Senaste kommentarerna i forumet

Gå till alanon. Det kan hjälpa. För mig var det en start. Berätta för andra. Jag har berättar för många nu. På jobbet, i vändkretsen. Av ca 15 som jag har berättat för har alla utom två någon i sin familj sommar alkoholproblem, mamman , pappan, morfar, bror som sitter i fängelse. Du är inte ensam!!! Att känna sig ensam är det som sakta sakta bryter ner dig och till sist förgör dig, det är min sanning,

Varför ska du skämmas?

Det är okej att hata alkoholisten och älska personen,

Kram

Ursula! Det är en konstig känsla. Som om att jag liksom är skild från han och hans dumheter och nästan står utanför och tittar och skrattar. Som den gången han drack TRöd för att alkoholen var slut, då skrattade jag på riktigt också. Gapskratt. Och frågade honom vad han höll på med egentligen, om han kunde se sig själv utifrån?
Efter TRöd tillfället gick han hos AA. I rätt lång tid.
Men han lurar sig själv, han tror han ska klara sig själv. Han fann ingen insikt hos AA. Det där att erkänna sig maktlös inför alkoholen, det är det bara jag som gjort.

Han har alltid kämpat med alkoholen, alltid erkänt att han är alkoholist, det är nästan värre. För hur ger man upp någon, hur ger man upp ett liv där den andre försöker?

Han har varit nykter i ca ett års tid i två omgångar, gått på antabus, gått till AA. Men hela tiden kommit tillbaka. Han har fastnat i förhandlingsstadiet. "Nu kan jag dricka, för nu är jag glad". "Jag ska bara dricka sprit, för då går det säkert bättre" "jag funderar på att byta till hasch, det kanske funkar bättre"
Och blandad nykterhet.

Ja. Vad säger man.
I höstas var jag sjuk. Av oro. Av ångest. Mådde illa och kunde knappt stå. Fysisk sjuk av mitt med medberoende.

Nu har jag så sakta början frigöra mig, vem är egentligen denna man? Jag har skapat en bild av hur han är egentligen men frågan är om min bild är skev.

Den lördagen jag skrev senast. När han inte kom hem. Han kom hem, vid 11 morgonen efter. Jag betraktade det som lyckat. Men sen visade det sig varför att han inte kommit hem, han blev lob:ad. Herregud. som sagt, det är dags att erkänna maktlösheten inför alkoholen nu.

Så skönt att höra att man inte är ensam i detta! Och att du Tösabiten också för protokoll över hans verkliga konsumtion. Jag känner att jag måste göra det för att ha "svart på vitt" när den dagen kommer när jag ska konfrontera honom. Som det är nu så anar han absolut ingenting, så detta kommer att komma som en fullständig chock för honom. Jag har funderat på om jag skulle ha min son där också då, men jag vet inte om det är rätt mot honom, han ska ju inte behöva stå mittemellan sina föräldrar. Men det hade känts tryggt då sonen är en oerhört klok ung man.

Det här med övningskörningen har sonen också sagt till mig att han inte vill köra med sin pappa, men detta har löst sig då min man aldrig frågar honom om han vill ut och köra.

Sen det du skriver att du får rysningar av det eviga öppnandet av öl, så känner jag också.

Det som blir svårt också är att säga att han dricker för mycket öl, för det är just öl som är hans stora intresse. Han dricker också mest öl, men ibland händer det att han köper en whiskey, och de brukar inte vara så länge då jag märker att han går och "smådricker" nästan varje dag då.

Jag räknade ut idag att han har redan handlat öl för 1000 kr sedan lönen den 22 juli, och i morgon ska han köpa hem ännu mer då det ju är den traditionella "fredagsinhandlingen". Sen ska vi till Danmark på lördag och då handlas det både öl och whiskey. Och så hade han mage att klaga på att vi skulle betala 5000 kr till sonens körkort...

Jag är inte säker på att jag kan vänta med att ta detta efter semestern, det liksom "sipprar" irritation från min sida hela tiden - jag går runt som en tickande bomb.

