Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner väl igen det du skriver @emje: ”Oj jag förstod aldrig att det var ett så stort problem för dig” för att nästa gång vara aggressivitet och försvar. Och den där förvirrade känslan av verkligheten. Även delen med att dra ner en tid för att sedan öka igen.

Jag tror inte att du överdriver, tyvärr är han troligen inte ärlig ens mot sig själv. Lyssnade lite på beroendepodden där en man förklarade att han ”inte var alkoholist” med att han ju drack ur ett glas. Alkoholister dricker direkt ur flaskan. Det är en så lurig sjukdom.

Det låter som att du fattat ett klokt beslut för dig själv att lämna. Den där stressen är inget man vill ha i sitt liv alls!

Min man kom till (åtminstone viss) insikt efter att jag lämnat och ville få en chans att jobba med sig själv, bara av tanken om att det skulle finnas en förväntan på en eventuell framtid tillsammans fick igång mitt system direkt!

Vad gäller gränserna så borde du inte behöva sätta gränser för en vuxen man kring hur han bör agera när han har sina barn hemma.

Ta hand om dig!

Tack för svar alla och så är det förstås. Fokus på mig och barnen och mindre fokus på honom. Helt rätt. Tack och lov har vi aktiva liv utanför hemmet både jag och barnen. Föreningsliv och många vänner och stor släkt att umgås med. Jag ska lägga ännu mer fokus på det! Märkligt liv bara… lever bredvid varandra istället för med varandra.

@Åsa M
Tack för stöd och tips, jag har försökt skriva anteckningar i telefonen under de perioder när det varit tungt. Nu måste jag bara orka gå tillbaka och läsa.

@has
Tack för din kommentar. Det hjälper mig enormt just nu bara att känna att du kan relatera. Jag hann inte skriva själva inlägget förut, men påbörjade:

Jag kämpar med mig själv och min verklighetsuppfattning. Jag har så svårt att veta vad som ligger hos mig och vad som är hans beteende.

Jag gjorde slut med min kille sedan 1,5 år i fredags. Inte för att jag inte älskar honom utan för att jag inte mådde bra i vår relation. Jag hade ett nästan konstant stresspåslag i kroppen och svårt att känna tillit och trygghet mer än i korta perioder (typ direkt efter en försoning).

Jag läste precis mitt första inlägg i det här forumet. Det var när jag hittade en gömd whiskyflaska i badrummet för lite mer än ett år sedan. Då fick jag ett kvitto på att det faktiskt var ett problem med alkohol och att jag inte var galen som hade märkt att han helt plötsligt blev mer onykter än vad som var rimligt utifrån det han druckit. Sedan dess har det varit både lögner och smygande med alkoholen tills för ca ett halvår sedan då jag var påväg att lämna relationen och han insåg att han drack för mycket. Han satte upp målsättningen att dra ned till 2 dagar i veckan (från ca 6 dagar) och jag tycker att jag var tydlig med att han får leva det liv han vill. Han ville själv hålla sig till det målet och jag var tydlig med att han inte skulle göra det ”för min skull”

Det höll ca tre veckor, sedan gick han successivt tillbaka till i snitt 5 kvällar i veckan. Det var oftast vin eller whisky, men ibland ”bara” öl. Jag såg det ändå som ett framsteg att han inte smög utan drack ungefär samma mängd men åtminstone framför mig.

Jag försökte någon gång att ta upp dialogen om alkohol men fick snäsande svar tillbaka i stil med att han inte orkar hålla på och prata om det hela tiden. När jag hade ringt och tagit stöd av alkohollinjen hittade han min lapp där jag hade förberett mig för vad jag ville ta upp, och blev arg. Jag kände inte att jag kunde ta upp det jag hade tänkt efter det.

