Senaste kommentarerna i forumet

Jag ramlade in på denna sida och fann din tråd. Våra situationer är rätt olika på sätt och vis men blev väldigt berörd av dina inlägg.

För mig är det pappa som har problem. Jag förstod inte förrän jag var ca 20 år att han verkligen hade problem. Då hade jag bott hemifrån ett tag och lärt känna en annan vardag och började inse hur mycket hans livsstil påverkat och begränsat mig. Jag har länge tyckt att sättet han betett sig på mot min mamma varit skevt. Skäms nästan för att drömma om att mina föräldrar vore skilda (det verkar vara en sån sak man inte ska vilja), men jag önskar verkligen att min mamma skulle göra som du. Det är helt enormt vilken styrka du har uppbådat genom att lämna din man. Har ju egentligen ingen aning om hur ditt liv är, men jag tror att det är helt rätt att gå. Både för dig, dina barn och relationen mellan er.

Vad som är rätt för en alkoholist, det orkar jag faktiskt inte ens tänka på. Jag är en människa. Jag har drömmar och mål i livet. Säkerligen har du också det. Min mamma har det. Kanske har din före detta man struntat i dina liksom min pappa har ignorerat min mammas.

När jag tänker på de 18 år jag bodde under deras tak så förstår jag att jag inte var mig själv. Idag är jag på många sätt en helt annan person. En person som min pappa inte känner överhuvudtaget. Min mamma har jag en bättre relation till, men när vi ses känns det som att jag får lirka en bra stund innan den person hon faktiskt är skymtar till. Det är förjävligt hur han påverkar henne. Hon förlorar tron på att hon kan göra saker. Jag ser ångesten över allting i hennes ögon och hör den i rösten, även när hon försöker verka glad. Tänk om hon hade kunnat haft en vardag där hon kunde bygga upp sig själv. Vi hade haft möjlighet att ha en helt annan relation. Inte nån dans på rosor men en ärlig chans. Tänk om hon kunde sova på nätterna. Tänk om hon kunde vakna på morgonen och äta frukost i lugn och ro, utan någon som stormade in i köket utan att titta på henne. Utan någon som suckade så fort hon drog ut en stol på fel sätt. Tänk om hon mådde bra.

Jag önskar verkligen att hon ville lämna honom och är därför så glad för din och dina barns skull att du tagit det här beslutet. Mår illa när jag tänker på hur en persons livsstil kan kväva en. Dra ut luften och liksom pressa en mot väggen. Är så trött på att fundera över om den här personen bryr sig om sin familj överhuvudtaget. Är så trött på att leta efter människor i min familjs ögon och bara hitta en mur av oro.

Jag tror inte att du hade kunnat stanna hos din man och varit lycklig efter 20 år av medberoende. All manipulation, alla lögner och löften som blivit totalt ignorerade gör ont. Hur ska man kunna bygga upp förtroendet för någon som inte förstår att det är så förlorat att man inte kan börja från 0? Att förtroendet ligger back liksom. Jag är av åsikten att din man har förbrukat sin rätt till ditt förtroende. Det kanske låter hårt och jag känner ju inte er men jag tycker inte att han har rätt att kräva ett skit av dig. Alkohol tycks skapa någon sort socialt tunnelseende. Har flera vänner vars pappor är alkoholister. Vet att vi är fler som upplever att de förminskat och varit allmänt förjävliga mot vår mamma. I och med att du lämnar din man så visar du också dina barn att en relation där man blir utnyttjad inte är en bra relation. Trots att man älskar personen som utnyttjar en. Jag tror att din ärlighet, ditt mod och din självrespekt kommer att vara bra för dina barn och deras framtida relationer.

Vill även tillägga att jag förstår den känslomässiga manipulation han utsätter dig och dina barn för. Min pappa brukade med jämna mellanrum få mig att trösta och tycka synd om honom. I situationer där han betett sig som en idiot kunde han få mig att tycka synd om honom och ta avstånd från den som han tyckte var "dum". Tror att han misstolkar sina skamkänslor för sårade känslor. Han tycks vara så övertygad om att han är felfri. Eller så låtsas han för att dölja sina misstag och för att bevara sin stolthet och status. Mår illa när jag tänker på detta idag. Men idag lyssnar jag inte på hans babbel. Försöker behandla honom hövligt, men han är inte min förälder.

Hade tänkt att skriva ett kort litet inlägg egentligen men det landade i ett maraton. Vet att våra situationer ser annorlunda ut men tänkte att denna vinkel kanske kunde stärka dig i ditt beslut.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du hittar en vardag som du trivs med och som gör dig lycklig. Vill ge dig en kram med styrka för både härliga och jobbiga stunder. Låt ingen få dig att glömma bort att du är värd lycka och kärlek.

