Senaste kommentarerna i forumet

@hoppfullsambo

Jag befinner mig i en liknande situation så du är absolut inte ensam. Det är lätt att man ger varandra råd i all välmening baserat på egna erfarenheter. Samtidigt är verkligheter ofta nyanserade. Men jag tänker så här: Det är skillnad på riskbeteende och alkoholism. Vad det rör sig om kan bara en expert göra. Beteendeförändring är det som plågar mig i mitt förhållande också. Jag känner precis som du en oro för att ta upp det. Tänker att det inte är så konstigt när det gäller en så känslig fråga. Jag tror på och tänker skaffa hjälp utifrån. Samtal under "ordnade" förhållanden med någon som vet hur man gör det på ett nyanserat och icke anklagande sätt. Man kan inte "fixa" en människa själv. Det ligger inte på dig. Så resonerar jag i alla fall med mig själv.

Sitter i detta nu och har precis blivit ombedd att lämna rummet (i lugn ton) efter att en supertrevlig kväll helt plötsligt vänt i en nedåtgående spiral. Jag är 100% på att det beror på det där sista glaset vin för mycket. Han är inte aggressiv eller våldsam på något sätt utan plötsligt blir han bara "grälsjuk" i någon liten detalj som han plötsligt låser sig på. Känner du igen det också?

Dokumentera vad som sägs och vad som görs. Det är så lätt att bli manipulerad. Mitt ex dribblade bort diskussionen ett antal gånger, vilket drog ut på problemet. Man vill ju tro dem, men man bör utgå från att tidigare beteende är framtida beteende. Jag har haft stor nytta av mina anteckningar och jag baxnar över vad jag stod ut med.

@Åsa M Jag vet att jag behöver ta hand om mig själv med, det känns ändå som att jag har rätt bra koll på mitt mående och hur mycket jag klarar av. Men det är lite att jag lägger mig själv på sidan av just nu, jag klarar mig men om min sambo inte vänder snart så är jag osäker på om och hur han kommer klara sig.
Jag tror han mår sämre än han visar och han vill sällan prata om det. Jag tror han skulle må bra av att hantera och bearbeta allt han varit med om och jag tror det skulle hjälpa honom framåt.
Jag vill göra vad jag kan för honom och hans välmående innan jag på riktigt tar hand om mig själv igen.
Men jag har stöd, jag pratar lite med min familj och jag har ju nu även sökt mig hit och har även ringt in och prata.
Jag har börjat göra lite mer av det jag mår bra av just för att inte dras med ner, men jag kan inte fokusera allt på mig utan att tappa honom så jag måste först försöka lite mer, hjälpa så gott jag kan för att han ska förstå och förhoppningsvis vända, om så bara ett litet steg i rätt riktning.
Jag kommer i slutändan vända mig till någon professionell, det vet jag att jag kommer behöva för att själv bearbeta men jag är nog lite rädd för att om jag gör det nu så kommer denne försöka övertala mig till att lämna relationen och det är inte vad jag vill göra. Jag vill så med och stötta, jag vill leva med honom men jag vill veta att vi är påväg åt samma håll och att vi har samma mål.

Du behöver också tänka på DIG. Det är inte bara NI som ska må bra. Ni är två "du" i relationen - dela han, som har en beroendesjukdom, och dels du. Du mår inte bra av det här. Offra inte din hälsa på relationens altare, snälla du.
Han har sannolikt med sig en överkänslighet eftersom han kommer från ett alkoholisthem, och man ska inte underskatta vad det gör med en individ.
Även om han rent intellektuellt kan förstå att det dricks för mycket så kan han troligen inte göra något åt det. Inte utan professionell hjälp. Och det verkar han inte vilja ha.
Jag tycker att du borde söka hjälp för egen del i första hand. Boka tid hos en kurator eller liknande. Du behöver verktyg för att hantera din vardag. Er relation kanske klarar detta, kanske inte. Men det är inte det viktiga här. Det viktiga är att du söker hjälp innan han har dragit ner dig för mycket. Lova att du söker hjälp, snälla du?

