Senaste kommentarerna i forumet

Jag blev så glad och peppad av ditt svar! Jag är inte ensam trots allt! Mina känslor känns så fel, men ändå måste dom vara rätt på något sätt eftersom jag inte är ensam om att känna dom.
Samtidigt som ditt svar inte gjorde det enklare, eftersom vi bara är inne på vecka 3.
Jag vill bara vara lycklig.. men det känns som att jag faller längre och längre ifrån målet.

Hej! Oj vad jag känner igen mig i din situation! Här har vi haft 3 vita månader, men jag är inte tillbaka i den otvivlande kärleken, tvärt om lever jag i tvivlet, eller avstängdheten om man så vill.

Det finns en liten klyfta mellan oss och jag anklagar mig själv, för han verkar vilja ha ett bra familjeliv tillsammans. Så enkelt! Men så jag då, med mina konstiga känslor, varför inte bara vara glad? Men jag känner mig reserverad.

Ibland blir han så irriterad. Han tycker jag är omständlig, för honom ska allt ske direkt. Men det är jag som ser till vårt barn, och då tar saker längre tid.

Hans sätt mot mig när han irriterar sig sårar mig, men för honom är det glömt sedan.

Ser ut som en ond cirkel där mitt tvivel får honom på dåligt humör och det mig ännu mer reserverad.

Så jag kan inte svara på om det snart blir bättre, jag undrar själv!

Och tar jag skit när han klagar av irritation, eller ska jag bara låta honom avreagera sig, med mitt överseende?

Var har jag mina gränser, vad vill jag och vad kan jag förvänta mig av livet och mig själv?

Så går mina tankar just nu.

Men kanske finns det någon mening med det vi hamnar i! Något vi ska ta till oss, lära oss, se! Innan det är dax att lämna eller återfinna varandra!

Åh, så klokt och modigt av dig. Jag önskar att jag snart vågar göra detsamma för jag har kämpat färdigt nu och insett att det inte går att förändra någon annans beteende. Han vill inte sluta att dricka, det är han tydlig med, så varför fortsätta att köra huvudet i väggen gång på gång. Men det är svårt, så svårt. Hur hittade du styrkan?

för att knyta tillbaka kontakten med min medberoendeterapeut.
Någonstans är jag på väg att bli frisk
Men på många plan är det så lätt för mig att trilla dit.
Denna sommar har jag många gånger suttit och mått riktigt dåligt över inbillade och verkliga oförrätter.
Grottat ned mig och lagt alldeles för mycket kraft på trivialiteter som jag inte haft kontroll över.

Dvs jag har stora problem att släppa kontrollen över bitar av mitt liv där jag inte ska ha någon kontroll.
De handlar inte om mig och mitt liv utan om andras vilket ju innebär att jag inte ska vara där och bry mig och rota.

När jag klarar att bryta mina egna tankemönster så känner jag att sansen återkommer till mig.
Men sen någon eller några veckor senare så är det klippt igen.

Så nej,frisk är inte Ullabulla än på långa vägar tyvärr.
Sommaren kanske är speciell på det sättet.

Det är då många sociala relationer prövas,många kontakter som borde upprätthållas eller lyser med sin frånvaro.
Man känner att man inte utnyttjar sommarens fulla potential och måendet hänger med trots att solen skiner.
På något sätt är det enklare när vardagen lunkar på och ingen förväntar sig så mycket..

Nåja,jag analyserar reflekterar och tar beslut,alltid något :)

Hej Soppan,
alltså, ibland tror jag att alkoholister har konstig sex.
Att prata om sex är ju verkligen att kliva in på minerad mark så det vill man helst undvika, men det du skriver, och som även andra trådar varit inne på, är uttryck för hur otroligt galet alkoholisten lever. Att hålla på att ragga upp andra och vara otrogen, du säger 'som straff', helt rubbad människa. Det är ett missbruk även det. Så att som jag ser det har din partner flera missbruk.
Vad menar du med att du "tror på er men inte på honom"? Min enda 'önskan' för dig är att du lämnar honom, utan att gräla, utan att slå i dörrar. Bara lugnt och stilla, han var ingenting för dig, helt enkelt.
Vad får du ut av honom? Vet du?
/Ursula

Hej Lyra! Jag fäste mig vid det du skrev om att du inte känner något längre. Jag funderar mycket på just det och på människor som är kapabla att KÄNNA äkta känslor. Alkoholen dödar känslolivet och min slutsats blir att alkoholister VILL döda sina egna känslor. Och följdfrågan blir: de medberoende, då? Varför blir deras känslor avtrubbade? Har man ett skadat känsloliv går man ju miste om själva livet.
Sen när känner du mindre?
/ Ursula

Problemet är att jag inte har någon annan som kan ta hand om katterna. Hade resan varit längre fram hade jag kunnat boka kattpensionat.
Men jag funderar på att bryta helt efter semestern. Mitt psyke klarar inte det här mer.

