Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Jag känner en sådan fruktansvärd tomhet och är så ledsen.
Trots att jag påbörjar min semester idag, det är underbara sommardagar och kvällar så känner jag mig så ledsen och liksom tom. Det är som om ingenting känns meningsfullt att göra nu då jag äntligen är ledig och min son är hos mig och vi ju eg ska göra allt det som vi inte kan göra annars.
Just nu har jag haft ett samtal med min man om hur jag känner det inför att, som jag ser det, han är alkoholist. Han går inte med på just ordet alkoholist, utan säger att han " konsumerar mycket alkohol". Då jag lagt fram objektiva fakta där jag bl.a. Sagt att jag inte tror han kan fortsätta dricka osv. Han vägrar att sluta helt, utan tror på allvar att han minsann kan hålla det på en " normal" nivå. Jag säger till honom att den tiden är förbi för honom. Tuff skit, men så är det.
Jag är alltså så ledsen. Orkar inte finnas vid hans sida när han ska trilla dit, göra nya försök och hela tiden bli hatisk mot mig som är orsaken, som han ser det, till att han måste göra något åt detta.
Vad kan jag göra? Är det någon som " är på hans sida" och kan tipsa mig om vad som jan hjälpa?
Ska jag helt enkelt flytta? Är det ens någon idé att tro på hans idéer om att " dra ner på konsumtionen till en rimlig nivå"?
Tacksam för hjälp!

Tack för din feedback, det stämmer bra - ang mig o mitt mående, jag tar hand om mig så gott det gpr genom pren - mkt medvetet närvarande o det som skett/pågptt/pågår m dotter o mkn mans slöjt, mkt trist o jibbigt. Det har varit helvete m dom o m dotter, varit sjukskriven 6 mån pga akut hjärtsvikt (brustet hjärta - stressutlöst p g a dotterns belägenhet o allt hat som riktas mot mig). Ingen "bedrift" klara avhandling, jag är ingen fullblodskarriärist - men inte haft ngt val att ge upp, måste bli klar o gå vidare m mig själv o min man o son o så jag kan finnas dör för dotter om/när hon behöver i framtiden. Det har varit jättejobbigt, men den sorgen är "över" m dotter i bemärkelsen accepterad - o bearbetad,för MIG o sonen - men inte för mannen.... jag, mannen o sonen vet sanningen o att jag är föremål för rent flrtal o smutskastnkng, finns såna mönniskor, infet göra åt - hänt förr i min mans slökt att svägerskor dömts o förtalats vid alkhololism! Misstänker att jag snart står på tur för det också från mannens släkt, on han framhärdar m skilsmässa o super ihjäl sig - det är en märklog skamsläkt som flrnekar allvarliga problem o gpr in i medberoende, så är drt, tyvärr. Min man var/är ett undantag, trodde jag men han pallade onte trycket från sin familj o söp ner sig, jag o son finns där nu o vöntar o böddar mjukt, hans fall blir tingt nör han faller. Om vi mäktar stanna o han inte klipper med oss innan!! ajMin dotters fall kommer bli också hårt, den dagen hon vill ur relationen o har mod o fått insikt nog vakna/mogna -DÅ är det synd om henne, men innan dess inget göra. Värre nu m mannen, som agerar ut - blir vörre o vörre o nu har han eftersänt sin post t hemlig adress o hävdar han "är fördig m mig", gått vidare m sitt liv, och " bara så jag vet" nu tröffat en person som bryr sig om honom flr den han ör -typ...insinuerar han träffat ny kvinna - det är så sjukt o stört beteende han har. han blir bara vörre o vörre i sin förnekelse o ljuger troligen bara, mer stressad o pressad än någonsin - hafe han träffat ny borde han vara harmonisk o till freds...och han gör bara verkar det som allt han kan n på olika sött för att stöta bort mig o söka knäcka o bryta ned mog - jättejobbigt ...21-årifa sonen ör lugn, ser mönster hos sin pappa - som agerar ut i slutet då han ska åka från vår gård(kommer allt mer sällsn 2-3 v mellanrum) Son tror han har såååå dålig självkönskanu pga supandet nu så han klarar inte säga hejdå normalt, utan manipulerar mig m olika frpgor o är "vänlog" o leter bara ngt hugga på o få igpng gräl så han får anledning att fly o rättcärdiga sitt missbruk o"livsval" - sonen ör smart, jag fattade o såg ju inte detta mönster av beteende - men så är det ju. Nu har jag o son Tröffat o har även ny tid hos en stödperson som min läkare rek som kan missbruk - känns bra! Behöver få kunskap om hur missbrukare funkar, så jag inte tar d personligt - men skitjobbigt, då det ör han som nu driver skilsmässa - han kommer ångra sig, men frpgan är barazom han hinner bryta ihop o erkönna sitt problem o ta emot hjälp o gör det i tid - innan betänketid går ut 19 nov. Han hjörna är ju förgiftad ju!!! Såg DR phil ett program om en nyhetsreporter som supit ned sug o där två döttrar tagit avstånd i två år!!! Var trösterikt, flr den supande mammen kalla sina döttrar för subba mm - alltså, oj - då fattar jag ju att min mans beteende är"normalt" o inget ta pt sig av....även om lpng väg åter o insikt krävs ju....sick!! Vi får se...ska skaffa mig hjälp m mer kunskap o vi har även varit på öppet AA möte jag o son, mkt bekröftande o bra tröffa nyktra fullon som de kallade sig. Fått kontaktperson öven där!! Könns bra ngn förstår o eforts följer..., jag slår ev signal t er telefon - detta är verkligen nedbrytande!!! Nu har maken även klippt överföringR t lpn o räknkngar o öppnat nytt bankkonto, så jag ej ska kunna ha insun - han blev/är livrädd då jag tar upp ekonomi o flyr bara ön mera nu...hävdar historik är ointressant då vpr gprd ska säljas - alltså, han är såååå motsägelsefull o verkar desperat o panikartad - som han bara ljuger o är livrädd glr att hans enorma svindleri o att han kört vör ekonomi i botten - livrädd att drt ska komma fram o vad jag ska säga då....befarar att det finns mkt mkt mer han döljer - annars skulle han inte agera så här - det lär visa sug i närtid, ångest nu ingör om han kommer betala våra lpn/räknkngar m sin lön el om han börjar jävlas o dra ned på sin överföring t vårt hus/räkningskonto - han tjönar mkt mera men behlver ju pengar t supandet nu o flrdyrade kostnader pga sitt utsvävande ungdoms/ungkarlsliv...fort följer som sagt!! Återkommer!

