Senaste kommentarerna i forumet

Är man inte ensam om det... sjukt att så många ska behöva lida pga. En människas egoistiska beteende.. jag vet att det är en sjukdom men det finns ju hjälp... nej säga upp kontakten ska man bara göra om man är helt säker.. ta hand om dig ?

Har läst lite av dina sista inlägg här, att ni separerat men att ni fortfarande har kontakt. Det är såklart svårare för dig som fortfarande pratar och träffar (?) ditt ex. Jag och mitt ex "får inte" prata för att jag sagt att jag inte klarar av det, sms går bra på sin höjd och då endast om det är nåt med barnen. Men även sms gör att jag får ångest, ändrar det jag skriver flera gånger och läser det om och om igen innan jag skickar för att det inte ska kunna misstolkas. Är rädd för att han ska bli arg..
Det som jag även har tur med, förutom att vi inte behöver träffas eller prata i telefon är att han träffat en ny. Är så glad för det så han slipper vara på mig.

Måste ni ha kontakt? Mer än om det handlar om barnen?

Hej Ärligbesvärlig,
du började skriva för nästan tre år sen, ser jag. Jag började i våras. Du skriver att nu är du fri från "det stora problemet" men du känner dig fortfarande inte okej. Vilka fantastiska vänner du har som hjälpte dig så när du behövde.

Jag har precis varit på mitt första möte hos Al-anon och det var så himla BRA. När jag läste ditt inlägg, hur du mår, så tänkte jag direkt att Al-anon borde vara som gjort för dig. Du kan komma dit och vara förvirrad, bortkommen.. vad du vill, och du kommer att möta en sån otroligt varm miljö. Det var den erfarenheten jag gjorde. Alla där förstår vad du har gått igenom och vad du fortfarande går igenom.
Du har gjort något enormt, tagit bort barnen ifrån beroende-miljön.
Du kommer att komma ifatt dig själv, tids nog.
Kram från Ursula

Tack mulletant! Ska absolut fortsätta skriva och läsa här.
Hoppas också att det hjälper någon att få lite hopp om att ens känslor verkligen kan förändras! Det tog visserligen lite tid, men trodde aldrig jag skulle kunna känna sån frihetskänsla!
Ja jag ska se vart dom har någon al-Anon här. Tack ?

Ja, du vågar göra sådär.
Klokt beslut.
Du behöver inte ha några samvetskval.
En stor styrkekram till dig på vägen/Ursula

Du vet att du gör rätt och det finns inget annat sätt. Dra inte ut på tiden mer. Bättre att du försvinner från hemmet med egen kontroll än att du ska behöva fly mitt i natten. Vi är många som tänker på dig. Kram

att släppa kontrollen och slutar ta ansvar för makens alkoholintag. Utifrån det du beskriver får jag bilden att han har betydande alkoholproblem. En del storkonsumenter kan dricka behärskat på fest och dricker i ensamhet hemma men din man tar för sig när tillfälle bjuds. Har du själv roligt på bjudningar med din man? Har du ens lust att gå? med honom?

Bra att du skapar dig ett 'eget liv' med egna vänner! Du söker stöd av nån i samma situation, jag är inte den du söker. Min man är helt nykter sen ca fem år, han blev nykter efter att jag gjorde allvar av alla hot om att flytta. I slutet av hans alkoholkarriär hände det vid några tillfällen att han blev berusad på festligheter vilket gjorde mig helt galen. Det klarade jag inte alls.

Hoppas det kommer fler svar till dig och från nån som har det mera lika. För min del har jag haft hjälp av att läsa överallt här, på alla sidor och i många trådar. Det har gett mig en helt annan förståelse både för missbrukare och medberoende. Att skriva mina egna funderingar har också hjälpt mig till många insikter. Mitt motto har med åren blivit att det går att ta makten över sitt liv. Så är det! Allt gott till dig, fortsätt gärna att skriva / mt

Ser du dig ingen väg att frigöra dig från er delade vårdnad om djuren? / mt

Bra att du kommer därifrån. Allt det bästa önskar jag dig! /mt

Ja jag skulle så gärna vilja skriva nån gång att nu har det vänt, nu känns det bättre men så är det inte tyvärr. Det är så mycket hela tiden. Jag känner igen mig lite i det livrädd skriver om djuren hon har. det är inte lätt när man har djur tillsammans o som man är väldigt fäst vid. Är rädd att han ska jäklas för han har makten att göra det om jag begär min del av huset o Bodelninngen. Min ena dotter har fått nog o har inte längre kontakt m sin pappa. Han vet vad han behöver göra för att ha en chans att återuppta kontakten men harn gör inget åt sina problem. Vet verkligen inte vad som ska till för att han ska låta bli flaskan.
Det är också så svårt att försöka ta hand om sig själv när jag har så mkt att tänka på.
Ska också berätta att jag träffat mannen som jag skrev om för ca två år sen som jag trodde var den rätta men nej så är det nog inte. Och jag känner mig nog inte redo för nåt nu och tänker inte slänga mig in i nåt som inte känns 100. Kommer nog att vara väldigt noga om jag ska träffa någon ny i framtiden.
Jag känner absolut igen mig även i det ärligbesvärlig berättar o det tar tid att bli fri o känslan av att sitta fast är såå jobbig!!
Onsdagskram till dig Mt ?