@Åsa M jag har funderat på det. Om jag var projektet så skulle jag ta tag i min hälsa mer. Ta tag i de hinder som en odiagnostiserad ADD innebär. Är kanske nära en klassisk gå-in-i-väggen. Kanske är ett problem att även han är det. Orkar inte riktigt ställa mig i startblocken längre.

@has jag kan ta skulden och jag kan ta allt som kastas på mig bara jag vet att det finns en vändning. Att vi i slutändan når samma mål tillsammans. Att vi båda mår bra ihop. Innan det kan jag ta allt som krävs och lite till. Det jag är rädd för är att vi inte når målet ihop.
Jag bestämde mig för att prata med honom idag, jag var fast besluten och redo. Jag fick flera chanser men jag tog dom inte jag ville dra ut på det lite till innan jag riskerar vända upp och ner på allt. Det ända jag vill är att försöka få honom att inse att han behöver söka hjälp, att vi behöver det.
Nu är det försent för idag, nu har han redan börjat och jag döljer gråten med ljudet från duschen. Och det känns ju patetiskt att skriva det här till främlingar men inte kunna säga det till han jag delar mitt liv med. Usch, jag vill bara få ett slut på det. Jag vill bara att vi ska må bra.

Men vännen, så där kan du ju inte ha det. Det där är psykologisk misshandel! Det kanske vore bra med lite tid isär så du hinner hämta andan och forma en plan med vad du behöver för att må bra? Att din sambo dricker kan du inte påverka, men du kan påverka din egen situation. Har du funderat på samtalsstöd? När jag kom hit för flera år sen fick jag tipset att prata med min mans chef och berätta om hans alkoholproblem. Det var ett väldigt bra råd, och blev ett tufft samtal. Han ville inte ha hjälp men han erbjöds mycket, som han inte klarade av att hantera. Sjukdomen är svår om den sjuke inte vill ha hjälp. Som anhörig måste man mentalt orka stå bredvid ibland, och ibland gå långt bort för att pressen och stressen ska släppa. Fundera på vad DU behöver.

Alltså, jag blir helt tokig. Nu har min sambo druckit mer eller mindre varje dag sen i april. Jag tassar på tå, försöker att inte göra honom arg osv osv. Senaste gångerna när han varit skifull anklagar han mig för alla möjliga och omöjliga saker. Jag är tråkig, tjatig, krävande, det går inte att ha kul med mig och det är lika bra att han flyttar. Nästa stund kan han säga till någon vän att han förstår att det inte kan vara lätt att leva med honom, att han förstår inte hur jag står ut osv. Det är verkligen himmel eller helvete, svart eller vitt. Jag kan inte hantera allt detta ris och ros samtidigt. Ena dagen är allt bra och nästa ska han flytta.
Jag har testat att säga ifrån, att vara tyst, ja säg vad jag inte har prövat.
Blir helt livrädd när han säger att han ska flytta.
Kanske blev ett osammanhängande inlägg detta men jag behöver bara lite kloka tankar och råd i denna helt galna tillvaro!

@Jaag hur har det gått? Jag tror bara du kan hitta svaret vad som blir bäst för dig och barnen. Och det låter lite som du redan vet vilket det är för dig.

Kanske behöver du påminnelse om att du har all rätt i världen att känna som du gör! Och dessutom att göra det som blir bäst för dig och era barn.

Jag har nu slutgiltigt lämnat ett äktenskap med en alkoholist. Lämnade för 1.5 år sedan där han senare fick ett uppvaknande och sökte hjälp. Allt var fantastiskt, jag ”hade räddat hans liv”.

Vi flyttade ihop igen och jag tror han höll sin nykterhet, men tyvärr fanns många av de destruktiva mönstren ändå kvar. På slutet var det istället ”lite mitt fel” att han blev alkoholist.

Vad vill jag säga med det: det kan svänga rätt rejält och det alkoholisten säger bör tas med en nypa salt. Det går inte att lita varken på omdömet eller sanningen för dagen från någon som fortfarande är sjuk.

Min exman skötte allt exemplariskt när han blev nykter och jag trodde verkligen att vi skulle kunna ta oss igenom det stärkta tillsammans. Sjukdomen är så svår och ger också allvarliga konsekvenser för samtliga runtomkring.

