Senaste kommentarerna i forumet

Jag önskar att jag kunde bara strunta i det. Jag önskar jag kunde tänka på mig själv. Jag önskar jag visste vad jag ska göra, hur min framtid ser ut och om han någonsin tänker dra ner på sitt drickande. Ikväll slog han till med ett antal glas whiskey också. Nej det hjälper nog inte, men har nästan blivit besatt av att hålla koll. Tänker inte på något annat på helgerna.
Ska verkligen försöka bli lite mer "egoistisk" och bry mig om mig själv.

Ja du kan inte få honom sluta, han måste ha viljan och insikten själv. Om du mår dåligt när han dricker säg det till honom. Du bör tänka på dig och din framtid.

Jag märker ganska direkt att han blir påverkad. Inte alltid han blir full full men nästan alltid, iallafall på helgen påverkad, han blir inte som vanligt om man säger så.... Ska man kolla film så somnar han direkt!

Nej du gör inte fel. Din man prioriterar drickat. Blir han berusad eller bryter han innan?

Klokt av dig att söka upp en anhöriggrupp. Om du bor i Stockholm är det möten hela dagen imorgon på Malmgården, både AA och Al-anon. Jag har då aldrig förstått att en inte kan berätta för sin partner att en går på möten. Det finns riktlinjer om anonymitet vad gäller person utåt men det uppfattar jag som en helt annan sak. Jag känner flera par som båda går i grupper och det är inte hemligt dem emellan. Med tanke på det du berättat om ert liv ligger det nära tillhands att tänka att det här är ett hugskott inför hotet att du lämnar. Och förresten, vad gör det för skillnad att han ska gå på möte i morgon? Stå fast vid att din gräns är nådd. Han har ändå alla möjligheter att visa att han verkligen slutar dricka, det måste vara hans val och beslut, inte avhängigt av dig. Allt det bästa / mt
PS Här kan du läsa om Alanon http://www.al-anon.se. DS

Hej! Jag känner också igen mig precis, förutom aty min "man" är en fru ;), hon röker också weed och vår son är 1,5år.
Skulle kunnat vara jag som skrivit allt.
Jag har redan släppt bomben en gång i våras, hon fattade inte. Lite senare efter en helt sjuuuk natt tog jag sonen och drog över helgen, sa att jag ville att hon var borta när jag kom hem.
Hon flyttade till sin mamma. Efter några dar skrev hon in sig på avgiftning och slutade röka både nikotin och weed, samt slutade dricka.

Höll i sig ca 6 veckor, tills jag sa att jag inte har nåt problem med att man dricker en öl eller två till maten och så länge hon kan kontrollera det är det ju inget problem. Det kändes innan som att jag liksom hade bestämt att hon inte får dricka, som att jag var mamma till en arg 15-åring, ville bli av med den känslan.

Sen dess har det eskalerat till att nu vara joint förata som händer efter jobbet, sen 4 starköl, inte varje kväll men minst 3-4 ggr/vecka.
Hatar den personen!!

Hej alla som kämpar på!
Nu har det varit samma visa som så många gånger tidigare.
Igår då vi skulle äta middag ,och på något vis i en annan verklighet än våran, fira att vi äntligen är lediga i flera dagar tillsammans att vi som ser samhällets botten i våra arbeten faktiskt ska vara lediga och kunna samla energi i vårt hem, i vår familj.
Nu är ju så att i vårt hem kan man tydligen i te känna sig lugn och trygg.
Jag ska inte trötta ut er med hur min man drack etc.
Imorse hade jag fått nog. Jag levererade det jag hade att säga, nämligen
# nu är det nog
# ditt val står nu mellan ett liv med mig och min son, eller ett liv utan oss om du fortsätter dricka.
# jag accepterar inte några mera lögner.

Det som hände då jag och sonen kom till aka efter den promenad vi varit på, var att min man som vanligt låtsades som om ingenting hänt. Då han frågade om jag köpt någon present till kvällens middagsvärdpar, så svarade jag bara att jag ska inte på någon middag med dig ikväll.
Han bad mig då att lyssna, och han berättade att han skulle på ett AA-möte imorgon kväll kl 19.00. Eg fick han inte berätta det för mig sa han. Är det någon som vet hur det är?
Nu får jag själv ta och leta upp en anhöriggrupp och få hjälp

Jag tycker du ska kontakta som i din kommun. Tänk på att din dotter är inne i en känslig tid samt att skolan är viktig med tanke på betyg så det är viktigt att hon mår och har det bra.