Jag tycker att du Tösabiten ska berätta för dina barn att dagens alkoholister ser inte alls ut som de gjorde förr - dagens alkoholister lever normala familjeliv och är väldigt duktiga på att dölja det för omgivningen. Jag tror att de innerst inne förstår att deras pappa dricker för mycket, men de förnekar det för sig själva. Även om dina barn är så stora så gör de allt för att skydda sina föräldrar.

Det blev ett långt inlägg, men det är skönt att skriva av sig här. Heja oss - för det är vi värda?

Ensam känner jag mig också. Tänker ofta på vad min mamma sa när hon och min pappa skilde sig för många år sedan -"det är värre att vara ensam i tvåsamhet än ensam i ensamhet". Det ligger mycket i det. De skilde sig dock inte pga alkoholproblem, utan det var mer att de hade slutat att kommunicera och glidit ifrån varandra.

Min man blir ju inte full i den bemärkelsen och inte dum heller, men jag märker ju direkt att han har druckit för mycket då han ibland sluddrar och har svårt att hitta ord och att han blir lite "trög".

Klart Denize att vi ska stötta varandra när vi är i liknande livssituation. Det behöver vi?

Hej Tösabiten! Jag känner igen mig så ... i det du skriver. Jag har också en öldrickare o starksprit. Det är nog 4 öl o sen klunkar starksprit på det....Ibland håller han nog igen men då är han sur o tyst. Jag har pratat med några. Släkten vet men säger inte så mycket. Ser hur fler o fler tappar förtroendet för honom. Det har gett honom ännu mer ångest tror jag. Verkar deprimerad emellanåt. Jag vet aldrig riktigt hur han kommer att vara. Jag brukar säga till honom att han är schizofren....Det är så ..han är så olika personer. Alkoholen har gjort han sån. Han kan vara trevlig också. Han tom säger så själv.. -Ikväll har jag tänkt att va trevlig. Jag har också haft ursäkter i alla dessa år. Vänta tills barnen blivit stora.... Dom är stora nu( bara en kvar hemma) men jag är fortfarande kvar.Är också rädd för ensamheten( fast jag är ensam redan nu) Vill inte sälja vårt hus o rädd för att klara mig själv. Tror som många skriver här att det är bra att söka hjälp utifrån ( prata med kurator ) Försöka bli stark! Kämpa på.. (Jag har en egen tråd om du vill läsa min historia ) Kram!

Det känns skönt att någon talar om för mig vad jag ska göra. Men jag är helt säker på att han slänger ut mig eller lämnar mig om detta kommer fram. Jag orkar inte det just nu. Jag vill att våra barn ska flytta hemifrån så att inte de blir ledsna. Har en son i en känslig ålder och jag vet inte om han fixar detta just nu. Ursäkter? Ja kanske! Men jag är rädd. Bl a för ensamheten, både den jag lever i nu och den jag kan hamna i. Men jag ska försöka ta tag i detta! Tack!

Det du beskriver Reimar kunde lika gärna vara jag som skrivit. Vi är i ungefär samma ålder. Vi har två barn som är 17 och 19 år. Tyvärr får jag dem inte att förstå att deras pappa har alkoholproblem. För dem är en alkis en som sitter och super ur en påse i en park. De tror att alla dricker lika mycket som han och att det är normalt. Jag försöker prata med dem men de vill inte riktigt inse. Samtidigt kallar de honom efterbliven eftersom han säger och gör så korkade saker. Jag dricker i stort sett aldrig, har kommit att hata alkohol. Det blir en cider eller ett glas vin kör vi har gäster eller är bortbjudna. Annars vill jag finnas där för mina barn. Jag vill att det alltid ska finnas någon för dem oavsett när. Det är alltid jag som kör eller hämtar eftersom han inte kan. Vår yngsta övningskör, men vill inte köra med sin pappa. Han tjatar att sonen ska övningsköra och när han sedan vill, på kvällen när det inte så mycket trafik, då kan pappa inte ställa upp....
Min man dricker nästan bara öl, jag får riktiga rysningar när jag hör dem sprättas upp i tid och otid. Han har också börjat smygdricka i garaget när han tror att jag inte ser. Precis som du skriver har jag tappat mina känslor för honom eftersom han är onykter i stort sett varje kväll. Jag är också kluven. De tillfällen han är nykter så tucker jag om honom, men det är så sällan. Han sköter sitt arbete bra och har aldrig kört full. På så sätt är det ingen annan som vet och det är ensamt, mycket ensamt. Jag är glad för att mina barn finns där, men de har inte riktigt förstått än, så ganska ensam. Därför är det skönt att skriva lite här. Jag följer gärna dig eftersom våran situation påminner om er. Kram på dig! Jag hoppas du vet hur du ska göra efter semestern. Jag tänker likadant. Har ett protokoll med antal öl så länge....

