Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner så väl igen lättnaden! Håll taget! Allt gott? / mt

Härligt att höra att du har stått upp för dig själv och varit tydlig med vad du accepterar och inte. Jättestarkt av dig! Det är en god början också att han själv börjar inse att han har problem.

Lycka till med den fortsatta vägen!

Nu har det gått 9 dagar, 9 nätter sedan jag tog mitt ansvar mot mig själv och min son.
Det var då jag bara sa precis som det var, som det är:
" - nu har jag fått nog! Jag tänker inte leva med dig så länge du har en kärleksaffär med alkoholen. Om du gror jag är blind alternativt dum i huvudet så ska du veta att det är jag inte. Du kan lika gärna ha dina vindunkar i soffan, så slipper du resa dig upp varje gång du ska dricka.
Gör som du vill, nu är det nog. För mig."
Och vet ni, det känns så skönt, så befriande. Jag känner mig lätt.
Ansvaret och problemet ligger nu faktiskt hos den som kan och ska ta hand om det- nämligen hos min man. Och det känns skönt.
Vi har kunnat prata om svåra saker under den här veckan. Jag har fått veta mycket om hur han känt. Hur mycket skam och förnekelse som han bär på och som han nu verkar förstå att han måste ta itu med. Och då är det inte pga eller tack vare mig utan han känner det själv.
Igår sa han, efter att han kommit hem från AA, att han är tacksam för att jag kommit på och konfronterat honom med all den gömda alkoholen.
För mig har något mycket viktigt hänt, nämligen detta:
- ansvaret ligger inte hos mig, utan hos min man. Vilket vi nu lyft upp i ljuset.
- han förstår att kombinationen vara min make och samtidigt välja alkoholen, den finns inte.
- nu är jag färdig med lögner.
PUNKT.

Som Mulletant säger. Gå nu eller ställ ultimatum, mig eller spriten.

du kommer att backa och ta tillbaka allt du sagt vilket inte alls är omöjligt.
Så har du faktiskt i flera timmar stått på dig och växt.
Men det är ju det som är det svåra.
Att stå på sig och inte vika ned sig för husfridens skull.
Eller för ilskans skull,eller det dåliga samvetet.
Utan bara enkelt uttrycka sin egen ståndpunkt utan ilska eller annat.

Lycka till.

sätta gränser.
Och det kan man ju ibland klara rätt bra.
Jag lämnar dig om du inte söker hjälp.
Jag skiter i dig på festen om du blir för full,eller vad det nu kan vara.

Men att istället sätta den gräns som är passerad för längesen när man är med någon som dricker blir omöjligt.
När gick gränsen för vad som är acceptabelt?
Vad hände med en som gjorde att man flyttade gränsen då man märkte att den klevs över gång på gång?

Jo man urholkas och självvärdet och tryggheten i att man har rätt till vissa grundläggande saker i en relation sätts ur spel.
Det är ok att bli skälld på i fyllan.
Det är ok att ta hand om en människa som är bakfull,självömkande och inte kan utföra ett vettigt handtag på flera dagar osvosv.

Någonstans där så passerar man nog både sin egen och den drickandes gräns.

Det är inte längre ett respektabelt liv man lever och det man kanske en gång såg som självklart i en relation har för länge sen smugit ut genom bakdörren.
Och samtidigt försvinner då också stora delar av ens känsloliv,drömmar ambitioner och sunt förnuft.

Men när det sakta kommer tillbaka,när man vågar sätta ned foten och stå kvar vid det så byggs man sakta upp igen.

Jag har precis hittat en ny ingrediens i min nya kärlek.
Han ser mig.

Inte arbetsmaskinen,älskarinnan vännen eller någon annan roll jag spelar eller försöker spela.
Utan han ser faktiskt mig,under alla lager som jag med åren lagt på mig själv för att kunna fungera och tro att jag duger.
Han låter min duktiga flicka vara där,men bekräftar henne inte.

Han bekräftar mitt sanna jag med sin värme i blicken och oftast när jag vågar blotta mig och visa hur svag jag egentligen är.

