Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du läst och för att du svarat!
Jag skriver mer imorgon.
Kram!

starka du!

Jag gjorde likadant försökte tänja på gränsen att dricka. Alltid en ursäkt att dricka, trött, stressigt jobbigt. Bra att du sa ifrån. Han känner sig träffad av att du berättat. Innerst inne vet han om sitt osunda förhållande till a. Kämpa på.

Vad glad jag blir när du verkar så bestämd, stark och tydlig med vad du vill.. Lycka till med allt, vilken väg du än väljer för dig. Ta hjälp när det behövs Kram

Och det är det allra svåraste. Att ta bort sina egna skygglappar för att man ska kunna fortsätta leva kvar i något som inte fungerar.
Och när de väl är borta så kan man visserligen välja att sätta på dom igen.
men då gör du det åtminstone medvetet.
Du kan alltid gå tillbaka hit och läsa vad du kommit fram till i dina klara stunder.
Att se att du faktiskt mellan varven vågar se och faktiskt också agera.
Dina barn skyddar förmodligen sin far som du kanske också skyddat honom?
De är förmodligen kvar i det tänket och det kan man kanske inte lasta dom för.

Det är tungt att inse fakta, att ta till sig och värja sig på alla möjliga sätt.
Men det går att sakta men säkert ta kontrollen igen och jag tror du är på väg att göra det.
Det behöver inte gå fort,det behöver inte ens bara gå framåt.

Ibland måste man få backa också och bara vara istället för att agera framåt.
De insikter du gjort kanske du måste få vila i lite ett tag innan du vet hur du ska gå vidare.

Dina söner är stora. Säkert tycker de inte alls om när deras pappa dricker. Du skrev i något inlägg att de kallar honom för 'alkisen' och att de himlar med ögonen. Du borde börja samarbeta med dom. Inkludera dom. Låta dom säga högt vad de innerst inne önskar: att deras pappa ska sluta dricka. Det tar säkert på din man, det gör ont i honom.
Du har dessutom skrivit tidigare att du ville prata med hans syster vilket han förbjöd dig att göra. Strunta i hans förbud. Du håller på att rädda dina barn och dig och du har rätt att kliva över honom. Prata med systern, berätta allt. Han blir kanske förbannad, men.. än sen då? Tror du att hon anar? Eller vet hon? Å andra sidan, alkoholister kan vara så konstiga. De kan vika, böja sig, anpassa sig. Skulle inte heller förvåna mig om han någon gång i framtiden skulle berömma dig och tycka att du gjort helt rätt! Man vet aldrig men det är, hur som helst, helt ointressant.
Kliv upp ur sängen, fråga sönerna om de vill att pappa ska sluta dricka. Ring till hans syster och berätta.
Kram

Jag har pratat med vänner. Men jag trivs bra med att vara ensam hemma och har njutit av det. Men nu ringde hon från sjukhuset och sa att hon blir utskriven nu i kväll, så nu kommer oron. Jag kan ju inte låtsas att allt är bra, som hon vill.

Tack till både dig Ursula och Ullabella. Jag vill göra något åt det men är inte tillräckligt stark just nu. Men ni ser det ju från en annan vinkel. Jag behöver ha era åsikter och ert stöd. Idag tror jag jag har gråtit för mig själv nästanhela dagen. Tanken som virvlar runt i huvudet är: Vad ska jag göra av mitt liv? Hur ska jag agera? Vad, när och hur.... Jag har inga riktiga vänner och det kommer bli jobbigt vilket beslut jag än tar eftersom jag är ensam i det hela. Försöker prata med mina söner som är i övre tonåren. Men de vill inte se sin far som alkoholist. De försvarar honom de gånger jag faktiskt säger något lite elakt om hans drickande till min man inför dem. Det gör att jag känner mig ännu mer ensam. Jag vill inte mista dem. De har ju inte en aning om allt jag gjort för dem under deras uppväxt. Alla fester, kalas och högtider jag lämnat för att ta hem dem när deras pappa druckit för mycket, alla försvarstal jag haft för dem när han lovat saker på fyllan som han sedan inte har hållt.
Så idag är det jobbigt. Jag är ledsen och vet inte vad jag ska göra. Min mage har slagit bak ut och jag tröstäter godis. Inget min kropp behöver men jag orkar inte stå emot. Tänk om man bara hade haft en vän som man kunde prata med, få stöd och förståelse av. Därför är jag så glad att ni här finns. Det hjälper mig mycket att få skriva av mig. Kram till er alla som kämpar som jag!

