Senaste kommentarerna i forumet

@myssockan, det är lugnt och jag förstår att han säkert har det jobbigt också. Men du är den som behövde stöd. Och du är den som skriver här. Be honom starta en egen tråd. Vem vet han kanske också drar mot 22 månader som spiknykter endera dagen? Jag har ju gjort det. 😗🎶

@fooliehutten Tack för att du skriver! Förstår att det låter märkligt utifrån. Jo, jag vet att jag är medberoende. Har läst en hel del här inne och det är hjälpsamt.

Nu var det ju så att han inte drack igår utan var nykter. Han har medgett att han dricker för mycket och vill minska. Och vi har startat genom en nykter dag i veckan, som sen förhoppningsvis ska bli fler (hans val). Han har även minskat kraftigt på sin konsumtion i veckorna. Men visst, han har druckit varje dag länge och han är beroende. Bara han kan bestämma hur det ska utveckla sig för honom. Och det är jag som beslutar om jag stannar eller inte.

Inlägget handlade om mina känslor runt dagen när han väl INTE dricker och hur de också kan vara negativa i rådande situation (tyvärr).

Allt blir så komplicerat när man lever med en alkoholberoende som man samtidigt är väldigt kär i.

Tack för att du skriver och reagerar🙏🏵️

@myssockan, det verkar som han valt flaskan? Du skriver: ”Jag har varit lite trött och förkyld sen igår också, kanske det spelar in”. Varför behöver gubben din dricka alkohol när du är förkyld? Och varför ska du ta på dig hans lusta att öppna sin mun och hälla i sig A-gifter? Läs här på forumet vad andra kvinnor tänker runt samma typ av medberoende som du hamnat i. Jag som man kan ställa mig frågan vad det är för pellejönsar till män som inte tar ansvar för sig själva? Har han valt flaskan så kan han väl erkänna det och hjälpa dig att lämna den fyllskalle han faktiskt själv dagligen väljer att vara? Styrkekramar till dig🤗

Nytt dagboksinlägg. Tredje nyktra söndagen igår. Den entusiasm som jag kände första veckorna har bytts till någon slags trötthet.

Och ändå har hans konsumtion minskat kraftigt under veckorna. Sällan berusad. Men dricker ändå öl 6/7 dagar i veckan, och jag tvivlar också på om han inte tar lite lite alkohol när jag inte ser på den nyktra dagen. Så svårt att veta när det bara är lite! Han röker också, och efter det tvättar han sig alltid noga och använder munvatten.

Han har inte tagit initiativ själv än till att utöka till två dagar i veckan (som planen var). Vill ju så gärna att det ska komma från honom!

Igår kändes dagen knappt rolig alls, även fast jag försökte. Han blir tystare, tröttare. Jag kan inte komma ifrån känslan att den nyktra dagen med mig är hans tråkiga dag. Och det känns så sorgligt. Hur mycket han är säger att han har det jättebra osv. Jag blir själv trött av att hela tiden titta och undra om han ändå druckit.
Vi var på promenad, han jobbade på ett snickarprojekt utomhus en stund. Vi lagade god mat, vi bastade, vi såg en film, vi låg nära i soffan. Allt var egentligen bra. Men jag var så ångestfylld igår, och kände inte att jag kunde ta upp det eller ens sätta ord på det då.

Vi pratar öppnare om alkoholfrågorna nu. Det känns bra. Men jag känner att jag ändå inte kan säga på en nykter dag: Har du druckit nu?
Det skulle visa att jag verkligen inte litar eller tror på honom. Men på sätt och vis gör jag ju inte det. Han har ljugit ganska mycket... Och jag har också tidigare erfarenhet av partner med missbruk. Jag vet liksom hur det funkar.
Jobbig känsla att inte kunna lita på.

Jag har varit lite trött och förkyld sen igår också, kanske det spelar in.
Men just nu känns de här nyktra söndagarna som en fis i rymden. Även om han minskar sin konsumtion nu kan han lika gärna öka den igen om några veckor, månader, år. Som att leva vid en tickande bomb. Så vad är meningen?

Just nu är jag i en period av hopplöshet. Men kan ändå inte närma mig beslutet att lämna.
Jag vill bara att han ska ta steg vidare, och vilja vara nykter fler dagar, att jag ska kunna lita på att han verkligen gör det på riktigt och inte bara för mig. Jag vill så gärna, älskar honom så mycket. Är så ledsen...