Tack för det du skrev Muränan.
Såklart känns det så hårt och liksom tröstlöst det du skriver. Hur vet man som anhörig om en alkoholist menar att han vill skuta eller om han bara vill " köpa sig tid" genom att söka hjälp?
Jag är så förtvivlad. Jag vill ju inte skilja mig, orkar inte det en gå g till. Samtidigt förstår jag ju att det är bortkastade år om framtiden kommer att se ut som det är nu.
Jag vill bara ha lugn och ro.

Tack för ditt inlägg och det är precis vad jag frågade! Vi som arbetar här har ett visst ansvar för vad som publiceras och arbetar ständigt för att göra forumet bättre, säkrare och hjälpsamt. Era erfarenheter och tankar är ovärdeliga i det arbetet.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Om jag förstod rätt så undrar ni om vi 'här ute' har tankar om oro när det blir tyst i en tråd där vi 'känner' att risken för våld är uppenbar. Det är subtilt och inte så lätt att formulera det jag vill säga, men mitt svar är Ja! Jag oroar mig när det blir tyst och jag vet att andra gör det också. Det har funnits tillfällen under de år jag läst & skrivit här när vi varit flera som närmast 'vakat över' nån person, när vi känt av akut fara. Det har hänt att vi kommunicerat med kvinnor som stängt in sig i badrum eller sovrum men haft svårt att komma till det avgörande beslutet att gå.
När en känner genom cyberkommunikationen att atmosfären är så laddad blir jag orolig. Och naturligtvis än mer orolig om det blir tyst. Då vet en ju inte vad som hänt. En gång skrev jag att det verkligen händer att kvinnor dödas i sina hem och den jag skrev till tackade flera gånger då det hjälpte henne till ett avgörande. Det är sånt jag inte gärna skriver men det är en sorglig verklighet att sånt händer. Nu blev det mycket och långt men det är frågor som ibland här tyngt mitt hjärta. Tack för er fråga, hoppas jag förstod den som avsett. / mt

Jag vill börja med att säga att du är modig och klok som tar din oro på allvar. Du har haft det tufft under lång tid och det påverkar dig på många plan. Du skriver vid ett par tillfällen att du är en person som gärna vill lösa dina eventuella svårigheter själv vilket får mig att känna en stor respekt då du i detta fall göra annorlunda genom att be om stöd. Dina reaktioner är normala, många i liknande situationer bär sina berättelser och liv ensamma. Man vill skydda eller kanske slippa tynga andra. Samtidigt är det först då vi berättar som vi ger människor möjlighet att hjälpa vilket många mår bra av!

Det du redan gjort är att skriva här, du har talat med en vän, du har talat med en bekant som är polis, du har ringt kvinnofridslinjen och du har ordnat med annat boende.

Fantastiskt!

Och avgörande.

Vi på alkoholhjälpen ser att du fått många bra råd av andra användare och vi håller med. Att ha en nödplan och en packad väska är ett mycket bra råd. Att berätta för så många som möjligt som du litar på är ett annat mycket bra råd. Och framför allt att ha regelbunden kontakt med kvinnofridslinjen och att undvika att var ensam med honom.

Vad jag vill förtydliga just nu inför din flytt är att det finns skäl att vara extra försiktig. De ord du nämnt i samband med din partner är bland annat kontroll, tvång och vakta. Du berättar även att han är våldsam och ombytlig i sitt humör. Han har länge slagit sönder saker och nu har han gett sig på dig. Detta signalerar fara och personer med ett stort behov av kontroll i kombination med våldsamma tendenser kan eskalera sitt uttryck vid hot om förlust av just kontroll. Alkohol ökar risken.

Vad jag också vill säga är något Aeromagnus var inne på. Ibland får vi inlägg som berör och aktiverar vår oro på olika sätt. Naturligtvis har ni användare inget ansvar för andra användare eller någon plikt att skriva här men jag vill ändå nämna till er alla att när det blir ”tyst” i en tråd som handlat om hot och våld så oroar vi oss. Har ni andra idéer eller tankar om det?

