Senaste kommentarerna i forumet

@has
Ha en fin stund med vännen i morgon.
🌺

Tack snälla ni 🙏🏼

Jag kände mig så stark i och med flytten och hade aldrig trott att detta skulle dyka upp efteråt.

En tid framåt är det så mycket praktiskt som vi behöver göra. Och det är i sig inget jätteproblem, bara inte min oro triggas igen (vilket den gjort av samtalet vi hade).

Nånstans kommer en barnslig känsla också upp: så nu är du duktig och erkänner allt medan jag har upplevt allt obehag som beroendet skapat - utan att dricka!

Den känslan får komma och gå den också.

Ja, en dag i taget.

Har skrivit ner några av era tankar och tips så att jag har dem lättillgängliga och kan påminna mig själv.

Imorgon har jag bokat in en träff med en god vän som har vetat hur det varit och vad jag brottas med. Det blir fint.

Precis, man måste släppa fokus på allt annat än de egna gränserna. Börja med sitt eget space.

@Åsa M , @has
Det där med gränser ... Såna utmaningar. Först tänkte jag själv att jag kan ju inte sätta gränser för honom, men de gränser man sätter är ju egentligen sådana som har att göra med sig själv kom jag att tänka ... Vart går gränsen till att jag mår bra, hur agera i olika situationer så att detta gynnas? etc.

@has jag tror det är helt rätt! Vi som hänger här har ju ofta diskussioner om vikten av att sätta upp, hålla och respektera gränser och det är inte lätt att lära sig det efter många år som medberoende. Men skam den som ger sig, tänker jag... en dag har man lärt sig det och då kan man navigera livets grynnor lite enklare.

@has
Hej.
Det är ju bra att han har kommit till insikt, och att det blivit för mycket, att han vill ta tag i det. Men utgången av det vet man ju inte hur det blir. Sådant kan man ju tyvärr inte veta.
Nu minns jag inte vem på forumet som skrev följande, har läst så mycket klokt av så många; men att tänka att
"kan jag det här, vill jag det här, är det bra för mig?".
En dag i taget. Försök tänka på dig nu.
Vad ska du göra för dig själv i morgon?

Kram.

Tack @Snödroppen! Jag var hos min samtalskontakt idag och fick hjälp att titta på vad ilskan försökte säga mig. Vilket var: jag orkar inte mer! Låt mig vara ifred!

Jag tänker som du skriver att jag behöver hitta ett sätt att förhålla mig till det han sagt så att det inte påverkar mitt eget agerande. Inte lyssna på vad som sägs utan titta på det som göra är ett jättebra råd! Väldigt enkelt att kommunicera med när jag tänker på det.

Jag är verkligen också helt slut på alla plan.

Kram!

Vad fina ni är ❤️ och tack. Så känner jag för er med.
Ibland behöver man pauser bara 🥰🌹

@has
Så fint att du tar dina steg i rätt riktning för dig själv.
Jag fick ett bra råd från en anhörigterapeut och det var att lyssna inte så mkt på det som blir sagt utan se på agerandet och beteendet.
Jag minns alltid lättnaden och de förhoppningar varje gång det blev ett sånt moment som du haft nu och jag vill inte vara negativ men de flesta med alkoholism klarar inte av att nyktra till.
Om jag hade kunnat ge mig själv råd när jag var I samma situation som dig så hade jag sagt att stäng dörren och gå vidare med ditt egna.
Jag lämnade tillslut men hälsan och konsekvenserna håller jag fortfarande på att bygga upp igen.
Medberoende är också ett beroende.
Kram

Så sant @Åsa M. Jag tänker att framtiden får visa. Han sa det jag hade behövt höra för 1.5-2 år sedan, därav vacklandet tänker jag.

En bekant som varit gift med en alkoholist har berättat att det tar i snitt 37 återfall innan man klarar av att bli nykter och menade att det kan ta många år.

Jag får helt enkelt också ta en dag i taget för nu.

Min första reaktion var medkänsla och nån slags tacksamhet över att bubblan äntligen sprack.

Sen kom ilskan och frustrationen över att jag behövt ifrågasätta mig själv och min verklighet så länge och vad det har gjort med mig.

