Senaste kommentarerna i forumet

@Hoppfulla Ja visst känns det läskigt! Har funderat på olika möjligheter till stöd men vet inte om jag vågar ta steget. Skräms lite av den okända gruppen. Hamnar ofta i situationer där jag lyssnar på andra utan att själv bli hörd. Delvis pga att jag tar ett steg tillbaka o vill avvakta till en början, men behovet att bli mött finns ju kvar, o sen hinner samtalet ofta ta slut. Erfarenhet av att grupper ofta blir 'kidnappad' av folk som älskar att lyssna på sin egen röst sas. Men nu är jag rätt dömande o skäms lite, men detta gör att jag drar mig för att ta mig till ev möten. Självklart är inte alla möten o dess deltagare så. Psykologsamtal på egen hand kanske passar bättre för en något introvert person som just nu är socialt slutkörd.

Trötta, ledsna, arga o frustrerade. Jag kan se oss från ett helikopterperspektiv, o jag förstår så väl o ömmar för oss. Önskar jag kunde göra något för att hjälpa oss.
Vi sätter oss själva långt ner i prio, blir inte hörda, inte stöttade, kör på o hanterar allas välmående runt om oss, samtidigt som vi har en ständig oro o osäkerhet om alkoholkonsumtion att ta hänsyn till o parera. Den som ska stötta oss förmår inte eller har ett annat fokus/prio - alkoholen.
Inte klokt!
Inte undra på att orken tar slut.

Den fysiska närheten...
Ju mer besvikelse desto mindre lust till närhet. Helt naturligt. Känner jag också igen.
Samtidigt har jag märkt att nu när jag saknar min man, saknar den trygghet han brukade ge mig. Den omhändertagande, att han brydde sig om oss/familjen. Känner inte att han finns längre på det viset, att luta sig mot. Så när längtan efter närvaro o trygghet blir stark har jag tagit fysik närhet o sex som en slags kompensation. För stunden ger det ju något men... Hur sorgligt är inte det?

@ruccola123 Vad skönt det känns att höra att man inte är ensam just i denna lite annorlunda situation! ❤️
Låter som att ni är i en bra process😊

Många här skriver om hur deras nära blir elaka när de dricker och hur de lämnar över allt praktiskt på dem. Det stämmer ju inte för oss...
Ja, jag tror verkligen att man inte uppfattar problemet på samma sätt när "allt annat" funkar så bra. Hög igenkänning på din beskrivning. Min sambo är den som hälsar på grannar och frågar hur de har det, skjutsar och lånar ut pengar. Pigg och uppe tidigt på morgonen. Otroligt duktig på sitt jobb. Väldigt snäll person.

Vi har samtal bakom det sprudlande också förstås, där han kan berätta mer om sina känslor. Under de nyktra veckorna var han mer dämpad, men det var ju jobbiga dagar också förstås när alkoholen gick ur kroppen. Men tyckte att han landade på ett helt annat sätt i sina känslor då, kunde säga att han kände sig trött tex.

Han har en väldigt svår uppväxt bakom sig, där han verkligen fick kämpa för att överleva. Det har nog gjort att han blivit så van att ta hand om andra och inte se sig själv.

Nu när han dricker igen ligger locket mer på. Jag vet inte hur det är, om han har känslor han inte visar eller om han mer trycker undan dem och faktiskt känner sig positiv.
Men känner igen de sakerna din man öppnat sig om, från saker min sambo skrapat på ytan på. Perfektionism, rastlöshet med mera.
Han verkar inte ha kopplat ihop sina upplevelser med varför han dricker. Säger bara att han inte vet varför han gör det.
Men känns som det borde falla på plats såsmåningom för honom, vet inte exakt hur han ska komma dit men tror han kommer göra det.
Kanske blir det lättare för honom att visa känslor och inte ta ansvar för så mycket då?

Idag kom nästa samtal från soc, min pojk blev orosanmälan, troligtvis pga att sambon ändå erkände för soc att han drack nog för mycket…
Detta ledde till att sambon är rasande, på mig, på sin dotter och att vi dragit igång denna skiten.. han ser inte sin del alls i detta, och ser inte sig själv som en alkoholist… jag förstår att han är i förnekelse samt att han abstinens efter en vecka utan alkohol…
Jag börjar fundera på om orkar jag detta…pallar jag…jag har varit en möjliggörande, samt medberoende, trott att min kärlek till honom såklart ska få honom att lyssna och sluta dricka…
Förstår att han är inte alls där i erkännandet…han ser det endast som att vi haft problem med att han dricker. Han själv har inte haft problem…
Jag trodde aldrig att en människa kunde bli så här arg pga att han inte får dricka…
Men jag förstår att jag har satt hårt mot hårt IOM orosanmälan och han är inte redo att erkänna..