Och det skrämmer skiten ur mig.Ska han verkligen tycka om de mörka vrårna och den kärlekstörstande,nej utsvultna människa jag är.
Eller ska han inse vilken fälla han trillat i och dra sig ur medan tid är?

Så går de icke uppbyggliga tankarna.
Däremellan syster duktig och syster värdelös så finns då lagoma Ullabulla som kan se var hon nått och som kanske,men bara kanske är värd att hålla fast i.

Och min något tilltufsade nya kärlek står fast och kvar.
Fortsätter bygga på sig och sitt och låter mig fladdra mellan dessa ytterligheter att vilja släppa honom eller älska honom till döds.

Det kan inte vara så lätt att vara i relation till en tillfrisknande medberoende heller,trots att vi tror att vi är så djla bra :)

Så bra att du hittat hit och så bra att du söker hjälp och berättar i så god tid! Många som hittar hit har levt ett antal eller många år i relationer som präglas av missbruk. Läs omkring här i trådarna så kommer du att känna igen vad det handlar om. Tyvärr måste jag vara brutalt ärlig vad gäller din avslutande fråga. Du kan inte få honom till att förstå, det måste vara hans egen insikt, hans egen vilja att förändra och hans eget (tuffa) jobb att bli nykter. Vi är många, många här som tvingats göra den insikten. Efter bara tre månader med så allvarliga och jobbiga händelser vill jag ge dig ett råd som jag sällan ger: lämna den mannen nu!
Läs här så tror jag du inser att alkoholen är en mycket mäktig motståndare! Allt gott! / mt

Att han fysiskt hindrar dig när du vill gå, sliter ner dig och tvingar dig att lyssna när han anklagar dig, att han är så instabil i sinnesstämning och inte alls förstår dina reaktioner från timme till timme... Det är allvarliga signaler. Vi är fler här som känner oro och ber dig ta signalerna på allvar! Ta emot hjälp och se till att du kommer i säkerhet!
I bästa välmening! / mt

Hej Livrädd.
Det primära är att du sätter dig själv i säkerhet. Ditt inlägg andas lite uppgivenhet, känns det som. Hoppas jag har fel.
Om du helt enkelt skulle lämna dina hästar tills du får tag på stallplats åt dem, hur skulle det funka? Skulle din sambo skada hästarna, tror du? Är det realistiskt? Är det det som får dig att tveka, att du misstänker att han kommer att skada dom? Hur uppför sig hunden mot din sambo när han är aggressiv mot dig? Försvarar hunden dig?
Du vill sköta det här utan att begära hjälp av andra men som jag ser det är det mycket svårt, ja omöjligt. Du har fått erbjudande om hjälp. Tag emot hjälpen!!
När du har flyttat, varför inte kontakta sambons syster igen och berätta allt för henne, även om sambon har förbjudit dig, och även hon 'står på hans sida', som du har skrivit. Hennes vetskap kan troligen hjälpa djuren. Hon kommer säkerligen att kontakta honom, åka dit och kollar av automatiskt hur djuren har det. Rent allmänt har människor lättare att polisanmäla misshandel av djur än när det förekommer i familjer. Precis som om att man är känsligare för djurs situation. Hon vet kanske ingenting om hans hälsotillstånd?
Men, som sagt, det primära är DIN akuta situation.
Sätt dig i säkerhet! Vänta INTE! Vem vet, kanske det slutar med att du får huset och stallet och det är din sambo som ger sig av. Han behöver ju inget stall. Han behöver vård.
Ursula

Hävdade också min känsla idag, gentemot sambon. Man kan säga att jag gjorde en "Ullabulla" då:-).

Nu vet jag inte vart det hela landar ännu. Han for hemifrån förut och vi är inte så bra på att tala med varandra, som du och din käraste tycks vara.

Och jag känner mig som en kärringjävel som inte är värd någon kärlekspartner överhuvudtaget!

Ja, faktiskt.

Men jag visade lite hur jag kände, och det var ingen lögn och - förutom ett överilat tillmäle i ordväxlingen - ingenting han borde kritisera mig för. ..tycker jag då!

