Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår verkligen ditt svåra dilemma och håller med övriga som skriver till dig;
- din man är faktiskt livsfarlig för dig.
- han har tagit ett stenhårt grepp om dig genom att utnyttja dina känslor för djuren.
- han har fått dig att tro att han ska ha tillgång till din FB.

Du måste våga utmana honom i att flytta till ditt hus. Då han märker att det är dig likgiltigt om hästarna får vara kvar( vilket det naturligtvis inte är) då tappar han makten. Dvs han har då inget du måste få av honom.
Jag förstår att detta låter jättesvårt och kanske tom omöjligt. Det är nödvändigt för dig att komma bort från honom. Han måste även förstå art han inte har rätt att kräva någonting av dig, dvs du får berätta vad du vill för vem som helst, du får flytta vart du vill osv.
Det bestämmer inte han!
Du kan känna detta och ta tillbaka makten över ditt liv.
Han har på alla sätt missbrukat " rätten" att få vara din man.
Du är värd någonting annat.
Stor kram och lycka till!

Hejsan Livrädd!
Han vek sig alltså, drog sig tillbaks. I det här läget ser jag tillfället för dig att ta del av mulletants underbara mening "Det är möjligt att ta makten över sitt liv". Det skulle vara en naturlig väg för dig nu, eller hur? Du har börjat gå en egen väg.
Du måste nog tänka om angående att aldrig yppa för andra. Jag vet att det är svårt eftersom jag är rätt reserverad själv, fast jag egentligen inte vill vara det.
Hur som helst, du fortsätter väl att vara vaksam? Jag skulle tro att hans hjärna går på högvarv för att återfå läget under (hans) kontroll.
Sköt om dig
Ursula

Först vill jag bara säga STORT tack till alla som följer mina inlägg och som bryr sig. Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle hamna i en sån här situation. Jag har alltid trott att jag är stark och självständig. Tänk vad fel man kan ha!

Jag hade kontakt med kvinnojouren igår och de sa också att jag inte ska vara ensam med honom. Men det är inte enkelt att hitta någon som kan komma, särskilt som jag helst inte berättar för någon om hur läget är. Jag har tidigare berättat för hans syster, men han har förbjudit mig att säga något till henne nu och sist hon var hemma och pratade med honom verkade det som att hon mest stod på hans sida. Det var mest honom hon lyssnade på.
Annars vet jag inte om kvinnojouren hade så mycket nytt att säga. Det var mest lite heja-på-rop om att jag måste vara stark nu osv. Det är ju enkelt att säga.
Jag uppdaterade min nödväska igår innan han kom hem ifall jag var tvungen att försvinna fort.
När han kom hem säger han "jag har avbokat mötet på banken" och "vi måste ta bättre hand om varandra"... Så nu är allt alltså 'frid och fröjd' igen!? Han är nu läskigt övertrevlig.
Nu är jag livrädd för att han ska fråga något om huset jag ska hyra, han vill säkert att jag ska säga att det inte blir något. Det är två veckor kvar tills jag kan få tillträde dit.
Hade jag inte haft min hund och mina hästar så hade jag varit försvunnen för länge sedan, men de är ju mina "barn" och jag har alltid satt dem före mig själv. Det låter kanske knäppt och den som själv inte har djur förstår säkert inte hur jag kan resonera så, men djuren betyder allt för mig. Utan dem har jag ingenting.
Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att "spela med" tills jag kan få huset. Sen vet jag inte hur jag ska bära mig åt för att tala om att jag faktiskt inte klarar av att vara kvar i förhållandet, och vad som händer då.
Jag har också börjat fundera på om det är något mer som är fel förutom alkoholen, eftersom han är så fruktansvärt oberäknelig. Han vet verkligen också hur han ska få mig att tvivla på mig själv. Ofta tror jag faktiskt att det är jag som är knäpp och inte kan uppföra mig...
Idag har han bestämt att vi ska ut och plocka svamp... Undrar hur mycket man klarar innan man tippar över kanten totalt?