När man liksom sätter strålkastaren på det som egentligen händer.
Då får man sen dåligt samvete för att man sabbar stämningen,gör en människa ledsen osv.
De rår ju inte för det och de gör så gott de kan,de är sjuka osv.

Och visst,allt det där är sant.
Men din verklighet som du lever i och som innebär en ständig kompis som du inte vill ha,alkoholen.
Vad gör den med dig?
Om du skär bort din man från alkoholen och ser den som boven och din man som en olycksbroder som fastnat i alkoholens garn så kan det vara lättare att skilja det åt.

Men jag håller med Ursula.
När man vågar sätta ord på det som faktiskt händer så börjar man lägga saker på sin rätta plats och börjar våga se saker i klartext.

Och till din fråga,är det att vara medberoende att man vågar säga sanningen och sen sitter med sitt dåliga samvete fast man borde sagt något för länge sen,det är att vara medberoende i alla fall i min värld.

Många gånger var det jag som bröt den dåliga stämningen av vita knogar och nykterhet(för min skull) med att köpa hem en flaska vin då jag liksom smält och glömt den sista fyllan och jag visste att han skulle bli sååå glad över att jag beredde plats i vårt liv för alkoholen igen.
Han slapp liksom göra det själv,jag gjorde det möjligt för honom att få dricka en skvätt igen.

Men inget du sa var ju falskt eller fel,bara väldigt jobbigt att säga och säkert också att höra för din man.
Bra jobbat :)

Låt dom tro och tycka vad dom vill, du vet hur det är och det fanns ingen annan utväg för dig. Härligt att höra att det ordnat sig med hästarna och hunden.

Det har gått några dar sen ditt inlägg (#25). Det kom bort för mig bland alla. Hur som helst, du skriver att din man blev märkbart tagen när han förstod att du berättat för andra om hans missbruk, och att er son märkt sedan en tid tillbaka. Och han skulle prata med sonen...
Det här, att i hans ögon tycks man befinna sig i någon slags bubbla med honom och med barnen... Tror han att tiden står stilla? De små barnen blir lite större barn som blir tonåringar som blir unga vuxna. Som vid en viss tidpunkt berättar för sin tjej eller för sin kille att han eller hon har en alkoholiserad pappa ( i vårt fall). Bubblan spricker. Och den där pappan, med sin alkohol, står där förtörnad, häpen att de andra 'avslöjar' honom.
Tiden BÖR stå stilla, kanske de tycker?
Bara lite funderingar.
Kram kram

Hej!
Visst är det väl förunderligt att du sitter med dåligt samvete när du har uttryckt en egen åsikt? Han gick sin väg. Om han blev arg? Brydde sig? Kanske, kanske inte..
Han kommer att ha glömt det om ett ögonblick i alla fall, för alkoholister har inget minne.
Du håller på att lösgöra dig, det är vad jag ser.
Kram

Hej Livrädd,
nu vet dina och hans anhöriga samt era vänner hur ditt liv tillsammans med honom har varit.
Jag tror inte att det är någon mening med att försöka förklara om och om igen för de som är arga. De som inte VILL förstå kommer aldrig att förstå medans andra begriper. Det är klart att för en del måste det komma som en smärre chock, kanske. Alla är inte uppdaterade på allt här i världen. Men så skönt att hans dotter tycks förstår!
Fortsätt att söka kontakt med Kvinnofridslinjen. Ge inte upp det. Han, han får väl dricka klart, tids nog slutar han.
Fortsätt att vila, du, så gott det går. Det spelar inte så stor roll om det är kalabalik runt omkring, eller hur? Du har rätt till vila.
Kram

Ok, jag ska köpa boken av Carina Bång, få se om det känns bättre sen jag har läst den.