Så tänk på din hälsa och på att barnen behöver en förälder som är trygg och mår bra❤️

Verkligen bra gjort! Hoppas det leder till bra hjälp för er alla❤️

@hoppfullsambo jag hoppar in här och reflekterar över din rubrik: Hur pratar jag med min sambo om hans drickande utan att förstöra allt?

Kära du, jag vill bara påminna dig om att det inte är hur eller vad du lyfter som förstör allt utan din sambos överdriva konsumtion av alkohol.

Allt det där är så svårt att se när en är mitt uppe i det, men jag står nu på lite avstånd och ser hur mycket skuld som lades på mig och jag dessutom tog på mig i mitt tidigare äktenskap.

Grundproblemet är alltså inte ditt, oavsett vad hur din partner reagerar när du försöker lyfta något svårt❤️

Ta hand om dig!

@Fridolf Jag känner med dig. Jag hoppas för er skull på en ljus väg framåt. AA är ett stort steg närmare rätt riktning.
Tack för att du delar med dig, och tack för lyckoönskningar. Det känns lite bättre bara av att veta att man inte är ensam även om det samtidigt känns sorgligt att fler ska behöva vara med om samma sak.

@TappadIgen tack för att du delar med dig, verkligen. Det ger mig en bättre förståelse och även ett hopp för framtiden.
Vi har inte haft samtalet än men jag känner i kroppen att det är nära nu, jag känner mig mentalt redo för det.
Jag tror absolut att det skulle gynna min sambo att läsa om andras resor, att prata med andra som varit med om liknande men som du säger så måste han själv vilja det för att det ska vara någon nytta och där tror jag inte att han är än.
Det du beskriver liknar mycket min sambo, han har som sagt en förälder som är alkoholist och han kan många gånger kommentera och säga saker om denna förälder som han menar på är så olikt honom själv men jag ser nästan bara likheter och det är skrämmande.
Jag bara hoppas att jag kan få honom att förstå, att öppna ögonen för det känns som att han blundar.

Håller helt med, LVM är rätt verktyg i detta läge! Orkar ni ta hand om er, eller ber ni socialtjänsten om hjälp för er skull också? 🤗

Käraste du!
Jag har lämnat min alkoholiserade make sedan 4 månader och mår redan 10 ggr bättre.
Min råd är att ta hjälp till dig själv och bygg upp dig från botten och upp!
Många kramar och styrka till dig

Käraste du!
JA!!!!!
DU HAR GJORT RÄTT!
Många kramar och all styrka till er🤗

Min pappa har haft problem med alkohol till och från sen jag var liten. Senaste 2åren har det eskalerat, mina föräldrars ekonomi har rasat och stått utan egen bostad flera månader. Han har 2ggr försök tagit sitt liv där vi ena gången körde han akut till akutpsykiatrin där han blev placerad på beroendecenter och valde stanna 2-3v. Vi fick hopp då han skulle ha uppföljning under 6mån med urinprov samt antabus. Han har inte dykt upp på sina tider och tar inte sin medicin. Han ramla tillbaka till alkoholen direkt. Vid andra försöket så hann en anhörig stoppa honom ifrån att hänga sig, han åkte akut in till psykiatrin men fick komma hem dagen därpå. Han har haft antabus flertal gånger under min uppväxt men avvikt ifrån medicinen och börjat dricka igen ganska så direkt. Han kör bil berusad, han är aggressiv mot min mamma (utan fysisk våld), han duschar inte, borstar inte tänderna, sover mestadels om dagarna och dricker övrig tid. Han har dessutom gjort en gastric bypass för ett par år sedan vilket gör han extremt fysiskt sårbar. Ibland är han utan alkohol 2-3 dagar sen börjar han igen och så rullar det på. Jag har nu gjort en orosanmälan till socialtjänsten ang LVM, då frivilliga insatser misslyckats flertal gånger. Nu ifrågasätter jag mig själv om jag gjort rätt beslut eller inte. Vi är alla trötta, utmattade och känner oss maktlösa. Särskilt min mamma som nu är livrädd över vad som kommer hända, hon hade själv aldrig vågat ta detta steget. Men han hotar dessutom med att ta sitt liv om hon lämnar honom, jag ser inget annat alternativ längre när han själv inte vill ta hjälp eller ser att han har ett missbruk..