Livrädd: Du är på väg nu, som du skrev i första inlägget det är en skillnad i relationen och du har nått ett vägskäl som innebär att du inte längre vill gå på den väg som din partner valt.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej
Så sorgligt med din mamma och jag hoppas att hennes utlandsresa inte ställer till det för hennes tillfrisknande. Hon har ju kommit igång med behandling och allt.
För din del hoppas jag innerligt att du kan leva DITT liv tillsammans med din flickvän. Det gäller även för din syster, att hon kan leva SITT liv.
Du har varit kapabel att söka hjälp vilket inte alla människor är kapabla till. Den förmågan är det som kommer att hålla dig på rätt köl i livet. Du VET att det går att få hjälp, och så det svåra ibland: man måste VILJA ha hjälpen från en annan människa
Du skall vara koncentrerad på dig och din flickvän, det är ni som är huvudpersonerna. Din mamma har SIN väg, hur hårt det än kan utveckla sig ibland, och jag hoppas att hon fortsätter med det hon precis har påbörjat för att bli frisk.
/ Ursula

Hej Reimar
Jag fastnade vid det du säger att du trodde att det skulle komma följdfrågor. Den smärtsamma erfarenheten jag har gjort är att det i princip ALDRIG händer. Och det är hårt att ta. Nej, vardagen fortgår bara som om ingenting har hänt. Han bara anpassar sig lite, ändrar kurs någon grad och så är det full gas framåt ditåt istället. Vart det bär spelar ingen roll. Jag tyder samma sak i ditt tidigare inlägg när du förväntade dig ett ramaskri från hans sida efter att du hade konfronterat honom. Han hade svarat lugnt, sade du, dvs. han anpassade sig efter situationen, som jag ser det. Allt för att kunna fortsätta dricka.
Just det här, att man blir stående med en hop frågor och undringar i huvudet, är det jag tycker är bland det allra hemskaste med livet tillsammans med en 'beroendemänniska' (när det inte är akuta katastrofsituationer på gång). Bara grymtningar, kommentarer som förminskar en, oförstående-miner till svar. Samtidigt som han kanske förväntar sig att man fortfarande ska vara kär...
Så att, jag tror att han är i en annan dimension och skulle bli förvånad om du fick någon 'feed back' från honom.
Men jag kanske har fel. Kanske inte alla är som min.
Ursula

Jag har under några år skrivit mycket i min egen tråd som anhörig. Nu har tillvaron blivit bättre men jag läser ändå ofta andras berättelser. Din historia är nästan exakt som min. Jag har gått igenom allt det där. Aningen som blir till visshet: han, min man, är faktiskt alkoholist?! Förnekandet. Skammen. Anklagelserna. Ältandet. Vad ser de vuxna barnen? Vad märker grannarna? Mina egna kluvna identiteter och masker.
Hans ilska då jag tog kontakt för att få hjälp. Alla försök som inte ledde någonstans.
Det har varit många svåra år men nu har vi funnit någon slags balans. Så sakteliga har läget ändrats och han har fått en egen insikt. Drickandet har inte upphört men numera är det inom rimliga gränser. Min ängslan kommer alltid att finnas, det går inte att glömma somliga händelser.
Men jag tänker också att av våra 40 år tillsammans har 30 år varit bra. Det är dem jag vill minnas.

Nu har första helgen gått utan att min man har druckit någon öl. Han har två öl hemma som han inte har rört, och det går faktiskt över förväntan. Eller??? Jag vet ju inte hur det går efter den här månaden han inte ska/får dricka något. Risken är ju att han faller tillbaka i gamla vanor efter den här månaden. Jag tycker att han är mer irriterad än han brukar vara, allmänt tråkig är han.

Jag trodde att det skulle komma följdfrågor som t ex om jag har berättat för någon om hans problem, men ingenting. Det är precis som att jag går och väntar på att där ska komma något när som helst. Det kändes bra att faktiskt ta upp hans problem med alkoholen, det var som att en sten släppte. Det borde kännas bra, men nu känns det bara som att jag går och väntar på hur det ska bli. OM han klarar denna månaden, tror han att det räcker för mig? Det känns mest som att han gör det för min skull - inte för sin egen. Kan han på eget initiativ ta "vita helger" då och då?

Så mitt räknande av flaskor har övergått till grubblerier om vad som händer efter denna månaden. Jag tänker ju som du Javafan - jag vill inte vara "mamma" till min man och komma med förmaningar.

Svårt det här...

Tack Blåklocka för ditt svar. Det är otroligt skönt att bolla tankar o få råd av er i detta forum. Det är svårt att prata med andra som inte förstår hur det är. Även om några av barnen är vuxna vill man inte lasta dom för mycket... Det är ju ändå deras pappa.Jag har också märkt att det är ingen idé att käfta emot när han är dum o börjar dra igång tjafs osv. Säger att jag inte vill prata med han när han är så o ber han sluta skrika.... Din man har väl ändå kommit till insikt eftersom han går på AA möten. Det är ju bra... Kram!

