Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit. Som du själv skriver. Det är olika personligheter. Det tog mig tio år att förstå att så länge alkoholisten inte erkänner sig besegrad av alkoholen så kvittar det hur mycket jag bönar och ber. Den enda du egentligen kan påverka är dig själv. Hur vill du ha det?

Sätt de krav du är bekväm med med genomför dem.
Ta stöd och hjälp.

Hoppas du kom iväg på Al-Anonmöte. Jag tror att det lättar din börda att få höra andras erfarenheter. Instämmer med Lyra, skriv här så kan du gå tillbaka och läsa. Jag har läst och skrivit länge här och flera år hade jag behovet att älta olika minnen vid helger och årsdagar. Jag blev förvånad när jag märkte att det behovet var borta. Så skönt och befriande. En viktig sak är att förlåta och försonas med sig själv och sina livsval.... även om det inte alltid blir så 'vackert' som en skulle önska. Ge dig tid! / mt

att du tog dig därifrån! Jag instämmer i hyllningskören. Hoppas du har sovit gott. Fortsätt skriva, för din egen skull, så kan du gå tillbaka och läsa de stunder du behöver stöd i att du gjorde det enda rätta. Om du inte levt ett normalt liv på många år så tar det lite tid att hitta tillbaka till sig själv. Kram, kram / mt

Du är superstark, verkligen otroligt gjort. Behåll din styrka, lita på din magkänsla, du kommer klara det! Kram

Vad modig du är!! Verkligen bra gjort! Gå aldrig tillbaka igen!
Stor kram ❤️

så.är det ett problem du måste gå på din magkänsla o det som är ok för dig...mängden alkohol är ju olika fe person till person i vad man kan klara av

vi har inga gemensamma barn men hans tre barn o barnbarn har ju blivit familj oxå...vet ärligt inte vad som ska bli väckarklocka...finns naturligtvis delar som varit jävligt bra men sedan december har det bara varit en nedåtgående spiral och min ork är underskosulorna
veckointaget är 2-3 bag in box med vin 2-3 flaskor whisky o ca 15 öl ...jag orkar inte längre går han inte med på att omhående söka alkoholhjälp så flyttar jag

Det är rätt väg du går och låt honom leva sitt vansinnesliv. Du kan inte göra något åt det och det angår egentligen inte dig heller. Du har klivit ur hans cirkel.
Försök att sova gott. Sov gott.

till 90% har jag bestämt mig för att flytta går inte att ge hur många chanser som helst

Jag gråter när jag läser vad ni skriver till mig. Det känns så bra att så många förstår hur jag har det. Jag har gråtit större delen av dagen. Nu är han vansinnig för att jag vägrar svara i telefonen. Ingenting blir bättre av att vi sitter och skriker på varandra just nu och jag har sagt till honom att bara lämna mig i fred. Jag hoppas att detta är rätt väg att gå, men jag kände att jag inte klarade av att stanna kvar längre. Jag vet inte vad som kommer att hända med vårt hus och vårt lilla fina stall. Men jag har förstått att det inte går att hänga upp sitt liv på materiella ting, jag har inte levt ett normalt liv. Inte på många år.

Oj så präktig jag låter.
Kan allt och vet allt och det bara 7 månader efter separationen.
Nu vet jag kanske ännu mindre även om jag håller med om vad jag skrivit.
Jag hoppas att du Tulipa kan må lite bättre i dig själv nu efter två år även om du lever kvar i relationen med för mycket alkohol.
Jag fortsätter kämpa med mitt medberoendebeteende som jag väljer att kalla det och mår bättre om än inte helt bra.

Det är så lätt att ge andra råd. Men följa dem själv är inte så lätt. Mitt svar är naturligtvis att lämna denna personen. Har ni inga barn så skulle jag inte tveka. Men oftast finns det ju en person där bakom alkoholen som man tycker om när den är nykter. Då är det inte så lätt att bara sticka. Men samtidigt så vet vi nog de flesta av oss att det troligtvis inte kommer bli någon större förändring. Och att leva ett liv där man är arg, ledsen, rädd den störst delen av sitt liv så är det inte värt det.
Min man har lovat att dra ner på alkoholen men istället så dricker han bara mer, fast i smyg istället. Men vi har barn så det är i te så lätt att bara dra då.
Hoppas du får lite tröst hör. Att skriva av sig är skönt!

Du behöver inte stå ut med någonting om du inte vill. Du har rätt till ditt eget liv och om du inte vill vara tilsammans med honom längre behöver du inte det.
Lätt att säga jag vet...hoppas att du hittar stöd här iallafall som kan hjälpa dig komma fram till hur du vill göra. Det är ett jättebra forum, alla är så snälla och förstående.

