Senaste kommentarerna i forumet

Tack snälla för svar!
Ja, det känns som att jag har börjat tänka ett steg längre nu. Jag har funderat på att ringa kvinnofridslinjen, men jag är en sån som aldrig ber om hjälp, jag försöker fixa allt själv. Men i detta läget kommer jag inte att klara det ensam, det inser jag ju också.

Du har en sambo med alkoholproblem och som haft det en längre tid. Han är våldsam och kontrollerande och det har ökat på senare tid. När du tagit avstånd, bott hos dina föräldrar har du varit rädd att han ska ta sitt liv. Nu är du rädd för vad som kommer hända när du kommer säga att du kommer att flytta.
Hans våldsamhet mot dig har ökat, du funderar över om hans beteende att ta dina inloggningsuppgifter till facebook är överdrivet. Du överdriver inte, ofta när den tanken dyker upp så är den rätt, oavsett ska man inte behöva känna så. Det låter som du själv ser på situationen lite utifrån nu och vet att såhär vill du inte leva.

Vad klokt att du skriver och berättar här, tar steget att vända dig utåt så du kan få stöd. Du är inte ensam.
Har du något mer du tänkt som skulle vara hjälpsamt? Utifrån det du beskriver låter det som det skulle vara klokt att ringa kvinnofridslinjen, anonymt, kostnadsfritt, dygnet runt 020-505050. Vad tänker du om det? Hur ser ditt stöd ut i övrigt, vänner familj?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det kommer att gå bra, visst de gör ont men de kommer att bli bättre med tiden. Stå på dig. Stor kram

Tack för feedback!
Nja .. delar inte detta med andra, känns som om att det är mitt problem. Jag har viss erfarenhet av liknande då mina båda föräldrar också var alkisar.
Det finns väl några som vet, men det är inte så mycket att tala om med dem, jag vill inte belasta dem med detta. Dessutom har bekantskapskretsen minskat, kraftigt.
Det är svårt att ha ett vettigt umgänge när det finns alkoholproblem, alkohol är ju en social dryck för de flesta, oftast inte för mig då jag i det närmsta är nykterist.
Som så många ggr tidigare är det väl flera saker som påverkar, inte minst att jag jobbar en del ... Åker vid 06:30 och kommer hem vid 20-tiden och en del lördagar.
Hon gnäller om att jag måste byta jobb, hon tycker jag tjänar för lite och jobbar för mycket. Det kanske är så även om jag är hyggligt välbetald så är det ett sätta att slippa komma hem problemen, ett sätt att fly...
Det är klar när man är borta mycket önskar man kvalitetstid, och det är ju begränsat när det är så.
Idag är jag ledig, dvs en möjlig kvalitetsdag, inte då ... hon sover och klagar över smärtor i magen ...
Jag kommer fortsätta att skriva, erfarenheten säger att det kommer bli endel, tyvärr...

Hej Otis!
Du gör rätt i det du gör nu.
Helt rätt.
Du skriver att det kommer att vända upp och ner på ditt liv, på barnens liv och på mannens liv men SE att det är hans missbruk som har tvingat er att leva upp och ner vänt. Det du gör är att vända det rätt. Det är bra att du har en fast inkomst, ni kommer att klara er. Det är värre för din man, skriver du. Men det är nu hans stora tillfälle kommer att ta itu med sitt missbruk. Han måste ta hand om sig själv. Du kommer att vara fullt upptagen med att ta hand om dig och barnen.
Han har förfört dina föräldrar så du får helt enkelt kräva deras stöd, säga typ " Är ni MINA föräldrar eller HANS?". Om de ändå tycks ta din mans parti får du säga, typ, att "Då kan ni glömma att träffa oss".
Jag tror att det verkligen ska ta mycket till innan de väljer bort dig, sin egen dotter, och så barnbarnen.
Missbruk förstör precis ALLT.
Du gör det enda rätta: försvarar dig och barnen. Och motar missbruket i grind.
En kram till dig. Framåt, finns ingen väg tillbaka.
Ursula

Du lever med din fru som haft alkoholproblem sedan ca 10 år tillbaka. Du har försökt påverka henne till att göra en förändring men hon ljuger och gömmer och vill inte visa hur det är. Du ser att hon mår dåligt och är utanför den sociala gemenskapen. Nu på senare har det eskalerat, eftersom hon är sjukpensionär har hon inte vanliga rutiner och tiderna då hon dricker kan vara vilken dag som helst.
Oavsett om hon som du beskriver erkänner eller inte låter det som både hon och du mår dåligt av detta och nu senast verkade hon vilja påbörja en förändring som inte lyckades.
Kanske är det så att hon vill och försöker, det ger dig säkert hopp att fortsätta så när de inte går vägen blir det mycket besvikelse och ledsamhet.
Va bra att du skriver här och berättar. Hur ser ditt stöd ut i övrigt? du berättar att du skäms inför andra, låter inte som du valt att prata med någon om det? Ibland kan just det vara hjälpsamt. Kanske för att sortera för egen del, vad kan du påverka, vad kan du inte påverka och hur kan du göra för att återfå din energi.
Många gånger är det en hjälp för dom runt omkring att också ta hand om sig själv.