Hej,
Jag skriver från "andra hållet". Dvs jag är den som gömmer flaskor och smygsuper. Jag har dock kommit till insikt med att jag behöver hjälp med det och har nu börjat min resa mot bättre vanor.

I motsats till att säga "rädda dig själv, lämna honom", vilket jag tycker är den enkla vägen ut, skulle jag vilja komma med ett råd som handlar om att försöka rädda er båda, men att som B-plan rädda dig själv från ert samliv, om ni tillsammans kommer fram till att en förändring är omöjlig.

Mitt råd är att konfrontera honom med ett väl genomtänkt "ultimatum" när han är nykter och avkopplad. Det viktiga tror jag är att så lite skam som möjligt upplevs. Var inte arg. Var inte besviken. Var bara neutral. Försök att hitta en tydlighet - "så här är det nu, så kan vi inte ha det.". Du är förmodligen hans absolut största stöd ur detta. Försök att få honom att inse att du går i tankar att lämnar honom om han inte går med på att arbeta med problemet. Lite beroende på hur mycket du känner din man kan du låta ultimatumet vara mer eller mindre "hårt". Det viktiga är att ingen av er hamnar i försvarsställning, för då är det oftast slutdiskuterat för den gången.

Hoppas att du finner modet!

Det är möjligt att ta makten över sitt liv! - det har jag skrivit många gånger här och jag vet, från insidan, att det är sant. Jag vet också att för den som traskar på i medberoendeträsket är det är ett stort och långsiktigt arbete. Att jag skriver att jag vet är grundat i min egen erfarenhet och på att jag kontinuerligt läst här samt gått på Alanonmöten under flera år.

Visst är vi människor unika som personer, vi har olika bakgrund och olika liv i nuet men mönstret är långt detsamma. Det gemensamma inslaget, som jag ser det, är fokus på missbrukaren och de ständiga funderingarna på vad jag kan göra/hur jag ska vara för att missbrukaren ska klara av att låta bli att missbruka. Jag tror att det är en av faktorerna som hindrar oss att se, eller ens kunna bli medveten om hur jag vill leva mitt liv. Att byta fokus i sitt tankemönster är det stora jobbet.

Du har ju en bra grund i din anhörigvecka. Det handlar ju inte alls om att förakta eller nedvärdera missbrukaren MEN inte heller att ta över ansvaret för hens nykterhet. Det handlar om att välja sitt eget liv.

Kanske det skulle vara en bra hjälp för dig att besluta dig för att skriva regelbundet här och även regelbundet läsa igenom vad du skrivit? Det hjälpte mig att få perspektiv på mig själv och mitt liv. Jag läste lite i din tråd nu innan jag skriver och du har många guldkorn där att fiska upp och fundera över, spinna vidare på.

Håll taget och håll fokus på dig själv! Låt honom ta ansvar över sin nykterhet och sitt liv! Fortsätt läsa och skriva här!
Allt det bästa! / mt

Du ska inte må såhär dåligt över din relation! Nu handlar inte bara om att han dricker, han är dessutom otrogen också. Man kan inte kämpa själv, och du förtjänar bättre! Kram!

Min sambo gjorde exakt samma sak när han drack. I efterhand sa han att han inte ens menade det han sa, det var bara ordbajs som flöt ut på fyllan, helt utan anledning. Självklart tog jag åt mig av det han sa och var ledsen. Nu har han varit nykter i 3 veckor, och säger att samvetet kommer ikapp honom, han mår ofta dåligt över de som varit och de han sagt. Eftersom det inte betydde något, men förstörde så mycket.

Hej!

Har läst din story nu och lider med dig och din familj, inklusive din man. Jag förstår honom då jag lider av samma dumheter men inte på samma sätt. Man vet vad som är rätt men ändå gör man fel, sjukt frustrerande.