I början på januari försökte jag göra slut men lyckades inte hålla fast. Han hade druckit whisky 4-5 kvällar i veckan hela december och gått igenom ca 3 flaskor på 4 veckor. Jag kunde känna påslaget i kroppen varje kväll han fyllde på det där whiskyglaset. Jag har tänkt att sålänge man kan prata om allt så kan saker lösa sig. Men nu kände jag inte att det fanns möjlighet att prata om det längre. Så jag gjorde slut.

Jag höll bara ut ett dygn. Han menade att han inte hade förstått att det var ett så stort problem för mig med alkoholen och att han kunde anpassa det för min skull om det var det som krävdes. Här började vi hamna helt snett och ansvaret blev lagt på mig kände jag. Han ville att jag skulle definiera vad jag behövde. Jag sa att det jag behövde var att se att han kunde sätta upp ett mål och hålla sig till det. Att känna trygghet i att han har koll. För att jag ska våga satsa på en framtid med honom och skaffa barn.
Han satte återigen upp 2 ggr i veckan som mål. Jag orkade inte hålla ut tillräckligt länge för att se om han kunde hålla sig till det.

Det som fick det att brista för mig var förra helgen då jag skulle ut och fira min födelsedag och jag var orolig för hur mycket han skulle dricka när han var själv med barnen. Så jag fotade whiskeyn innan och efter.

Han blev mycket riktigt onykter vilket jag hörde i telefonen under kvällen. När jag kollade i efterhand hade han druckit 4x50cl starköl och 20cl whiskey den kvällen. Dessutom fick jag höra att han inte ville att jag skulle komma ”inramlandes” efter en utekväll vid 01.00 när vi har barnen hos oss, så fick sova hos en kompis. Jag är nästan aldrig ute med mina vänner och det fick mig att känna att jag inte var välkommen i vårt gemensamma hem. Och att det var absurt att jag blev problemet i det här. Han hade då druckit mer än mig den kvällen.

Det som fick mig att känna att gränsen var nådd var tillslut att jag inte kände att jag kunde lita på att han kunde hålla sig nykter när han hade barnen själv, och känslan av att inte lita på vad han än skulle lova mig att förbättra. Jag slutade lita på hans ord. Jag kände att jag inte vågade riskera en framtid där jag behöver oroa mig för nuvarande och framtida barn varje gång jag väljer att gå ut eller åka iväg. Jag hade dessutom kontrollerat genom att fota, vilket jag inte tycker är okej eller hälsosamt i en relation, något jag inte är stolt över.

Jag krossade mitt eget hjärta när jag lämnade honom och hoppet om vår framtid. Jag har aldrig sett honom så ledsen och förstörd som när vi har pratat nu efter. Han tycker fortfarande inte att han har problem.
Jag tvivlar på om det faktiskt var så farligt nu i efterhand. Han säger att han hällde ut ett glas whiskey den kvällen för att han kände att han började bli onykter. Vill så gärna tro att han är ärlig. Det kanske ändå inte var så mycket alkohol att det var över gränsen?

Jag ifrågasätter nu om jag varit tillräckligt tydlig med mina gränser sedan innan, speciellt relaterat till barnen. Samtidigt svårt när det är hans barn. Känner mig också som världens mest dömande och hemska människa som skuldbelägger honom för detta beteende.

Nu blev det långt och säkert osammanhängande, var bara tvungen att få ned något. Vad har ni för erfarenheter?

@Katten om natten

Ja, så bra beskrivning "rätar ut, klarar upp och förtydligar" precis 🌹

Hej,
Läser ditt inlägg och funderar lite; du skriver att ni har vänner som växt upp i hem med missbruk. Jag vet själv hur lätt det är att fastna i att allt fokus hamnar på den som missbrukar, har själv levt så i många år.

Om han har problem med missbruk så är ju du den som har bäst förutsättningar för att ge barnen trygghet, hur tänker du kring hur du ska hantera det?

Förstår att det är oerhört tungt men det är också viktigt att ändra perspektivet här tror jag.

@Katten om natten jag tror det är viktigt att dela på de här två sakerna. Det ena är om du har tillit till honom. Det andra är om han dricker.