Hej!
Jag förstår så väl hur du har det.
Himmel och helvete liksom. Och då beror detta inte på hur du beter dig, utan det är din man som pendlar mellan att må bra vilket helt och hållet är beroende av om han kan supa ifred. När han kan det, då leker livet och han visar dig sin kärlek. Dagar av bakfylla då känner han sig missmodig och dålig och skyller detta mående på dig, helt oberoende av hur du varit. Det spelar ingen roll.
Jag har det likadant.
Under 1 och en halv vecka har vi dansat en mycket destruktiv dans tillsammans. Idag hade vi ett seriöst samtal om vad jag tycker om min mans alkoholism.
Nu har jag iaf sagt att jag knappt respekterar honom längre och det kan jag inte göra något åt. Han måste själv bestämma sig hyr vi ska ha det. Jag har även sagt att han kan låtsas som om allt beror på att jag är dum, sur, en jävla kärring osv. Det hjälper inte för jag har fått nog!
Pröva att säga till din man vad du ser, hur det blir för dig, om han fortsätter så är din kärlek och vilja till att fortsätta borta.
Det är upp till honom.
Lycka till!

Kan inte förstå varför, efter 5 dagars drickande så ska vi alla gå på tå för honom, dansa efter hans pipa, han blir sur o grinig på mig o anklagar mig för diverse saker som att " det går inte att prata med dig".
Jag vet att han dricker, förr spelade han mycke nu har han börjat porrsurfa mycke. Med anledning av att han har stor sexdrift....!!!!! Men varför nekar han då mig och går hellre undan med telefonen? Jag vet att han även chattar osv men det blånekar han till trots att det syns tydligt på räkningen...
När han är nykter är han helt underbar, och då älskar han mig - och även när han dricker. Men det är just dessa bakfylledagarna som idag är dag 2, som han bara skärmar av sig och det är alla fel på mig. Jag har dålig självkänsla sen innan och svårt med tillit. Kan ju säga att han inte gör saken bättre.