Ensam är sällan, eller aldrig, stark. Du ska ta emot all hjälp du kan få av dina vänner och du ska vända dig till Kvinnofridslinjen för att få råd om hur du ska få ordning på allt praktiskt som måste ordnas. Jätteviktigt att du är i säkerhet!
Kram, kram / mt

Tack och lov att du har kompisar som ställer upp och hjälper dig. !!
Det är generöst av dem och du har inte råd att rata dom i det här läget. Tvärtom, du behöver all hjälp utifrån som möjligt.
Du är trött men du är ännu inte i hamn så du kan inte vila än!
Jag vet inte hur du ska lösa problemet med dina djur och inte heller med huset ni äger tillsammans. Herregud, det är ju ditt hus också! Och om det finns papper även om hunden! Någon utomstående måste veta hur du skulle kunna gå tillväga. Ring t ex igen till Kvinnofridslinjen. På deras hemsidor står om möjlighet till hjälp i juridiska frågor, vill jag minnas. För det verkar ju som att en del problem du har är rena...alltså, du har inte nycklar till ditt eget hus. Du skulle ju polisanmäla om det var någon annan (än din sambo) som hade fått tag i nycklarna och bosatt sig i huset. Men nu är det din sambo och han bestämmer var och när du får vara i huset.
Ring till någon av dina kompisar.
En kram till dig/Ursula

Åh vad jag känner med dig.
Vilken hemsk tillvaro att leva i stress och oro hela tiden.
Va bra att du har nytt boende snart.Även om standarden inte är den bästa så får du lugn och ro.Du måste bort ifrån honom annars går du under själv.
Men ta hjälp av dina närmaste du kommer behöva det,dom kommer förstå om dom är dina riktiga vänner.
Jag tog hjälp av både lyckopiller och av nära och kära vänner annars hade jag aldrig fixat att lämna och ta rätt på allt.
Vi levde ihop i 28år,tyckte också det var hemskt att lämna huset och allt vi byggt upp tillsammans.Men när han blev förändrad av alkoholen och sedan var otrogen och personlighetsförändrad. Så fanns det ingen framtid tillsammans.
Hans oberäkneliga humör,alla lögner och svek i mångas år höll tillslut på att knäcka både mig och yngsta sonen.
Jag rasade 15kilo tappade också hår och hade sådan ångest.
Idag har det gått snart 2 1/2 år sedan jag stack från huset efter det att han hotat mig och sonen.
Köpte mig ett litet radhus och nu har vi lugn och ro, även om vissa dagar fortfarande är jobbiga och man undrar hur det kunde bli såhär.
Men det går att få sitt liv tillbaka och det har man verkligen rätt till.
Önskar dig all lycka till.Kram

Nu har det gått ytterligare en vecka. Han har inte frågat något om huset, han tror säkert att jag är "nöjd" med situationen som är nu. Han har blivit väldigt mycket duktigare på att smyga med ölen. Garagenyckeln har han alltid med sig, så jag har inte en chans att komma in där. Igår köpte han 3,5:or, säkert för att maskera andedräkten. Efter att jag gått och lagt mig hörde jag att han gick ut i garaget flera gånger. Jag kan inte bevisa det, men jag är säker på att han dricker varje kväll efter jobbet. Säkert inte så mycket, men det är tillräckligt för mig.
Han har gnällt hela helgen för att jag är på så dåligt humör. Jag försöker bara hålla mig lugn, men igår hade jag nästan panikkänslor. Jag tror aldrig att jag har mått så dåligt som jag gör nu. Jag bara väntar på att han ska explodera igen, och hur slutar det då? Jag är nog på det klara med att jag inte orkar fortsätta så här, men jag förstår heller inte hur jag ska ta mig vidare. Vi har alltså varit sambo i snart 23 år (det är lite mer än halva mitt liv) och jag har aldrig bott ensam. Jag kan få tillträde till ett hus att hyra om ca en vecka. Det är inget flådigt hus, väldigt omodernt men allting ska fungera. Det känns som att jag ska behöva ge upp allt jag har byggt upp och kämpat för. Vi har bott i vårt hus i drygt 20 år och renoverat det från grunden.
Jag är också väldigt orolig för hur jag ska ordna det för mina djur. Det hade känts betydligt enklare om jag inte haft dem, men de betyder allt för mig. Jag är rädd för att han inte kommer tillåta mig att ta med hunden, men det är på pappret min hund.
Jag förstår inte hur jag ska kunna ta med mig några saker, han kommer inte att tillåta det. När jag bodde i bilen i somras sa han att jag inte fick komma hem och hämta några grejor när han inte var hemma, då skulle han byta lås. Det är alltså mitt hus också! Nästan allt vi äger har vi köpt tillsammans.
Jag är så fruktansvärt trött, jag känner mig helt utmattad. Jag tappar hår och går ner i vikt. Jag har kompisar som säger att de ställer upp och hjälper mig, men jag vill ju klara allt själv. Jag är inte en sån som ber om hjälp. Jag vill dessutom inte att de ska hamna mitt i detta.
Just nu önskar jag att jag kunde försvinna från jordens yta.