@november25 Vill bara lägga till att jag imponeras av att du respektfullt pratar o lyfter problemet med din man. Att du vågar peta i det! Starkt.

@esterest Fint att läsa var du är nu. Det sköra låter varsamt fint o inger hopp. Blir lite rörd när jag läser om dina tankar kring att säga 'älskar dig' tillbaka på olika vis beroende på...

Relaterar mycket till er tystnad. Min man o jag är på en annan plats i denna galna alkodans, men tystnaden är i allra högsta grad närvarande. Vi pratar så klart - om andra saker än det som är det viktiga.
Fortsatt lycka till!

@Kameleont och @november25 känner så igen mig. Efter ett uppehåll med ölen där jag ställt ett ultimatum så har han själv beslutat att han ”får” dricka öl på helgen. För att jag inte ska gå i taket överöser han mig med komplimanger och gör mer saker än han brukar annars. Allt för att jag inte ska kunna säga något om ölen. Men det är ju ölen som är felet. Jag blir mest avig till honom när han är så där kärvänlig. Han vill bara fysisk men jag känner inte för det, pga stor besvikelse. Jag känner mig så ensam i denna tvåsamhet. Funderar starkt på att gå på ett AA-möte men det känns läskigt….

@november25 Jag känner för dig o känner igen mig i sorgen o tröttheten. I grubblandet om hur det blev, vad varför o om jag gjort annorlunda i en situation eller ett samtal. Man blir galen av allt grubblande o väldigt trött.
Det finns ju mycket gott som ändå kan komma ur din mans ansträngningar att hjälpa till, att han vill väl. Men att det landar med en sorglig känsla hos dig är fullt förståeligt. Det egentliga problemet är ett annat o då står man ändå ensam när det skyls över eller inte adresseras.
Min man försöker också, om än mer blygsamt än din, o det är eg på tok för lite. Där känner jag en sorglig ömkan över hans oförmåga att inse hur futtigt det lilla han gör är,om man ser till helheten här hemma. Men samtidigt kan jag se att kanske förmår han inte mer just nu. Han mår uppenbarligen inte bra. En gammal obehandlad diagnos finns med i bakgrunden.
Min man o jag pratar inte om hans drickande. Det är månader sedan jag lyfte min oro senast. Sen dess har inget blivit bättre. Senaste tiden märker jag en ökning i drickandet, som alltså mestadels sker i smyg.
Det blev en effekt av senaste samtalet. Han blev medveten om att jag är medveten o började gömma o smyga. Så jag kontrollerar mängden i smyg (periodvis) o det hela blir en sinnessjuk dans i tystnad. Var o en för sig. Sorglig nedåtgående spiral.
Min man dricker numera dagligen ca 3 långburkar starköl. Sett att det köps med högre % senaste veckorna. Enstaka dag kan förekomma utan att han dricker. Tror jag. Han är aldrig redlös. Smålullig o gladare, mer pratsam o aktiv blir han. Men ingen att ha ett meningsfullt samtal med. Han sköter jobbet som han ska. Han har med tiden blivit mer o mer kritisk, negativ o nedvärderande mot andra. Inte så mycket vi närmast, även om jag får spydigheter ibland. Tröttsamt med den synen på samhället o medmänniskor i allmänhet. Känner att hans negativa sidor förstärks. Han har aldrig strösslat med komplimanger eller beröm. Tystnad är han bra på. Numera kommer det istället ut sarkasm o negativitet som han verkar tro ska vara roligt. Det är det inte.
Han är i förnekelse över sitt beroende. Han hävdar att han inte är beroende. Jag märker ju att det finns mycket skam för honom kring detta. Jag upplever det oerhört jobbigt att se hans skam. Det är mycket därför jag drar mig för riktiga samtal med honom om drickandet.
Känner mig väldigt ensam i allt detta. Ensam i tvåsamhet är så sorgligt.
Hsr också tänkt att det vore bra med samtal för mig själv o även funderat på äktenskapsrådgivning tillsammans. Men orkar inte ta steget. Eller vågar inte.
Hoppas du hittar ork att ta dig till ett samtal. Jag tror vi behöver få lufta o få bekräftat att vi inte är knäppa med allt vi funderar på o jonglerar runt med.
Styrkekram till dig!