På måndagen kom det, smack! Jag gick rakt in i väggen. Haft krampande ont i benmusklerna och sovit fram till onsdag. Jag har seriöst sovit bort tre dagar! Onsdag vid lunch tog jag mig upp och gick till vårdcentralen, jag trodde att jag fått något virus. Men nej allt ser bra ut. Men hur kan jag då behöva sova så mycket? Efter vårdcentralen åkte jag till jobbet, var där i 30minuter, la mig på golvet och höll på att somna. Helt slut kom jag hem och somnade direkt. Sov i 6 timmar igen. Idag ska jag vidare för att ta nya prover på ett labb. Men jag tror inte att dom kommer hitta något fel. Då hade dom redan gjort det. Jag är rädd för att det var denna relation som fick mig att nå denna punkt. Jag är rädd för hur jag ska göra nu.. 24 år gammal och utmattad, utbränd. Jag vill bara sova bort resten av det här året känns det som just nu.

Min sambo stöttar mig. Är fortfarande nykter. Ska på sitt tredje AA möte idag.

Jag delar din upplevelse av hur jäkligt det är att se alkoholen kidnappa någon man bryr sig om. Maktlösheten som kommer med det kan vara förlamande. Du försöker ändå finnas där för din pappa och det är jättefint och starkt. Samtidigt för att orka behöver du tänka på dig själv! Vad är det du mår bra av och vill göra för att trivas? Skriva här är ju ett tecken på att du aktivt arbetar för att må bättre!
Du skrev att du önskar mer fokus på dina starka, positiva sidor. Vill du dela med dig av dem så vill jag jättegärna läsa! Eller om du inte vill, skriv ner dem för dig själv. Titta ofta på lappen och känn den positiva känslan! Jag har lätt att hamna i negativa spiraler och försöker hjälpa mig själv på traven till de positiva tankarna. Jag hoppas och tror att det så småningom kommer naturligt för mig att tänka positivt om mig själv utan att behöva kolla på lappen.

Kramar och vi kan hjälpa oss själva att må bra!

Styrkekramar.

Hej Alla☺ det var 4 månder sedan jag skrev här. Hoppas att allt är någorlunda okej för er. För mig är det fruktansvärt, jag vill bara spy åt allt han gör. Jag letar förbrilt efter annan bostad. Men det går även det väldigt trögt. Han har varit nykter i 8 månader nu. Men har samma elaka sätt kvar. Jag bara gråter och gråter. På Midsommarafton så var han så elak gällande ekonomin, så att jag fick en rejäl panikångest på förmiddagen. Men efter ett par timmar så kunde jag tänka klart. Så jag tänkte flr mig själv där i sängen, att Nee han ska bannemig inte lyckas denna gången. Så jag reste mig upp gjorde mig i ordning. Följde med han till klubben. Åt lite mat. Pratade inget med han. Åkte sedan hem och la mig igen. Han tror att han är skitbra och kan allt. Fortfarande är han 2 människor. Dom på klubben har inte genomskådat han ännu. Jag känner att jag är så trött och orkeslös. Nu har han semester, phuu fyy hur ska detta gå. Jag har varit på ett alanon möte till. Fast på annan ort. Jag tycker fortfarande att det inte stärker mig något att höra andra tycka som jag. Alla säger samma sak hela tiden. Om vad dom får vara med om med sin alkoholist. Alla går vi i genom samma saker. Och det stärker inte mig att höra det. Gång på gång. Jag vet ju allt det. Min psykolog hjälper mig. Det känns bra. Men besöken blir ju inte så ofta som jag själv vill. Jag vill ha ett slut på allt detta. Vill inte ha det så här längre. Jag hatar mitt liv som det är nu. Förlåt men behövde skriva av mig lite. Kram till er ALLA.

Hej mt, tack för ditt stöd!

Det finns några saker att gøra som faktiskt hjælper i liknande situation som du har blåklocka. Man kan uppmærksamma din mans chef på problemet via mail eller brev. Så gjorde min dotter mot mig. Kænner till flere personer som chefer har varit tvugna att ta tag i alkoholproblem på arbetsplatser. Det ær deras skyldighet. Jag kænner igjen vissa beteenden från din berættelse som min sambo har haft ,med surande och aggressivitet nær jag pratat om skillsmæssa.Detta var nær bara han hade alkoholproblem. Efter hand har æven jag fått a-problem. Din situation ær sækert jobbig, och det ær bara du som kan gøra något åt det. Det værsta ær att man kan vænja sig vid all møjlig skit. Gør inte det utan visa dina barn din styrka. Barnen kan inte vælja om dom ska bo med en person med a-problem men det kan du. Styrkekramar.