Hej Tösabiten,
du vill berätta för hans syster men du tvekar. Jag ser att du befinner dig precis i det skede där jag var för många år sedan i min mans tilltagande alkoholmissbruk. Jag valde att vara tyst, av lojalitet -ville inte "svika"- vilket var det mest okloka jag kunde ha gjort. Du är rädd att din man kommer att hata dig. Jag kände också så. Och din kille kanske KOMMER att hata dig, i stunden. Smaka på tanken. En gång till. Det sved, va? Men...än sen då? Sen går det över, hans hat och din sveda. MEN, du kommer att ha visat honom (alkoholen) att han (den) inte kan använda sig av dig. Så, prata redan nu med hans syster. Det är en alldeles utmärkt idé. Vänta inte en sekund. Förstora gärna upp det. Och du ger din kille en chans att inte fastna i alkoholträsket.
Var inte tyst!
Ursula

I söndags sa jag ifrån att det får räcka nu. I söndags drack han ingenting, i måndags en starköl, i tisdags minst två (var inte hemma så jag kunde inte kolla), i onsdags 4-5 st, idag torsdag 3-4 st. Det är betydligt färre öl än en vanlig vecka, men hallå! Hur ska han kunna förändra sitt intag när han inte kan stå emot helt? Det började så bra och jag kände lite hopp, men nu vet jag inte. Sista semesterveckan. Ska avvakta nästa vecka om det blir lite mindre när han jobbar. Men om inte? Vad gör jag då? Mitt nästa steg i min plan är att berätta för hans syster. Vet inte om hon kommer tro mig, eller skylla på att jag är nojjig. Min man kommer hata mig om jag tar upp det med någon annan. Är det rätt eller fel? Gud, jag vet inte vad jag ska göra......

Hej Reimar
När jag läser dina inlägg så känner jag exakt igen din beskrivning av din man. Det låter som en kopia av min. För mig är det så svårt att reda ut att en person kan vara två olika. På kvällen full och hur dum som helst och sedan nästa dag snäll och go som om ingenting har hänt.
Jag har läst mycket här på forumet och jag känner mer och mer att jag måste lämna. Det är bara så svårt att ta det där steget.
Men om man känner som du beskriver, att man inte ser fram emot att umgås med x längre, då finns det ju inte så mycket kvar av förhållandet.
Sedan ska man ju stå ut med allt ältande och tjafs, samma visa helg efter helg och vissa kvällar i veckan också.
Nej nej nej detta är inte mitt liv längre.och inte ditt heller. Vi är värda att ha lugn och ro, göra vad vi vill och leva våra egna liv.
Det är dags att ta det svåra steget.
Jag känner hur det börjar göra ont inom mig, att jag inte orkar med en helg till.
Vår son som också är 14 år, vill inte vara hemma längre utan är med sina kompisar. Det gör också ont, och jag känner mig väldigt ensam.
Känns som att det är hög tid att göra något.
Jag har inte så mycket styrka att ge dig, men jag hoppas att vi kan stötta varandra att genomföra en förändring.