Dock inte så kul att läsa men jag håller med de andra. Var inte själv med honom han visar ju upp psykopat-drag. Öppet förhållande ja från din sida verkar det som. Skriv inte på några papper än utan se till att du får lite ro i själen. Ingen väninna du kan bo hos? Din man har allvarliga problem, inte du.... inte än men du måste lämna relationen. Massa styrkekramar från mig.

du ska inte åka ensam och träffa honom! Du ska inte utsätta dig för den risken. Och faktiskt inte heller utsätta honom för en situation som han inte kan hantera. Bra att du har kontakt med kvinnojouren. De vet vad det handlar om!
Var rädd om dig! / mt

Kära livrädd ❤️
Mitt inlägg kom alldeles fel.mjag känner med dig, absolut inte lika som du även om min man också dricker.
Försök samla all ork o kraft. Detta destruktiva leverne måste du lämna. Kärlek och energi till dig

Oj vad det är svårt. Känner delvis igen mig.
Jag vet inte om jag är ledsen eller glad, lugn eller orolig, uppgiven eller hoppfull. Vad är min framtid?
Jag vet rent intellektuellt att jag tar ansvar för mina val och mitt liv. Varför kan jag då inte finna mig i de val jag gjort.
Min man har druckit bort ca 20 år av vårt gemensamma liv. Drack mycket innan också men då var det inte ett problem för då förstod inte jag. Han har valt bort mig och barnen men "köpt" oss. Vi har inte saknat något mer än en man och en pappa. Jag gick fullt upp i min mammaroll eftersom min man skaffade en övernattningslägenhet på orten där han arbetade. Då kunde han både arbeta och dricka ostört. Han skötte sitt arbete men blev till slut omplacerad och är nu pensionär. Vi hade det lugnt i veckorna men helgerna blev oroliga. Han satt mest framför tv:n och drack. Gjorde bort sig och skämde ut sig. (Hände att barnens kompisar kom till oss olämpligt.)
Han var inte delaktig i barnens aktiviteter eller andra familjeträffar. Jag ljög och kom alltid med olika historier om att pappa måste hugga ved, pappa måste sköta trädgården osv osv.
Alla gick på det. Jag kände mig så ensam och ledsen eftersom jag ibland uppfattade att det räckte inte med att jag kom, avsaknaden och ilskan av en frånvarande pappa var större
Jag blev den som alltid löser andras problem, kommer med tips och råd, ställer upp om det behövs. Jobbar och är plikttrogen. Tränar och lever hälsosamt. Har en mycket nära relation med barn och barnbarn. Sedan barnen flyttade hemifrån och bildade egna familjer "ser" de inte längre problemen lika tydligt. Jag undviker och säga något, säger att jag har ett bra liv, att jag anpassat mig och gör det som jag tycker är roligt....

För fyra år sedan slutade min man helt upp med sitt drickande. Efter en konfrontation. Han lovade att avhålla sig alkohol. Nu är vi snart tillbaka på ruta ett igen. Gränsen har hela tiden tänjts.
Det började efter ett år då han tyckte att han skulle kunna ta ett glas vin eller en öl till maten om det var någon särskild högtid. Gränserna har bara flyttats fram, sakta men säkert.
Nu dricker han ca 2 bag in box (3l=6l) plus ca 25 öl 7,5 i veckan. Han gömmer också både öl och vin. Jag råkade se en gång han kom ut från Systembolaget med en bag in Box i varje hand. Han visade öppet en bag in Box.
Jag upplever inte att han är direkt full mer än kanske en gång i veckan. När han drack tidigare drack han dubbelt så mycket.
Han har varit hos läkare och konstaterat högt blodtryck och hjärtflimmer som han medicinerar mot. Det borde räcka som motivation.
Jag vill konfrontera honom igen, skulle kunna lämna honom och få ett mycket lugnare och roligare liv. Men jag klarar det inte. VARFÖR??????
Jag är så rädd för allt som rivs upp både i familjen och i det materiella livet. Hus ekonomi osv.
I vardagslivet behandlar min man mig som det dyraste han har, han bedyrar sin kärlek och han gör vad han kan för att underlätta min vardag. Jag arbetar heltid.
Jag älskar honom och kan inte leva med tanken på att såra eller svika honom.
Samtidigt går jag och väntar på att han kan dö vilken dag som helst. Han äter dåligt och förutom öl och vin dricker han ca 2l light Cola.
Nu är det så att detta syns inte utanpå honom, han ser "frisk" men trött ut. Har besvär med muskler och stelhet och flimmer för ögonen.