@november25 känner att vi har så mycket likheter. Min man är också väldigt positivt lagt, verkar vara lik din. Jag har också tyckt att känsloförnekelsen hos honom varit jobbigast. Kanske därför man länge trott att det nog inte är ett problem? Han har också en otroligt bra fasad utåt, vill vara alla till lags, vill inte besvära, bryr sig om allt och alla. Undrar om folk har sett eller märkt.
Men nu när han verkar ha kommit till en djupare insikt om sin problematik, är han inte den positiva sprudlade längre. Annat som sitter djupare har kommit fram och han har delat det med mig. (Inre stress, rastlöshet och tvång tex)
Kanske är detta positivt på sikt?
Hur var det för din man?

@ruccola123 Vad bra att det kändes hjälpsamt. Hade nästan tänkt skriva och be om ursäkt🙈 Kan bli så entusiastisk ibland och skriva massa som kanske blir för mycket.
Klart att det är jätteknepigt att ta hand om sig själv på alla plan medan den man lever med har destruktiva vanor. Kanske hinner/orkar du inte träna men kan iaf ta en 5 min promenad i solen🌞

Vad intressant med graviditeten och måendet. Jag har också levt med ångest under livet. Tycker att måendet har blivit jämnare utan alkohol, och om jag känner av ångest kan jag lättare avleda mig själv eller att det helt enkelt går över ganska snabbt av sig självt. Jag har lättare att se positivt på saker nu och självförtroendet har blivit bättre😊

Hoppas det går bra för din man att få hjälp🙏
Har du anhörigstöd?

@diris Fantastiskt gjort av din dotter! Barn kan vara hjärntvätts liknande lojala, obeslutsamma att
”gola” och inte minst leva i villfarelsen att en dysfunktionell förälder är normalläge, ”man vet ju inget annat”.
Önskar er ALL framgång i er väg framåt och ”ura” hans livsval.

@diris Det är HAN och enbart HAN som kan ta ansvar för hur han vill ha /leva sitt liv.
Har gått igenom två förhållanden som medberoende. Vi-oftast kvinnor-täcker upp fasaden, vi tar skit, lappar o lagar o tassar på tå för vredesutbrotten. Stanna inte för er ert barns skull-snälla🙏🏻 Sök stödjande samtal på beroendemottagningen för de hjälper oss som försöker leva ett liv med dessa män För ditt barns skull ❣️

En veckas nykterhet idag…under de 4 år vi varit ett par har han aldrig varit utan alkohol så här länge… fortfarande lägger han över mycket på mig…att han ” inte får göra som han vill i sitt eget hem”, att han inte känner av abstinens eller sug…att han är sur för han ska ju få dricka öl/vin om han tycker det är gott…
Jag går och velar om jag orkar stanna kvar om det är denna personen han blir utan alkohol…
Jag ska prata med soc imorgon…
Jag vill att han ska in på behandling, eda sättet tror ja att få bukt med hans självcentrering och ego som just nu är mycket stort…alla är ju ute efter honom, och elaka samt dömande…

En styrka hos honom var att han aldrig skyllde på andra eller spelade offer. Däremot mycket manipulativ under pågående dagar.

@ruccola123
Min sambo var inte intresserad av att prata med dem.
Gjorde det både för min och hans och deras skull.

Ville även bryta mitt medberoende och att han fick stå för sina val. Att inte ta hjälp. Dessutom blir det lika mycket (nästan) min sjukdom om jag väljer att leva med missbruk. Och jag kom ihåg allt.. det gjorde inte han.
Han klandrade mig inte, varken för det eller att jag ringde polis vid fyllekörning. Kanske ville ha hjälp, eller helt enkelt för att hans friska jag är och var väldigt bra och klokt…

Ilskan är också ett tecken på något. Det är mycket skam i den här sjukdomen. Klart han vet att han dricker för mycket och ofta. Klart det hade varit lättare för honom om alla spelade med.

Bra gjort av dottern att anmäla. Nu är det upp till honom att se sig själv i spegeln och förstå vad han själv behöver göra för att behålla sin familj och sin relation.