Tack för ditt meddelande! Det låter verkligen som om du bryr dig mycket om din pappa och vill att han ska kunna må så bra som möjligt, väldigt omtänksamt av dig. Att du vill köpa hem alkoholfria alternativ för att underlätta är jättebra och säkert nåt din pappa kommer att uppskatta, även om det i slutändan ju är han själv som behöver bestämma sig för att han vill jobba mot förändring och hitta andra sätt att förhålla sig till alkohol. Det är lätt hänt att man som barn till en förälder som dricker tar på sig överdrivet mycket ansvar. Så, att du vill stötta är fint men glöm bara inte att ta hand om dig själv också, att ha en anhörig som dricker är påfrestande och slitsamt och jag tror att många här i forumet kan känna igen sig i din berättelse.

Jag tänker att du skulle kunna ringa till Alkohollinjen, där kan man anonymt prata med en rådgivare och få stöttning just i hur man kan förhålla sig till/stötta anhöriga med alkoholproblem. Du kan läsa mer på http://alkohollinjen.se/

Allt gott,
Miriam Alkoholhjälpen

Nej, det är inte bara alkoholen som gör att vi har glidit ifrån varandra. Det kvittar nästan vad jag än säger så misstolkar han det, och så blir det tjafs igen. T ex idag var det tjafs om en skitsak, och där var även vår äldste son med. Jag märker ju att han har en viss "distans" till sin pappa för han tog mitt parti. Detta kunde ju inte min man ta på ett bra sätt, utan han tyckte att jag skyddar vår son. Vi har så olika syn på det här med alkohol och välmående. Han säger ofta att han känner sig gammal (han är 46 och jag är 42). Då brukar jag säga att man är inte äldre än man gör sig. Han har inget eget intresse utan han sitter mest hemma och detta irriterar ju jag mig på. Min man säger ganska ofta att han älskar mig, och jag kom på mig själv en gång att jag kan inte längre säga det till honom. Känslorna har svalnat ordentligt, och jag tycker att han är oattraktiv när han sitter och spelar och dricker sina öl och rapar!

Så, nej jag tycker inte att vi fungerar ihop personlighetsmässigt heller längre. Jag går bara omkring och stör mig på honom. På lördag ska vi iväg på en dagsutflykt bara han och jag, och detta ser jag faktiskt inte fram emot. Jag hoppas att vår 14-årige son följer med.

Vi får se när det "brakar lös" här, för det kommer det att göra. Frågan är bara om när...

Det var ett tag sen du skrev ditt inlägg men här kommer ändå lite sen feed-back på det...

Det låter verkligen som om du påverkats mycket negativt av din mammas beteende och som om du själv hamnat i dåligt psykiskt mående pga av det, det är inget ovanligt att det blir så när en relation till någon nära blir trasslig på olika sätt. Vill bara skicka med dig möjligheten att ringa till Alkohollinjen, där finns det utbildade rådgivare man kan prata med just vid oro för anhöriga och när det är svårt att veta hur man ska bete sig. Det löser kanske inte allt men det kan oavsett vara skönt att få dela sin oro och funderingar med någon. Läs mer på: http://alkohollinjen.se/ De har öppet till kl 19 idag onsdag.

Allt gott,
Miriam Alkoholhjälpen

Pratade nu med maken i telefonen och jag hörde på han röst att han har druckit.
Det bara kryper i mig.

Heej Hoppas det är någorlunda för dig idag. Detta beteende som han har emot dig, är Inte acceptabelt. Så länge han inte erkänner att han är alkoholist, och vill ta tag i det. Så kommer du att ha samma helvete. Jag förstår hur du mår. Jag förstår hur du känner dig. Men Tro Mig. Du kan INTE göra något för han. Han fortsätter att säga elaka saker, han fortsätter att hota. Om du har ngn annan bostad? Så tycker jag att du ska flytta dit. Ta med din dotter. För hon ser och hör allt vad ni gör och säger. Innan hon mår så dåligt och bryter ihop. Så flytta. Det är din skyldighet att se till att hon slipper vara i den miljön. Har du ingen annan bostad, så ring kvinnojouren. Jag förstår dig när du skriver att du älskar han. Men försök att fråga dig själv, vad och när det är du älskar han. Läs om du vill, mina inlägg. Så hör av dig om du vill. Jag tänker på dig. Va rädd om dig. Så hörs vi snart igen. Kram