@Himmelellerhelvette väldigt aktuellt tema här inne! Jag har inte växt upp med föräldrar med just beroendeproblematik. Men andra problem. Och fler trauman under livet.
Precis som du skriver, är det lätt att hamna i medberoende till partners. Jag har ibland känt att jag är som en magnet för människor med olika problem, mina tidigare partners är som en provkarta över olika störningar och problematiker😂 Men jag läste någonstans att det är inte så att vi nödvändigtvis drar till oss personer med problem, det som skiljer oss från andra är att vi stannar längre. Och detta fastnade. Man tänker och känner att man kan hjälpa och att detta kan fixas. Medan någon annan med mindre läggning/erfarenhet av att leva i medberoende känner att "detta blir för problematiskt, det är inte för mig", och går vidare.

Men det jag försöker jobba med just nu är den här överdrivna följsamheten och förmågan/förbannelsen att hela tiden känna in och anpassa mig efter min partner.
Försöka ställa om mig själv med frågorna: Vad behöver JAG? Vad vill jag göra?

Jag borde väl egentligen inte skriva i den här tråden, för nu är jag ju inne i en ny medberoende relation. Så idiotiskt. Men ja, kanske just därför. Det är så mycket kärlek med i det också. Jag behöver verkligen försöka förstå och jobba på detta...

Vilka tecken och beteenden har du upptäckt hos dig själv? Jag är tycker det är så fint att få läsa om hur andra upplever det.
Kram och önskar dig en fin start på veckan! ☀️🥰

Bra att du tar upp ämnet!
I mitt fall så har jag brutit all kontakt - för att överleva.

Tyvärr kommer ångesten och flashbacks av upplevelser då och då.
Självkänsla och annat påverkat. Kan inte gråta, kan aldrig be om hjälp.
Ilska och sorg över den förälder som valde att serva den beroende istället för att skydda sitt barn.
Medberoende är förklaringen, men ingen ursäkt..

Lite av mina tankar♥️

@Tröttiz tack för dina kloka tankar. Jag inser ju förnuftigt att allt du säger är sant. Det är kanske bara rädslan att fatta beslutet som ligger i vägen. Men också att det fungerar bra mellan allt.
Men bara det att jag gick med i detta forum och att jag skriver här säger väl en del antar jag. Jag behöver nog landa i mina tankar.

Har länge tänkt på att starta en tråd här för att se om det går att hitta andra i liknande situationer.
Att tro att man kan hjälpa sina föräldrar, att känna skuld och skam för att man inte orkar, ångesten när man går in i deras lidande och lider med dem, när man inte kan separera sina egna känslor från deras. Att fått kläm på att man vet om att man är medberoende men ändå återfaller med jämna mellanrum i det dåliga måendet. Hur kommer man ur medberoendet, kan man göra det helt? Hur ser man beteendet i sina andra relationer för har man det beteendet brukar man kunna se att man lätt applicerar det på andra utöver sina föräldrar.

Även en person med ett långt och stundtals tungt alkoholberoende kan göra en förändring av sitt liv, men det kräver en insikt och en acceptans om att man inte kan dricka kontrollerat och därför måste avstå alkohol på obestämd tid, läs för alltid, men man tar en dag i taget. Försöker man i det läget bara dra ned på konsumtionen, hålla drickandet under kontroll med diverse regler eller annat lurar man sig bara själv, och blir allt olyckligare under tiden. Först med nykterhet där man tar av sig offerkoftan och inte tycker synd om sig själv utan fokuserar på det positiva i livet utan alkohol och de möjligheter det ger som man nyfiken kan utforska är man redo för en hållbar och uthållig nykterhet. Det är den enkla sanningen, som kan vara väldigt svår att ta till sig för den som likt mig varit beroende länge (jag är nykter sedan 20 dagar och kommer aldrig mer dricka alkohol).

Om din partner idag inte förmår satsa på nykterheten och därmed dig och er relation kommer inget att förändras till det positiva. Istället kommer det bli allt sämre med kraftigare beroende av alkohol med påföljande förvärrad fysisk och psykisk ohälsa. Det är din partners val och beslut, helt och hållet.

Man klarar allt man vill klara. Du fixar det! Låt ditt mål vara en vardag utan kaos. ❤️

@samo
Och du, en sak till ... En tanke jag får då jag läser din trådrubrik "Överdriver jag?" är att det har med din upplevelse över situationen att göra.

Din upplevelse hör till dig, och att den upplevelse man har över något finns där - att en upplevelse därför inte kan vara "fel" tänker jag. Man har den upplevelse man har ...
🌹 🌹

@samo
Hej, du skriver att du gärna vill höra hur andra tänker. 🌺

Jag tänker som så att man som anhörig inte kan göra att en annan person slutar dricka. I detta resonerar jag att så länge man inte vill förändra något hos sig själv, så är det svårt för oss anhöriga att göra något för att detta ska ske.
Been there, done that liksom, bett, hotat m.m ... Funkade inte, det blev ju bara jobbigt för oss båda. 🙄

Så här med facit i hand känns det faktiskt lite tragikomiskt, han hörde ju den första, andra och tredje gången att jag tyckte att han drack för mycket.
Men jag öste på femtielva gånger till ... 😳 Som att det skulle hjälpa.