Fortsätt skriv och läs här på forumet!

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Rosa Pantern skrev ju att knyta ihop säcken. De har jag funderat på, kanske är det de jag håller på med. Samtidigt vill jag nog inte knyta ihop den helt. Hittar texter som jag skrivit hela tiden och funderar mycket på, hur har jag orkat? Vad är det som gjort att jag stannat så länge? Kanske ska jag skriva en bok, nä jag är ju ingen skrivare. Vad ska jag då göra. Jag skulle vilja ha det samlat. Har skrivit massor på facebook, som bara jag kan läsa, som kommer fram som dagliga minnen.
Hittade även en text jag skrivit på Ameliabloggen som jag skrev 2011 och de var ingen rolig läsning.

Kommer förlåtande samtal under dagen. Kommer hem verkar nykter, går promenad, verkar fortfarande nykter. Vid 22-tiden kollar vi på film, PANG måste hon gå och lägga sig, vid 23-tiden kommer jag. Då drar allt igång hon är i en helt annan värld, vill ha hjälp att ta dig till sängen som hon är i.....
01:30, ännu värre liv, hittar vin i andra flaskor, och öl som hon inte erkänner ....
Katastrof ....

Har en fru sedan många som naturligtvis är förstidspensionerad, har naturligtvis krämpor. Man kan ju fundera på hur sjuk hon är? för sjuk för att jobba?
Det är förödande att inte ha en social gemenskap! Hon borde kunna jobba men det är bekvämt att inte behöva jobba.
...... hon dricker en del, en hel del.
Hon hävdar att hon har problem med mat (bulemi eller anorexi) vilket leder till att hon inte äter, hon dricker öl ist, folköl och blir full på det, och hon behöver inte mycket.
Det går inte att få henne att sluta att sluta dricka.
Beroende på vad som finns hemma dricker hon vin och sprit också, alkohol som jag inte köpt (jag köper ALDRIG alkohol).
Även om jag hittar flera öppnade ölburkar är det "gammalt", hon vill inte kännas vid dessa.
Idag söndag hittade jag en nästan tom vinbox, som hon inte vill kännas vid, en halv enliters whiskey som hon inte heller vill kännas vid, och duktigt packad naturligtvis! Det är klart att hon är full.
Tyvärr har detta pågått minst 10 år.
Hennes vuxna barn vill knapp ha med henne att göra, dessutom går detta ut över vårt gemensamma vuxna barn som jag inte kan ha någon vettig relation med pga hennes alkoholism.
Man (jag) vill inte träffa andra människor för att man skäms, det går inte att bjuda hem någon då man inte vet i vilket skick hon är?
Katastrof ....

Tack ?För kloka ord! Hoppas det löser sig för dig Carro. Jag har barn i din ålder och vet hur illa det gör dem när pappa dricker ?Säger till dig som till mina barn: Det är aldrig ditt fel eller ditt ansvar
Jag försöker ett steg i taget att ta hand om mig själv, att släppa taget
Besviken! Ja, tänk att man inte längre är ensam om allt det vidriga och smärtsamma. Att det finns någon som verkligen vet vad man talar om. Någon som upplevt den maktlöshet man ställs inför. Jag hoppas att både du och jag kan finna frid, med eller utan alkoholisten vid vår sida. Det förtjänar vi ?Stora varma kramar tillbaka till er båda två ?

vi kommer till Malmgården (i Stockholm på Söder) på konvent 28 augusti. Har du möjlighet att delta så rekommenderar jag det.
Här är programmet, rekommenderas för alla som läser här http://www.al-anon.se/al-anons-program-for-aa-malmgardsgruppens-konvent…

Söndagskram / mt

Det känns tryggt att du är med mig!! Du har funnits vid min sida i 3 år o det är jag väldigt tacksam för ??❤️

Får hoppas för din skull att det håller i. Om det inte gör det vad ska du göra då? Du kommer inte kunna leva ett bra liv genom att vara polis hemma. Det kommer du inte orka. Du måste tänka på dig och ditt mående. Om du inte gör det kommer du att må ännu sämre och det är ju inte så bra för dig.

Att lämna är aldrig lätt det blir ett sår men såret läker med tiden. Att leva med en person som dricker är ju som att själv skära sig med en kniv. Man såras, det läker men sedan kommer ett nytt jack. Jag skulle sätta mig ned med honom och ställa ett ultimatum. Sluta drick eller så går vi isär. Börja med antabus eller liknande.