Ja läs boken tycker jag. Det är så mycket man känner gen!
Nej jag vet inte ang exet för han pratar aldrig om sina känslor. Men jag kan tänka mig att det är så.
Öronproppar var ett bra tips ,ska nog testa det haha ?
Men en sak är jag verkligen säker på och det är att jag inte ångrat mig! Jag kommer aldrig att gå tillbaka till honom. Det känns skönt att jag inte tvivlar i det fallet iallafall!
Ja visst är det så att jag är mer fri än förut men det räcker inte, när det här är klart vill jag vara helt fri o bara ha kontakt med honom om sånt som gäller barnen.
Kram ?

En som inte kan hantera öl, är all alkohol farligt, oavsätt mängd! Det är mycket som man måste ha i åtanke, genom att du har sonen du måste tänka på också! Vad är bäst för dig och ditt barn? Du måste ta hand om dig och din sons välmående i första hand. Bra att du skriver upp för att få någon slags struktur. på när han dricker! Är det bara alkoholen som gjort att ni har glidigt i från varandra eller fungerar ni inte personlighetsmässigt heller?

Hej Izzy,
jag får nog också lov att läsa den boken eftersom ni pratar så väl om den!
Apropå ditt ex, kan du inte ta öronproppar nästa gång du ska till gården så du slipper höra hans elakheter?
Du skriver att du tror att han har sån ångest över vad han har ställt till med. Men visst är det vad du TROR, eller hur? Eller VET du det?
Du är väl MERA fri nu än förut, i alla fall? Det låter lite som om du ångrar dig lite, nästan?
Kram från Ursula

Hej Jackey,
det jag vill ta fasta på i ditt inlägg är dels att du säger att du inombords vet att du borde göra slut dels att du är lycklig när det är bra mellan dig och din kille.
Det kanske låter konstigt detta jag säger eftersom det är det alla vill och det hela livet går ut på: du är kapabel att känna lycka, känna känslan lycka. Föremålet för din känsla är en ung alkoholist. Det är så bra att du visar dina känslor, lycka, ilska...- för dig, ditt DU. För den dan du slutar att visa känslor är det fara å färde, för DIG SJÄLV. Då har alkoholisten besegrat dig.
När du sitter på ditt jobb och väntar på hans elaka sms så har hans alkohol styrt om ditt inre, du har blivit mottaglig för hans manövrar (hans sjukdom). Du ska bort ifrån hans sjukdoms inflytande på dig. Skydda dig. Om du älskar (honom) så visa ditt missnöje. Tvinga honom att ta något slags beslut (genom ditt sätt, t ex att gå därifrån om han säger elaka saker, lyssna INTE).
Jag är inte helt i samma situation som du: jag är äldre än du, har varit tillsammans med min man i 30 år. Min mans alkoholberoende har pågått i..ett par decennier, jämt? Vet inte riktigt. Men ett förhållande med en alkoholist är inte något jag önskar dig. Förr pratade man inte om medberoende, dessutom bor jag utomlands och där vi bor är det inte särskilt debatterat.
Du är ung, kan träffa en ung man som förtjänar bättre din kärlek. Ja, jag uttrycker mig så: någon som förtjänar din kärlek.
Fortsätt att skriva här för du får så mycket gensvar och, om du fortsätter tillsammans med din kille, så blir du mindre ensam.
En kram från Ursula

Det var ett tag sen du skrev ditt inlägg men jag vill ändå skicka lite snabb feed-back till dig. Det finns tyvärr inga snabba svara att ge även om jag önskar att så vore fallet. Du behöver ju hitta till de lösningar som känns bäst för just dig som anhörig till någon med beroendeproblematik. Jag tänker däremot att det skulle kunna vara hjälpsamt för dig att ringa till Alkohollinjen, där finns möjlighet att anonymt diskutera med utbildade rådgivare kring den typen av funderingar som du har gällande anhörigas dryckesvanor. Du kan läsa mer här: http://alkohollinjen.se/