Hej och tack för dina tankar och dina stöttande ord.
Anledningen att jag inte berättat för någon är att jag skäms. Dessutom känns det som att jag lämnar ut honom... Konstigt att känna så och jag skulle vilja dela bördan.
När jag lägger fram mina tankar och konfronterar min man, då vägrar han att lyssna. Han går bara iväg alt skriker att jag måste vara fullständigt slut i huvudet.
Sen är allt som bortglömt, fast han är sur och en martyr " stackars honom som har en sån gnällig och sur fru" typ...

Hej och tack för din respons!
Ja, visst är det svårt. Hos oss just nu är min man någon form av martyr liksom... Innan helgen tappade jag helt humöret, fast jag bestämt mig för att säga hur jag känner på ett lugnt sätt. Som sagt, jag blev galen på hans supande och på hur taskig attityd han har mot mig och att jag tycker det är så kärleksförstörande när han inte sköter sin hygien ens!
Det hela slutade som vanligt med att han nu " uppför" sig exemplariskt, fast han är arg under ytan är han skitförbannad på mig. Han säger nedsättande kommentarer och verkar även han som att han vill skiljas. Han säger absolut inte det, men hans attityd är inte kärleksfull.
Han går dessutom runt och verkar så uttråkad, deppig, passivt aggressiv.
Men varför tar han inte mig på allvar och följer mitt förslag att vi ska skilja oss? Då kan han ju bestämma själv över sitt drickande och slipper någon glädjedödare till fru...

Och jag blir så glad o rörd av att du tänker på mig!
Nu har min semester börjat och jag hoppas att jag o mina barn ska kunna få lite fina stunder åtminstone. Man får försöka att njuta när det går o leva i nuet o inte tänka alltför mycket på framtiden, ta en dag i taget.
Det är svårt att försöka tänka på sig själv o sitt mående när ens nära mår dåligt o jag vill hjälpa dem först. Jag förstår mig verkligen inte på mitt ex, han är så känslokall o vill få oss att känna skuld. Han kan vara så elak o ber inte om ursäkt efteråt. Säger jag åt honom blir han bara arg. Jag har sagt det förut men det känns som jag aldrig kommer att bli fri från honom.
?

Jag har beslutat att inte åka iväg nu på behandling
Jag tror på terapi och lyssnande förstående omgivning!
Skönt göra egna val!

Pappa fortsätter dricka mer nu på semestern. Jag har börjat höra av mig som dagligen till han för att höra hur det är med han.
Han är min närmaste och jag har bara en pappa det är aldrig fel att bry sig om närstående. Distans har jag till honom.
Vi umgås inte när han är packad.
Varför är det så svårt visa sina känslor när jag pratar med honom?
Säga att han är alkis eller åtminstone närma mig ämnet ,
Någon som har tips och råd.

Jag känner mig ensam och ledsen idag.
Min låga självkänsla ledde mig in i så mycket
destruktiva beteenden.

Någon som vet var det finns bra individuell terapi då jag inte
kan med Gruppterapi. Styrkekramar till alla kämpar här!

Så svårt vända fokus till sig själv ta hand om mig när fokus brukar gå oftast till pappa och mitt EX men de är riktigt sjuka så jag behöver hitta mig själv igen!
Hur gör ni för att titta närmre på er vad ni vill i era liv.
Jag har saker på gång i mitt liv det känns bra och jag ser till
det jag kan förändra.
Jag gillar inte Alanon och känner att jag inte vill gå på
möten där. Det känns bäst för mig och jag sätter mig själv i första rummet.

Jag vet innerst inne att jag inte kan prata om hur jobbigt det är att han dricker när han inte själv närmar sig ämnet.
Svårt....

Du finns i mina tankar, hoppas du kan känna det❤️ / mt

Fint att läsa att ditt liv är så mycket bättre idag! Håll taget om ditt liv och hoppas förbättringen fortsätter!
Sommarkram / mt

Nu har det gått exakt en vecka sen min sambo slutade dricka. Han säger att det är jobbigt, suget är där, men han är stark! Börjat berätta för några enstaka vänner om hur det faktiskt ligger till, att han börjat med AA. Det var länge sen han var såhär pigg! Han är pigg på dagarna, får något gjort. Lyssnar på mig, kramar mig, hjälper mig. Det känns som att jag möter en helt ny människa på dagarna.
Men jag känner mig fortfarande på min vakt. Jag är rädd för ett tidigt återfall.
Personligen mår jag bättre nu. Det var härligt att få hjälp av honom mitt i natten, efter jobbet, istället för att behöva bära upp honom till vår lägenhet, för att han är helt väck. Så som jag gjort de senaste två åren.