Det jobbiga med detta är ju att man måste fullfölja ultimatumet. Så det gäller att våga och ha styrka. Om man väljer alkoholen så är det så att han inte klarar sig utan den och det har han ju bevisat ett flertal tillfällen.

???? och blir så glad när jag skymtar en tydlig vändning. Jag här och hejar på dej ?
Lördagskram ❤️ / mt

Jag har genom alla år pratat ganska öppet med barnen om hans drickande. Men jag förstår dig om han håller igen ett tag, för då tänds ju hoppet.
Som jag skrev nånstans förut, så väntade jag hela betänketiden för skilsmässan, innan jag skickade ut honom just för att jag hoppades på ett förlåt och hopp om förändring. Jag ville bara höra att han älskade mig och var villig att söka hjälp, men det kom aldrig och lika bra var då de, för nu är jag fri :)
Nu kan jag välja att umgås med människor som ger mig styrka och energi.

Jag har genom alla år pratat ganska öppet med barnen om hans drickande. Men jag förstår dig om han håller igen ett tag, för då tänds ju hoppet.
Som jag skrev nånstans förut, så väntade jag hela betänketiden för skilsmässan, innan jag skickade ut honom just för att jag hoppades på ett förlåt och hopp om förändring. Jag ville bara höra att han älskade mig och var villig att söka hjälp, men det kom aldrig och lika bra var då de, för nu är jag fri :)
Nu kan jag välja att umgås med människor som ger mig styrka och energi.

Men jag försöker komma vidare i mitt liv så smått. Förut kände jag att jag inte klarade av nåt själv men nu måste jag o det går ju men väldigt långsamt. Det är så självklara saker som var jätte stora för mig. Vågar inte ens skriva vad det är för skäms men så kan det bli när man låter nån ta över allt. Jag måste börja om från början helt. Jag ska försöka att inte älta allt som varit o se framåt.
Mt jag blir glad att du läser mina inlägg ?
Ursula jag ska försöka jogga lite för dig också om jag orkar ?
Hur går det för dig?
Kram

Härligt å höra, Izzy!
Och vovven tycker att det är kul.
Spring ett par km för mig också!
:)
Ursula

Jag säger bara wow och heja dej! Kom precis hem, kollade på nätet och såg ditt inlägg?
Härligt! Kramen / mt

Har börjar förstått det där nu äntligen att man ska göra saker för sig själv också, sånt som man mår bra av. Jag ska verkligen försöka göra det nu. Förut har jag bara velat gräva när mig o sova bort tiden men inget blir ju bättre av det.! För att jag ska kunna hjälpa mina barn så måste jag ta hand om mig själv annars orkar jag inte det. Det är så mycket som är olöst än mellan mig o exet som jag inte har energi att ta tag i pga att jag är rädd för hans reaktioner. Det verkar som att han är nöjd över hur vi har det eftersom han inte tar tag i nåt själv. Tror ju att det är att han vill ha kontroll över mig. I januari är det två år sen jag flyttade o det känns ju som det är dags att gå vidare nu.
Jag har bestämt mig för att jag o vovven ska börja jogga o har gjort det en gång o det kändes riktigt bra. Tänker att jag ska få ork att göra mig fri om jag tar hand om mig själv o gör saker som jag mår bra av.

Nä jag har inte pratat med dom. Kanske är dags att jag gör det, blir bara rädd att göra dom besviken. Det värsta är väl att jag på nåt sett visar dom att det är OK att ha det så här, utan att göra ngt åt det hela. Dom har sett honom några gånger i ett tillstånd som inte är OK. Förstår att allt hänger på mig, jag måste komma fram till mitt beslut. Han vill inte skiljas, när det senast kom till tals och jag sagt att jag inte vill ha det så här, då blir han ledsen och lovar bättring. Håller ett tag sen in på samma bana igen.

Jo så kan de verkligen vara. Jag väntade många herrans år och det sista året var helt galet. Försökte få honom att flytta men han sa bara, -Jo jag ska flytta, och sen hände ingenting. Tills jag formligen kastade ut honom. Jag hade bestämt att inte en sommar till med supande och irritation.
Barnen kommer att förstå. Har du pratat med dem nåt? Mina barn peppade mig att slänga ut honom, de hade förmodligen brutit med mig också om jag stannat.

Jag vet vad jag egentligen skulle ha gjort för länge sedan. Men det är väl aldrig försent. Jag hittar alltid anledningar till att tillfället inte är det rätta . Det har varit jul, student , inbokade aktiviteter med andra par mm. Tänker på vad barnen ska säga. Det är som jag går o väntar på att nån ska säga till mig vad jag bör göra... Fast jag vet ?

Kan bara intyga i att "Arg" har så rätt i allt hon skriver. Har också lämnat efter 27-årigt förhållande och det kommer jag nog aldrig att ångra.