Samtalsstöd är jättebra! Man ska inte behöva bära bördan helt själv. Dela med dig till någon så får du hjälp att hantera det.

Håller tummarna att du hittar en tidpunkt att prata med din man. Sitter i liknande sits och känner igen det dåliga humöret och att det är verkligen inte lätt att hitta rätt tidpunkt.
Jag vill berätta om mitt mående och få fram att jag påverkas och mår dåligt. Vi har pratat många gånger tidigare med varierande resultat. Nu närmar sig alternativet med skilsmässa osv.

Fö. Vi gick på ett första AA-möte tillsammans.
Sedan går min fru på något AA-möte, ibland. Så hoppet är inte ute :)

Lycka till med ditt samtal!

@Sommarsol_2023 jag tänker precis som Åsa skriver att det är bra att sätta upp delmål. Så att allt inte känns så oöverstigligt. Jag separerade förra sommaren och vi har tagit det i etapper. Vi gjorde så att jag hyrde en lägenhet i andra hand där jag och tonårsdottern bodde en period medan vi gjorde värdering av huset, pratade med banken, ansökte om skilsmässa mm. Om man har möjlighet att ha två bonden under en kortare period så kan det göra att det blir lättare att få distans till allt och tänka klarare.
Vi hade tänkt att det skulle ta ett år men det gick snabbare. Hoppas ni hittar ett sätt som fungerar bra för er. Lycka till!

Kan det hjälpa att bryta ner processen till delmål? Det kan göra det lite mer hanterligt. T.ex. att inom tre månader ska vi ha tagit in en mäklare som gör en värdering av huset, efter det nlitar vi besiktningsman som ordnar besiktningsprotokollet, sen fattar vi beslut om att fotografera och lägga upp objektet som kommande försäljning på mäklarens egen sida, efter det bestämmer vi när vi ska sälja och beslutar om visningsdatum. Då får ni en lista som ska bockas av och det kan kännas lite mer hanterbart.

@NeverlastingDream hur har det gått för dig?
Förstår att det är jättetufft, men vilket mod av er att genomföra en intervention! Har du funderat på vad du skulle vilja se för reaktion nu, när det har gått en tid? Har ni funderat på att söka samtalsstöd i familjen? Medberoende är tufft för alla, inte bara den sjuke, och alla kan behöva prata med någon. Jag tror också det kan vara hjälpsamt för dig, och er, att tänka att er pappa kanske inte har kvar förmågan att göra kloka val, och välja familjen. Beroende är starka saker och det kan göra att den sjuke helt enkelt inte förmår göra andra val än att alkoholen ska gå först. Jag säger detta i all välmening. Hans beslut att dricka har inget med er att göra. Han är sjuk.
Skickar dig styrka ❤️

Jag har hittills mest läst på forumet och ibland lämnat en kommentar eller två men här kommer mitt första egna inlägg.
Jag är medberoende till min man och vi har barn. Min man har nog alltid haft ett beroendebeteende men varit ”hanterbart” fram tills för ett par år sedan. Då drickandet bara har ökat.
Han de senaste åren; kört rattfull, blivit av med körkortet, hotat med att ta sitt liv, skyllt drickandet på mig, gjort så att vi har fått två orosanmälningar. Ja det är bara lite av toppen på isberget.
Han försöker idag att hålla sig nykter. Men jag har insett att jag inte vill leva med honom längre det har tagit alldeles för mycket på mig. Jag har tynat bort och finns inte kvar. Bara spillror av mig.
Vi har kommit överens om att separera och vi har kommit överens om att det ska få ta lite tid.
Men frågan är hur mycket tid det får ta?
Så mycket som snurrar i huvudet när en separation är ett faktum. Barnen! Hur ska det gå för dem, kan han hålla sig nykter när barnen ska vara hos honom?

Sen kommer vi till att prata om försäljning av hus. Vilket inte har landat så bra. Han vill inte sälja än utan vill vänta minst ett till två år! För att vi köpte lite dyrt och kommer inte att få igen pengarna som det ser ut idag.
Ska läggas till att han är sjukligt snål.
Jag klarar inte två år till. Jag bryr mig inte om att förlora pengar vill bara ut ur detta rädda mig och barnen. Men vi måste sälja för att få till en separation.