Hej Blåklocka,

jag skriver egentligen på den andra delen av forumet. Ja, jag är alkoholist. Men jag fastnade i din tråd och kan inte låta bli att skriva några rader. Läs om du vill.

Av vad du skriver, så är din man alkoholist. Och ganska djupt ner i skiten. Även om du tror det, så kommer det inte spela någon roll vad du än säger för att försöka påverka honom. Om han inte SJÄLV inser att han har ett problem och SJÄLV väljer att göra något åt det, så hjälper det inte vad du än säger. Kan hända, så menar han allt han säger - just där och då. Men när suget slår till, ja då, är allt annat som bortblåst. Som alkoholist kan man på ett intellektuellt plan förstå att det man gör är fel, men trots det, inte klara av att låta bli att dricka.

Sedan är alkoholisten en expert på att ljuga och manipulera och förvränga både sanningen och verkligheten. Både för sig själv och andra! Han tror säkert på sina egna lögner om att "det inte är så farligt". Därtill är alkoholisten expert på att putta över skulden på andra för att man dricker. Det du kan veta är att det är mycket osannolikt att det är ditt beteende som får honom att dricka vin direkt ur boxen...!

Det är lätt för mig att säga - men lämna honom. Klart att detta påverkar både dig och din son.

Kram och lycka till

Hej!
Jag tycker att det var bra gjort och modigt av dig att kontakta alkoholmottagningen.
Det var ju ingen konstig reaktion från din man heller, då han såg brevet. Jag tror du får tänka att varje påminnelse, påpekande som din man erfar om att han är en alkoholist, det är något han gör allt för att gömma undan inför sig själv. Den så vanliga reaktionen att våra alkoholberoende anhöriga lägger över all skit de känner på oss. Jag har bestämt mig för att då min man skriker att jag är allt från en subba till ett psykfall och allt däremellan, då bemöter jag det med " va bra, men jag pratar inte med dig nu".
Det de säger till oss tänker jag mig att det är till sig själva de säger detta. De gör ju allt för att gömma undan, hålla ifrån sig osv just själva faktumet att de super ihjäl sig och på vägen dit förstör alla viktiga relationer osv.
Detta är ju en fasansfull upptäckt såklart. Bättre då att gömma undan, skylla på den på alla sätt och vis galna kärring som förstör livet för dem.
Försök tänk på det här sättet.
Bestäm därefter om du vill/ kan/ tänker vara en mänsklig soptunna.
Jag bestämde mig i lördags för att det tänker inte jag vara.
Detta talade jag om för min man då han var nykter på lördagmorgon, efter ett suparrace sedan i onsdags.
Jag talade om att jag pratat med min son samt har en gräns, 1/10 då lämnar vi min man.
Sen gick sonen och jag ut ett par timmar.
Igår kväll åkte mannen iväg på ett AA- möte. Detta är så mot alla hans " principer". Väl hemma igen så talade vi för första gången utan den vanliga skiten med alla försvar.
Med min " berättelse " vill jag ge dig hopp och kraft genom att försöka ändra ditt focus bort från din alkoholist till man, han är i förnekelse och gör allt för att hålla det jobbiga ifrån sig.
Göm inte undan det du ser, känner och tycker för att skydda honom. Lägg tillbaka " soporna" där de hör hemma.
Stor kram!

