Senaste kommentarerna i forumet

Som så många gånger när man läser om allas berättelser.Så är det alltid de som lever nära den som dricker som vänder ut och in på sig själva,kontrollerar,har ångest och oro för den som dricker.Medan den som dricker fortsätter dricka.Ibland lite mindre men oftast då för att lugna sin omgivning och lura dem att tro att nu ska de bättra sig.För att sedan kunna börja dricka mer igen.Humöret som är oberäkneligt och sveken som man utsätts för bryter sakta men säkert ner en.När de visar sin goda sida som man en gång älskat,då lever man länge på det.Tror ofta att man överdriver slätar över försöker glömma.....men det gnager i en. Inte alla men för många så rinner bägaren över en dag när man minst anar det.Man får styrkan att lämna.Och man är så mycket starkare än man tror.Jag är glad att jag fick styrkan att lämna min man efter 28-års äktenskap.Trodde han var mannen i mitt liv.Idag två år senare är det fortfarande tungt och jobbigt vissa dagar.Men mår så mycket bättre när jag och sonen äntligen fått lugn och ro.

Tack för svaret! Jag har varit iväg på semester så jag har inte kollat förrän nu. Allt gick bra med katterna och lägenheten. Jag har även börjat gå på al-anon möten. Det känns ganska bra att träffa andra som också har det jobbigt och som är i samma situation. Det känns som om jag redan klarar av att koppla bort hennes drickande från mina tankar. Tack för tipset om alkohollinjen!

Boken vi talar om heter Djävulsdansen o handlar om medberoende. Den gick också på TV för ett par år sedan. Det är Sanna Lundell o Ann Söderlund som skrivit boken. Jättebra bok!

Ja jo det är ju inte ju inte så att man "går på det". Det finns bara inte så mycket kvar att säga i ett sånt läge. Båda är vuxna, båda vet egentligen hur det gick till när den blev tom.

Tack Ursula! Du har varit där och förstår mig. Även om du vet att det inte hjälper så vet du säkert att det jag gör inte är så ovanligt när man är i min (vår) situation. Jag tror man måste igenom det där och uppleva att det inte hjälpte själv. Men nu har jag "kollat" min man i tre dagar och han har inte druckit något, trots att jag varit borta ikväll. Då känns det bra att veta istället för att gå och undra hur mycket han drack när jag inte var hemma. Det glädjer mig att han i alla fall försöker!

Hej Tösabiten!
Jag kan inte annat än att hålla med Aeromagnus, vad ska det tjäna till, att hålla koll? Men å andra sidan har jag också varit där. En period var jag besatt av att hålla koll på hur mycket innehållet i flaskorna sjönk, osv. Jag trodde verkligen på det.
Enligt min erfarenhet så kommer din man att slinka undan från din "ställa mot väggen". Det han kommer att se är att du har spionerat på honom. Han kommer inte att bry sig ett dyft om att det står på papperet att X antal flaskor druckits ur. Jag skulle tro att han blir asförbannad på att du har kontrollerat honom. Så kanske han blir förnärmad och tar så illa vid sig att det slutar med att du nästan ber om förlåtelse och han kanske säger något gulligt.
Men jag förstår dig. Du kan inte göra annat. Du följer den utlagda 'banan', liksom.
Man håller på så mycket.
/Ursula

Hej Fnurr!
Visst är det väl otroligt, obeskrivligt nästan, vilken förmåga alkoholister har att slingra sig ur situationer? Han fick dig tyst. Så har det varit många gånger för mig. Flest gånger innan jag förstod. Nu händer det aldrig, jag går inte på hans finter.
Men förr, min make sade sina påståenden med en sån säkerhet att de blev sanna. Själv jag blev förvirrad och tveksam.
Din man ljuger. Det har du förstått, eller hur?
Alkoholisten är mästare på att ljuga.
Alkoholisten är mästare på att få sin partner förvirrad och ur balans.
Jag skulle tro att vid de tillfällen när du känner förvirring inom dig (eller något annat konstigt) då håller din man på att manipulera dig.
Hemska ord. Så jag vill skicka en kram också.
/Ursula