Så första steget blir: fixa färdigt här hemma (fortfarande lika skön känsla i lägenheten!) och sen försöka bena i och bearbeta alla dessa känslor och se hur jag kan vara uppmärksam på att inte låta någon gå över mina gränser på det sättet igen samt att lita mer på min intuition. Som har visat sig vara väldigt pålitlig.

Kram 🤗

@has bra att han kunde tala sanning. Och jag förstår verkligen att du måste känna som om mattan har ryckts undan. Jag tror du ska lägga funderingarna om tillit osv på hyllan tills du orkar tänka på det. Nu måste fokus vara på ditt nya liv och skilsmässan. Tillit får han jobba sig fram till efter en längre period av nykterhet, om han klarar det. Så hade jag resonerat. En relation klarar mycket, men både lögner och missbruk låter lite väl mycket i min mening.
Kram 🤗

Tänk att det kan vara så svårt att behålla fokus på sig själv. Att låta livet hända. Inte gå händelserna i förväg.

Igår ville min man ses och prata. Vi har enbart haft kontakt runt huset, husförsäljning och flytt innan.

Han bekände att han druckit mycket mer än jag ens föreställt mig. Att han insett att han är alkoholist. Att han vill ta tag i det och hoppas att vi nånstans där framme fortfarande kan ha en framtid tillsammans.

Jag känner mig tom. Ljugen för. Manipulerad. Har känslan att det finns ännu mer för honom att berätta. Att detta inte är allt. Och frågan: hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen?

Jag hade verkligen släppt alla förväntningar på honom och på oss. Att det eventuellt skulle kunna finnas en gemensam framtid fanns inte på kartan eftersom förnekandet varit så starkt och jag, direkt jag förstod att det verkligen var ett beroende det handlade om, kapitulerade och visste att jag inget kunde göra mer än att rädda mig själv.

Försöker ge mig själv lite utrymme att tappa fotfästet en stund. Men det irriterar mig att jag inte bara kan låta framtidens alla eventualiteter vara tills de vecklas ut framför mina fötter.

För min resa har ju egentligen inte ändrats. Jag behöver enbart fortsätta fokusera på den. På mig. På personer som är hälsosamma för mig.

Har sagt att jag inte längre vet vad jag känner och att jag inte kan ha särskilt mycket kontakt förrän han visat att han kan vara nykter.

Men att jag är öppen för att se om det kan finnas en framtid för oss där framme om/när det sker.

Att jag kommer bo kvar och inte flytta ihop igen.

En sak som medberoendet för med sig är att jag direkt känner en oro för att inte jag lovat för mycket. Att det inte kommer funka. Att förtroendet som ju slagits i spillror aldrig kan lagas tillräckligt mycket för att jag ska känna mig trygg med honom.

Samtidigt förstår jag ju att jag inte lovat något alls. Bara uttryckt en önskan om att allt skulle varit annorlunda. Och en vilja att se om det eventuellt kan bli det.

Ska försöka ta reda på vad jag behöver idag för att må bra istället för att försöka spå framtiden som ju är helt oviss för oss alla.

Ta en paus från funderingarna och återuppta dem med min samtalskontakt när det blir dags.

De medberoende jag känner (inklusive mig själv) är de starkaste individer jag vet. Samtidigt som vi också är de som tvivlar mest på oss själva, framförallt oss själva i kontext med andra.

”ge mig ro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden”

Önskar dig en fin söndag❣️

@YMO-2013 har du andra du kan dela bördan med? Har han familj, vänner, släktingar, fd kollegor, husläkare, som du kan prata med? Ofta är det lättare om man kan få andra att engagera sig, det är tungt att vara ensam medberoende och det är svårt att lyckas få något att vända.
Sedan är det ju tyvärr så att om han inte är mottaglig för hjälp så är det enormt svårt att nå fram. Vill han avsluta sitt liv så kan sannolikt inte du hindra det. En väninna till mig kämpade med att hjälpa sin man i 15 år innan han tog sitt liv. Hon kommer känna skuld för det livet ut, troligen, men det hade inget med henne att göra. Han mådde fruktansvärt dåligt och orkade inte med det längre.
Du behöver också försöka fokusera på dig själv. Vad behöver du för att må bra?

@Tröttmamma
Hur går det för er? Jag o andra menar väl o som du skriver så är du dina barns trygghet och kan säkerställa en bra uppväxt och ett lugnt eget hem för er.

Hoppas ni är på väg mot en fin tillvaro 👍

Lättar mitt hjärta lite...