Nej, det hjälper inte att leta efter gömda flaskor. Det jag tror det handlar om är mera en känsla av att få saker och ting att stämma.
Som i mitt fall, eller i vårt fall, så blir det en sådan förvirring inom mig detta att orden inte stämmer överens med det jag ser och är med om.
Min man har ju lovat att inte dricka i smyg, vi har pratat och diskuterat detta så mycket och på ett " nyktert" vis de gånger jag fått nog.
Så kommer då ledigheten och jag märker ju allt eftersom timmarna går hur han går från att vara min jämlike till att bli en svamlande ömsom larvigt snäll till djävulskt elak. Det är nog då jag känner mig så förvirrad och behöver " bevis", förklaring på ett konkret sätt.
Detta förstår jag ju inte är någon förklaring alls, hjälper ingenting!
Jag är så förtvivlad och känner mig så ensam.

vad händer med dig om du slutar räkna ölen överhuvudtaget?
Om du några veckor i sträck fullständigt struntar i hur många öl han häller i sig och om han är nykter eller onykter :)

Att göra så kan få huvudet att klarna lite och få fokus från honom och mer mot dig och vad du ska göra av din dag för att den ska bli någorlunda.

Precis som tråden heter så sa jag ifrån. Då började min man dricka i smyg och gömma sina öl. Han hade massa konstiga ärende till samhället men han skulle egentligen bara till systemet. Detta smusslande orkade han med i några veckor. Nu orkar han inte bry sig utan dricker allt mer öppet för mig igen. Vet inte vilket som är värst, smygandet eller att behöva se eländet......
Han tycker väl han är redig som inte dricker hela veckorna längre. Nu blir det oftast folköl på veckorna frånsett 1-3 öl på vardagarna. Men nu samlar han ihop alla öl och häver i sig dem på helgen stället. Detta ragglandet, svamlandet mm. Han tror inte jag märker något, men herregud! Till och med barnen tycker han pratar rappakalja. Hatar fredagkvällar och lördagkvällar.
Tänker fortfarande att jag tar i lite, överdriver hans problem, men ca 12 öl, 0,5 liters 7.0 på fredag-lördag. Det är sex liter öl! Det är väl ganska mycket eller?
Tack snälla alla ni här för att ni finns, det är skönt att få skriva av sig och få känna att man inte är ensam även om man inte önskar någon annan samma elände. Hoppas ni kan ha en skön helg trots allt!

Frågan är om man orkar leva med en missbrukare? Är en fråga man kan ställa sig. Leta, i vilket syfte? Kontroll? Kontroll i vilket syfte? Ni medberoende vill ha kontroll på något okontrollerbart.

Jag som så många av er här lever i en relation som har gått från jämlik kärlek mellan två vuxna människor till ett ojämlikt ställningskrig med så många lögner och svek.
Jag känner mig så arg och ledsen över detta faktum att min man verkar älska alkoholen mycket mer än allt annat. Han ljuger och smusslar och verkar kunna sjunka hur lågt som helst, bara ingen hindrar honom från att dricka.
Jag förstår det alla skriver att en alkoholist måste själv vilja sluta med att dricka. Att det enda man kan göra är att ställa ultimatum
" välj mellan mig eller alkoholen."
Hur gör man då man själv är rädd och inte orkar lämna?
Jag har separerat tidigare i livet och orkar inte en gång till...
Samtidigt försvinner min kärlek till min man i takt med hans supande. Under de perioder han låtit bli alkoholen pga att jag stöt detta som krav, ja då kommer en helt annan människa fram den mannen som jag älskar.
Tyvärr är det två helt skilda personer...

Jag har nog känt under en längre tid att jag varit "för" ung för att ta hand om detta och har lagt det i min mammas, morbrors och mormors händer. Men eftersom hon kapat banden med dem men inte med mig så har det varit naturligt för mig att försöka hjälpa eftersom jag bryr mig om henne och hennes barn.