Tack nu fick jag skriva av mig lite.. ?

Ju mer jag tänker på att han har "bokat" tid med dig kl.17 för att "prata", desto mer otrevligt känns det. Jag håller med SkåneTösen; du ska inte åka hem alls. Antingen får en advokat sköta kontakten er emellan eller så ska du ha någon i sällskap (t ex den polis du pratade om som du känner)!!
Om du inte får tag i någon, ta in på hotell ikväll, åk inte hem. Dyk inte upp bara.
Jag förstår att din hjärna är programmerad att lyda hans kommandon men du ska INTE träffa honom ensam.
Tag vara på dig.
Ursula

Situationen låter direkt farlig. Ring kvinnojouren omedelbart du kan inte vistas i ditt hem. Han är sinnessjuk och farlig. Du måste bort därifrån nu direkt. Något "samtal" kommer det inte bli. Det vet du. Snälla åkt inte hem eller iallafall inte ensam. Jag blir riktigt orolig och väldigt ledsen och arg över hur du har det.

Hej!
Så skönt att höra ifrån dig.
Ödsla inte tid och energi på hans uttalanden. Lova det! Ödsla inte tid och energi att älta hans uttalanden. Du ser att hans hjärna är tiltad så han kan säga vad han vill och du behöver inte bry dig men vi förstår att du har blivit "hjärntvättad". Det här är viktigt: du behöver all energi till DIG.
Ok, han har bestämt att ni ska talas vid idag. Menar han hemma hos er?
Nu när du har kommit igång, ring till kvinnojouren direkt. Nu. Säg att du vill ha någon som är med vid samtalet. En man, helst.
Som du säger, du ska inte skriva på någonting på banken innan du har klart för dig vad det gäller, och som du går med på.
På kvinnofridslinjens hemsida står det att de har möjlighet att ge advokat-support. Kanske kan vara bra att veta....men en sak i taget. Men intuitivt...idag ska du nog ha någon i sällskap när ni ska talas vid. Helst en man. Din pappa? Någon släkting? Din kille kanske blir vansinnig om det är någon bekant?
Ring till kvinnojouren nu direkt. De vet vad som ska göras.
Ring NU.
En stor kram /Ursula

Vad de följer samma mönster! I höstas lovade min sambo mig att han skulle sluta dricka på veckorna och bara dricka fredag-lördag. Alltså dricker han synligt dessa båda dagar, resten av veckans dagar sitter han i garaget där han har sitt lager. Tror han att jag är helt dum i huvudet, eller? Nu har han dessutom börjat ta med sig garagenyckeln vart han än går, så jag har inte tillträde dit längre. Jag har svårt att tänka mig att det räcker med 7-10 smygöl och det är både 5,2 och starkare.