Trött inifrån o ut. Vilsen i själen. Virrar i mina känslor men stark utåt. Håller ihop familjen o vardagen runt den.
Jag har samtidigt så mycket fint att vara tacksam över i livet. Men det överskuggas numer för mig mest av mannens drickande.
När o hur blev mitt liv såhär?
Vad ska jag göra för att orka forsätta?
Och vad fortsätter jag med eg?

Förväntar mig inga konkreta svar på frågorna, det är mer snurrande tankar ur mitt inre flöde sas.

Känns emellanåt så ensamt. En ensam kamp om livet, att få till livets virrvarr med just värdet av livet i behåll.
Att inte bara överleva, som många av oss upplever att vi gör.
Det är tufft.

Skrollar runt o söker stöd o tips att 'plocka upp' (som någon klok sa) bland alla öden o goda råd.
Fantastiskt (o sorgligt) så många vi är som delar med oss av liknande problematik. Många olika nivåer av drickande, elände o sorg men alla med en vilja o styrka att hjälpa varandra o kämpa.

Kram o tack alla!

Berätta mer?

@Såjävlatrött för mig är det enda som har hjälpt att 1) klippa kontakten helt 2) prata med vänner 3) skriva dagbok och 4) analysera mina egna mönster.
Man blir inte medberoende av en slump. Man blir det för att man har en otrygg anknytningsstil och det måste man jobba på att bli av med, annars hamnr man där igen.

@Sårad... Hemsk situation. Finns det ingen anhörighetsgrupp du kan gå till? Där är det skönt och prata av sig och se att man är fler i samma båt. Skriv här på forumet. Men framförallt TA EN DAG I TAGET. Gå igenom smärtan och den kommer vara PISS i början. Men sen vaknar du och känner att den där ångesten är lite mindre ju längre tid det går.

Din situation med familjen är svår. Kan du förstå varför de sa upp kontakten? Var det uppenbart en destruktiv relation de varnade dig för men du stannade ändå? Är du inte där än så är det okej. Men om detta är fallet och du fått den insikten så skulle jag faktiskt skriva ett sms och skriva exakt det du känner och beskriva situationen.

Folk vill hjälpa, men inte när man ser att det är lönlöst för att någon är för djupt nere i medberoende träsket <3
Massa kramar <3 <3 <3

@Tröttiz Tack snälla för din fina kommentar!
Då känner jag att jag är på rätt spår. Jag prioriterar min egen hälsa på ett helt annat sätt. Börjat gymma, strukturerar mina dagar, bokar extra många träningspass i den sport jag utövade som yngre. Att sova med tyngdtäcke hjälper på kvällarna när jag känner mig mer skör.

Jag har skrivit en lista med hur min perfekta partner ska vara. Jag försöker som du säger inte tänka för mycket framåt, ta en dag i taget och känner "okej, idag är en dålig dag. Men imorn kanske är en bättre". Inte tänka att det är ett dåligt liv bara för jag har en skörare dag.

Men det jag kämpar allra mest med skulle jag nog säga är att han går miste om sina drömmar för att han inte inser allvaret. Han kommer inte hitta någon annan troligen och det gör mig hjärtekrossad för hans skull. Hans högsta önskan var att bli pappa och skulle jag få se han gå vidare med en bra tjej som gör han lycklig så känns det på något sätt som att jag kan pusta ut. Riktigt medberoende jag vet. Jag fattar jag ska tänka på min egen framtid, men helt ärligt är jag inte orolig för den. Jag vet att jag är underbar och helvete vad (över)lojal jag är. Jag är en pangtjej men jag är mer rädd över att inte hitta någon som kan göra att jag faller pladask, mest för att han fortfarande har en så stor plats i mitt hjärta.

@Pärlor Shit vilken pärs! Jag förstår man slukas med, jag är själv medberoende och har börjat försöka detoxa mig genom att lämna relationen. Men det blir så konstig dynamik när det gäller ens egen svärmor. Troligen tar det lika mycket på din partner men han kanske inte vågar visa det utåt? Jag fick lära mig av min kontaktperson att det är verkligen kulturellt det här med att kvinnor alltid är de som iakttar hur andra mår medan männen växte upp och bara var i nuet.