Ja både polis,soc och kvinnofridslinjen har blivit kontaktade av mig och flera i min familj men inget händer. De menar att hon måste vilja själv. Men om inte viljan finns men rop på hjälp ändå görs, vad gör jag då?

Jag tror jag mår okej. Finner stöd hos hennes barn/mina kusiner och min mamma. Vi vet att vi inte kan göra just nu mycket mer för henne och det är nog det som tär mest. Att när man behöver hjälpen från ett samhälle som ska finnas där, finns inte stödet..
Det känns som att det skulle vara bra för mig och min nära släkt att prata med andra i samma situationer men jag vet inte var man ska vända sig för det?

Tack så mycket för svar!

//Systerdottern

Hej,
nu har det gått några dagar sen du 'släppte bomben'. Hur går det? Hur mår du?
Ursula

Vilken tuff situation ni befinner er i. Alla inblandade. Jag blir lite nyfiken på vilket stöd er kommun kunnat erbjuda er som föräldrar. Jag vill även nyansera det där med en botten. Ofta går det att hitta en avtagsväg. Det är hoppet om att det finns något annat som kan bli avgörande och inte alltid hur illa man har det. Vad tänker ni övriga användare?

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Om hon inte fick mat och husrum av er skulle hon ha nått botten redan nu. Just nu möjliggör ni beteendet hon har. Dr Phil (på TV) skulle ge er en rejäl utskällning för att ni inte slänger ut henne. Fast jag förstår att det inte är så lätt. Men det låter verkligen också som att du ifrågasätter er roll i det här och det är nog en början. Tänker att hon kanske behöver nån typ av coach för att få hjälp att komma ur sin negativa spiral. 8-10 folköl är ju ingen lösning på nåt. Hur får hon förresten tag i dem? De ingår väl inte i "mat". Tänker att ni måste börja ställa krav på henne. Det finns ingen anledning att vänta tills hon når sin botten, ni tillgodoser ju rätt många basala behov genom att finnas för henne, så botten ligger kanske rätt djupt.
Lycka till! Och jag förstår att det är oerhört svårt och jobbigt, men det är ju oerhört svårt och jobbigt även att se sin dotter dala djupare.

Varför dricker hon? Vet du det? Har ni pratat om det?
Du nämner psykisk ohälsa och behandling som inte har hjälpt, har du en känsla varför det inte har hjälpt? Att missa möten och inte ta för sig något låter som oerhört deprimerat beteende. Svårt att ge råd i detta! Hoppas att du kommer få stöttning och kanske råd här!

Pengar får hon genom att börja sälja sina saker och hon slutade förstås betala hemma när pengarna (studielånet) var slut. Jag inser att vi får börja vara mer "obekväma" så att det händer något. Suck!

Hej!
Vilken obbig situation ni har men ffa er dotter har egentligen.
Jag förstår att det känns svårt att " kasta ut" sitt barn, men om man vänder på det....
Hon är faktiskt en vuxen människa.
Hur får hon pengar( tillgång) till dessa öl?
Varför jobbar hon inte?
Jag vet, för att hon inte behöver.
Nu är jag hård. Oftast är det vad man måste höra för att börja tänka i andra banor.
Ni som föräldrar kan hjälpa henne genom att kräva att hon flyttar ut till eget boende, att hon åtminstone betalar hemma och inte då en " symbolisk" summa. Hon måste förstå att hon är vuxen och har en massa möjligheter om hon nu tar tag i sitt liv och inte beter sig som ett oansvarigt barn.
Lycka till!

Ja hur många chanser ger man honom? Hur länge vill man leva och hur vill man må under livets gång. Hur vill man att barnen ska ha det?
Jag har absolut inte varit bättre själv, men med facit i hand kan jag se att jag borde lämnat för flera år sedan.
Nu kan jag känna lugn och ro, jag kan känna kärlek, jag kan bjuda hem mina stora barn utan att behöva skämmas och utan att böna och be honom att inte dricka så mycket. Livet är så mycket mer och jag mår så bra.
Fundera vad du vill med ditt liv. Han lär inte sluta dricka bara så där.
Det är inte värt de..

Nej det är inte bara alkoholen som är fel. Långt ifrån. Många har det precis som du utan att det finns alkohloism eller annat missbruk inblandat.