Han har fattat att jag planerar att flytta, så helgen har varit ett helvete. Jag pratade med kvinnofridslinjen i fredags morse och de uppmanade mig att kontakta kvinnojouren. Hon sa även att efter så många år tillsammans med honom så har jag tagit skada, jag har i princip blivit hjärntvättad. Jag är nog benägen att hålla med.
Nu säger han att han bokat tid på banken i veckan "för att vi ska skriva över lånen på honom"! Jag skriver inte på någonting! Han ska inte tro att han bara ska ta huset. Han säger dessutom att jag inte får ta med mig min hund någonstans. På pappret är det jag som äger hunden. Jag lägger dessutom ca 1200 kr/månad på medicin och dietfoder till honom eftersom han är sjuk. Det är kanske inte så intressant att ta över det?
Under helgen har han tvingat mig ett flertal gånger att sitta ner vid köksbordet "för att prata". Detta innebär alltså att han talar om för mig att "om jag inte varit så envis och dum så hade vi aldrig hamnat i den här situationen". Och "nu får du stå ditt kast, man måste lära sig att ta konsekvenserna av sitt handlande". Han menar alltså att jag sitter och smusslar i telefonen sen jag gick med i FB i mars i år, han tål inte det. Han har ju tvingat av mig mitt lösenord för att "det ska vara total öppenhet i ett förhållande". Själv har han inte gjort något fel, han förstår inte varför jag beter mig som jag gör. Dricker gör han inte heller, säger han. Jag undrar varifrån alla ölburkar kommer, då säger han bara "inte en aning". Det enda jag känner är ett fruktansvärt raseri, jag är alltså redo att bara kasta mig över honom. Så fort jag öppnar munnen så antingen avbryter han mig eller så skriker han "fel svar". Igår sa han att "om jag vore det motsatta könet så hade han slagit mig sönder och samman vid det här laget". I samma andetag undrar han varför jag är rädd för honom och vad det egentligen är för bild jag har målat upp av honom?
Sen går det ett par timmar så är han lugn igen och undrar vad vi ska äta...
Idag har han "bokat" att vi ska "prata" klockan 17. Jag sitter just nu på jobbet och bara skakar. Jag ska försöka kontakta kvinnojouren när jag slutar jobbet idag... Det här önskar jag inte min värsta fiende!
Tack alla som bryr sig!

Att något inte är som det ska. Om du orkar och vill så skriv gärna ett par rader här, vi är nog många som tänker på hur du har det.

Hej finaste Livrädd, förstår dig och har varit med om helvetet själv men det här har gått för långt. Din sambo är sjuk. Han är alkoholist och så länge han inte har insikt om det och vill ha hjälp så blir det inte bra. Han ljuger hela tiden. Manipulerar och ger dig skulden för allt. Han tar inte ansvar för någonting och kommer aldrig att göra det. Vi medberoende måste ta tag i det själva ( och jag är inte där ännu...men har varit bra några månader nu..så jag andas lite..!) annars händer ingenting och jag vet, man är alltid helt slut, för utmattad för att orka och försöker andas när de har sina "snälla" perioder. Jag vet. Önskar jag kunde hjälpa dig men du måste ha en väska packad i bilen. Bilnyckel och telefon nära dig. Det är för jäkligt att du ej kan ha ett privatliv. Skaffa en annan telefon som bara du känner till. Skaffa hjälp. Alla förstår. Helt plötsligt är det många runt dig som har varit med om saker eller känner någon. Vi är inte ensamma. Ta in på hotell om det krisar. Det är han som till slut borde gå. Lämna dig ifred. Styrkekramar! Tänker på dig!

Idag var då dagen som jag konfronterade min man angående hans alkoholvanor. Jag hade förväntat mig ramaskri från hans sida, men det blev hur lugnt som helst. Han var medveten om att han dricker alldeles för mycket, och påpekade då att det har blivit lite mycket under semestern. Jag påpekade då att visst, det har det, men även ölhävandet varje helg är inget som är normalt och sunt. Han sa även att han hade funderat på att dra ner, och när jag frågade varför han inte gjort det så visste han inte, han hade bara skjutit det på framtiden. Han var inte medveten om hur mycket han dricker en vanlig helg, så det informerade jag honom om. Jag sa att JAG har full koll på vad han dricker, och jag har haft det ett långt tag.

Han föreslog att han skulle dra ner på drickandet. Jag kontrade med att det räcker inte för mig. Jag frågade om han kände ett sug, om han var beroende alltså, men detta förnekade han. Jag svarade - Bra, bevisa det genom att inte dricka något under en månad. Klarar du inte det är du beroende.

Nu återstår att se om han kan hålla sitt löfte.