Jag förstår precis hur Tösabiten känner det.
Min man är expert på nya gömställe.
Ett som han ofta använder är en tom Ramlösa flaska som han fyller med vodka.
Nu har vi ett stort hus med MÅNGA gömställen.
Tror att han har något i carporten bland däcken eller löven.
Inte i bilen under sätet iaf för där har jag letat.
Så vad gör jag då när jag har hittat flaskan ??
Jo, ställer fram den på matbordet, gråter, blir sur och besviken och så är min dag/kväll förstörd.
Fy f-n för att vara medberoende !!!!

Välkommen hit! Vi är många hör som gjort och gör precis samma sak. Att leta bevis är ett kontollbeteende som är grundläggande för att vara medberoende. Problemet är att när du hittar bevis så lättar det bara för stunden på ångesten! Sedan börjar cirkeln igen och ångesten byggs upp på nytt. Varför letar ni flaskor? Gör det egentligen nån skillnad? Hade det varit mer okej om han var så lätt påverkad som han påstår. Nej!

Jag har slutat leta nu. Fast kommer på mig själv att jag gör det ibland ändå men nu vet jag att jag inte mår bättre av det.
Sök hjälp, för er själva.

Al-alonon är bra!
Boken "släpp medbeoeendet bli fri" av Carina Bång är upplysande!

Det är okej att älska personen och hata alkoholisten. Den enda du kan bestämma för är dig själv. Du kan aldrig vinna kriget när den enda som personen som krigar är den du och inte nåmissbrukaren!

Det tar tid att komma ur ett medberoende, vissa kommer aldrig att göra det. Men konstigt nog, ju mer en pratar om det, skriver om det, ältar det, sakta sakta förskjuts fokuset från "hur hindrar jag min anhörige från att skada sig själv"/ hur räddar jag min anhörige" till "hur Räddar jag MIG SJÄLV!"

Du är stark! Men det känns som om det är dags att lägga fokus på dig själv nu. Vad vill du i ditt liv?

Hej sskankan!
Våra situationer verkar vara väldigt lika. Men du har kommit en bit längre än mig då min separation är framför mig men nödvändig. Jag har blandat in kommunen. Socialtjänsten som det ju heter låter skrämmande i mina öron men i all röra har tror jag att de blir min räddning. Om alla korten är på bordet så blir ju lögnerna genomskinliga. Min man satte sig totalt på tvären till en början. Menade att nu var det kört för att jag berättade för nån utomstående och att det var mitt fel för de skulle ta barnen ifrån oss.

Så blev det inte.. Jag har fått terapi genom dem, så även han, tyvärr så väljer han tidvis flaskan oavsett. Även med socialens "ögon" på oss. Han hövdar att han kan sluta när han vill. Jag har ställt krav att han aldrig får dricka ensam med barnen och den här gånger är förtroende helt brutet.

Visst det kommer eventuellt bli fruktansvärt. Om det är så att den missbrukande föräldern sätter sig helt på tvären och bara ska försvåra för dig. Men mitt tips är att oavsett hur skrämmande det känns sök hjälp hos kommunen/socialen berätta allt, använd deras hjälp. Antingen tar ditt ex emot detta bra och det fungerar. Om inte så finns ju alla dina farhågor redan dokumenterade och du slipper kämpa helt ensam och dessutom börja helt från början när allt är som värst.

Som min nioåring sa till sin pappa i våras " det är olagligt att dricka med sina barn! Det är ju olagligt att dricka när man kör bil och barn är ju faktiskt mycket viktigare än en bil, eller hur pappa?

Känn dig stolt över allt du gjort hittills! Lita på din magkänsla! Du är inte paranoid och kontrollerade, du säkrar upp för era barns skull när han inte har den förmågan.

Jag har hittat min mans gömma. I garaget har han sin gömma. Flak med öl och massor med tomburkar. Där står han nere på helger och vardagskvällar och dricker. Igår trodde jag det skulle bli en lugn lördag för hans flak i garaget var på fredagskvällen tomt. Men icke sa Nicke. Lördagen drack han som aldrig förr. Jag bad honom att inte dricka fler men han hämtade naturligtvis upp fler och hävde i sig. Men var f-n hade han sina öl? När han hade somnat igår gick jag och letade i hela huset men hittade dem inte. Inte i garaget, inte i matkällaren. De fanns ingenstans. Har han fattat att jag kollar honom och hittat ett nytt ställe? Men var? Nu får jag lite panik när jag inte vet hur mycket han dricker. Sjukt? Ja troligtvis men jag vill veta. Ha svart på vitt. Det här har satt sig på min hjärna.....