Du har tagit stora och många steg. Han har gjort drastiska förändringar i sitt beteende mot dig och som många skriver kanske för att han försöker ha kontroll. Vi är inte experter på våld på Alkoholhjälpen så därför känns det bra att du också tagit steget att ta kontakt med kvinnofridslinjen och därmed en kvinnojour.
Utifrån det du beskriver låter det som han kan svänga ganska kraftigt i sitt beteende och humör och att det går ganska fort. Klokt av dig att höra dig för med dem som arbetar med frågorna om vad som kan vara säkrast för dig.
Att inte göra stora förändringar utan att fråga om om råd kring hur du kan handskas med eventuella utbrott eller liknande.
Hoppas du finner stöd här, i din närhet och från kvinnofridslinjen.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Håll i de där känslorna (och för all del även det där illamåendet, även om det också är av tröttheten)!
Det är detta som kommer att leda dig rätt, tror jag.
Det har jag ju sett på mig själv och läst i andras trådar: när det hemska sjunker in förlorar man fokus och förmåga till förändring.
Kram fylld med näringsämnen och energi till dig.
Ursula

Jag blir mer och mer övertygad om att det är rätt beslut att flytta. Nu står jag i lägenhetskö (det kan ju ta hur länge som helst) och så ska jag på visning på ett hus nästa vecka. Som tur är har jag fast inkomst och är inte ekonomiskt beroende av min man. Men läget känns ännu mer akut nu. Jag har ingen lust att åka hem efter jobbet idag.
Igår kväll kom jag hem ganska sent då jag lämnat mina föräldrar vid tåget. När jag kommer hem vid nio på kvällen är ingen hemma. Jag såg att barnens cyklar var parkerade vid grannen, så jag tänkte att de nog dyker upp snart, annars får jag gå och hämta dom. Men de kommer efter en liten stund, min stora storgråter och säger att pappa varit arg på henne och att han druckit öl, vin och sprit. Lilla ungen kommer strax efter, hon är inte upprörd alls.
Jag anar såklart oråd och vill gå och lägga mig så fort som möjligt så jag slipper konfronteras med en full make. Barnen sover med mig i stora sängen, vilket de gjort senaste året. Maken sover i eget rum. Och det känns ju tryggare i sådana här lägen, att vi alla är samlade på samma ställe. När vi står och borstar tänderna hör jag att han är i garaget och pratar i telefon. Jag hör att han är full. Vi skyndar oss, lägger oss i sängen och släcker lampan. Efter en stund kommer han med släpande steg, ropar högt mitt namn. Den där rösten! Fy fan vad jag hatar den där fulla, sluddriga, arga jävla rösten. Både jag och barnen säger åt honom att gå och lägga sig, att vi ska sova nu för vi ska upp till jobb och skola. Han sluddrar vidare och går upp. Försöker provocera mig hela vägen.
En stund går, sen slår han på musik på stereon. Högt. Klockan är då vid elva på kvällen. Vi har somnat, men jag och stora ungen vaknar så klart. Han försöker provocera mig igen. Försöker beordra mig att hjälpa honom hitta telefonladdaren. Jag stänger av stereon och går och lägger mig igen. Tre gånger till slår han på stereon och jag går upp och stänger av den varje gång. Jag förklarar att jag ska upp och jobba och att barnen ska till skolan, vi behöver sova. Han säger att han inte ska jobba. Ok. Jag går och lägger mig igen. Efter en stund kommer han ner för att hämta min telefonladdare. Jag ger honom den. Klockan är väl efter ett då.

Mig veterligen har han suttit uppe hela natten. Han börjar provocera mig direkt på morgonen, att vi inte har stigit upp i tid, att mitt beteende får honom att supa osv. Han säger till barnen att "mamma har inte tid med er, enligt henne har hon inga barn, hon är aldrig hemma" osv osv. Han säger det medan jag springer omkring och packar lilla ungens gympaväska.

Nu har jag lämnat barnen på skolan, pratat med dem och sagt att jag vill att de går till fritids idag efter skolan och stannar till jag hämtar dom. Jag är på jobbet. Jag kan inte riktigt tänka klart, men jag känner att jag inte vill åka hem igen. Att jag och barnen måste bo någon annanstans nu. Jag är så trött att jag mår illa.