Lycka till! Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

Vilken klok feedback Ullabulla kom med, det är bra när man kan ha hjälp av varandra. Det är ju omöjligt för någon annan att säga exakt vad du ska göra men oavsett tycker jag att det på ett tydligt sätt framgår utifrån det du skriver, att du far väldigt illa i det aktuella läget. Du kastas mellan olika starka känslor av förhoppning, besvikelse, rädsla och omsorg. Det skulle nog kunna vara bra för dig att hitta en samtalskontakt att bolla dina funderingar med vidare, ofta är det hjälpsamt att få sätta ord på tankar/känslor och få ett utfrånperspektiv på sina upplevelser. Kolla gärna med din VC eller ring till Alkohollinjen (man vara anonym), där finns möjlighet att prata med utbildade rådgivare.

Allt gott,
Miriam Alkoholhjälpen

Svaret hjälper mycket. det är skönt med någon i samma sits, någon som också har svårt att lämna.
Just nu sitter jag på jobbet och väntar på att massa elaka sms ska ramla in(han har eget företag så han kan dricka på vardagar utan konsekvenser)

Känns orättvist att en arbetsdag blir förstörd för att han inte kan bete sig.

Vad säger din kille om sina alkoholvanor? Vet han själv om att han har problem?

Hej! Din mans a-vanor har ju gått ut över dig och resten av familjen. Nu är det nog som du tror både en abstinens av att han inte "får" dricka för dig och ett sätt att straffa dig för det, som han beter sig som han gör. Tror nog du själv skulle må bra av en samtalskontakt. Kolla med Vårdcentralen om dom har beroendemottagning för anhöriga. Annars kolla vad dom har när det gäller kurator eller någon annan som du kan prata med. Jag tror att du behöver bli starkare i dig själv och förklaring av sakkunnig vad det gäller hela er situation med mannen/pappan som dricker nästan dagligen. När du har blivit säkrare så är det lättare att ta beslut om ditt liv. Jag önskar dig allt gott och hoppas du söker efter någon att tala med. På forumet finns ju viss hjälp, men många behöver även kontakt med beroendevården eller kurator. Stor styrkekram...

Första dagen efter att jag sa ifrån drack han ingenting, men han vankade runt som en osalig ande hela kvällen. Han kunde inte ta sig för något, han är ju van att sitta och pimpla öl på kvällarna. Detta gjorde att jag fick dåligt samvete för att det var jag som bestämt detta. En klump i magen och en känsla av ångest. Det känns som om han vill lämna mig nu för att jag varit "elak". Han har inte sagt det, men jag känner den spända stämningen. Jag vill ju egentligen inte att vi ska skilja oss.
Dag två efter att jag sa till så hörde jag honom sprätta upp en öl. Sa inget och det blev bara en, men han undvek mig hela kvällen. Så nu mår jag dåligt av en annan anledning. Han vill inte umgås med mig och är helst bara ute och spelar golf för att slippa vara hemma. Vet att jag måste få honom att sluta men det här är lika jobbigt! Känner att jag skulle behöva få prata med någon, men har ingen att dela detta med. Känns ganska skönt att i alla fall få skriva av sig lite.

Jag tror att du behöver hjälp omedelbums för att komma ifrån denna livvsituation.
Om inte för dig själv,så för din dotters skull.

Du vetnog innerst inne att du måste lämna detta,

Jag antar att du är så nedbruten och kär så att du inte klarar det just nu.
Men det finns egentligen inget annat råd att ge dig.
han är ju trots allt frisk mellan varven då han ber dig att gå och säger att ni ska vara ifrån varandra.
Så just nu är du lika sjuk som han och behöver hjälp för att se på ditt liv med friska ögon.
Jag hoppas att du söker och får den hjälpen.

Välkommen hit,läs och se hur andra har det och hur andra kämpar för att ta sig ur sitt medberoende.