Jag tror dock inte att enskild terapi kommer att hjälpa honom till en långsiktigt nykterhet och menar han på allvar att han vill bli nykter så borde han pallra sig iväg på AA. Gärna tätt inpå en period så att inte tankarna om att det var nog inte så farligt osv har börjat spöka.

Det som är bra med AA är att folk där förstår varandra, helt enkelt för att de har samma problem. Det är inte skamligt med AA, dit går folk för att man vill göra något bättre av sitt liv.

Att gå på AA kommer kännas jobbigt från början men man inser snabbt att det sitter helt vanliga människor där, smarta människor.

Det absolut bästa och framförallt viktigaste är att man blir påmind. Det är därför han faller tillbaka. Ångesten som han mest troligt har efter en period finns inte kvar efter fyra månader och även om han tänker tillbaka så blir känslan aldrig densamma. Lyssnar han på andras "misslyckanden" så kommer han få en boost att vilja fortsätta vara nykter.

Att gå på möten (gärna flera i veckan) i början signalerar också att han verkligen vill ta tag i problemet,både till sig själv och till familjen.

Nu låter det som att jag får provision för att få folk på möten men så är det absolut inte. Jag tror dock att vill man göra en stor förändring så har man mkt att hämta där.

All lycka till er och för guds skull, glöm inte bort dig själv och ditt välmående. Du är inte barnvakt åt din egen man. Hur vill du leva ditt liv och vad gör dig glad?

Over & out!

Ullabulla, de ligger en hel del i de du skriver. Kan vara enda sättet att mamman fattar att hon förlorat allt och verkligen gör nåt åt sitt liv.

Ändå känns det som en evighet sedan..
Resterande semester blev bra. Mannen var nykter. Och jag? Tacksamhet och besvikelse gick hand i hand. Så svårt att förstå mig på mitt eget agerande.. Besvikelsen göms undan och tacksamheten lyfts fram. Hur gick det till? Att hela mitt liv/ mitt välmående hänger på om han dricker eller inte?? Att jag låter honom hållas gång på gång och sedan förlåter när han nyktrar till?
Jag måste vara varje alkoholists dröm!?
Vi pratade en del om vad som hänt och klart han mådde dåligt/ hade ångest..
Men det har han ju varje gång. Och varje gång lovar jag mig själv att nästa gång får han rida ut ångesten själv. Får ta konsekvenserna av sitt handlande. Jag ska inte städa upp, hjälpa eller underlätta.
Ska inte låta det påverka mig. Inte gråta, få ångest, skrika, skälla eller ligga sömnlös. Jag undrar om den gången någonsin kommer? Återfallet som inte berör mig på det brutala smärtsamma sätt det gör nu. Återfallet där jag inte låter honom påverka mig. Återfallet som bara är hans. Jag hoppas det är möjligt med samtal och träning. Vad tror ni?
Kram

Ordna annan hjälp till katten.
Ha en bra semester.
Skit i morsan.

Om du klarar det så behöver du aldrig skriva mer här :)
Jag förstår din vånda och jag vet precis hur det känns när allt man hoppats och trott på får en ände.
Någonstans visste man ju att det skulle kunna gå såhär.
Man lägger ett lagom ansvar,en katt och tänker att det grejar hen.
Men icke sa nicke.
Allt måste börja om igen och hela cirkusen tar fart.

Så jag upprepar i all enkelhet de tre första raderna..

Vi gömde också flaskor för varandra. I en stum, galen, absurd kattoråttalek. Flera år höll det på. Du måste gå eller möjligen försöka med en konfrontation. Nämndemansgården kan vara med och arrangera en sådan. De har med en representant och så de allra närmsta inom familjen. För att bryta ner hans förnekelsemurar och få honom att inse att han behöver hjälp=behandling. Mitt x fick behandling men min tillit var upplöst liksom min kärlek. Dessutom ville jag inte vara med om hans tillfrisknande. Jag hade varit med i spiralen nedåt. Det räckte för mig. Så släpp hoppet. Hoppet om en möjlig förbättring höll på att kosta mig mitt liv. Du måste ta hand om ditt liv först och främst.