Jag hade samtal med min mamma dagen efter jag skrev här, sen dess har hon varit nykter, och varit mycket mer öppen. hon har gått till sjukhuset och till beroendeenheten. min pappa fick till och med följa med när hon tog leverprover vilken var en trygghet, leverproverna var jättehöga så fanns ingen chans och kunna få antabus nu men fick compral. Hon va på återbesök för några dagar sen och hade sjunkit så går ju åt rätt håll.
hon hade bokat en resa för några veckor sedan med all inklusive som skulle va överraskning till pappa, och fanns ingen chans till ombokning, hon bokade den på fyllan och gjorde precis tvärtom vad vi alla sa vad hon skulle göra. har en väldig orolig känsla för den resan, men jag hoppas för all del att hon klarar den.
Den här sommaren har ju varit kaos, allt med min mamma, men jag har också haft ett spelberoende, nykter 3 månader från det. så just denna period har varit extremt kaos för min del. varje vecka har det varit nya hjärnspöken med mamma och mig själv, Sen vart det ju inte bättre med att min syster brände ut sig på jobbet, mycket tack vare våran mamma, hon har ju fått tagit den största smällen som bodde hemma största delen av dessa 6 år som mamma varit beroende.

Det har ju varit mycket skuldkänslor med min mamma om det varit mitt fel, min mamma har ju använt mitt beroende förut som en försvarsmekanism, att det var minsann jag som hade problem.

jag går och pratar med en person varannan vecka ungefär. det är på sista 1-2 veckorna som känns bra. bara min mamma överlever utlandsresan nu.

/ Danne

Hej... det var ett tag sen. Sista veckanpå semestern tog jag mod till mig o ringde till alkoholmottagningen. Berättade om min man.(Det var jobbigt svårt att prata blir ledsen emellanåt) Hon säger att det är inte mycket man kan göra när han inte själv vill. Bestämde dock att skicka hem papper till mig som jag kunde visa honom......... Han fick själv syn på brevet och undrade om jag blivit sjuk eller nåt? Jag sa att det var till honom... Visade var det var. Han tar brevet och säger att jag gjort bort mig. Vaddå jag tycker du behöver få hjälp att sluta/ minska du mår ju inte bra säger jag osv ..... ....Nu har det gått 2 veckor och han har inte sagt ett ord om detta samtal. Vart han gjorde av brevet vet jag inte heller.... Han fortsätter som förrut. Jobbar o går o smådricker när han kommer hem. Klipper gräset är annars placerad vid tv. Lägger sig kl.20. Helgerna är han gladare. Vi åker till vår stuga. (Han gömmer 3 st flaskor 50 cl starksprit och 6 starköl bland kläderna i hans väska.)Där ute jobbar han med vår gäststuga.Blir lite tjatig emellanåt men sköter sig hyfsat när han har något att göra........Vi har kräftskiva med släkten barnen med respektive och har det ganska trevligt. När vi är ensamma pratar vi inte så mycket med varandra. Det är så mycket som blivit förstört mellan oss. Han kallar mig ofta idiot osv Skriker till mig jag ber honom vara tyst o sluta skrika....Känner att jag mår bättre när jag skjuter upp problemet o inte ältar så mycket. Inte kolla hur mycket han druckit. Göra saker som jag vill o tycker om,men vi har ju ändå ett problem som kvarstår.....

Den senaste veckan har min man druckit 12 liter vin plus 25 starköl 50cl 7,2%. Han har varit påverkad men aldrig stupfull. Inte otrevlig eller annat jag kan klaga på. Eller....... Han har varit pinsam och sagt generande saker. Han börjar dricka ungefär vid 11.00 på förmiddagen och dricker jämt över dagen. Han smyger och förnekar. Livet blir begränsat för oss då vi oftast är hemma och undviker besök. Kommer barn eller barnbarn dricker han mindre och kan hålla skenet uppe.
Är detta ovanligt att kunna fungera med så mycket alkohol? Ellervär det egentligen inte jättemycket?
Frågar förmodligen urdumt men jag är otroligt vilse i hur jag ska tänka

Vi orkar vågar eller kan inte lämna och skyller då på den som dricker för att vi lever ett så miserabelt liv.
Men idag i Sverige är det ingen som behöver stanna i en relation om vi inte vill.

Däremot kanske vi inte orkar eller vågar men det är en helt annan sak.
Tro på dig själv Tösabiten.
Du är värd att få må bra och även dina barn som idag förmodligen inte har någon direkt kärnfamilj att omge sig med som bultar av lycka.

Men när man börjar ifrågasätta så kastar man just mellan dessa två sanningar.
Det är lika bra att jag stannar,konsekvenserna blir för stora för mig eller den som dricker eller anhöriga.
Det är ju bara jag som drabbas och jag kan leva i detta.

Och; Men varför i hela H-vetet stannar jag i detta?
var tappade jag hjärnan någonstans och hur får jag igen den?

Jag hoppas du kan ta mina beska meningar och göra om de till dina.
Jag tittar ofta tillbaka och tänker,varför väntade jag så länge.
Varför började jag känna förakt eller likgiltighet för den man jag en gång älskade djupt.