Tilliten kan hänga kvar länge trots att en person dricker, för att man önskar att det vore annorlunda. Och om tilliten saknas, då måste man fundera på varför man är så engagerad. Jag litade på mitt ex tills jag märkte att hans förklaringar svajade. Då började jag känna "vänta lite nu, nu ska jag nog backa". Han måste få leva sitt liv, man kan inte ägna all tid åt att kontrollera en vuxen människa. Det du behöver fokusera på är er relation. Drickandet kan du inte påverka, men däremot hur du reagerar på det. Om er relation påverkas så är det det som är i fokus, inte om hans eventuellt nya jobb gör att han trillar dit eller inte. Förstår att det är svårt att släppa kontrollen men det är så man måste göra för att inte bli tokig själv...

Man ska lita på sin magkänsla! Jag för dagbok i stort sett dagligen, blir jag osäker så går jag tillbaka och tittar. Hittills har magkänslan inte varit fel.

@gladpålåtsas
OK, förstår jag.
Jag kan tänka att han kan skämmas över sitt återfall, och då är ju frågan vad han gör. Risken är ju att han också är besviken på sig själv, och med fler människor som berättar om sina upplevelser att han däremot kan börja dricka i stället. Att det inte gynnar situationen, och att det däremot slår fel liksom. En tanke bara ...
Håller med bella 70 och Åsa M här ovan. Som medberoende lätt att fokusera på den i missbruk, men du, försök fokusera på dig själv och dina barn.

Kram!!

Hej @emje!
Läste din tidigare tråd och förstår att detta pågått en tid?

Är lite i samma sits, då jag också nyligen lämnat vilket ledde till att mannen bekände sina problem. Och att han druckit mycket mer än det jag sett och ändå varit orolig över.

Den här förvirringen verkar vara en väldigt gemensam upplevelse för oss som lever nära någon med ett beroende.

Så min gissning är att han definitivt har problem och att dessa troligen är större än du tror.

Visst kan en anhörig ha tidigare erfarenheter som gör att man blir väldigt uppmärksam tidigt. Men jag tror det är långt vanligare att anhöriga inte vet hur mycket som dricks på långa vägar. Så om man oroar sig för att någon har en beroendeproblematik så tänker jag att det oftast är så 🤷🏻‍♀️

Berätta gärna mer om dina funderingar!

@Snödroppen Tack! Jag tror inte alls att det är knäppt, det är en bra metod. Jag har tidigare i livet skrivit till mig själv, det fyller samma funktion. Rätar ut, klarar upp och framför allt får mig att bli tydlig inför mig själv. Jag ska testa det i den här situationen och försöka fokusera på det som är positivt!

@Katten om natten
Förståeligt och svårt det där med tillit i en sån situation.
Håller med dig och det märks att du är medveten om gränsen mellan medberoende och inte. Det handlar inte om hans beslut utan det handlar om allt som dyker upp hos dig själv kring honom
Jag har tyvärr inget gott råd, det är en helt personlig fråga om hur man själv ska förhålla sig till sina känslor.
Din reaktion är ju helt naturlig.
Jag har jobbat mkt med att bara acceptera mina känslor, känt medkänsla och sen liksom frågat mig själv vad ligger bakom känslan.
Liksom haft samtal med mig själv (låter knäppt) men hjälper mig att sortera och komma överens med mig själv.