Nu har det gått fem veckor sedan jag sa till min man att han dricker för mycket. Han sa att han skulle dra ner på ölen. Idag konfronterade jag honom igen. Sa att han inte har förändrat sitt drickande ett skit. Han reagerade direkt och sa att han visst hade dragit ner. Men när jag sa hur mycket han drack även om jag inte såg allt, men visste så blev han tyst. Jag frågade varför han köper hem flak med öl, då blir det ju att han dricker några varje dag och många på helgen, eftersom det finns. Det kunde han inte riktigt svara på. Jag talade också om att jag vet att han dricker i smyg men att jag ser på honom när han har druckit ändå. Jag sa också att jag inte tycker om honom eller den person han blir när han dricker och att det blir konstigt när han dricker varje dag, att jag tar avstånd. Vill han ha det så? Jag sa också att en bekant till oss sa att han förstod varför en annan bekant till oss hade lämnat sin man eftersom han drack och var full varenda helg. Han tyckte det var förståeligt för hur kul kunde hon ha när han alltid var full på helgen. Jag sa att jag verkligen kunde relatera till det han sa, för det är så jag har det. Då blev han tyst och gick iväg, ut och försvann en stund hemifrån. Blev han arg för det jag sa? Berörde det honom? Brydde han sig eller ville han bara komma ifrån skitsnacket? Jag vet inte. Men det värsta är att jag sitter här nu med lite dåligt samvete för att jag ev gör honom ledsen. Är det så här att vara medberoende?

Dags igen !
Förstår inte hur han kan bli så berusad av en öl och två glas vin när han dessutom har ätit en rejäl lunch.
Så klart att det finns en gömd flaska någonstans.
Hans iver att gå ut med hunden flera gånger på kvällen tyder också på det.
Nu är det bara att vänta ut honom och se var i trädgården han rastar hunden.

Antar att jag gör fel som vill leta men jag blir så arg och ilskan går före förståndet !!

Jag tror att de hade mycket att göra på Kvinnofridslinjen igår, jag orkade inte sitta så länge i kö. Däremot blev det många timmar i telefon med både hans och mina anhöriga och vänner. Hans anhöriga har länge stoppat huvudet i sanden och blundat för vad som pågår, men nu när de har lyssnat till hur jag har haft det senaste tiden så tror jag de förstår lite bättre.
Nu när de varit hemma hos honom så är han helt förtvivlad över att jag lämnat honom och att han älskar mig över allt i hela världen. Jag känner mer att han är orolig för hur han ska klara sig ensam. Hos oss är det alltid jag som har skött allt, han vet inte ens hur man betalar en räkning.
Många är arga över sättet jag lämnade honom på, men jag har försökt förklara att det inte gick att göra annorlunda.
Nu har han druckit oavbrutet sedan i fredags eftermiddag. Jag har ca 80-90 missade samtal i min telefon. Igår kväll fick jag ett sms som knappt gick att tyda, jag tror att det betydde "god natt".
Jag hade även ett långt samtal med hans vuxna dotter, det verkar faktiskt som hon förstår mig.
Jag vågar inte berätta var jag befinner mig, det finns dock ingen större risk att någon hittar mig på måfå. Trots det är jag ändå rädd för att gå ut.
Hästarna har det bra, de går i en hage precis utanför fönstret och hunden sover tätt intill mig på natten.
Men det känns svårt att ta sig ur sängen idag också.

Hej!

