Senaste kommentarerna i forumet

Grattis till det du har gjort nu!
Du har gjort något mycket viktigt och något mycket modigt.
Då det gått en tid kommer du att se tillbaka på det här med ett annat perspektiv. Du kommer antagligen att se mera nyanserat på vad som är dina val utifrån vad du verkligen vill, och vad du gör för att hålla din man lugn. Det jag menar är att han har trängt in dig och genom hotfulla beteenden utövat makt över dig. Inget av det här är något du behöver i ditt vidare liv.
Ett råd från mig, utifrån egna erfarenheter, lämna huset till honom starta på ny " kula". Självklart ska du låta värdera fastigheten och han ska köpa ut dig.
Om du lägger energi på att strida om att få bo kvar ger du honom utrymme att utöva makt över dig. Visa honom att du inte behöver, vill ha något från honom och att du så småningom kommer att känna dig fri och lycklig.
I ert gemensamma hem finns så många projektioner av ert liv med en massa rädsla och andra negativa känslor.
Gör dig fri! Du kommer ju att få pengar från er gemensamma fastighet och tänk att nu är nu, om 6 mån är det helt annorlunda och du är fri!
Läs inga sms från mannen, låt någon annan göra det och avgöra vad som du verkligen behöver ta del av. Du är fortfarande i kris och ditt alarmsystem är överkänsligt och allt han säger, gör osv har alldeles för stort inflytande på dig.
Du är värd något mycket bättre. Han förtjänar inte dig.
Du har visat detta genom att flytta.
Och han får gå vidare i livet utan dig.
Tuff skit, men han har haft tusen chanser tidigare utan att ta dessa.
Lycka till!

Jag är glad för din skull och hoppas det kommer fortsätta gå bra att hålla upp för din man. Men han har ju fattat att han har problem. Min man tycker ju det är jag som har problem. Han mår prima och njuter av livet. Så fort jag pratar med honom blir han tyst och till slut går han. Jag når honom inte. Jag vet att min man väljer ölen om jag ställer ultimatum. Han säger alltid när jag tar upp detta att han i te vill göra mig illa. Han tycker det är bäst om jag flyttar. Han ser inte utvägen att han skulle kunna sluta dricka. Det alternativet existerar inte. Inte än i alla fall.

Jag berättade för mina barn, eller mina tonåringar i helgen. Eftersom jag var så ledsen i helgen märkte min son att något var tokigt. Jag tog mig mod och berättade för honom. Han förstod, och undrade vad han kunde göra. Men på kvällen bröt han ihop och berättade om sin rädsla att vi skulle skiljas. Det är detta som gjort att jag har hållt tillbaka. Vill inte röra upp saker och ställa ultimatum för då är jag säker på att det slutar i skilsmässa. Nu är sonen också ledsen och orolig. Jag berättade senare på kvällen för min andre son och han förstod precis. Han vill hjälpa mig så mycket han kan och var så förstående. Det känns bra att ha pratat med dem, men samtidigt gör det mig ont att den yngre blev orolig.
Fick höra av en vän vars man jobbar på min mans jobb att min man har berättat på jobbet att han gjort det till en sport att hinna dricka så mycket som möjligt i garaget innan jag kommer. Han måste alltid skynda sig för att jag inte ska komma på honom. Men som sagt jag vet ju redan.... Detta gjorde mig ont att höra. Ser han det hela som en lek? Fattar han inte att han gör sig till åtlöje om han säger sådana saker? Samtidigt hade en jobbarkompis undrat om han inte mår riktigt bra. Det gör han nog inte för vi har inget bra förhållande just nu. Vi pratar inte med varandra, gör inget tillsammans. Vi bara bor i samma hus. Det är allt.

Hej Blåklocka

Du undrade i en annan tråd om vad som gäller för att vara alkoholist. Du fick många svar samtidigt känner jag att jag skulle vilja skriva en rad om det. Vi på alkoholhjälpen ser på det som ett beroendeskala. En person kan vara mer eller mindre beroende, man kan även bli frisk från ett beroende. Alla behöver inte vård för att ta sig ur ett beroende och andra behöver vård trots att kriterierna för diagnosen "beroende" inte uppfylls.