Jo för att jag hoppades och trodde att det skulle vända.
Och för att man kan inte lämna en människa som mår så dåligt.
Och för att man helt enkelt inte har kraften,modet eller viljan.

Men till sist kom den smygande,byggde ett litet bo i mig och fick sakta växa.
Och även om jag idag inte alls är så mycket friskare alla dagar så lever jag ett betydligt bättre liv.
Men i vilket fall som helst,fortsätt skriva. Det var iaf räddningen för mig.
Att varje dag kunna gå ni här och se att jag inte var tokig,inte trodde fel och att det fanns vägar att må lite bättre.

Jag känner att jag är kort i tonen mot honom. Tittar knappt på honom när han pratar med mig. Bryr mig inte om vad han säger eller pratar om. Så här beter jag mig även när han är nykter. För bara han visar sig så får jag bilderna i huvudet när han lullar omkring hemma, pratar gojja mm. Då hatar jag honom, men kan inte släppa känslan när han är nykter. Han fattar inget. För pratar jag om hur han är när han har druckit så bara går han.
Hade mina barn varit utflugna, då hade jag gått utan minsta eftertanke. Jag tycker om honom om han var som han var förut, men jag tror aldrig han blir densamma igen. Men så fort mina barn har flyttat ut för studier på annan ort, kommer jag våga ställa ultimatum. Nu vill jag inte krångla till deras liv. För om jag lämnar honom kommer jag även lämna den lilla by vi bor i och flytta hemåt mina gamla hemtrakter där jag har mina föräldrar och där jag växte upp. Här har jag inga direkta vänner att ty mig till. Allt jag gör för mig själv gör jag helt ensam med mina hundar. Då är det svårt att inte ha någon som stöttar en. Vill inte prata för mycket skit inför barnen om deras far. När jag blir för otrevlig kan min yngsta son gå i försvar för sin pappa och det sårar mig. De vet inte hur mycket jag offrat för deras skull under deras uppväxt. Alla gånger jag gått hem med dem från en nyårsfest eller kalas för att deras far varit för full för att ta hand om dem och för att de skulle slippa se eländet. Så jag räknar flaskor, håller koll. För en dag ska jag ställa ultimatum, jag eller alkoholen. Men då måste jag vara beredd på att fullfölja och gå om han inte fixar det. Jag är inte redo förrän barnen inte drabbas. Så jag får helt enkelt må dåligt så länge.

Jag tror vi behöver svart på vitt att de ljuger oss upp i ansiktet. Gång på gång. Tills vi får nog. Det är vår spiral ner mot botten. Botten som innebär att vi inser att vi är maktlösa. Det spelar ingen roll hur mycket bevismaterial vi kan hålla fram. De förnekar ändå , alternativ lovar för 100ade gången att sluta. Maktlösheten. Vi kan bara påverka våra egna val. Ingen annans. När den insikten slår oss då når vi vår botten o kan lämna. Tyvärr kunde jag leta flaskor i flera år innan det hände. Tilltron att han skulle vilja välja bort alkoholen var stark. Nästan lika stark som hans förnekande. Att krossa upphittade flaskor bakom hans bil så att han skulle bli kvar hemma funkade inte heller. Inse att den enda makt ni har är över ert eget liv. Alkoholen har tagit era kärlekar som gisslan.

du inte kan låta bli.
Det är medberoendets kärna och mening. Att slippa rikta fokus mot oss själv och istället peka finger på den som dricker.
Och med all rätt,om de bara gav oss lite ro och var nykter så slapp vi ju räkna och kunde rikta om fokus på oss själv.
Det brinner ju uppenbarligen och du försöker hålla koll på brasan.

Men någonstans innerst inne så vet du ju att hur mycket vatten du än häller på brasan så kommer den att fortsätta ryka eller brinna.
Vad händer om du tänker att han själv måste släcka den och du kan faktiskt ägna dig åt höstsolen,eller ett fika med väninnan istället.

Det är det tänket som måste till för att man ska kunna bryta sina egna tankemönster.
I början brukar man bara klara det några minuter,så småningom en halvtimme osv.
Men så småningom sätter sig det här tänket och till slut kan det komma några minuters frid i insikten att du inget kan göra.
Absolut ingenting.

Annat än för dig själv utan att för den skull vara egoistisk eller sluta bry dig om.
Men du kan omfamna dig själv istället och ge dig själv något du mår bra av.