@november25 tack för fina tips. Jag försöker verkligen ta hand om mig. Har intressen som ger mig lugn och energi, viktiga relationer som får mig att må bra.
Men har prioriterat bort träning som jag vet att jag mår bra av. Har dock insett att alkohol ger mig väldigt mycket ångest (såklart inte i stunden men på sikt). Eftersom jag hela livet har kämpat med ångest så är det värt att prova att köra nyktert en period. Under graviditeterna har min ångest minskat och kanske kan det haft en koppling till att jag ej druckit alls då? Detta gar jag inte alls reflekterat kring tidigare.
Skönt att höra att du känner sån skillnad på din ångestnivå utan alkohol. ☺️

@esterest Tack snälla! ❤️ Har tänkt på dig också och hur det går.
Ja, hur hanterar man bakslag. Är ju så mycket hopp och förtvivlan inblandat för oss anhöriga.
Jag går igenom materialet i The alcohol experiment. Där kallar man bakslag för data points. Därför att de också lär oss något i processen, är en del av den.

Det verkar som att din man är på ett mer stabilt spår som han har inre motivation för. Det gör kanske lapses mer acceptabla. Min sambo gör nog mest insatser för att han vet att jag inte mår bra, även om han är medveten om att han har ett stort problem. Så jag ser det inte som att han ens hamnat riktigt på det där egna spåret än... Men vad vet jag.

Håller med dig helt om brickan😊 Jag överväger inte alls att lämna just nu, försöker bara förstå hur jag kan stötta till förändring. Och hur jag ska ta hand om mig själv så att jag inte blir knäpp på kuppen.

Det kan nog vara klokt att testa ett anhörigmöte😊
Jag har inte fortsatt på Al-Anon. Själva grejen hade för mycket högre makt i sig för att jag skulle känna mig bekväm. Det bidrog också att gruppen var så liten, bara tre personer🙈 I en större grupp kan man nog sitta med mer och bara lyssna. På stället du bor är det säkert annorlunda☺️
Kommunen har också anhöriggrupper, kan vara ett alternativ.

Förstår vad du menar med att ni inte pratar. Samtidigt tänker jag att jag kanske kan lära något av dig, och försöka göra mer så. Inte peta i det, inte lägga mig i processen😊

Hoppas ni fortsätter på i allt positivare riktning och du kan vila i det🪷🤗

Jag känner mig så ledsen. Det är som om sambon kompenserar så starkt för drickandet, att han gör allt annat perfekt. Han tar hand om allt hemma, lagar middagar, skriver små lappar, köper blommor. Som om han bara kan göra allt bra nog kommer det andra problemet också försvinna. När jag har energi fokuserar jag på allt fint han gör och försöker vara i glädjen över det. Men det blir också en så konstig dubbel upplevelse. För han dricker ju varje dag. Känns lite som att dansa på ett sjunkande skepp. Och alla insatser för att dölja problemet gör mig nästan lite matt och ledsen.

Försökte ha ett samtal igår om hur hans två veckor med måttligt drickande gått. Han föll ju tillbaka i att dricka varje dag, så fort han började igen. Men det har varit betydligt mindre mängder, förut på helgerna då han blivit berusad.
Jag hade tänkt ut öppna frågor i förväg, som Hur tycker du att det har gått, och har du lärt dig något nytt? Vad skulle du kunna göra annorlunda?
Han blev så otroligt stressad och sa att han inte visste och att han inte orkade prata om det just nu. Det enda han visste var att det blivit för mycket och att han kanske borde använda sina tabletter. Började fysiskt svettas. Jag blev frustrerad för jag tyckte jag tog det försiktigt och bara ville prata. Vi avslutade samtalet. Dagen fortsatte med alla de här positiva insatserna för att täcka över flodhästen.

Men tänker i efterhand att jag kanske valde fel tillfälle. Svårt att någonsin hitta ett rätt tillfälle.. Han ska ju inte ha druckit, och kanske inte direkt på morgonen heller. Nu blev det på em när hans dryckestid snart skulle starta. Kanske kom det för plötsligt också, och lite för många frågor på en gång.

Blev ändå så förvånad över bristen på reflektion. Och att han inte kunde säga tex "Ja det blev ju att jag druckit varje dag igen, kanske borde testa ditt eller datt så att det inte blir det" Istället ljög han och sa att han haft några alkoholfria dagar.
Kunde heller inte komma med nåt svar på varför det är en utmaning att lyckas räkna enheterna (vilket han ju absolut inte gjort).
Hur lyckas man liksom med att INTE tänka på de här sakerna? Var är den normala reflektionen?
Gjorde mig frustrerad, besviken och faktiskt förvånad.