Så länge sedan jag skrev här... Är inne och läser till och från men har inte riktigt orkar skriva... I början var jag rädd för att Han skulle läsa och fatta att det är Han det handlar om och det är jag väl på ett sätt fortfarande....
Men ville bara dela med mig och säga att jag lämnade för ca 1,5 år sedan.... Det var ett tufft beslut men kände att jag inte hade något val, jag var på väg att gå under...
Första halvåret/året var ett rent helvet, men jag har hela tiden bitit ihop och fått vardagen att funka för mina barn skull.
Efter att vi varit under utredning av soc förra hösten (pga av en incident med Han och barnen), blev jag varse att jag var utsatt för psykiskt våld och blev hänvisad till ett ställe för våldsutsatta kvinnor... Kände mig jättefåning första gången som var där för inte var det väl så farligt det jag blivit/blev utsatt för... Men tydligen så var det rätt illa och jag blev antagen att få behandling... Och jag går där ännu hos världens bästa behandlare som helt förstår det här med medberondet och den våld/värme jag blivit utsatt för i så många år.... Äntligen har han dock lugnat ner sig lite med terrorn och jag har äntligen kunnat börja sörja allt som hänt. Innan har det bara varit fråga om överlevnad och hantera Han (och alla hans utspel om precis allt) samt ta hand om barnen. Nu har vi dem växelvis, men under lång tid har jag haft dem till största delen pga av att jag inte kunnat lita på att Han skulle vara nykter när han tog hand om dem. Vi får se hur länge det håller. Vet han går i behandling, men vet oxå det inte funkat helt... Nu har han varit nycker ett tag om jag förstått det rätt och i varje fall inte druckit när han haft barnen, men oron finns ju alltid där, litar inte på honom än, vet inte om jag någonsin kommer göra det...

Ok det här blev lite rörigt, men det jag ville säga är att jag trots det helvete jag blivit utsatt för efter flytten så är jag SÅ glad att jag tog steget att lämna för jag mår trots allt så mycket bättre nu och även barnen mår bättre. Det går inet att ändra på någon som inte vill det själv, som inte ens förstår han har problem utan bara skyller på sin omgivning!

Kram till alla er som kämpar därute!
Skriver mer en annan dag!

Natti natti

Tack för ditt svar Rosette!
Det känns bra att ha öppnat upp på detta forum. Ens verklighet blir med ens tydligare. På ett positivt sätt.
Jag ska kolla vem jag ska ringa i kommunen här. Bara höra mig för till och börja med. Ska dessutom kolla med mitt ex om vi kan prata lite om detta. Mitt dilemma är hur jag ska ta upp det med honom utan att han direkt sätter "taggarna utåt".?!
Skriver mer en annan gång.
Godnatt

Av din beskrivning verkar det som om din sambo lider av personlighetsstörning typ borderline. Det innebär ett djupt lidande för personen själv och även för människor, speciellt närstående, i omgivningen. Det är fullt förståeligt att du är slutkörd. Har inget råd att ge men kolla gärna Djävulsdansen om psykisk ohälsa som började på TV i torsdags. Kommer två avsnitt till.
Försk vila och följ Manges råd om att söka upp nån kompis. Lycka till! / mt

Du har det verkligen tufft. Du mår ju själv minst lika dåligt av detta som hon gör. Du kan ju aldrig ta över någon annans dåliga mående på dig. Du vet ju själv eftersom du jobbar med detta. Din tjej verkar ju ha mycket och många allvarliga problem och bästa stället för henne är ju sjukvården. Du gör rätt i som tänker på dig i nuläget du har ju själv lyckats vända ditt liv. Se det som en styrka hos dig och var stolt. Förstår att du grubblar mycket. Kan du inte vara hos någon kompis så du slipper vara själv.

Håller med samtliga, du har gjort något mycket modigt! Det enda rätta och sanna mot dig själv.
Du får tänka såhär: ju mer hotfull han är och ju mer han försöker skrämma dig desto mer osäker och desperat är han. Du ska inte låta dig skrämmas av hans hot.
Ert gemensamma hem kan han inte bestämma någonting kring.
Vad du än gör, prata inte med honom, svara inte på sms osv.
Du är fortfarande utsatt för stor psykologisk inverkan av honom och det vet han någonstans.
Vänd dig till en advokat som får sköta den formella kontakten och som kan få till stånd en bodelning så fort som möjligt.
Då detta är klart kan han inte skrämma dig genom olika hot om än det ena än det andra.
Du har levt i detta så länge, så du är på vissa sätt " hjärntvättad"- förstå mig rätt nu. Han vet att om han bara kommer åt att prata med dig så kommer du att göra som du gjort tidigare nämligen skrämmas till lydnad genom hans kontrollerande och sjuka beteende.
Än en gång, så bra av dig att fly från honom.
Jag vet av egen erfarenhet att det tar lång tid och kräver aktiv " avprogrammering för att göra sig fri då man levt under hotfulla omständigheter.
Ta kontakt med en terapeut!