Hej Hundägare!
Jsg har inte svaret på det men min man är också likadan.
Försöker alltid trigga igång mig genom att vara elak och kalla mig allt möjligt fult.
Jag tror på något sätt att de har ångerst över sin egen situation och vill "ta ner "oss " till samma nivå som de själva är för att kanske må bättre. Min känsla äe i varje fall att min man är på något sätt avundsjuk på att jag mår bra. ( vilket man inte gör)
Det är så tröstlöst att höra allt skräp men en vän till mig gav mig rådet att inte bli förbannad och nappa på hans bråkighet.
Det skulle ju bara göra att jag mår sämre och tar bata energi.
Jag hoppas att du orkar
Kram

Snälla du, lämna honom. Gör inte som jag och stanna år efter år. Jag är äntligen fri efter nästan 28 år. Lämna, de är inte lönt att kämpa, för vill han inte så finns det inget hopp.
Förlåt min ärlighet men jag känner precis så.

Kontrollbeteendena du håller på med hjälper ingen. Och definitivt inte dig själv. Att leta efter flaskor och hitta dem lindrar din ångest för stunden! Du fann bevis! Till vilken nytta. Som det låter på det du skriver är det du som kämpar mot missbruket. Du vet ju att det är fel person? Det borde vara han som kämpar. Och du som stöttar.

Läs på om medberoende. Gör dig fri så lång det går. Den enda du kan påverka är dig själv? Hur vill DU ha ditt liv?

En sak som hjälp mig är tanken på att alkoholisten är en person. Min man är en annan. Tyvärr är det svårt att veta vilken man träffar. Eftersom Apersonen låtsas vara min man och skiter totalt i mig och sin familj. Det enda Apersonen(alkoholisten) vill är att dricka mer alkohol.
Det är okej att hata A och älska den riktiga personen!

Men åtminstone jag kan inte leva med båda. A måste försvinna. Annars får båda släppa mig och familjen fri. Som det låter i din berättelse nu går även du under. Rädda dig själv.

För ditt svar rosa pantern. Jag önskar att det inte vore så svårt. Han har börjat gå i terapi. Vet inte om det fungerar. Men vi har i alla fall börjat prata mer. Han inser att alkoholen påverkar stort och han säger att han ska göra ett hundraprocentigt försök att sluta. För våra barns skull. Men jag vet egentligen vill han inte sluta vilket gör att jag har svårt och se hur det skulle kunna lyckas. Igårkväll skulle han ut med sin vänner. Han skulle ta en tidig buss hem.
Han messade i morse vid 05 att han väntade på först morgonbussen så han är väl hemma runt 930 kan jag tänka.

Grejen är det att jag är inte ens förbannad längre. Funderar mest över hur jag hanterar vardagen och vad jag skulle sakna om han inte var här.

Han får inte dricka nåt hemma nu. Frågan är hur länge det håller. Det lär vi väl märka idag, han behöver ju alltid en återställare.

Men jag känner inte lika mycket längre. En konstig känsla. Jag känner mig nästan fri. :) fast jag vet att det värsta ligger nog framför oss. Ska vi sälja huset? Ska vi separera? Barnen är livrädda för skilsmässa.

Ja den som lever får se,
Jag sitter stilla i båten just nu. Det finns för mycket att förlora på att ställa till med bråk och skrik. Önskar att han själv kunde komma till insikt. Det är nog det jag väntar på.

Hoppas ni andra som kämpar finner kraft. För mig har det vänt. Det onda i magen har försvunnit. Känslan av värdelöshet är borta. Visst allt är inte löst än men jag vet att jag är stark och vad jag vill.

Så har det hänt igen, han smygsupit sig till nära medvetslöshet. Började i eftermiddags, då han gick i i sovrummet, eller när liggande rum, på ett ärende. Kom tillbaka ut glansögd och sluddrande, jag dum som jag är låtsades som ingenting. Så fram och tillbaka under kvällen mer glansögd och sluddrande för varje tripp. Slutade med att han somnade i soffan, jag fick leda honom in i säng och hjälpa honom av med kläderna. La mig bredvid, och sen tyckte han att hi skulle ha sex, vilket jag avböjde vill inte att han ens rör mig i det tillståndet.Han försökte resa sig för att gå och kissa, men kom sen på att han inte kunde stå och la sig ner igen. Nu ligger han och snarkar och jag vet inte om jag klarar att lägga mig bredvid igen. Känner mig så sviken, för någon som är så medveten om sitt problem så gör han väldigt lite åt det. Han har alltid alkohol hemma trots att han ljuger för allt och alla och säger att han bara dricker öl och cider. Men det finns alltid mer hemma, det finns alltid en gömma någonstans och jag vet inte om jag orkar längre.
Halva jag vill bara packa ihop mina grejor och lämna redan i kväll. Klara inte det här längre, men den andra halva vill stanna och fights för oss. Men vill inte fightas själv, vill att han ska kämpa med mig inte ljuga för mig. Men vågar inte ställa krav, vill inte bli totalt förnedrad och förgjord när han letar efter andra och knulla som hämnd.
Jag har förlorat all tillit till honom, vet att det inte går att lita på honom. Jag snokar inte längre, jag har slutat leta bevis för vårdat förfall. Jag går sönder bit för bit, men någonstans så tror jag på oss, men vet inte om jag tror på honom.