@bella70 Han har inte sagt så mycket än. Jag har berättat om min oro och bett honom fundera. Sen har det blivit tyst. Rekryteringsprocessen är inte helt klar och jag kan tro att han inte vill ta ut något i förskott. Han är mer orolig för hur jag ska klara av det rent praktiskt, vi bor på landet med djur, men det är inte där problemet ligger. Jag känner mig dubbel, han trivs inte riktigt på sitt nuvarande jobb och ett arbete där han trivs och mår bra är värt mycket. Det känns fel att säga att han inte "får" eller inte bör byta jobb, men jag behöver höra hans tankar och vi måste ju kunna prata om det. Vi har från början, när hans drickande kom i ljuset, varit tydliga med att jag behöver vara involverad i hans tankar och känslor, för att förstå och kunna hantera det. Därför vill jag inte tjata, inte fråga för mycket, önskar att det är han som delger mig, inte jag som frågar ut honom ...
Han har "skött sig" jättebra det senaste dryga året, arbetar verkligen med grundproblemen och det är nog därför jag känner mig lite fånig som inte riktigt kan känna mig trygg med det här. Han har tagit återfall förut, vilket jag gärna förtränger, men jag minns ju hur smärtsamt det är för mig och svårt att "börja om" med förtroende och tillit.
Frågan är om problemet ligger hos mig, med den misstro och osäkerhet jag vet att jag kommer att känna? Han har sitt ansvar att hantera sina beroenden och stå för sitt beteende, men jag har mitt ansvar att inte lasta honom för saker som han faktiskt inte gör ... Svårt.

Hej
Tänker att det första nu är att du direkt sätter dig och barn i trygghet i eget boende. Och att de och du får samtalsstöd.
Kontakta skola och kommun.

Visst berättade jag för omgivningen men det håller inte en alkoholist nykter utan är sekundärt.

Sen tänker jag att barn inte ska behöva ta ställning i dessa frågor.
Barn vill skydda sina föräldrar.

@gladpålåtsas Jag tycker du ska berätta för de som du litar på. Man ska vara medveten om att skuld och skam heller inte hindrar någon från att dricka, men är det omöjligt att hålla hemligheten om missbruket dolt bakom hemmet fyra väggar så är det också svårt att fortsätta undanhålla det. Har socialtjänsten kopplats in, med tanke på barnens väl och ve?

@Tröttiz Mitt syfte är att han skämmas ännu mer och att det ska hålla honom borta från återfall. Att de kanske kan förklara för honom hur det är att vara barn till en alkoholist som dessutom blir arg och elak när han dricker. Jag greppar efter halmstrån….

@gladpålåtsas
Hej.
Ledsamt, frustrerande att det blivit så där. Beklagar. 🌹

Jobbigt då det finns barn med i bilden, där är ju du den friska, kloka och behöver sätta upp planer för deras trygghet.

En nyfikenhetsgrej, att berätta för fler, vad är ditt syfte med det?

Kram,
Varma tankar.
💜

Eftersom allt gick överstyr för en månad sedan fick jag ta hjälp av någon som min man har stor respekt för som gjorde att han varit nykter till ikväll. Ikväll har det åter varit intag och bråk över bagateller. Jag har fler som jag kan berätta för som han inte vill ska veta hur vi har det. Bland annat vänner som har vuxit upp i alkoholisthem som har tagit avstånd från sin alkoholiserade förälder. De skulle bli förtvivlade om de visste hur våra barn har det. Denna fasad. Men… vår yngsta vill inte prata om det här med någon.

Kollat på Lerin på Lofoten i kväll - igen.
Gripande och bra, och lite mer förståelse till mitt "förståelsekonto" ...
Så bra med sådana här program, både för missbrukare och anhöriga.
🌺💜

@has ƁRA jobbat! Att lära sig lyssna på magkänslan är ett stort första steg.

Tänker att det låter som en väl stor utmaning.
Och hur kommer du att må?
Det kanske inte är rätt arbete med den bakgrunden. Vad tycker han?

Min man, nykter sedan dryga året, jobbar aktivt med sitt beroende och sin bakgrund, får nog nu jobb med många resdagar utomlands. Det gör mig orolig, både hur han ska hantera det för sin egen del och må bra, resandet, ensamma kvällar och nätter på hotellrum, representation och kulturer med flitigt drickande. Den andra delen av min oro rör mig själv - räcker mitt förtroende för honom, kan jag lita på att han inte dricker, inte träffar andra, inte ljuger ... Jag vet att det inte är min sak att kontrollera och det är inte heller det jag är ute efter. Men det är stora utmaningar för oss båda och tiden som nykter är trots allt inte lång. Någon med erfarenhet eller råd?