Tack för ditt inlägg. Du beskriver på ett tydligt sätt den situation du befinner dig i och hur du också kan tänkas ha påverkats av tidigare erfarenheter gällande möjlighet att visa egna behov/tankar/känslor. Det är svårt för de allra flesta, men är man dessutom uppväxt med vissa "krav" på hur man behöver vara för att vara så mycket som möjligt till lags för någon annan, kan det bli ännu svårare att prioritera sig själv i vuxen ålder. Jag tycker också att du ska söka dig till någon anhöriggrupp för att få stöd. Du kan ju alltid prova en gång och se vad du tycker. Det finns även möjlighet att ringa till Alkohollinjen för att få prata med en rådgivare både gällande egna och andras alkoholvanor, därifrån kan du få vidare hjälp och hänvisning. Läs mer på: http://alkohollinjen.se/

Allt gott,
Miriam Alkoholhjälpen

Så härligt det låter.
Vi gläder oss med dej. En sådan frihet.
Underbart.
En kram till dig!
Ursula

Hoppet är det sista som överger en. I mina ögon så behöver han nog avstå helt.

Tack för ditt svar. Det du skriver låter helt begripligt. Jag tror verkligen att det är viktigt att du fortsätter att dela dina upplevelser med kompisar med liknande erfarenheter, det är hjälpsamt att inte bära på för mycket tankar/känslor själv och få stöd utifrån. Precis som du säger är det en process du befinner dig i och dina upplevelser kommer säkert att ändra sig under tiden. Tveka inte att ringa till Alkohollinjen om du skulle vilja ha prata med någon professionell också, och fortsätt att skriva här!

Allt gott,
Miriam

Vad är det för bok ni talar om?

Softjessi våra berättelser är väldigt lika. Jag känner verkligen med dig. Hoppas verkligen du orkar att tänka lite på dig själv. Jag förstår att ork lust och tålamod är slut. Vill skänka dig massor av styrkekramar och säga att du är bra och perfekt precis som du är. Ta en liten stund i taget. Kram/Besviken

Jo jag vill ha koll. Mest för min egen skull. Att jag har kött på benen när jag väljer att ställa honom mot väggen. Att jag kan säga att jag vet att han dricker i smyg och gömmer sina öl. Har jag det svart på vitt så kan han inte neka till det. Sen om han fortfarande inte tycker att han har problem, så vet jag att han har det. Då kan jag känna att jag kan ta ett beslut utefter det. Det känna bra att ha koll helt enkelt. Detta är så nytt för mig. Det är först nu i sommar som jag har förstått att min man missbrukar alkohol. Även om det har funnits tecken långt tidigare har jag inte riktigt förstått.

Ja, jag vet nog svaret. Hoppas ju ändå på något konstigt sätt att det ska gå bra iaf...

Du vet nog svaret själv? Har man kommit så långt att man gömmer och dricker i smyg ja då har man allvarliga problem. Att dricka normalt igen? Om man inte har bekymmer är det väl bara att ta ett glas till maten. Tyvärr är beroende inget som går över utan får man problem tenderar de att hänga i.

Ja, det är svårt när det växlar, som du skrev någonstans. När man emellanåt står öga mot öga med "det friska", möjligheterna...den som verkar vilja eller försöka någonting bättre.

Och det gemensamma kan vara tungt att bryta upp. Och man anar en hård period innan allt är ordnat och klart och man alls kan landa i den nya situationen, liksom...

Min man gav upp alkoholen sedan fyra månader, p g a jag verkligen "gjorde slut" samt han riskerade sitt körkort (vilket kan varit det viktigaste/:-?).

Vi lever kvar tillsammans och trivseln är högre nu. Men ännu mera tid och stabilisering i det nyktra livet ger jag oss, för jag vet liksom inte hur en relation ska vara - och lever kvar i tveksamhet..

En del i mig är lite för skeptisk och cynisk för att gå ihop med den del av mig, som hängivet gav sitt hjärta till den här mannen.