Hej!
Jag håller med de andra, du måste bort därifrån så snart du kan. Förstår dig med dina hästar och din hund. Försök hitta en lösning för dina hästar innan du går. Men sedan som de andra säger. Det är inte ok att han kollar din telefon elle fb. Ring en kvinnojour så du kan få hjälp så snart som möjligt! Våld är inte ok!
Hoppas allt går bra för dig! Kram

Och jag känner igen mig i det du skriver. Till mig säger han att han ska åka och panta eller köpa snus när det egentligen är till systemet han ska. Varje torsdag har han egendomliga ärenden till samhället dit vi får åka för att handla mm. Det är 2,5 mil dit så jag tycker inte man bara åker för att köpa lite snus och det vet han, men ändå ljuger han ihop något. Sedan ställs alla öl in i garaget. Sedan jag sa ifrån dricker han Max 1-3 öl i veckan, synligt. Resten, som är 7-10 öl dricks i smyg. Då är det 05, och 7,3:or. Allt detta dricks upp på helgen, vilket blir 6 liter öl. Han har efter semestern faktiskt köpt Ica-öl till veckorna, vilket är ett framsteg, men hur länge håller det?
Jag kan också konfrontera om jag vill, som du skrev, bara gå in i garaget och visa kassen med öl, men jag gör det inte heller. Vet inte varför. Tror han att jag är så dum att jag tror att han har lagt ner drickandet bara så där? När jag frågar var han har varit så han han fixat lite i garaget. Jo tjena! Nä jag vet inte heller vad man ska säga..... Men jag är lite glad att han inte vräker i sig på veckodagarna, men nu får han i sig allt, samma mängd, men på helgen och nästan allt i smyg. Suck!

Det du besriver låter fruktansvärt. Du överdriver verkligen inte. Det där är psykisk misshandel du utsätts för. Förstår att det är problematiskt med gemensamt hus och hästarna men du borde ta dig därifrån omedelbart. Det är en väldigt destruktiv miljö och din sambo är aggressiv och våldsam.
Du kanske behöver söka hjälp samt kontakta en advokat?

Hej Tösabiten!
Förstår dig så väl och känner igen mig i det du beskriver.
Hur förbannad man blir på sin man då det suckas och på alla vis manifesteras så där lagom tydligt, men ändå så att man ska förstå vilken j-a glädjedödare man är som gör så att han inte får ta sig ett glas och må bra.
Det som faktiskt är själva frågan, problemet det avgörande, att ens man faktiskt inte kan, ska dricka någon alkohol- öht- nej det känns de inte vid.
Det hela kommer att handla om att det är vi, deras äkta hälfter, som är problemet. Och om vi inte fattar och går med på det, ja då flyr de och dricker i smyg.
Jag är så less på att vara den som ska ha problemet i mitt knä liksom. Han verkar inte ha något problem med att springa in och ut ur garaget och dricka vin direkt ur en bag- in- Box.... Om jag frågar vad han gör så kan han dra en lögn som är i nivå med en 3- årings uppfinningsrikedom.
Det som händer med mig där och då är att jag liksom inte vill göra bort honom. Det hade ju varit det enklaste i världen att gå med in i garaget, hålla upp vindunkar och ja be honom förklara sig. Men jag gör inte det. Varför? Det är som om vi där och då balanserar på en mycket skör tråd av lögner. Så länge han är i sin älskog med alkoholen, då är han glad. Jag har då ingen " befogad" ilska som skulle motivera ett gräl.
Alltså ljuger vi för varandra. Jag blir förtvivlad, drar mig undan och känner äckel och häpnar över hur det kan bli så här.
Hjälp! Hur gör man för att tala med en alkoholist då man inte är arg utan bara förtvivlad?

Söndagskram? / mt

Jag kan förstå dig, det är stort att ta ett steg ut i ovissheten, men jag önskar dig att du gör det!

Hur länge ska du annars vänta på att han får upp ögonen för sitt beroende och missbruk?

Och det finns stöd för dig att få på vägen!

Först när jag verkligen bestämt mig för separation blev min man nykter. Och vi blev kvar tillsammans (var tänkt han skulle ha flyttat). Nu har han varit vit i fyra månader.