Det är så jävla hemskt att man inte kan göra något men jag har insett att acceptans är det enda som fungerar. För du verkar verkligen kriga för henne. Men hon håller ju på och super ihjäl sig själv och på kuppen super hon livslusten ur er familj. Hoppas du får tid hos familjerådgivningen, men om den inte fungerar så skulle jag starkt råda dig till att söka upp terapi/psykologer som är specialiserade på medberoende. De kan inte bara mkt om medberoende men också OTROLIGT mycket om hur en missbrukare fungerar och hur de tänker. De kan förklara hur hon känner. T.ex. att flaskan kommer alltid att gå före familjen. Man kan inte slåss mot den, det är BARA hon själv som kan <3

@Tröttiz Det gäller min mamma som är pensionär sedan många år. Jag känner liksom inte att jag kan sätta ned foten och kräva att hon ordnar upp sig. Tror att hon i så fall bara möjligen försöker säga upp bekantskapen. Har försökt prata med hennes sambo (inte min far), men han vågar/orkar inte hålla emot. Han är den som handlar åt henne. Jag har försökt förklara att han måste hålla emot, och sluta möjliggöra hennes drickande, men han säger att "det går inte". OM jag konfronterar henne rakt av så lär hon bli fly förbannad och spotta och svära och möjligen göra mig arvlös. Jag kan ta allt det, bara jag får tillbaka henne som min mamma. Men är det rätt väg att gå? Hon verkar ju själv ha svårt att inse att hon har ett problem. Jag misstänker att det stora problemet är att få henne att just inse att det ÄR ett problem?

Känner mej så ensam, släkt tycker ’du är värd bättre’ men ingen finns där. Ingen ringer, ingen försöker att ses. Har varit helt upp i hans liv och hans sjukdom och nu när han lämnade igen för tredje gången så finns där ingen som vågar fråga , hur mår du? Ska vi ses? Känner mej helt utanför gemenskap. Kämpar för mitt liv helt ensam. Dotter vuxen, bort borta två och halvt år och har eget liv. Föräldrar gamla och syster tagit avstånd pga mitt dåliga mående. Var hittar jag kraft? Sökt samtalsstöd. Kö, har träffar kurator en gång, sökte stöd i okt-nov, fick tid nu. Hur hittar ni kraften tillbaka? Till sej själv, till nån form av livsgjädje? Tycker jag bara överlever.

@Sårad...
Hej.
Så ledsamt. Berätta gärna mera om situationen du är i, om du vill.
Kram. 🌺

Jag är han i det fallet. Jag började gå på aa möten men tyckte de hade en inriktning som jag inte kunde ta till mig. Bli befriad, känna guds tro på mig osv.
Jag tycker detta forum är bra och man känner, du är inte unik.
Min stöttning är att inte slå på mig själv när jag misslyckas. Det är glesare mellan gångerna jag dricker alkohol. Se det som en del/mini seger. Nästa gång blir det kanske en gång i veckan med Lagom med alkohol. Nästa två veckor, stå ut och gör något ansträngande, tex rensa i garderoberna, städa alla kökslådor eller något annat. Jag menar inte gym och tokpassträning.
Ja, jag ville bara dela med mig av mina tankar.
Må väl

Suicid är svårt. Det kommer med så oerhört mycket skuldkänslor, rädsla och ilska. Att nå någon som är på det stadiet är ju inte lätt. Även om man gör det krävs ju fast beslutsamhet från den beroende att verkligen hålla ut för att lyckas vända situationen.

Jag är en av dem som inte tror på hot etc vid dessa tillfällen. Jag tror inte det är mycket man kan göra mer än att försöka komma igenom deras skam. Gör man det har man kanske lyckats ta bort första spärren så att man sedan kan prata om allt öppet och sansat. Om man inte lyckas nå igenom via uppriktiga, genuina samtal så tror jag på att sätta gränser. De gränser man mår bra av. Ex vill aldrig träffas när du är onykter. Kan ju vara massa andra gränser med.
Sedan är det nog så att mår du väldigt dåligt av detta är det minst lika viktigt att du mår bra. Vi har bara ett liv. Ditt liv räknas lika mycket så om du inte orkar eller behöver en paus så är ju det helt ok att dra oavsett suicid. Det är iaf min åsikt. Signalerar han att han inte är mottaglig så tror jag oavsett, utifrån det du beskriver, att du lika gärna kan fokusera på ditt mående och lämna. Även du har rätt till ett bra liv.