I andra sammanhang som hemma har det varit ett ständigt jagande av mig för att ha koll på vad han dricker. Jag skriver "har varit" eftersom jag försöker ändra mig och inte vara kontrollant.
Om jag är bortrest över en dag så vet jag aldrig hur han är när jag kommer hem.
Senaste gången skulle han ha middagen klar närmat kom hem, var på mina barns födelsedagsfest, men han var inte nykter, låg i soffan och gick sen till sängs.
Så middagen fick jag fixa själv.
Han tål inte alls sprit, vill gärna ha en flaska gömd, vilket märks på en gång.
Varje kväll tar han med sig en öl eller om det finns ett glas vin till sängbordet.
Nu försöker jag leva mitt liv på sidan om. Har fått nya kompisar som jag kan umgås med.
Fast då finns ju oron hur han är när jag kommer hem !
Snart ska vi på en 70 års fest där det kommer att bjudas på allt som kan drickas.
Känns inte roligt !
Funderar fram och tillbaka hur det ska gå, vad jag ska göra.
Egentligen är det ju inte klokt att jag ska vara orolig.
Han får väl dricka, ramla ihop och hjälpas in i bilen och i säng !
Jag som alltid kör mår ju bra dagen efter när han sover !

Du får inte tänka så ens det där är hans ideer som han hjärntvättat dig med. Du är inte skyldig honom ett skit. Det är han som är hemsk mot dig inte tvärtom. Det är klart du vill göra det i smyg eftersom han är så labil aggresiv och våldsam. Jättebra beslut att dra därifrån!!! Försök vara stark nu och stå fast vid beslutet. Du är faktiskt inte trygg varken psykiskt eller fysiskt hemma.
Du vågar! Kom igen återta ditt liv!!
Styrkekramar.

Jag tänker försvinna inom närmaste dagarna. Är jag hemsk som inte förvarnar? Jag tror inte att jag kommer att få med mig någonting om jag talar om att jag flyttar och han kommer förmodligen att försöka hindra mig om han vet innan. Han kommer att upptäcka att jag är borta då han kommer hem från jobbet.
Vågar jag göra så här? Jag är ganska skakis.

Äntligen.
Jag har varit på möte hos Al-anon. Mitt huvud var inte alls med innan, det var mina fötter som travade iväg med mig. De visste vad jag måste ta itu med. Nåväl. Det var befriande. En befrielse. Att börja. Min kropp är mindre spänd. Mindre spänningar i kroppen.
Många, majoriteten, som var där hade någon förälder med missbruk, så att det kommer att bli smärtsamt. Jag vet det.
Ursula

Så jobbigt att din man alltid, som du skriver, blir fullast och måste hjälpas hem och i säng. Du har klart för dig att han själv måste ändra på det men det har han uppenbarligen inte gjort. Han kanske inte alls fixar att ta det första glaset? Hur är det i andra sammanhang? Skriv gärna lite mer. Det är ofta klargörande för en själv att sätta ord på sin situation. / mt

Hur har du det? Jag skrev nyss till Ärligbesvärlig och tänkte på dig. Kanske du har nåt litet tips att komma med?
Kram och ha det gott! / mt

för att du delar med dig av din erfarenhet! Hoppas många som 'sitter fast' läser och både förstår och känner stöd i hur tufft det kan vara att göra sig fri. Ett bra sätt kan vara fortsätta är att skriva här, skriv om dig själv, dina tankar och känslor. Rakt ut. Jag tipsar också om att gå till Al-Anon och känna dig för. Det har hjälpt många med att komma tillrätta med sitt medberoende.
Lycka till? / mt

6 månader har gått och mycket har hänt.

Jag visste inte sist jag skrev, att en flytt planerats i smyg för mig och tjejerna. En vecka senare satt vi i en bil på väg 40 mil bort. Det blev bara värre och värre hemma och jag är glad att jag berättade för personer som kunde hjälpa oss därifrån. Jag själv kunde inte i mitt tillstånd avsluta relationen.
Det blev tvunget att bli så här. Och nu i efterhand är jag så tacksam. Men jag försökte på alla vis att få dom ändra sig ang den här flytten. Jag kände mig så elak och hade skuldkänslor. Mitt kontrollbehov, att inte få veta vad som händer honom, hur han kommer må, vad han gör.
Men 5 månader utan någon som helst kontakt, var det enda som hjälpte kan jag se nu efteråt.

Sen en månad tillbaka lever jag och tjejerna normalt, ett eget hem utan missbruk. Det är lugnt. Barnen träffar pappan tillsammans med soc varannan vecka i några timmar. Men vi har ingen kontakt med varandra ännu.

