar.

Både PP och Aeromagnus är ju på den drickande sidan om än idag nyktra.
De kanske tack vare kärlek från en partner klarat att ta sig ur.
Utan den kärleken så kanske (vet inget om PP och hans liv) det hade varit betydligt svårare.

Det jag vill poängtera och det tror jag du förstår i min något beska betraktelse är:

Trots all den kärlek du känner som jag vet är oerhört stark i de flesta fall när det kommer till missbruksrelationer.
Behåll kärleken till dig själv.
Koncentrera dig på din egen kamp att behålla ditt huvud nykter i detta.
Förlora inte dig själv i kärlek till en missbrukande man.

Hur du sedan väljer att förhålla dig till honom,till hans ev kommande försök till nykterhet är ju din att ha.
Det jag vet av egen erfarenhet är att man låter sig uppslukas och låter sig själv komma så långt ned på skalan i prioritering när man först och sist måste komma i första hand,alltid.
Vare sig man lever i en frisk eller missbrukarrelation.
Så länge du kan fortsätta hålla fokus på dig själv och hur du mår så kan hans misslyckande,lyckande i vägen mot nykterhet vara hans.
Det blir inte en personlig skymf mot dig.

Det var det stora misstaget jag gjorde.
I början i relation till mitt ex var jag relativt frisk även om jag gick in i det med full vetskap om vad jag gjorde.
Jag kunde inte låta bli då kärleken var så stark.
Hans misstag var hans och mitt eget liv var mitt.
Så länge vi kunde hålla det på den nivån så var allt gott.

Men när jag sen allterftesom tiden gick lät mig påverkas av hans mående,hans drickande och nykterhet så sjönk jag sakta.
Till slut var jag så medberoende att jag kunde pricka av 17 av 20 punkter på medberoendeskalan trots att jag egentligen trodde att jag var helt frisk då jag varken mörkade eller ljög för hans skull.

Men mitt mående var så påverkat av det liv jag levde så det hade nästan ingen kvalitet kvar.
Jag var inte värd att må bra och har idag två år efter brytning fortfarande ibland problem att tro att jag är värd att få ha bra dagar,njutning och vila.

Mitt ex var inte på något sätt en ond man, han varken slog,bedrog eller flörtade med andra.
Men han valde alkoholen före mig.

Den enda sanningen var alltigenom rådande i 20 år och det gör saker med en människa.
Jag önskar dig stort lycka till,vad du än väljer att göra.

Jag vill också tillägga att jag ångrar inte en dag med mitt ex.
Vi hade ett bra liv trots hans (och min) sjukdom.
Men jag hade kunnat vara friskare under den tiden om jag hade haft förstånd att hålla mer fokus på mig själv och inte lagt så mycket krut på att argumentera,vädja hota eller må dåligt.

Jag är också idag glad att relationen är över.
Jag har sakta kunnat resa mig upp,sökt och fått hjälp och lever idag ett betydligt rikare liv.
Han är kvar därnere och håller sakta men säkert på att supa ihjäl sig.

Tror jag inte att det är. En fråga som kommer upp ofta, inte minst på anhörigsidorna. Visst, inte ok att dricka, flörta med andra det är väl klart. Killar är nog generellt lite taffliga i att söka bekräftelse. Men med risk för att skapa irritation hos vissa vill jag hävda att söka bekräftelse kan ske på olika sätt, och därtill funkar lite olika för man/kvinna. Sedan kan det ju vara omognad? Är grabben vuxen, inte bara till åldern menar jag då? Att dras till "strulputte" och vilja fixa killen är väldigt vanligt. Som en sjuksyrra som ska "ta hand om" om det inte är så för dig är det bra.
Aeromagnus- du har väl själv en fru om jag inte missminner mig? Hon drog ju i så fall inte innan du nyktrade till? Gjorde hon fel i så fall?
Jag tror du bör vara sypertydlig och inte försöka skona honom med vad/ hur du säger vad du kommit fram till. Typ fixa att bli alkoholfri så är jag med dig. Om inte så... Det svåra blir om han är nykter ett bra tag och sedan vill "testa" att normaldricka. Vad gör du då? Och om det sedan drar iväg ett år med period ande. Den typen av frågor bör du nog fundera igenom, och ni behöver tala om det.
Men som de andra så riktigt skrev: känns det osäkert, otrohet, etc. Så kan det kosta mer än det smakar. Lycka till
//PP

Själv varit periodare blev alkoholist och nu nykter alkoholist. Vet hur han fungerar. Kräv att han söker hjälp börjar med antabus och aa. Blev min räddning.