Han försöker trycka ned dig mentalt och han beter sig som en översittare så jag hoppas för din skull att du kan lämna honom snart.

Förstår att du har ett helvete. Han är självcentrerad och ur balans ( understatement) av sitt drickande. Du visar att du vill vara själv och kan sysselsätta dig själv, i hans ögon så behöver du inte honom. Han känner sig dålig och skäms innerst inne över hur han är pga sitt missbruk. Det här är så jobbiga känslor för honom, så de trycker han undan så gott det går. En försvarsmekanism är ju att projicera sina dåliga känslor på någon annan. Det gör han mot dig, du ska också må dåligt liksom.
Du gör tyvärr det möjligt för honom att ha detta dåliga beteende. I hans sjuka värld är du ett hot mot honom. Ett råd, skit i honom lämna honom medan du kan. Han kommer inte att förändra sig och om han kommer till insikt så är det först dä du har lämnat....
Så tufft, jag förstår det, men just nu låter du honom hålla i taktpinnen. Hans enda mål är att få dig att känna dig dålig, ensam, beroende av honom och oförmögen att bli chef i ditt eget liv. Han tycker det är toppen att du tvingas till ett luv med honom pga djuren, det är hans sista halmstrå.
Beslutet ligger kort och gott hos dig.

Efter en "lugn" period blev det rejält bråk igår igen. Jag hade varit ute och ridit under kvällen, kommer in och hänger upp lite tvätt. Under tiden lyssnar jag på min ljudbok. Jag står ju ändå där ensam, så vad spelar det för roll? Då kommer han inrusande och börjar gapa om varför jag alltid måste gå med det i öronen osv. Jättesur för att jag har sysselsatt mig själv och varit ute och ridit, medan han själv bara har legat i soffan sen han kom hem från jobbet. Förmodligen i sällskap av ett flertal öl. Ska jag behöva fråga om lov om allt jag gör? Han tvingar mig återigen att sitta vid köksbordet för att lyssna på alla mina fel och brister. Allt är mitt fel, jag är så sur hela tiden och han har verkligen försökt visa mig hur mycket han älskar mig. ???? Jag fattar ingenting och jag blir vansinnig. Men ju argare jag blir desto värre blir det. Jag försöker gå därifrån, men då sliter han ner mig och tvingar mig att lyssna till hans anklagelser. Därefter är det garaget en timme ungefär, varpå han kommer in och är kramsugen och inte alls förstår varför jag vill vara ifred och sova.
Jag sitter här och funderar på hur jag ska få med mig tillräckligt mycket grejer härifrån + mina djur. Han verkar tro på fullt allvar att vi ska fortsätta så här.

Roligt att höra! Du har visst lärt känna dig själv så väl, att du nu kunnat o vågat prova en ny, bättre väg!

Det där samtalet utspelades hos oss ett antal gånger. Märkte att jag drog efter andan när jag läste att han frågade om lov att få dricka en öl... Men du föll inte i fällan! Det kan aldrig bli ditt ansvar. För min del trodde jag en kort tid att det skulle fungera att dricka två glas vin till maten vid speciella tillfällen. Det fungerade vid tillfället men sedan fortsatte han att dricka följande dag också. Och då kan sägas att min man aldrig hann falla riktigt djupt men, i mina ögon, var det sluttande planet ganska brant när han steg av. Det lyser av vita knogar, påtvingad nykterhet, när jag läser ditt inlägg. Du verkar ha bra koll, du fixar detta! Önskar dig en bra helg! / mt

De kom i alla fall - följdfrågorna! Jag hade det på känn. Han har jobbat på kvällarna denna veckan så vi träffas knappt då, men i förrgår stannade jag uppe.