Det svåraste för mig var att hålla ut med att han skulle flytta, öga mot öga, i längden. För jag tvivlar ännu lite grann. Blir det återfall? Och så är det annat som inte känns helt bra med oss.

Men visst är jag också ängslig för framtiden singel, ensam vardag..

Till dig vill jag också säga, tänk på att du anpassar dig och tänjer dina gränser i din situation. Gissar att du nu accepterar mycket du normalt ej skulle acceptera!

Fortsätt känna efter vad du vill!

Hej Rosa Pantern
Så är det nog att beroendehjärnan tar kommandot. Just nu är han inte villig till AA eftersom han anser inte att det är ett problem. Han är så fast i tanken på att det bara handlar om konsumtion och 3-4 öl om dagen är inte mycket.
För min del är det så sant att jag måste hitta VAD JAG VILL. Jag är bara så feg och rädd för hur allt kommer bli????

Hej, är ny här men har läst mycket på forumet. Har själv bott ihop med en alkoholist som jag flyttade ifrån för 9 månader sedan. Vi hade varit tillsammans i 18 år men de sista 4 åren gick det utför med drickandet, bl a för att han jobbade så mycket att han blev utbränd och tog till alkohol för att må bättre. Det blev ohållbart, men det tog flera år innan jag insåg att jag måste flytta, det kallas medberoende, när hela ens tid upptas av missbrukaren och man inte har något liv själv. Så för din egen och dina barns skull, FLYTTA, det kan få din man att inse att han har problem och söka hjälp, om inte, så ge dig själv och dina barn ett bättre liv det förtjänar ni . En missbrukare går det inte att tala med så länge han/hon inte inser att han/hon har ett problem.
Lycka till.

Just det, ena dagen snäll och omtänksam, nästa dag, efter ett par glas så kommer en elak och hotfull människa fram. Att leva med en alkoholist är som att leva med två olika personer. Inte konstigt att man blir alldeles förvirrad, och skräckslagen, för man vet aldrig vilken av dom man kommer att möta nästa dag. Otis, du behöver ingen hypnotisör, det är inte dig det är fel på. Jag känner igen det du beskriver, jag lever själv i ett särbo-förhållande med en alkoholist. Tack och lov så kan jag alltså åka hem till min lägenhet när han blir för jobbig, men det är sorgligt samtidigt, för det blir ingen relation att bygga på. Jag hoppas att du hittar en lösning för din del. Han kommer troligen inte att ändra på sig, kanske om du sätter "hårt mot hårt", men du måste rädda dig själv ur detta.
Önskar dig all styrka.

Hej Elisabeth!
Jag är själv gift med en man som dricker för mycket. Han drack tidigare 10-12 starka starköl, vin och ibland också starksprit. Han gömde och han bortförklarade.
Jag tog mod och konfronterade honom. Han hade missbrukat i ca 20 år dock skött jobbet fram till ca 2 år innan han valde att gå i pension tidigare. När jag konfronterade fick han välja, mig eller spriten. Han valde mig och höll sig nykter i ca 2 år. Nu har han återupptagit drickandet. Dock måttligare. Men, det har kommit smygande och blir mer och mer. Från att han sa att han hade kontroll och ville börja dricka socialt till nu när han dricker dagligen. För det mesta 3-4 starka starköl. Förr köpte han starköl på flak nu köper han i påse, gömmer hälften och ställer andra hälften i kylen öppet så att jag ska se. Han köper också en bag-in-box i veckan..
Jag självet inte riktigt var min gräns går eller vad som är för mycket? Själv dricker jag inte.
Jag känner mig luttrad och uppgiven. Orkar inte riktigt ta itu med detta igen. Vi har varit gifta i många år och har barn och barnbarn. Ibland tänker jag.....orkar jag ställa till med mer problem? Vad händer med huset? Vad händer med honom? Osv osv.......Han är snäll och omtänksam mot mig och har aldrig varit elak. Däremot har han inte alltid varit snäll mot barnen.han vill liksom ha mig för sig själv.
Vi är många olycks-systrar och det är ganska skönt att byta tankar och få höra andras berättelser, man förstår att man inte är ensam.