Jag håller med Ulla. Spring, klipp och glöm. Supa, ragga på andra, fly är inte ok det är ett destruktivt beteende. Vill du ändå vara med honom så ställ ett ultimatum sluta helt med a, börja medicinera med antabus och gå på aa. Annars kommer detta sluta i krasch.

tack för ditt ärliga svar. Han är fast i ett beroende och jag är fast i ett medberoende. Det är så fruktansvärt svårt. Jag vet vad jag vill men har inte kraften att göra valet. Jag tycker jag ställer till det för barn o barnbarn
Jag har så mycket energi och livsglädje när jag lämnar hemmet, när jag kommer hem vissnar jag..

...för dina ord. Det är så skönt när någon tar sig tid att skriva och kommentera. Jag tror, precis som du skriver att man kommer till den där brytpunkten tillslut, men att man kanske måste "växa" in i allt som händer och sker. Det tar tid att fundera, tänka och ta beslut. Känns som att det måste mogna fram. Jag är så glad att jag har pratat med mina barn. Det känns skönt att de vet och förstår.
Jag kommer komma till en punkt då jag orkar ta tag i allt, men just nu är det babysteps. Men än en gång. Tack för stödet! ❤️

Om hur du ska agera för att inte skada din kille genom att på ett bra sätt försöka hjälpa honom/komma igenom hans mask och nå honom för att ert gemensamma liv utan alkohol ska komma igång.

Du har idag ett vettigt liv 20 mil ifrån honom men är ändå beredd att kanske släppa din karriär och ditt självständiga liv för att börja leva med en man med alkoholproblem.
Dessutom kollar han in andra damer vilket ju i sig inte är ok någonstans.

Jag vill spontant bara säga .Spring,lägg på luren och klipp.
Sök hjälp för din egen skull för den kärlek du känner för denna man är inte sund då han inte verkar kapabel att välja dig och den du är utan mörkar ljuger bedrar och dricker.

Varför i hela friden vill du få till en relation med en sådan man?
Var någonstans är din bägare full av kärlek och förståelse hans att få?

Kan du inte vända den mot dig själv och i kärlek till dig själv se vad du håller på att göra?

Han är redo att göra ett försök att sluta dricka säger du.
Det var ju rätt vagt.
Du är redo att kanske kasta bort ett eller flera år framöver på att kanske få till en fungerande relation med en man som har uppenbara problem.

Jag kan inte råda dig annat än att söka upp en medberoendeterapeut om det finns någon sådan där du bor.
Håll på steget att flytta till honom och börja ett liv.
Försök hålla dig själv på mattan och behåll kontrollen över ditt liv så länge du bara kan och låt honom komma till dig istället och visa att det är dig han vill ha.
Utan alkohol eller andra kvinnor att bekräfta sig med.

Låt honom göra jobbet och låt honom förstå vilken enorm kärleksgåva du är beredd att ge honom.
Jag är din om du själv söker och får hjälp och jag finns här för dig om så blir verklighet.

Låt resan vara hans och var bara passiv åskådare,dvs gör ingenting för att hjälpa honom.
Det måste han göra själv.
Du har redan gjort alldeles tillräckligt och gett många chanser om jag läser dina rader rätt.

Ursvårt,tro mig jag vet för jag har gång på gång både gett chanser och misslyckats.
Och älskat och misströstat och hoppats igen.
Förspilld kvinnokraft och kärlek.

Och sist men inte minst,du har min fulla förståelse om du gör precis tvärtom och försöker hålla honom i handen genom detta och försöka förmå honom att se det du ser.