Nu är det bara mig själv jag måste jobba med. Och det går upp och ner hela tiden. När man inte är upptagen med att hjälpa, snoka, trippa på tå, vara rädd osv, så kommer mina egna problem fram. Jag blir rastlös av den här lugna tillvaron.

Ena dagen vill jag göra allt för att må bra, andra dagen vill jag bara slå på mig! Hatar mig för allt, tar åt mig av allt dåligt och ser bara negativt på allt. Det är förvirrande och jobbigt.

Jag gick förut på öppenvården och pratade med en bra alkohol och drogterapeut, anhörigstöd. Men nu när jag inte lever tillsammans med honom så vet jag inte vart jag ska vända mig riktigt? Känner att jag behöver fortsätta nånstans. Har ju fortfarande kvar mina problem, även om det stora är borta nu.

Hej Elisabet. Välkommen till Alkoholhjälpen och Anhörigstödet! Det låter som du håller med aeromagnus i stora drag och att du har hittat en väg att hantera din situation för att må så bra som möjligt. Starkt av dig! Du är varmt välkommen att skriva här och det är ofta ett jättebra sätt att få stöd från andra i samma situation. Det är olika hur många svar som kommer i trådar, men i allmänhet tycker jag att det blir fler svar i de trådar där trådstartaren själv är mer aktiv. Med andra ord, om du fortsätter att skriva så ökar du chansen att andra skriver till dig. Hoppas att du får det du behöver här!

Karin
Alkoholhjälpen

Har förklarat så många gånger att hans alkoholintag inte är ok men utan respons från honom.
Jag vet att han måste vilja själv och jag försöker bygga upp ett liv vid sidan av vårt med kompisar, bio och konserter.
Jag behöver bara ett stöd från någon i samma situation.

Kan inte sova, det susar i öronen å tankarna slutar inte snurra...

Han har varit sjukskriven i 4 år å springer på beroende psyk å lämnar urinprov varje vecka för att när proverna visat att han slutat dricka ska han få hjälp?! Ursäkta mig men om det skulle funka behöver han ju knappast deras hjälp.
Han sa ofta sista tiden att han helst inte ville att ja skulle jobba utan va me honom som va så ensam utan mig. I nästa sekund va ja otrogen med typ hälften på jobbet. Det va bara jag som va trogen inser jag nu...

att hindra dig från att ta dina saker och dina djur. Det är Sveriges lagar som gäller inte hans sjuka ideer. Jag uppmanar dig att ta emot hjälp och sätta dig själv i säkerhet först och främst. Sedan måste du nog koppla in polisen eftersom du inte kan få dina djur och dina tillhörigheter utan att utsätta dig för stor fara utan deras hjälp. Du måste nog också skaffa ett besöksförbud då människor som är funtade på det sättet som han är ofta går till extrema längder för att fortsätta plåga sina offer. Det är här är väldigt allvarligt. Ta dig därfrån först och lös resten sedan. Det finns väl stallplatser att hyra tex.

Förklara för din man utan ett dömande sätt att hans alkoholintag inte är ok och att du mår dåligt av det. Ska inte måla fan på väggen men räkna med ett svar som är typ "Jag har inga problem med alkoholen". Sedan måste din kille/man vilja och inse själv att det spårat ut. Gör han inte det står du på ruta ett igen. Man kan aldrig få folk att sluta dricka, viljan måste komma inifrån.

Fem månader nykter, har han nu bakom sig. Mera engagerad i sitt jobb nu, det blir mer än heltid. Ingen behandling ännu. Är rädd han kommer prioritera sitt arbete högre, men det återstår att se. Borde ju kunna kombineras. Annars är det väl bra.

Jag har fortfarande hand om hela omsorgsbiten för vårt barn. Men jag försöker skapa mig lite egentid, för jag behöver det såå! Har återtagit min vilja där, åtminstone i tanken. Vill inte kapitulera för alltid på den punkten..

Hej!
Tack för din uppmuntran.
Ja, det är verkligen skönt att ha satt upp och markerat, både för mig själv och för min man, var min gräns gick och att jag inte tänker/ vill/ kan ta ansvar för någonting som inte är i min kontroll.
Så skönt, att lägga denna tunga sten av problem där den hör hemma- alltså hos min man som ju är den enda som kan göra någonting åt saken.
Det som gör att det känns helt annorlunda i mig är, tror jag, att detta missbruk har liksom varit mest mitt problem. Nu har det blivit en förändring i vår maktbalans på något sätt.
Innan vi kom till den här avgörande punkten kunde ju tom min man fråga mig om jag inte tyckte han kunde få dricka ett glas vin då han ju varit så duktig och tex klippt gräsmattan/ jobbat många pass whatever... Då blev det liksom jag som skulle ta ansvar i detta! ( dessutom så var det ju inte fråga om " ett glas vin" utan snarare 4 flaskor vin direkt ur boxen liksom...)
Jag tar en dag i taget, och håller mina gränser djävligt tydliga.