P.s. Det hjälpte föga att varna, uttrycka ultimatum.. Först när jag faktiskt säger att jag bestämt mig för att gå, slutar han.

Det var ett tag sen jag skrev. Har varit inne och läst en del och även kommenterar andras inlägg.Första veckorna på semestern var jag helt inne på att ta tag i problemet efter semestern.Pratade med mina barn för att dom skulle veta hur jag tänkte. Dom höll med och tyckte det var bra att ta tag i det.(Pratade även med min bror som undrade hur det stod till med honom.)Jag hade tänkt att få honom till en läkare och att jag skulle prata med någon. Nu har dom två senaste veckorna varit rätt hyfsade. Vi har varit mycket i vår sommarstuga träffat barn o barnbarn. Han har hållt på o byggt på vår nya gäststuga o jobbat mycket med det.Han har varit ganska trevlig både mot mig och andra. Jag vet att han druckit en del. Han har alltid med sig 3 st 50 cl starkspriti sin väska o ca 6-8 starköl.(flaskorna gömmer han bland sina kläder) Men jag märker inte direkt att han druckit men han stinker ju sprit förstås... Men efter några dagar så blir han plötsligt tyst o vresig, trött, deppig och går o lägger sig. Orkar inte snickra... Jag antar att spriten är slut då.. Han vill åka hem och bunkra upp... Fast det säger han ju inte utan han måste hem o duscha.... Under vårt liv tillsammans har ha ofta dragit igång olika projekt för att han behöver något att göra. Det har varit stora renoveringsprojekt. När jag varit tveksam har han sagt att det är bra för hans "problem" att han har nåt att göra. Då har jag gått med på det. Men det blir ju aldrig bättre för det. Nu har han inte velat göra något hemma på flera år utan det har varit stugan. Han fungerar faktiskt bättre när han har något projekt på gång men han kan ju ändå inte avstå...

Bara läs andras berättelser så kommer du märka att de flesta som missbrukar a.
1. Inte har prolem
2. Inte druckit så mycket
3. Partnern överdriver och jagar mig

Får jag fråga varför du vill ha sådan koll? Hur hjälper det dig? Du kommer ju bara bli besviken och han kommer säkerligen förneka sommar gjorde.

Jag vet att det du skriver är sant aeromagnus. Men nu ska jag ha lite koll när semestern är slut. Sista semesterveckan gick inte så bra trots jag bett honom dricka mindre. Istället drack han i smyg men jag hade koll på mängden ändå. Igår söndag drack han inget och inte heller idag måndag. Jag tror att det är första helnyktra dagarna på säkert ett halvår. Det har åtminstone varit en öl varje dag förut. Men jag vet att det säkert är tillfälligt. Men jag ska försöka se det som positivt att han i alla fall gör ett försök. Återgår det till drickande varje dag ska jag försöka ställa ultimatum. Även om jag vet att det betyder att han lämnar mig. Jag vet innerst inne att jag måste tänka på mig själv. Som så många skriver här är det bättre att vara ensam när man är ensam än ensam när man är två!

Tycker inte ni ska stå ut eller hålla er borta. Ni förtjänar bättre. Verbal terror är lika illa som fysisk.

Jag tänkte skriva ett eget men såg ditt. Min fru dricker två - tre glas vin väldigt snabbt och sen lossnar det och hon säger nedsättande och provocerande saker. Jag försöker att inte svara på det men blir väldigt provocerad. Tänker tacka nej helt till att vara med om sådant.

Bra gjort! Ja, det är lätt bli hemmablind när man är mitt i någonting. Vet att jag själv tänjde mina gränser och ifrågasatte mig själv istället för att bli arg eller liknande, när min man drack. Han är fortfarande nykter nu. Vägen är inte helt jämn under fötterna ändå, s a s. Får känslan att du behöver samla ihop dig, pusta ut och "knyta ihop säcken". Men låter skönt att vara fri.

Det är inte ok att vara full inför sina barn eller lägga över allt ansvar på sin andra sambo/make/maka