Det är nästan två år sedan jag var här. Läser vad jag tidigare skrivit och något förändrades då, kring jul 2014.

Men ännu är vi inte i mål, en del har blivit bättre, bakslag har vi haft och jag är fullständigt övertygad om att min sambo är alkoholist i grund och botten. Det har varit min magkänsla hela tiden, från första whiskeyn han tog efter 10 års nykterhet, som såklart inte stannade vid en...
Vi var på bröllop i helgen... jobbigt.. Jag återkommer.

Att höra att du stack! Jättestark gjort! Har tänkt så mycket på dig och hoppats på att få läsa ett sådant inlägg...jag finner inga ord för hur modig jag tycker du är!
Blockera hsns nummer som någon sa, du behöver vila dig. Du är inte skyldig honom några förklaringar. Och hursomhelst finns det inget du kan säga som skulle få honom att förstå, han är förlorad i sitt eget vansinne och i hans värld finns det inte att HAN gör något fel överhuvudtaget. Skit i honom nu och ta hand om dig själv. Du behöver läka.
Stor varm kram till dig!

Har själv varit den som supit bort resor, familjen har lidit. Jag har dock kommit till insikt men tyvärr inte din man. Som Flingan skriver så kan man trots samboliv vara helt ensam om den andra parten dricker. Ställ ultimatum. Familjen eller spriten, dock måste du våga fullfölja. Kämpa på.

Idag såg jag ett program på TV om en tant som fyllt 101 år, jag tror hon heter Dagny Karlsson. Hon berättade om sitt liv. Hennes man var fruktansvärt svartsjuk på allt hon hade och gjorde och väldigt kontrollerande. (Det var här jag kom in i programmet). Hon berättade att när det varit Lucia ett år och hon hade anordnat firandet på sitt arbete, hade han låst in henne i garderoben på morgonen så hon kunde inte komma iväg till jobbet. Hon rymde från honom. Rymde.Trettiosju år var hon. Började läsa på någon skola...skapade sig ett nytt liv. Jag tänkte på dig.
Härda ut. Du är på väg även du.

Du är så modig och stark. Blocka hans nummer. Gå inte på hans lögner om bättring. Var med någon väninna du fixar detta. Jag är stolt och imponerad över ditt val. Stäng av mobilen.

Du orkar.
Låt honom skrika och gråta, säger jag. Du kanske ska stänga av telefonen ett tag, bara. Samtidigt som du träffar någon väninna som vet om.
Håll taget. Du orkar.

Nu ringer han och både skriker och gråter och fattar inte hur det kunde bli så här. Jag stack idag när han åkte till jobbet. Nu kan han inte förstå att jag inte berättade att jag skulle gå. Just nu vill jag bara vara ifred men han vill träffas. Jag orkar inte!

Förstår dej till fullo men kan vara bra att tänka på att den där familjelyckan eller tvåsamheten kanske inte är vad den ser ut att vara.
Ensamheten kan vara total även där.

Du har hittat hit och läst och önskar du hittat forumet tidigare. Du har separerat sedan 1,5 år och är helt nöjd med beslutet. Nu bor du och pappan till era barn på samma ort och oro finns för hans nuvarande mående och hur han dricker nu. Du har tankar om hur du kan hantera när han har barnen, du vill kommunicera med honom.

Bra att du skriver och läser här. Ta kontakt med familjerådgivare är det många som gör. Att kommunicera med honom låter ju som en väldigt klok idé.
Har du fler idéer om vad du tänker skulle vara hjälpsamt? och vad skulle kännas bra för dig i det här läget?

Fortsätt gärna skriv och läs här, jag tror och hoppas det finns någon eller några som kan ge dig goda tips.

I kommunen finns alltid stöd, att ringa för ett samtal går ju att göra helt anonymt, så kan de kanske bäst svara på om de kan erbjuda familjerådgivning eller liknade.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag försöker hitta en styrka men det är inte lätt.
Blir så otroligt ledsen ibland när jag hör andra par berätta om resor, konserter, middagar med vänner osv.
Jag är så ensam, speciellt på helger när alla andra har planerat något tillsammans.
Avskyr helger !!

Al-anon,
oas i tillvaron.
Kanske tråden, där "The truth shall se" har skrivit sin resa, kan ge dig någon slags input?
Den ligger ett par-tre sidor bakåt, heter "Jag är vaken nu...", någonting sådant.

Det är verkligen ingen rakt väg. Att "älta" har hjälpt mig. Att skriva här ger en slags tidslinje som är lätt att tappa annars,

Att ta hjälp utifrån skrämmande men nödvändigt för att kunna släppa skammen. Att känna sig mest ensam i hela världen för att man inte kan rädda bryter ned.

Hur var det på al-anon?

Hoppas du mår bättre!