Vår relation är i behov av denna förändring! Och även fast jag jobbat väldigt hårt så känner jag mig på något sätt otroligt utvilad.

Det är svårt det där med att förstå skillnaden mellan modet att förändra och tålamod att acceptera saker som de är. Bara jag själv kan bestämma var gränsen går.
Mannen har inte blivit nykterist men har dragit ner på drickandet avsevärt. Han är medveten om att han befann sig vid vägs ände i höstas och är övertygad om att det aldrig ska gå så långt igen. Och det tror inte jag heller att det kommer att göra. Det är för mycket som står på spel.
Numera kan vi prata om det utan att det blir aggressivt, han kan ta att jag säger stopp.
Jag är inte längre rädd att han ska falla och slå sig och jag lyssnar inte efter steg i trappan och ölpys sedan jag har gått och lagt mig. Jag behöver inte torka golv och tvätta kläder mitt i natten. Han står inte och svajar vid spisen och ska steka ägg och korv halv tre på morgonen. Jag sover bättre och har inte längre ont i magen och stel nacke. Jag måste inte dra för gardinerna för att grannarna inte ska se hur mannen raglar mellan väggarna. Det var länge sedan jag vaknade av mina egna dånande hjärtslag och känslan att något hade hänt, vad?
En fruktansvärd tid som jag aldrig vill gå igenom igen. Men som jag på något sätt överlevde genom att hålla isär mina olika roller och identiteter. Jag är inte ensam om det, vi är många som håller masken utåt.
Så visst är jag glad att livet har blivit lugnare. Men det är också så att så länge han drack förknippade jag hans dåliga sidor med alkoholen och hoppades väl att det skulle komma fram en annan person ur dimmorna någon gång. Så enkelt är det inte. Det är en rätt så vresig och sur gubbe som jag delar hus och hem med. Jag kan tycka att han har en hel del att ta igen och att han borde anstränga sig för att reparera skadorna han har orsakat sin familj. Men givetvis är det meningslöst att komma med sådana krav. Det måste han inse själv.
I natt vistas vi på olika håll och det är ganska skönt. Jag har inte skrivit på Forum på länge men nu kände jag att jag behövde skriva ner mina tankar och försöka få lite perspektiv.

Om du tycker hans drickande ær ett problem så har du rætt, att det ær ett problem før dig. Vad han anser ær egentligen betydelseløst. Han kan dricka dygnet runt och tycka att han inte har problem och då førændras ingenting. Det ær først nær han ær villig att førændra någonting som det kan ske en førændring. Tyværr så brukar alkoholintaget bara øka før dom flesta. Visst kan man minska ett tag eller hålla upp. Men før dom flesta blir vanorna sæmre. Tvivla inte på dig sjælv. Fundera på hur du vill ha det. Det ær inte sækert att barnen tackar dig længre fram før att du stannat kvar. Det viktigaste jag har lært mina barn ær att inte stanna i ett førhållande før længe som ær dåligt. Det betyder att var och en ska værdera sitt liv høgst før att må bra, då først mår omgivningen bra .Men det ær du som kænner din man och vet vad som blir bæst. Styrkekramar...

Åh känner så väl igen mig i det du skriver. Det är precis likadant här hemma det är alltid mig och mitt humör det är fel på. Hag är för sur, för irriterad, för gnällig osv. Och så förnekelsen över att han dricker för mycket heeeela tiden. Men jag har bestämt mig! Nu får det vara nog och jag kommer att lämna honom.
Tur vi har varandra här inne och kan stötta.

Tack för ditt svar Ursula. Mina barn vet vad jag tycker och de ser min irritation och hör mina suckar, men de älskar ju sin pappa och vill inte vi ska bråka. Trots sina åldrar tror de att deras pappa har ett normalt drickande fast än jag talat om för dem att det inte är det. Han vet att någon vän kallar honom alkisen men har bryr sig inte. Han ser inte det ironiska i det. Jag kan inte få honom att lyssna, han slår bara dövörat till. Han sköter sitt jobb. Han kan hålla upp med alkohol om han vill, men han vill inte.. Vi slog vad för några år sedan om att han skulle ha en vit månad och jag skulle inte äta godis under samma period. Han fixade det lätt, men ser inte vitsen med det. Varför ska inte han njuta av livet? Så hans problem verkar vara viljan, inte beroendet. Men om han fortsätter så tror jag beroendet tar över viljan. Han ser sig själv som livsnjutare, öl och snus är livet. Han spelar golf och kan gå upp tidigt och spela hela dagen, men så fort han kommer hem blir det en öl, två, tre osv. Ser ni problemet? Han kan sluta men vill inte eller??