@hoppfullsambo Jag hoppas att samtalet går/gick bra. Tyvärr är det ju så att förnekelse av sjukdom är ett av symptomen. Det kan bli svårt, som du säger, att hitta ett bra tillfälle. Jag har funderat ganska mycket själv på hur jag skulle kunna hjälpa andra som är i den situation jag var i innan jag slutade. Jag tar mig friheten att kopiera in en text jag skrev kring detta för ett par år sedan i slutet av mitt inlägg här. Jag tror inte att jag har ändrat syn särskilt mycket sedan jag skrev det. På ett sätt tänker jag att någon som vet hur det var skulle kunna vinna mer gehör, men beroende på var man är i sin alkoholism så kan det vara svårt att identifiera sig med någon som var alkoholist och sen slutat. Dels för att man förnekar att man är alkoholist själv och dels för att sluta inte finns på karta. Där finns problem, det kan man nog ändå delvis erkänna åtminstone för sitt inre jag och kanske utåt skulle man kunna säga "Det har blivit för mycket någon gång", men det är ju bara att skärpa sig.

Kanske skulle din sambo var betjänt av att läsa några av resorna som gjorts här inne på forumet? Men han måste nog själv vara lite nyfiken på det och inte göra det för att han måste för att det ska ha effekt.

"En sak jag har funderat på, på sistone, är vilken kontrast det är i hur jag tänker och ser på saker idag mot hur jag gjorde för t.ex. 5 år sedan. Om jag då för 5 år sedan hade kunnat få en glimt av hur mitt liv ser ut idag, så hade jag nog inte trott på det. Min relation till alkoholen var då sådan att det skulle vara otänkbart att jag skulle vara nöjd med att vara nykter. Då trodde jag att det var en paradox att använda både nykter och nöjd i samma mening. Jag hade en relation, till alkohol, trodde jag, som var unik. Visst kunde jag dricka lite för mycket, men det var ju något som jag skulle kunna ordna upp. Jag var ju inte som andra alkoholberoende som hade problem, tänkte jag. När jag fick höra historier om de som hade druckit lite väl mycket under en period som gått och blivit helnyktra tänkte jag att jag har ju inget gemensamt med dessa personer alls. Deras alkoholproblem har varit av en helt annan art än mina, tänkte jag, för jag kan inte relatera alls till det där med att sluta helt.

Nu har jag ju förstått i efterhand att jag inte var särskilt unik utan mina problem var väldigt lika många andras. Visst relativiserade jag genom att kontrastera mitt eget beteende mot andras och på något sätt kunde jag hålla uppe den här fasaden mot mig själv på det viset. När jag gick förbi parkbänks-a-lagarna på väg till systemet kunde jag ju tänka att "Jag är ju inte där". Så kunde jag lista saker som jag visste att andra hade gjort som inte jag hade gjort. Jag jobbar ju och har familj. Så farligt är det ju inte. Och när jag inbillade mig att det inte gick ut över jobbet. Idag känns det konstigt att jag ens har tänkt så. Men samtidigt, hade jag kunnat berätta allt jag vet idag till mig själv för 5 år sedan så hade mitt dåvarande jag förmodligen inte kunnat relatera till det jag säger överhuvudtaget. Det är det som är så konstigt idag. Hur kan jag idag vara så nöjd utan alkohol att jag är med på en afterwork som ensam nykter utan att ens fundera på att ta ett glas?

Kanske är det det som gör att det är så svårt att ge råd också. Jag tänker att om någon som är i en liknande situation som jag var i för fem år sedan läser det här så tänker de nog "Vad är det här för ett UFO? Han hade näppeligen en sådan relation till alkoholen som jag har".

Jag håller med ovan. Tänk så mycket tid som slösats redan. Han vill inte ta hjälp, och du kan inte påverka honom. Men du KAN påverka dig själv. Bestäm hur du vill leva ditt liv, och bara gör det! Önskar dig all styrka i att välja dig själv. 🤗