Jag tänker också att om den andra inte känner att den vill ändra något eller inte har kommit till en punkt då den har insikt så blir det ingen förändring.
Finns flera delar i detta som jag upplever det, insikt - vilja - motivation m fl .. Insikten kanske finns, men inte en vilja eller en motivation. Mitt ex sade i ett skede att han vet att han dricker mycket, och att han inte var stolt över det men det hände inget i vidare led.

Det jag mera upplever att man dock kan göra i allt det jobbiga är att inte vara möjliggörare, att utgå från sig själv.
Jag började mot slutet ha en inre dialog ställde mig frågor såsom "Om jag gör detta, hur löser det situationen?, sannolika utfall. m.m"

Kram!
💜
Skriv gärna mera.
Ha en bra söndag! 🌹

@Jaag
Förstår. Men en trygg hemmiljö/uppväxt och en glad mamma med energi är kanske viktigaste för dem när han dricker.
Men som sagt stäng av fyllemeddelande.

Ja flytta ihop inklusive barnen låter inte aktuellt.
Däremot låter det som att du har påbörjat resan mot ett fint liv ♥️

Vi är fortfarande tillsammans men jag vill ha lite distans från honom med tanke på allt som har varit men han vill att vi ses mer än vi gör. Jag ville inte träffa honom i helgen då han drack så ville undvika att han kom förbi men då var det SMS terror istället. Vill vara tillsammans med honom samtidigt som jag har svårt att tro på att det kommer bli bra med hans drickande och om vi flyttar ihop igen kommer det troligen bli likadant igen så hur mycket ska man orka. Vi har två små barn ihop och de behöver också träffa sin pappa.

@Hoppfulla tack! Du har rätt, jag måste bli bättre på att prioritera mig själv.

@Rike ja, när jag läser mitt eget inlägg inser jag ju att jag nog lurar mig själv. Och att jag ju inte kan bestämma vad och hur mycket han ska dricka. Jag kan bara bestämma vad som är ok för mig, och fatta mina beslut utifrån det och vad som är rätt för mig. Tack för dina tankar.

Eller tydlighet? Det kan upplevas så ibland.

Men att din man väljer att dricka är ju problemet inte läkare, social mm mm

Förstår att mycket rusar i ditt huvud, men tänk på dig själv o barnen i första hand , INTE på att skydda din man!!!!

Avslutar där och önskar er lycka till😊👍

Blev lite besviken på läkaren. Är ju inte lätt att krypa till korset å ringa å våga be om hjälp. Läkaren bemötte honom med nonchalans och spydighet.
Hjälper ju inte direkt måste jag säga.

Jag har bett han göra det. Men han är nog inte riktigt där än. Just nu ska han ta sig igenom dessa dagar.
Men jag ska försöka beabeta honom å få in honom här. Men är mest glad att vi hittat en psykoterapeut som han verkligen gillar å som har fått honom att söka hjälp. Han ska fortsätta gå hos honom så länge det behövs.

@sommar2023… din man kan ju också få stöd av oss i forumet. Han bär väl rätt många likheter med flera av oss män här. Be honom signa upp och börja skriva och läsa. Vem vet vart det kan leda? 🤗

Sen skrev jag kanske fel. Läkaren har gjort en orosanmälan på min man.
Jag tror inte jag är med i själva anmälan men kommer följa med dit. Vet inte alls hue förfarandet är på sånt eftersom det är min man som sökt hjälp.

Fast min man söker ju hhälp nu. Känns konstigt att jag bara ska ta mitt pick å pack å sticka med barnen. Han är ingen farlig person. Har aldrig gjort barnen eller mig nånting. Känner att jag måste ju ge han en chans att bli frisk först.

@sommar2023, tänker lite snabbt och inget du behöver ta som direkt råd från mig. Läste nyss lite grann i din tråd och där har du så vitt jag kan se det stöd du behöver. Du kanske ska plocka ut vissa delar och visa för soc? Jag har dock inte läst allt i detalj, men tror jag kan säga att du har starkt stöd från oss i forumet. Känn det och lycka till med detta. Mitt stöd får du åtminstone visa upp för vem du vill. Det är inte du som valt alkoholen, kom ihåg det!🤗

(Alltså om du känner att du blir anmäld utan att ha gjort fel är det nog bara en fråga om huruvida du väljer barnens trygghet först)

Tror att det möjligtvis kan bli att du ska bo med barnen utan din man, dina barn tas aldrig ifrån dig när du prioriterar och skyddar dem i första hand.