Hej Ursula och tack för dina tankar och ffa det konkreta råd jag läste i ditt inlägg!
Det är liksom konkreta tips och synpunkter just nu känner jag som hjälper mig, tror jag...
Imorse var det " terrorbalans", den övergick i ett regelrätt anfall och total reträtt från min man.
Han utbrast surt när jag började röja undan all " skit" från de senaste dygnens fylla. Han undrade varför jag alltid måste vara så förbannat sur, tråkig och tycka att allt är så jobbigt? Han har ju faktiskt semester!!!
Jag svarade då helt lugnt, att det har jag märkt att han har för nu super han dagarna i ända sedan i måndags, och jag är trött på det och tänker inte acceptera att ha det så här längre.
Såklart hade han inte alls druckit så mycket, han är jävligt trött på mina utbrott och mina pms- attacker osv bl.a. Bl.a. Bl.a.!
Jag sa att nu har jag bestämt mig, tänker inte bo kvar med någon som väljer att supa ihjäl sig, som inte sköter sin basala hygien.
Allt detta vägrade han att gå med på, jag kunde själv ta och skärpa till mig och sluta förstöra hans liv...
Ja du hör, total förnekelse och ovilja. Om jag bara vore lite gladare och snällare då skulle det inte vara några problem.
Sen gick han raka vägen ut och började röja bland alla tomflaskor, vindunkar som han ju inte har tömt!
Nu har han bjudit hit gäster ikväll och tänker själv åka ut med motorcykeln.
Jaha, va fan ska jag göra nu då?!

Hej Tösabiten, du är inte alls nojjig. Du har helt rätt. Hans hjärna är kidnappad av alkoholen och den du lever med är inte den du gifte dig med. Tyvärr.
Jag fäste mig vid det du skriver om era vänner som har börjat skoja och kallar din man för 'alkisen'. Kan du inte använda just det? Vid lämpligt tillfälle, säg till honom "Vet du att X, Yoch Z kallar dig för 'alkisen'"? Säg SAMMA mening vid många olika tillfällen. Jag skulle tro att det går in i skallen på honom. Att han inte bryr sig om vad DU säger har du redan förstått men att omgivningen reagerar känns förmodligen oroväckande för honom.
Era barn är rätt stora, du skulle kunna börja kommentera i deras närvaro, t ex 'Jag blir så förbannad, måste han ALLTID dricka', 'Men, dricker han nu IGEN!!', 'Näe, nu är han full IGEN' när din man är full. De har förmodligen märkt och kanske känner lättnad att det sätts ord på den tryckta stämningen och vad allt.
Hälsningar från Ursula

Hallå där, Blåklocka.
Av din beskrivning verkar han sjuk (byter inte kläder etc). Har han syskon du kan prata med? Arbetskamrater? Han är alltså polis, det går ju inte alls ihop med alkoholmissbruk. Har du egna syskon, vänner? Prata med dom också, förutom forumet, så blir du inte ensam.
I morgon bitti, säg typ "Jag gillar inte det här livet". Du behöver inte alls börja rada upp händelser utan klipp bara med en sammanfattande mening. Bry dig inte om att söka rätt formulering av orden och så. Om han är på retligt humör och VILL reta upp sig kan du vara Nobelpristagare i litteratur och han skulle ändå hitta något att bli förbannad på.
Det här måste göras, vila får du göra sen.
Ursula

Jag kan inte förstå att detta verkligen pågår i mitt liv! Under en hel veckas tid har jag stått liksom bredvid, som i en ond och osannolik mardröm, fars jag vet inte vad jag ska kalla det?!!
Mannen håller på hemma med sin nya älskling, en motorcykel, samtidigt som vindunk efter vindunk bara försvinner liksom...
Han byter inte kläder, borstar inte tänder, duschar inte...
Herregud! Jag är som paralyserad och bara undrar, måste det verkligen ligga på mig att säga till honom? Jo, jag fattar att det är så. Men, han är inte mottaglig. Hjälp mig! Imorgon bitti, exakt vad säger jag till honom. Jag har inga problem med att ta upp konkreta exempel på vad som är oacceptabelt i hans beteende, men hur börjar jag? Blir det fel, då lyssnar han ju inte utan flyr in i supandet antagligen för att döva sin skam och sin ångest...