Välkommen!
Du beskriver en situtation som många kan känna igen sig i och du vill gärna ha råd om hur du kan gå till väga nu. Du är inte främmande för att lämna relationen samtidigt vill du känna att du gjort vad du kan för att förändra situationen innan du når den gränsen. Den dubbelhet din partner visar upp gör dig ledsen och din tillit har fått sig en ordentlig törn. Det låter som att du tydligt beskrivit för din partner på vilket sätt hans drickande påverkar dig och hans tanke om att förändra sina alkoholvanor själv lämnar dig otrygg. Att älska någon som sårar en är svårt. Du är modig och nyfiken som är här vilket jag tänker är goda egenskaper då man vill finna nya sätt.

Du kommer sannolikt få svar från andra användare som har erfararenhet eller få idéer om vilket ditt nästa steg blir genom att läsa andras trådar.

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag blir så oerhört lättad att läsa ditt inlägg (och flera av er).
Det låter nästan som om vi delar man några stycken här... Jag känner mig så ensam och utlämnad för ingen ser helheten. det värsta är nog inte själva intaget, det kan vara en öl men jag retar mig på detta att ens den ska drickas. Som du skrev här min man älskar också mat o dryck. Jag skulle tycka det vore oerhört roligt att dela det intresset men hans intresse är på en annan nivå där barn och annat blandas in i en så osund miljö att det är inte ett sunt intresse. Utan det är INSTÄLLNINGEN till alkohol. Inget går före den.
När han går på krogen eller reser byts ju folk ut som han dricker och äter den goda maten med. Därmed ser inte alla hur ofta det är. Han blir oattraktiv för mig och det förstår han inte alls.
Jag önskar det fanns ett forum som här utanför detta med män o kvinnor på orten som kan ses och träffas utan detta osunda drickande. För att få ett bevis på att man inte är ensam. Jag vill ha ett förhållande med frisk och sund inställning till alkohol. den ska aldrig gå före i relationen. Men jag är för feg för att lämna honom utan att säkert veta att det finns män (och kvinnor=vänner) som delar min inställning.

Han är inte periodare han verkar vara en beroendeperson. Barn märker mer än man tror men de är kompensatoriska det är ju pappa. Han måste ha en vilja att sluta själv, en genuin vilja. Han är fast i alkoholberoende.

Hej, ja det blev en vändning till slut då min man tog till sig hur illa han är ute om han väljer alkoholen. Vi har nu under de senaste veckorna pratat mycket och på ett ärligt sätt om hur han druckit vad detta har gjort med honom, med oss och hur det kommer att bi om han väljer att fortsätta dricka. Vi har ju tidigare också haft diskussioner om att han har en stor alkoholkonsumtion osv, men vid tidigare tillfällen har han liksom inte tagit det till sig hur illa det verkligen är.
Jag tror att det som var avgörande den här gången var att jag inte lindade in orden öht, jag sa precis det jag såg nämligen att min man håller på att supa ihjäl sig, att han ljuger, att han dricker oerhörda mängder vin i smyg, att jag inte står ut med detta och att om han väljer att fortsätta så nej då får han göra det utan mig.
Han har sagt nu i efterhand att han inte kunde sluta själv förrän jag ställde allting på dess spets. Jag frågade hur han trodde att jag inte hade märkt att han supit i smyg och det sa han att han någonstans hoppats att jag skulle konfrontera honom med- han hade inte kraften själv säger han- att verkligen ta tag i problemet utan mitt ultimatum.
Jag tycker du har gjort helt rätt som berättat på ett ärligt sätt för era barn. Det är nog befriande för dem, trots att de kan bli oroliga och rädda såklart. Men jag tror ju att de är det ändå, fast utan att kunna sätta ord på det.
Då dinbson uttrycker rädsla för att ni ska skiljas, så kan du ju säga precis som det är, att du faktiskt också är rädd för att det kan bli så. Att allt hänger på om din man fortsätter att välja alkoholen. Inte för att utöva press genom barnen, utan för att verkligen lägga upp saker och ting i ljuset, saker som ju alla i familjen ändå ser och är med om och som påverkar alla på ett negativt sätt.
Du är jättemodig och snart kommer du att känna så som jag gjorde, " nej, nu fan är det nog! Nu tänker jag inte vara med i det här längre. Jag är värd någonting mycket bättre!"
Kram och kämpa på!