Det började med att han sa att han hade haft en jobbig och stressig vecka, så han frågade mig om det var ok om han tar en öl till maten på fredag. Han sa att han tyckte att han var värd det då han hade jobbat så hårt. Jag stod där frågande, och svarade så klart att det inte var ok! Vi hade en överenskommelse att han skulle vara vit i en månad. Han tyckte inte att det gjorde något! Jag sa att det kan ju inte jag bestämma, det är ditt val men då håller du inte vad du har lovat. Jag frågade återigen om han inte klarar av det pga att han är beroende och har ett sug. Detta förnekade han. Han hade inga problem med att kontrollera sitt drickande, och att han kan sluta när han vill och kan hantera det, bla, bla, bla. Jag sa till honom att han skulle gå in på nätet och kolla upp det här med att han faktiskt är i riskzonen varpå han svarade att han hade gjort och han hade minsann inget riskbruk. Han gömde ju inte flaskor, t ex. Det är jag som överdriver.

Han frågade även om jag har berättat om hans problem för någon. Jag sa att jag har berättat för min mamma och bror. Han blev upprörd, och sa typ att jag hade skämt ut honom och smutskastat honom. Då berättade jag att även vår 18-årige son vet. Då blev han märkbart tagen faktiskt. Jag sa till honom att vår son hade märkt det under en längre tid, och att om även sonen delar min uppfattning så måste du inse att du har problem! Han sa att han skulle prata med sonen (vet inte om han gjort det ännu, men jag ska höra med sonen sen).

Summa summarum blev i alla fall att han ska vara vit i en månad, men han gjorde ju klart för mig att han minsann ville kunna dricka kanske fyra öl till helgen och kanske mer till fest! Fest är en helt annan sak (dock inte i hans fall i mitt tycke), men han dricker ju alltid själv hemma.

Det är en väldigt spänd stämning här hemma, och frågan är hur länge jag står ut...

Till dig Javafan är det bara en sak för dig som återstår: Försök att prata allvar med din fru och ställ ultimatum - sluta att dricka och röka annars flyttar du och ditt barn. Detta kommer förmodligen inte att fungera, så i slutänden blir det att ni skiljer er, och hon kan se i stjärnorna efter att få träffa sitt barn då hon är missbrukare. Detta är inte ok från Socialtjänstens sida, där är nolltolerans för missbrukande förälder att träffa sitt underåriga barn. Jag vet detta av erfarenhet då en mycket nära manlig släkting har gått igenom detta, och nu bor hans dotter hos honom permanent. Jag vet att det blir tufft för dig, men det är, som jag ser det, enda utvägen.

Hej Blåklocka!
Jag blir glad. Det verkar som om en dörr öppnas för er (nu viskar jag bara). Det ger en ett slags hopp.

Det kan vara början på en bättre väg. Önskar er en fin helg! / mt

Godmorgon!
Den senaste veckan har verkligen varit turbulent.
Jag och min man har någon form av botten då jag talat om precis hur jag känner det och hur hans alkoholmissbruk påverkar mig och min son.
Min man å sin sida har samtidigt varit väldigt öppen och ärlig i hur han känner inför sitt drickande. Han har betättat on skammen, rädslan och själväcklet han känner. Han säger att han har en plan för hur han ska göra och vad han bestämt sig för.
Jag å min sida säger till honom att jag ju blir lättad om det är som han säger men att jag inte riktigt tror någonting just nu. Jag har också varit tydlig med att jag inte riktigt litar på det han säger att han inte ska göra det för min skull primärt. Han vet också att jag letar bostad och att jag stöttar hans beslut och det arbete han har framför sig. Dock har jag klargjort att kanske räcker inte min kärlek jag vet inte om den tog slut någon gång under tiden han har supit sig till en känsla av frihet och kontroll.
Vi får helt enkelt vänta och se.
Både han och jag är nu mycket nakna och sköra.
Jag känner ändå att det var starkt att få höra honom berätta hur han stått i garaget och gråtit samtidigt som han druckit ljummet vin direkt ur vindunken.

Har jag på allvar börjat säga ifrån.
När mina gränser passeras och jag känner mig kränkt eller inte lyssnad till.
Att till sist känna inifrån och ut att jag är en människa som är värd att respektera.