Kanske är det så att en etikett inte är avgörande i alla fall utan det är konsekvenserna av alkohol som bör stå i fokus. Alkohol kan vara problematiskt, en person kan få stora problem till följd av alkohol vid ett tillfälle. Såväl den som dricker som den som är i närheten.

Om vissa saker sker när en person dricker är sannolikt en förändring av drickande lösningen, inte själva "etiketten" som för många kan få precis motsatt effekt. Vi "ÄR" så att säga inte våra eventuella diagnoser, vi alla är så mycket mer än det.

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ibland har kommunen gratis juridisk rådgivning, det kanske finns i din kommun...

Tänk på att:
Han är galen
Inte du

<3

Ikväll skickade han ett sms "Fy fan vad tomt och tråkigt det är här!!!" Jo, han skulle kanske tänkt på det långt tidigare. Men ikväll är han kanske inte redlös i alla fall.
Vore det inte för att jag så gärna vill ha huset och stallet så hade jag hämtat alla mina grejor och aldrig åkt tillbaka. Nu sitter han där och har tillgång till alla sina grejor och ett komplett hushåll. Jag sitter i ett slitet gammalt hus och har bara grejor så jag överlever dagen ungefär.
Jag tror att jag måste kontakta vårdcentralen eller nåt. Jag mår verkligen inte bra. Vem hade trott att man skulle hamna i en sån här situation? Jag nästan hukar mig när jag går ut och det var riktigt jobbigt att sitta på jobbet.
Mina föräldrar har sagt att de ska gå in och hjälpa mig med pengar när det gäller huset, men det är ju knappast säkert att han tänker flytta på sig frivilligt. Sen sa han att "hur tror du att du ska kunna sköta huset ensam?" Då sa jag till honom att han som inte ens kan ta ansvar för sig själv kan ju knappast ta ansvar för huset. Jobbigt för honom, han vet inte ens hur man startar diskmaskinen eller hur man betalar en räkning...

Ni har väl en hemförsäkring där har man ju rättshjälp. Jag tycker att du ska kontakta polisen om han drygar sig. Låt honom köpa ut dig ur huset då är du av med problemet men djuren är ju ett bekymmer.

god ide att du skaffar en advokat. Kolla upp vad det finns för alternativ, kanske finns det så att man kan få juridisk hjälp om man inte har pengar. Du ska absolut inte åka tillbaka, vem vet vad han kan ta sig till... Vad bra att du har kontakt med kvinnofridslinjen, jag tycker du ska lyda deras råd. Dom har ju en enorm erfarenhet av sådana här situationer medans du förståligt är helt slutkörd och rädd. Dom är proffs. Du behöver nog en advokat som ser efter dina rättigheter, ditt ex lär göra allt han kan för att försvåra allt som behövs göras nu när du lämnat honom. Du är väldigt modig och stark även om du inte känner dig så. Önskar att jag kunde ge dig en lång riktig fysisk kram men det får bli en cyberkram som vanligt. KRAM. Glöm inte att du har rätt att leva ditt liv som DU VILL HA DET. Det har alla rätt till. Inget är ditt fel, du har haft ett helvete, det är väldigt starkt av dig att våga ta dig ur det. Ha det bra och lyssna på vad kvinnofridslinjen säger till dig.