Efter samtalet i helgen har hela mitt nervsystem varit på helspänn igen. Hjärnan & hjärtat har brottats med längtan och önskan och mer neutralt observerande av situationen, samt ilska och sorg.

Tog kontakt för ett nytt samtal. Berättade att jag inte orkar mer. Just nu har jag redan gett allt och lite till, det finns ingen kraft kvar för att kunna härbärgera oro och osäkerhet.

Jag märker under samtalet att allt är så färskt och i luften på andra sidan att det inte finns några fasta stenar för mig att sätta fötterna på, vilket bekräftar min känsla och mitt val.

Det finns inget som är tillräckligt tryggt för mig att återigen ha känslan av att livet sätts på paus igen.

Jag behöver mig själv mest av allt och jag kan inte finnas för- och stötta någon som jag känner har gjort mig så illa den senaste tiden.

Så jag förslog att vi skulle skicka in ansökan om skilsmässa. Jag har berättat vad jag skulle behöva för att en eventuell relation överhuvudtaget skulle kunna vara möjlig längre fram. Att han får ta upp tråden där framme om han kan se att dessa behov skulle få plats i hans liv.

Direkt ansökan var inskickad kommer samma känsla av lugn tillbaka som jag hade dagen jag flyttade.

Känner samtidigt medkänsla med mig själv över det tillfälliga vacklandet. Att det är svårt att hålla kursen när man plötsligt får höra det man väntat på så länge.

Frågorna: Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det här bra för mig? hjälpte massor så tack @Tröttiz.

Märkte hur jag under samtalet flera gånger tappar kontakt med mig själv men hörde kurators röst i mitt huvud: hur känns det här för dig? Och kunde komma tillbaka.

Livet är bra tufft ibland. Tacksam för varje öra som orkat lyssna (och öga som orkat läsa med)❤️

@anhou Ibland undrar jag om man inte tänker annorlunda när man gått i pension och fortfarande dricker. Ju mer åren tickar kanske man inte längre bryr sig? Man kanske på något sätt vet att klockan tickar. Är ok med om det går åt pipan så bara att pimpla på. Göra den stora förändring som krävs kanske inte känns så lockande om man är 70+. Den generationen är nog ännu sämre på att prata känslor. Locket på och skam ännu större så hur kommer man igenom? Hur skapar man ett seglivat incitament?

Upplever att jag fått stopp på det där grava drickandet för min mamma i min närvaro. Ringer mig aldrig full längre. Då ringer hon syrran istället... Jag har dock en stor fördel och det är att jag inte dricker alls. Korkat igen för gott och de kan historien bakom. Så av respekt till mig drar de ner när vi träffas. Vid läkarbesök verkar det som om rädslan slår till. Den håller i sig och sedan blir det "återfall" efter ett tag.

Jag har släppt det. Det har jag börjat göra med en rad olika situationer där folk inte tar tag i sina problem. Erbjuder min support om de vill, säger att jag finns om de vill men är tydlig med att jag inte kommer påtvinga förändring. Tänker det är deras liv. Deras beslut. Får välja själva. Vill man dö tidigare på grund av dålig hälsa så gör det då. Samtidigt vägrar jag prata vid onykterhet. Spelar egentligen ingen roll vem som är onykter. Tycker alla blir intetsägande och korkade så orkar inte hålla någon trevlig fasad och prata på då. Avbryter med någon snabb ursäkt om dåligt med tid bara. Det jag förändrat mao är mest min inställning och sedan klargjort att alkohol cirkulerar inte runt mig. Då får folk gå åt annat håll. Det fungerar fint i min familj. Alla vet och verkar ganska avslappnade kring situationen. Är ok med upplägget. Inget drama utan snarare acceptans från alla sidor. Kan du få till någon sådan gränsdragning? En som kan kännas ok även för dig?

@has
Ha en fin stund med vännen i morgon.
🌺