Efter incident med min nya kärlek så brann jag av helt då han valde att lägga skulden på mig för hela situationen fast jag försökte vara saklig och argumentera.
Men visst var jag arg och överreagerade över den situation som blev.
Men just att jag i efterhand stod på mig istället för att svälja acceptera och gå vidare med klumpen i magen.

Det gick så långt att vi tom bröt i några dagar.
Sen satte vi oss då ned och pratade i två kvällar och la alla korten på bordet.
Jag med rädsla pga djupa sår och han med sin otillräckliget pga det liv han lever som ställer stora krav på honom.
Men kärleken den finns där och gjorde att vi kunde mötas i ett lugn och samförstånd.

Detta scenario hade inte varit möjligt för några år sedan.
Antingen hade jag brutit för att aldrig mer gå tillbaka eller så hade jag tagit all skuld på mig själv och fortsatt leva i konflikt med mitt känsloliv.

Tack Sverige för att hjälp finns att få när man inte mår bra.
Utan min medberoendeterapeut som pekar på vad jag gör fel och varför jag borde hålla fast vid min nya sunda man så hade jag inte klarat denna kris.

Är familjerådgivningen rätt väg att gå?
Jag frågade familjecentralen i vår kommunen men de tog bara emot pat när det gällde barnuppfostran.
Jag vill att nån oberoende ska sitta med och hjälpa mig att få fram att det inte är okej att va berusad när man är med sitt barn.
För hon lyssnar inte på när jag säger det. Skyller på min uppväxt.

Jag har tagit upp min frus alkohol- och drogberoende vid ett flertal tillfällen. Hade också erfarenheten att det inte blev så mycket följdfrågor, de första två gångerna.
Sen när hennes drickande och rökande eskalerade har jag blivit mer och mer arg och dragit mig undan, vi har det inte så bra i övrigt i vårt förhållande pga detta. Vi kan prata med varandra längre, tolkar varann fel och sånt. Därför har jag slutat att säga till när jag tycker nåt är jobbigt. Även små saker som vem som ska tvätta osv.
Nu på senaste tiden har jag blivit så arg att jag kokar när hon bestämmer sig för att röka på eller dricka sig berusad när sonen fortfarande är uppe och leker, att hon har kommenterat det tillslut (senare på kvällen). Då brister det för mig och jag öser ur mig hur sjukt jag tycker det är.
Då är hon ju alltid full så de samtalen blir inte så konstruktiva.

Häromdagen när jag varit så arg flera dar i rad och i princip bestämt mig för att flytta isär, bestämde jag mig en morgon att jag orkar inte vara arg längre.Om hon bara kan inse vad som är problemet skulle vi ju ha det bra.
Jag gick upp och sa det till henne. Hon kontrar med "jag förstår inte hur du orkar va så arg hela tiden".
Då blev jag superarg igen. Jävla idiot! Är du helt dum i huvudet?!
Hon fattar fortfarande inte vad som är grejen fast jag sagt det uttryckligen flera gånger "det enda jag har problem med är att du röker och dricker för mycket och framför vårt barn."
Hur tydlig kan man bli?
Hon tror att jag är arg för att hon inte hjälper till tillräckligt hemma och sover för länge på sina lediga dagar.

Och sen har hon några nyktra dagar och jag glömmer bort allt det där.

Tack linker för ditt svar. Skönt att det ändå blev bättre för er. Just nu är det ju lugnare även för oss. Han mår bättre när han har något att göra... Han dricker fortfarande ungefär samma mängd men är ändå "hyfsat"trevlig då. Men kärlekslivet har liksom upphört... Jag tycker ju fortfarande om honom när han är nykter men inte den personen han är när han dricker. Det är så mycket som blivit förstört. Just nu vet jag inte hur jag ska göra. Måste fråga honom vart han gjort av brevet?Om han har tänkt göra något åt det? Än har jag inte vågat ställa ultimatum familjen eller spriten?Barnen säger att om vi skiljer oss kommer dom inte träffa sin pappa så mycket. Det är ju jag som ställt upp för dom i alla år... Har ingen aning hur det är om fem år? Har vi skilt oss eller har han blivit sjuk av sitt missbruk? Han kanske är död? Kommer jag att orka ? Jag kanske blir sjuk? Nej nu börjar jag fundera för mycket igen... Kramar!