Ja, jag har skaffat en app till telefonen som spelar in alla mina samtal. Han säger att han snart inte vet vad han tar sig till och att även min kompis som har hjälpt mig ska passa sig.
Jag ska inte förneka utan att jag har tänkt tanken att åka hem igen, bara för att få ett slut på detta. Jag lever i ständig ångest, men när jag stänger av telefonen och går ut i skogen med min hund eller hästarna så kan jag slappna av en stund. Jag pratade med Kvinnofridslinjen och de sa att om jag får dessa tankarna så ska jag ringa dem direkt. Visst har jag dåligt samvete! Jag vet t.ex. att hans mamma alltid varit tacksam för att jag har tagit hand om honom. Hon har ju själv levt tillsammans med en alkoholist i många år, så hon vet hur det är att stoppa huvudet i sanden. Det verkar som att hon lever i total förnekelse över hur hennes son bär sig åt. Visst lyssnade hon på vad jag berättade, men hon sa bara att hon tycker att det är tråkigt att det ska bli så här efter så många år.
Idag jobbade jag. Han ringde hela vägen in till jobbet, därefter försökte han ringa på mitt jobbnr. När jag skulle hem var jag livrädd att han skulle dyka upp och förfölja mig så jag slutade tidigare. SYND att jag inte fick honom efter mig för jag blev stoppad i en poliskontroll. De tog varenda bil för alkotest. Hade han kommit efter mig så hade det bara varit att lugnt köra vidare för de hade behållit honom.
Jag gjorde misstaget att försöka prata med honom i eftermiddag. Nu säger han att han ju får försöka lösa ut mig ur huset. Då sa jag till honom att jag lika gärna kan köpa ut honom. Men han anser att jag har bestämt att jag inte vill bo där, så jag ska helt enkelt bara komma hem och hämta mina grejor nu säger han. Precis som att jag lämnade mitt hem frivilligt! Jag har bott kvar där i så många år för att jag vill ha kvar mitt hem och mitt stall, men gränsen är nådd nu. Kvinnofridslinjen rådde mig att kontakta advokat, men jag vet inte om jag har råd, det kan ju kosta vad som helst. Hon tyckte också att jag ska byta tfn-nr. Men jag är nog lite för feg för det. För varje gång jag inte svarar i telefonen blir han bara argare och argare och jag klarar inte det.
Nu sitter jag här helt förgråten igen och solen skiner ute. Ångest är bara förnamnet...

Du ska inte ha dåligt samvete. Han har ansvar för sitt eget liv och handlingar. Han är alvarligt sjuk och det handlar inte bara om alkoholen. Spara sms och spela in era samtal om du pratar med honom ifall det blir nödvändigt att ta hjälp av polisen så finns det svart på vitt att han hotar dig.

Jag samlar på mig av dina fina ord MT. Jag samlar på andras erfarenheter känns det som och läser era trådar om och om igen för att finna en fast punkt i tillvaron. Ikväl ska vi försöka sova hemma. Det tär att inte ha sina egna saker nära, inatt var fjärde natten i rad hos mina föräldrar.

Meningen du gillade mulletant är faktisk från Carina bångs bok, släpp kontrollen - vinn friheten. Det finns många go bitar i den som jag bör med mig. Hon prickar många sanningar. Hennes blogg verkar väldigt bra. Den ska jag börja besöka.

Idag ska jag minnas att jag är värd att vara lycklig!

Kram till er alla'

Du kommer att klara dig! Vilken styrka du har nu när du handlar. Underbart att läsa i all sin sorgliga tragik hur du lyssnade, talade och grät med barnen och sen att ni skrek. Tillsammans. Överlevnadsstyrka & Livskraft!
Så bra att du har föräldraresurser, också för barnen att ha fler trygga punkter i tillvaron. Carina Bångs tråd har hjälpt mig mycket, under en lång tid var hennes blogg och detta forum mina dagliga styrkesamlingsplatser.
Håll taget och var stolt! Mera styrkekramar / mt
PS Din mening 'Det är fel person som kämpar.' är så mitt i prick på detta forum. En kärna i sgs alla trådar. Tack för den, jag kommer att låna den ibland. DS

är i en lugn miljö och har djuren med dig. Och så skönt att hans dotter fattar hur det är ställt. Du ska känna dig förvissad om att det inte är ditt fel att han super ner sig nu. Lika förvissad ska du vara om att du inte kan göra ett enda dugg för att hjälpa honom ur detta. Du har gjort allt du kan och det har ju inte hjälpt honom?! Det kan faktiskt vara så att det här gör att han i slutändan tvingas till medicinsk hjälp och därigenom får möjlighet till behandling och tvingas möta verkligheten på nyktert huvud. Det skulle vara det bästa som kunde hända honom men det är inget du kan påverka.
Starkt av dig att ordna dig bort och få hästarna med dig! Håll dig lugn och se till att du är i säkerhet. Gör ett nytt försök med Kvinnofridslinjen idag - bra att de finns, synd att de behövs och förfärligt att behovet är så stort. Och - just nu händer det, just nu gör du det... du håller på att ta makten över ditt liv! Det är stort / mt