Lite ytterligare tid har förflutit...

Ångesten har minskat från min sida. Men det galna är att vi fortfarande har kontakt. Träffats en gång och pratat. Han är arg på mig. Förståeligt. Jag ringde hans arbetsgivare, i ren desperation, när jag såg hur djupt han var på väg att sjunka. Omplacerad och nya alkoholriktlinjer på jobbet efter det.

Jag ringde arbetsgivaren pga kärlek. Kärlek till en man som jag redan förlorat. Det visste jag redan. Ringde dock innan det verkligen tog slut mellan oss och han blev tillsammans sin nya kvinna. Arbetsgivaren tog ett tag på sig att ha samtalet med honom. Jag trodde faktiskt att de hade ignorerat mitt samtal.

Vill så gärna att han väljer nykterhet och en dag förlåter mig för att jag kontaktade hans arbetsgivare. Önskar honom lycka och harmoni. En dröm vi alla bär på. Jag hoppas att någon får uppleva honom som en nykter alkoholist. Det säger jag till honom när han är arg. Jag kan inte göra det ogjort. Gjort är gjort. Precis som alla dumheter han gjort. Förlåta är gudomligt.

Försöker njuta av den fantastiska sommar vi har i år. Håller mig sysselsatt och börjat dejta.

Det är också en resa. Vad mycket jag lärt mig av tiden med min fd älskade. Känner rädslan av att inte se vad som är fel, innan jag fastnar och blir kär. Dejtar utan alkohol. Frågar om tidigare /nuvarande beroenden. Lyssnar på magen. Vet att jag egentligen inte är redo men...
hoppet finns!

Försöker ta hand om Mig! Njuter av stunder av lycka.

:-)

att du köpt boken, att du läser och att du känner igen dig! Visst är det läskigt hur man påverkas. Du skrev att det känns som om du aldrig kan bli fri. När du läst vidare så kommer du så småningom att GÖRA dig fri. Du har redan börjat! Bamsekram! / mt

Och har läst några sodor i den o de beskriver precis hur det är!
Just det att jag inte vet vad jag vill, har så svårt att ta beslut, vet inte vem jag är mm. Känns skönt att veta att det är omständigheterna som har gjort mig sån, det kanske inte är den jag är egentligen. Det är just det att hag inte vet vem jag är o vem jag skulle kunna vara om jag inte hade varit med om allt detta. Det är läskigt hur påverkad man kan bli!!

Jag följer forum så sporadiskt numera så jag vet inte hur du börjat din berättelse. Det jag läser i ditt inlägg här ger mig i alla fall tanken att du ska lita till din magkänsla, som nästan är en insikt eller t.o.m övertygelse, att han inte kan bli en 'normalkonsument av alkohol' - vad det nu är.... Du frågar efter råd. Läs gärna det som finns i länken till Alanon som jag klistrar in, gå gärna på Alanonmöte och lyssna på andra i liknande situation. Läs gärna vad Carina Bång skriver i sin blogg Information och stöd till anhöriga som påverkas av missbruk ( ungefär så heter den). Läs här på forum!!! Jag har haft enorm hjälp av att läsa och skriva här, också på missbrukarsidorna. Skapa en egen tråd och skriv regelbundet, då är det lättare för dig att följa din egen berättelse och lättare för andra att följa dig. Kom ihåg att du kan inte få någon att sluta (miss)bruka alkohol, det du kan förändra är dig själv. Och det är möjligt! Sommarkramar - med önskan att du gör det bästa av din semester och på lite sikt tar makten över ditt eget liv! / mt

http://www.al-anon.se