Hej Blåklockan,

Måste ge dig samma råd som vår fina Mulletant - läs på de andra sidorna här på forumet. Det kommer hjälpa dig att förstå alkoholismen och att du tyvärr inte kan göra så mycket. Inte mer än att ta hand om dig själv och din son. Din man måste, återigen, inse att han har problem och det du säger kommer antingen rinna av honom som vatten på en gås eller kastas i retur på dig själv. Det är sorgligt att inse det. Och jobbigt, jävligt och tungt.

Jag har själv varit medberoende. Riktigt djupt och illa till en man som var ganska svårt skadad psykiskt. Han var inte alkoholist (då), men hela min värld kretsade kring att han skulle få må bra. Same same but different. Naturligtvis var det alltid mitt fel att han mådde dåligt, om jag bara var snällare, mer förstående, mjukare, hårdare, tuffare, vekare, starkare, svagare ... så skulle han inte ha några problem. Men inget av det jag gjorde hjälpte eller räckte till. Det bröt ner mig fullständigt och trasade sönder hela min självkänsla. Det är alltså inte så enkelt att se på sin situation med klara ögon när man är mitt i det. Man vill ju gärna tro att man kan "rädda" honom... Men den enda räddningen som betyder något i längden är att den sjuke/sjuka SJÄLV VÄLJER att ta tag i sitt liv.

Du frågar "Hur vet man som anhörig om en alkoholist menar att han vill skuta eller om han bara vill " köpa sig tid" genom att söka hjälp?". Jag skulle vilja säga att det vet du inte. Det vet du aldrig. Och tyvärr vet nog inte alkoholisten det heller. Jag tänker att du själv behöver välja. Orkar jag stanna kvar och bevittna eländet? Eller vill jag skapa mig ett bättre liv för mig själv? Jag kan själv tänka mig att om någon tjatade/hotade/vädjade till mig att jag skulle sluta dricka, så hade jag inte brytt mig ett skit. Så stark är självförnekelsen. Men om jag faktiskt blev lämnad ensam, på riktigt, så kanske kanske skulle jag ha valt att ta tag i mitt liv. Förstår du hur jag menar?

Varm kram till dig

Så innerligt väl jag förstår att det känns hårt att läsa det Muränan skrev.... från 'den andra' sidan. Jag, som hör hemma här, instämmer i varje ord. Jag har varit där du är och de senaste åren - när jag tänker tillbaka - gjort en nästan ofattbar resa där jag lärt mig så mycket om missbruk och om medberoende. Idag är min man nykter sen flera år, vi lever fortfarande tillsammans och har ett bra liv. Vändningen för oss kom efter att jag faktiskt gick i avsikt att lämna, först då insåg han 'verkligheten'. Så länge jag bara hotade betydde hoten ingenting. Den genuina förändringen - för hans del - kom mer än ett år senare då han tog ett återfall och därefter sökte sig till AA.
Mitt verkliga förändringsarbete kom ännu senare då jag sökte mig till Alanon och på riktigt började få insikt i (nu måste jag tänka och söka orden) ... i mina medberoendemönster och -beteenden. Iofs var jag på god väg efter att ha läst och skrivit här och fått 'brutalt sann' men kärleksfull respons av samma slag som du fick av Muränan igår. Kanske jag skrev det redan, men i så fall tål det att upprepas; mest har jag lärt mig genom att läsa på missbrukarsidorna här. Ovärderligt.
Jag kan så väl känna mig in i din önskan om att bara ha ett lugnt liv. Så väl. Så många gånger jag själv gick igenom den där turbulensen-beslutsamheten-våndan-tvekan-och till slut uppgivenheten. Varje gång, tänker jag nu när jag ser tillbaka, förlorade jag en bit av mig själv. Men.... det är möjligt att ta - eller återta - makten över sitt liv. Det är sant. Jag och många andra har gjort det. Kram, kram / mt