Här kommer fler styrkekramar till dig, Lyra! Så bra, ja, att du har dina föräldrar i närheten. Verkligen.
Det har varit hemskt att läsa dina senaste inlägg. Men nu är du och barnen på rätt väg. Du var så bra med barnen, tycker jag, när du pratade med dom på er skogsväg och ni skrek tillsammans. Hemskt men enda sättet.
Det kommer att bli bra för er.
Kram med styrka

Ett sånt elände.
Du behöver inte alls ha dåligt samvete. Du är förmodlingen i chock, detta är dock sant: du behöver inte ha dåligt samvete för att hans handlingar har fått dessa konsekvenser.
Han har förbrukat sin rätt till ett liv med dig. Han har överhuvudtaget ingen rätt. Om du inte vill ha honom mer så är det bara så.
Det är bra att hans anhöriga är där med honom i alla fall. Någon tar hand om honom. Det är deras uppgift, ingen kan förvänta sig det av dig.
Du svarade så bra att var och en får ta ansvar för sina handlingar. Hans dotter verkar redig.
Du har väl någon hos dig? Så du inte är ensam.
Kram till dig

Å tack så mycket! Jag behöver verkligen en styrkekram! Ha har druckit sen i torsdags nu. Var hemma i morse och det var inte vackert. Helt utslagen kl 8 på morgonen. Den hör gången kan han inte dölja set för nån längre, hans jobb vet om det också. Förhoppningvis sätter de in hårda konsekvenser. Han har klarat sig alldeles för lött undan i flera år. Alkolås på hans arbetsbil hade ju varit bra :)

Barnen är 9, 7 och 4.
Han har haft långa nyktra perioder å, årsvis i 2 omgångar men alltid åker han dit igen, han vill ju egentligen inte sluta. Och innan har jag stått med benen i två läger. Hur avslutar man en relation med någon som man älskar som säger att de vill sluts och håller upp månader åt gången. Men hela tiden går jag och väntar och ni finns det ingentin g att bygga på länge liksom.

Jag ska försöka hitta boendet i en större tätort i kommunen, vi bor i samma kommun sär jag växte upp och jag tackar min lyckliga stjärna för att mina föräldrar vet allt och ställer upp med förskole och fritidshömtnkngar och skjutsa till aktiviteter när det är som värst. Och en sovplats. Det har blivit som ett andra hem.

Jag hoppas att min man beter sig vuxet i allt. Det bästa hade varit om vi kan hitta en lägenhet som vi kan växelvis bo i och barnen kan bo hemma i huset tills det är sålt. Förutsatt att han håller sig nykter.

Men jag har ingen aning. Kanske så surnar han och använder barnen som slagträ. Han har en tendens att tro att han är störst bästboch helt oumbärlig. Det har blivit värre i takt med alkoholmissbruket.

Läste din och andras trådar. Önskar så hett att jag var på "andra sidan nu". Är mest arg idag. Frustrerande att bara vänta på att han ska bli nykter så jag kan berätta för honom att jag lämnat vårt förhållande nu, skrattretande när man ser på det utifrån.

Kram till dig mig!

Fick ikväll veta att han är totalt redlös nu. Nu har han sina anhöriga hos sig och han själv är knappt kontaktbar.
Ska jag ha dåligt samvete för att jag gjorde som jag gjorde? Det känns som att det är mitt fel nu att hela hans liv rasar. Men ska det verkligen behöva vara min livsuppgift att ta hand om honom för att det inte ska bli så här? Jag borde begripit att han skulle reagera så här.
Han skriver "min älskling" och "mitt allt" i sina sms. Han har aldrig någonsin kallat mig för älskling förut. Sedan varvar han med "har du tagit allt du ska ha av dina grejor för i morgon kommer det hit en container så då åker det".
Igår sa han till mig att han snart inte kan ta ansvar för vad han tar sig till, och att jag får ta på mig det i så fall. Jag sa till honom att var och en får väl ta ansvar för sina handlingar. Han försöker ta reda på var jag befinner mig så det är knappt någon som vet var jag finns nu. Jag hoppar högt bara jag hör en bildörr slå igen och jag är rädd när jag är ute och går med hunden.
Vet verkligen inte hur man ska komma vidare med huset och allt, men jag känner att han ju måste bli kontaktbar först och det är han inte nu.
Hans dotter säger att det nästan är lika bra att låta honom nå botten och hoppas att han själv kommer till insikt om att han behöver hjälp. Jag vet verkligen inte. Klart att jag har dåligt samvete för att det har blivit så här, men vad skulle jag gjort annorlunda? Den processen jag har gått igenom har tagit lång tid, men till slut nådde jag gränsen där jag kände att det inte fanns något annat alternativ än att bara försvinna.