Och i början finns det inget man mår bra av,för man har glömt vad det var.
Gå tillbaka till innan det här började och försök hitta något som brukade ge dig glädje.
Försök plocka upp det igen och se vad det kan ge dig.
Bara ett litet tips från hon som fortfarande inte alls är frisk,men vet att det här faktiskt fungerar,även om man trillar dit igen och igen och igen.

Så småningom får man en liten liten ryggrad som håller även när det stormar.
Som talar om för en vad som är rätt och fel och ger dig andra vinklar än att räkna flaskor och må dåligt.

Oj vad det är svårt. Jag vet inte om jag är ledsen eller glad, lugn eller orolig, uppgiven eller hoppfull. Vad är min framtid?
Jag vet rent intellektuellt att jag tar ansvar för mina val och mitt liv. Varför kan jag då inte finna mig i de val jag gjort.
Min man har druckit bort ca 20 år av vårt gemensamma liv. Drack mycket innan också men då var det inte ett problem för då förstod inte jag. Han har valt bort mig och barnen men "köpt" oss. Vi har inte saknat något mer än en man och en pappa. Jag gick fullt upp i min mammaroll eftersom min man skaffade en övernattningslägenhet på orten där han arbetade. Då kunde han både arbeta och dricka ostört. Han skötte sitt arbete men blev till slut omplacerad och är nu pensionär. Vi hade det lugnt i veckorna men helgerna blev oroliga. Han satt mest framför tv:n och drack. Gjorde bort sig och skämde ut sig. (Hände att barnens kompisar kom till oss olämpligt.)
Han var inte delaktig i barnens aktiviteter eller andra familjeträffar. Jag ljög och kom alltid med olika historier om att pappa måste hugga ved, pappa måste sköta trädgården osv osv.
Alla gick på det. Jag kände mig så ensam och ledsen eftersom jag ibland uppfattade att det räckte inte med att jag kom, avsaknaden och ilskan av en frånvarande pappa var större
Jag blev den som alltid löser andras problem, kommer med tips och råd, ställer upp om det behövs. Jobbar och är plikttrogen. Tränar och lever hälsosamt. Har en mycket nära relation med barn och barnbarn. Sedan barnen flyttade hemifrån och bildade egna familjer "ser" de inte längre problemen lika tydligt. Jag undviker och säga något, säger att jag har ett bra liv, att jag anpassat mig och gör det som jag tycker är roligt....

För fyra år sedan slutade min man helt upp med sitt drickande. Efter en konfrontation. Han lovade att avhålla sig alkohol. Nu är vi snart tillbaka på ruta ett igen. Gränsen har hela tiden tänjts.
Det började efter ett år då han tyckte att han skulle kunna ta ett glas vin eller en öl till maten om det var någon särskild högtid. Gränserna har bara flyttats fram, sakta men säkert.
Nu dricker han ca 2 bag in box (3l=6l) plus ca 25 öl 7,5 i veckan. Han gömmer också både öl och vin. Jag råkade se en gång han kom ut från Systembolaget med en bag in Box i varje hand. Han visade öppet en bag in Box.
Jag upplever inte att han är direkt full mer än kanske en gång i veckan. När han drack tidigare drack han dubbelt så mycket.
Han har varit hos läkare och konstaterat högt blodtryck och hjärtflimmer som han medicinerar mot. Det borde räcka som motivation.
Jag vill konfrontera honom igen, skulle kunna lämna honom och få ett mycket lugnare och roligare liv. Men jag klarar det inte. VARFÖR??????
Jag är så rädd för allt som rivs upp både i familjen och i det materiella livet. Hus ekonomi osv.
I vardagslivet behandlar min man mig som det dyraste han har, han bedyrar sin kärlek och han gör vad han kan för att underlätta min vardag. Jag arbetar heltid.
Jag älskar honom och kan inte leva med tanken på att såra eller svika honom.
Samtidigt går jag och väntar på att han kan dö vilken dag som helst. Han äter dåligt och förutom öl och vin dricker han ca 2l light Cola.
Nu är det så att detta syns inte utanpå honom, han ser "frisk" men trött ut. Har besvär med muskler och stelhet och flimmer för ögonen.

Tack nu fick jag skriva av mig lite.. ?

Nej det hjälper säkert inte att räkna flaskor. Men jag gör likadant. Vill ha ren fakta på att han dricker i smyg, han ljuger och jag har bevis. På något sätt stärker det mig. Säkert helt galet men just nu känner jag mig bättre av att hålla koll. Förhoppningsvis slutar jag men precis som du känner jag mig ledsen och ensam. För ingen vet.