Det finns absolut dagar nu när han bara tar 2-3 öl. Det är ju en väldigt liten mängd för honom som inte ens märks på beteendet utifrån. Känns bara inte som en hållbar förändring. Vet inte hur jag ska lyckas ta till mig att det faktiskt är en positiv utveckling. Kanske tänker han ändå, men jag gör honom stressad och han känner mycket skuld, skam och rädsla över att jag ska lämna. Och då låser sig allt i samtalen.

Jag har haft en del mardrömmar på sistone, och då har han sagt: hoppas det inte är på grund av mig.
Han förstår ju också att saker inte är så bra. Trots alla hans ansträngningar. Känns så sorgligt, och känner mig så trött.

Är i processen att boka en tid till en psykolog på kommunens anhörigstöd. Men har tvekat om jag orkar med det. Jag borde nog ändå gå, kanske mår jag bättre av att prata om det.

@ruccola123 var inte så hård mot dig själv att förändringen skulle ha tagits tag i tidigare. Jag kämpar absolut med samma tankar i min relation. Men det viktigaste är hur vi väljer att ta det vidare?

@gaef tack för att du kommenterar! Att skriva av sig hjälper, rekommenderar verkligen att ha en öppen dagbok här. 🌸

@Tröttiz är helt med på hur du tänker❤️ jag känner mig lite vinglig ibland om i vilken grupp jag hör hemma.
Vill nästan ha en badge på mig, kanske med texten ”jag vill stanna hos min alkoholberoende partner - men behöver stöttning så att vi kommer framåt tillsammans” 🌸

@Kevlarsjäl62 tack för fina och tänkvärda tankar ❤️ jag tänker att vi kämpar tillsammans här inne ❤️

@november25 tänker på dig! Ja hur bemästrar man bakslag när de kommer. Jag vet ju att de kommer att komma...

Jag vet att han drack en hel del på en match nyligen. Men jag var inte där. Så blundar lite för det. Samtidig som han sa dagen efter ”det var inte värt det”.

Läste om tråden från förra våren. Det var verkligen inte bra. Med perspektiv, ser jag vilken rundgång det var.

Var han deprimerad för att han drack för mycket? Drack han för mycket för att han var deprimerad? Hönan och ägget satt verkligen i samma båt!

Han är gladare nu. Vi skrattar mycket mer. Bryr oss mer. Märker att han vill visa att han försöker. Det känns också ömtåligt ibland. Det är som att vi har en prövotid utan slut.

Jag kände stor sorg i höstas när jag inte kunde säga ”jag älskar dig” tillbaka. När jag istället blev tyst.
Tänkte kanske tanken att svara ”jag orkar inte alls älska dig längre”. Nu tänker jag allt mer att ”jag kan orka älska dig igen”.

Det är verkligen i nöd och lust. Alkoholism är en sjukdom som varken han eller jag kan bemästra. Ska jag ifrågasätta oss så pratar vi inte om det. Vi gör saker i tystnad. Dricker te fram till klockan sex. Dricker te igen efter ett visst klockslag. Tar promenader utan att stanna för ett glas. Pratar träning och fasta.

Borde verkligen gå till en al-anon-grupp!

@ruccola123 Låter som en bra plan😊 Jo, hans tanke är ju visserligen rätt på lång sikt. Men ibörjan när man ska förändra ett problematiskt drickande påverkar det mycket hur ens nära lever. Det blir ju en typ av trigger såfort någon annan dricker. Sen när man väl fått redskap, mår bättre fysiskt och även tränat upp en vana av att vara med andra som dricker utan att dricka, kommer det såklart att påverka mycket mindre.

Jag är på dag 37 nu och tycker det är väldigt trevligt😊 Jag fattar beslut en månad fram i taget.
Mycket mindre oro och ångest, sover bättre.
Läste i en bok för anhöriga att man ska försöka ta hand om sig själv på ett grundläggande sätt, eftersom livet som anhörig är så otroligt tufft. (Man hjälper heller inte någon om man själv mår dåligt.) Deras fem grundläggande och allra viktigaste punkter var:
1. Äta bra
2. Sova bra
3. Röra sig tillräckligt
4. Inte använda substanser som förändrar humöret (läs alkohol och droger)
5. Vård för sjukdomar (tex ta sina mediciner)

Låter enkelt, men faktiskt jättesvårt när man lever med en som är i aktivt missbruk.

Fortsätt ta hand om dig🤗