Känns igen mycket i det du varit med om.. Önskar det fanns en privat meddelande funktion här. Jag har också varit rädd att mitt ex skulle hittat hit och läsa allt jag vräkt ur mig. Det gjorde han också, ialf själva sidan, men antar att han inte orkade ta sig igenom alla trådar. Har dessutom skrivit med små ändringar, bytt ut lite grejer mm.
Är glad att ni separerat! Det har jag med lyckats med :) nu återstår det att bli frisk själv och må bra. Ha det så bra!

Hej! Jag tycker nog att du kan kräva att han är nykter när han har barnen! Om han går att resonera med och förstår nåt så kan du ju skriva ut info om hur barn påverkas av onyktra människor runt sig, särskilt en förälder!
En sak som jag tycker är bra att fråga sig är om man skulle anlita en berusad barnvakt. Det skulle man ju aldrig i livet. Va skönt att ni flyttat isär och att du mår bättre :) 6 månader sen för min del och jag åker berg och dalbana.

Har nu läst din tråd! Kände först igen mig jättemycket i det du skrev för 1,5 år sedan. Jag gick igenom precis samma precis då! Fast jag visste inte om denna sida då. Det är först nu jag börjat läsa och skriva här!
Läste nu att ni varit under utredning av soc och att ni fått hjälp, så skönt och så starkt av Dig!!!
Jag tog aldrig kontakt med kommunen då för 1,5 år sedan. Jag var så extremt fokuserad på att ordna och fixa mitt nya liv på egna ben och att ta hand om barnen på mitt sätt i lugn och ro.
Jag har inte upplevt som att mitt ex har misskött barnen men det är en ständig oro. Han har fortfarande inte släppt alkoholen helt.
Jag tänker nu att jag ska kontakta familjerådgivningen här nu i veckan och påbörja en kontakt. Måste bara få med mig honom på den banan med.
Vi har delad vårdnad och barnen bor nu växelvis (första halvåret bodde de mest hos mig).
Hur är eran kontakt idag? Hur gamla är era barn?
Stor kram!
Skriv gärna mer!

Har nu läst din tråd Lyra. Jag känner med dig och känner igen vad du går igenom. All kraft och energi till dig att genomföra detta!!! När jag väl bestämt mig för att lämna så var det som om allt rann av mig. Först DÅ började jag gråta och känna sorg. Detta gjorde på något sätt att jag fick kraft och styrka att genomföra flytten. Det tog visserligen tid (flera månader) innan jag flyttade. Det var för att jag sökte jobb och bostad på annan ort (flyttade hem till min barndomsstad!). Så det tog tid och det var jobbiga månader. Jag fattar inte så här efteråt att jag orkade genomföra detta (jag sökte jobb och bostad och fixade med förskola till barnen samtidigt som gick igenom en separation!) Men det går ju inte bara att fly (jo i extrema fall där man far direkt illa föstås) med sina barn.
Har du en plan vart du ska flytta Lyra? Hur gamla är barnen?
Stor kram till Er!!!

... Det är nu 2 veckor drygt sedan jag fick nog. Sedan dess har min man inte druckit någonting. Han har varit på möten, gjort upp strategier kring hur han ska göra i gamla invanda " supar-situationer", pratar öppet med mig om sitt supande om hur han gömt vindunkar i garaget, hur han gråtit då han ensam stått och druckit ljummet vin direkt ur dunken. Han tackar mig för att jag hade modet att konfrontera honom- själv hade han inte kraften säger han.
Samtidigt säger han att det känns för svårt att tänka sug ett liv där han aldrig kommer kunna dricka mera. Det är där han är nu. Jag har sagt till honom att jag kommer ge mitt stöd till att han gör denna förändring, men jag kommer inte finnas kvar om han gör val som innebär fortsatt drickande. Som det känns nu är jag glad och tacksam för att han börjat inse och att han tagit ansvar för sina alkoholproblem. Det jag däremot också känner är att någonting blivit oåterkalleligt förstört pga det som varit.
Jag är inte säker på att jag orkar vara kvar trots förändringen.
Hur som helst, mitt råd till dig är:
Säg som deg är till barnen. De kommer att högakta dig då du visar detta mod.
Tillrättalägg INGENTING för din man. Han är vuxen men har ett barnsligt, omoget beteende.
Inse att det är han som har problem inte du, men du får hans problem i ditt knä.
Se " problemet" som en kasse med skit, det brukar jag tänka. Vill jag ha denna skit i mitt knä? Nej! Det vill inte du heller!
Jag tror på dig. Bli arg! Det ger energi och kan få dig att orka/ våga!
Kram!

Hej!
Förstår dig så väl. Det kan kännas som en ond dröm. Verkligheten och det man faktiskt ser och är med om kan om man inte får gehör och kan dela svåra upplevelser med någon kommer Få en att tvivla på sig själv, på vad man upplever och är med om. Till dig vill jag bara säga; dina barn ser, upplever och är med om samma sak som du är. De vet att deras pappa dricker på ett sjukligt sätt. De vet att du inte mår bra av detta. De kan bara inte hantera dessa upplevelser.
I någon mening hanterar de sina upplevelser med förnekelse.
Jag tror att du/ ni skulle må mycket bättre om du verkligen skulle tala om vad du ser, göra " Flodhästen i vardagsrummet" synlig helt enkelt.
Nej, det är inte enkelt, jag vet men då du vågar göra detta då, först då kommer ansvaret hamna där det hör hemma. Nämligen hos din man.
Först då kommer han förstå ich tvingas göra det val som bara han jan göra.
Läs på min tråd om hur jag har gjort. Jag tog in min son i den verklighet vi levt under och talade med honom på ett naket och ärligt sätt kring min mans alkoholmissbruk.
Det jag erfor då jag lagt upp allt på bordet var att min ångest ich också set min son burit på gjorde oss lättare- fria.
Han hade ju sett, förstått men inte vågat ta det till sig och ännu mindre nämna något till mig eftersom det ju verkade vara så himla farligt.
Tänk på saken ur det perspektivet. "Att då inte ens mamma vågar lyfta något som finns i familjen, hur ska då jag våga?"...

Tack för att du läst och delat dina erfarenheter.
Jag har förstått att det här med frihet och ansvar är väsentliga ord i detta. Jag upplevde att barnens pappa flydde från ansvar hela tiden varje gång han öppnade en ölburk. Detta fick mig att utveckla ett behov av att ha det mest perfekta ansvarstagandet gentemot barnen (och även honom). Jag blev ju galen av oro och kontrollbehovet tog över vår relation.
Jag gick hos psykolog (året innan separationen) och behandlade min depression men vi pratade inte om medberoende då. Men jag ser ju nu när jag kommit en bit på vägen att jag troligen var medberoende, eller vad tror ni andra? Kan man leva nära en med missbruk utan att bli medberoende?
Ska läsa din tråd Aeromagnus, har inte hunnit läsa alla...
Kram

Jag har kunnat dricka normalt i 15 år men när min son kom så hände något. Jag vet inte vad men jag och min psykolog tror att det har med ansvar och frihet att göra samt en del underliggande faktorer som flykt från just frihet och ansvar. Utan barn är man i princip fri att välja men när barnet kommer så fylls vi av ansvar. En del vill fly, det gjorde jag. Jag älskar min son över allt annat och ångrar inte att jag skaffade honom, inte hans fel att jag blev alkoholist. Mitt perspektiv på mitt missbruk. Du gjorde rätt i att bryta relationen. Att hålla ihop för barnen är ingen bra lösning för varken barnen eller er som föräldrar.