Senaste kommentarerna i forumet

Din situation är hemsk! Jag förstår ditt ansvar som dotter, att du bryr dig, men samtidigt, om du har en 16-åring med i bilden också tycker jag det är dags att höra av dig till någon, (ex.soc) som tar över och hjälper med det du inte kan. Det behövs en större makt här som tar tag, du klarar inte allt på egen hand, sök hjälp!

Jag känner mig ensam nästan jämt även när han är nykter tycker jag att han är sur, kritisk. Vill bara göra på sitt sätt. Ut i från hans vilja och vi ska bara följa hans pipa ?

Hej
Jag är i liknande situation mina barn är 10 och 2 1/2 år å jag har valt att stanna än så länge. Men orken börjar ta slut nu. För många vändor.
Min man dricker oxå när han är ensam med barnen. Skulle vilja att de är äldre när jag går men jag vet ibte, det är såå svårt. Hjärtat går ju sönder.
Skickar många kramar och massa styrka

Tack Chockad och rådvill, jag vet att du har rätt i mycket. Teori är alltid lättare än praktik och hur jag än försöker så finner jag mig själv gå med på saker jag egentligen inte vill göra. För hans skull. Vissa saker kan jag hålla mig inom och det är jag glad för. Där rubbar jag mig inte men när det bara handlar om mig går jag över gränsen hela tiden. Jag ska läsa dina länkar och andas mig igenom lite till. Tack.

Hej
Du överdriver inte!!
Har liknande erfarenheter å vi överdriver inte.
Min man har druckit eller varit bakis på flera av min sons kalas. Fruktansvärt.
Försök stå på dig. Skickar styrka.?

Min dotter var ju 12 så hon måste ju inte vara hos honom om hon inte vill. Jag fattar att de är tufft för dig. Vet inte hur jag ska råda dig, måste ju finnas fler som varit i samma situation som du som kan råda dig. Vi går ju hos soc nu på samtal och de vet precis hur det ligger till och hur det sett ut tidigare. Hur jag än funderar så kan och vill jag inte råda dig till nåt. Fast mitt hjärta säger att du ska lämna honom och sen får du ta itu med det som blir jobbigt. Han kanske skärper sig och blir en bra pappa eller så inser han att det är jobbigt att ha sonen..

Vilken tuff situation du befinner dig i, jag ska försöka sammanfatta lite av det du berättat.

Du beskriver att din man alltid varit en högriskdrickare, haft svårt att sätta ord på känslor, jobbar som officier. Efter er dotter valde att gå in i en relation med en psykiskt misshandlande och kontrollerande man och sedan försvann från er för 3 år sen har din man börjat dricka mer okontrollerat. Detta fick många väldigt negativa konsekvenser för både dig och honom. Du påpekade vid ett tillfälle att han har problem med drickandet och detta hade effekt en tid men har sedan raserat igen och blivit värre.

Du upplever honom hatisk och personlighetsförändrad, orolig om han kan ha fått psykoser. Han gör av med mycket pengar och tar inte sitt ansvar på er gemensamma gård, har nu lämnat den och tar inte hand om sin häst som troligt är skadad.

När han kommer hem är det svårt för dig att veta vad du kommer mötas av, du förstår att han mår dåligt men vet inte hur du kan hjälpa och börjar själv känna att du inte klarar mer av hans angrepp och du känner inte igen honom längre.

Du har nu vänt dig hit för att fråga om det är möjligt att han har en chans att återfå sin hälsa och bli sig själv igen, om han kommer förstå att han gjort detta mot dig och ha ånger för dig och om det finns något du kan göra. Du undrar också om detta är ett normalt beteende hos någon med alkoholproblem.

Utifrån detta du beskriver är det något som pågått under en väldigt lång tid och det hörs att din man mår väldigt dåligt, troligtvis både fysiskt och psykiskt. På frågan om han har en chans att hinna bli bra på 5 månader finns inget säkert svar, det beror på vad han själv är villig att ta emot för hjälp.

Under denna tid har du själv kämpat med att doktorera och lyckats bli klar, vilken bedrift och samtidigt svårt att förstå hur du lyckats klara det trots att både din dotter och mans mående och val har påverkat dig så mycket under denna tid. Att vara så nära människor man älskar som mår dåligt och inte tar hand om sig är fruktansvärt smärtsamt och tar väldigt mycket energi. I allt detta funderar jag på hur mår du? du skriver att du inte vet hur du ska överleva detta. Klokt att du börjar tänka på - hur är det för dig? vad kan du påverka?

Ibland är den bästa hjälpen för andra, att börja ta hand om sig själv, det kan ge en klarare syn på saker, och man kan vara en bättre hjälp. Lite som syrgasmasken på flygplan, man sätter den på sig själv först och sedan barnen..

Hur ser möjligheten för stöd utifrån ut för dig? ibland kan det vara hjälpsamt att bara få sortera med någon, och få berätta.

Fortsätt skriv och läs här på forumet. Om du vill ring Alkohollinjen, 020 84 44 48 där kan du prata med någon om det du berättat här.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Åh, vad jag känner igen det här. Mannen som alltid är den trevliga glada killen som folk gillar att hänga med. Å själv är man en tråkmaja som överdriver. Jag har precis som du funderat många gånger på om jag överdriver eller nojjar. Men jag har kommit fram till att nej det gör jag inte. Det spelar ingen roll om det var 2 öl eller 5 öl osv. det är förhållningssättet till alkohol som stör mig. Att det alltid är prio ett. Precis som du beskriver så oavsett vad vi ska göra så är det alkoholen som står i centrum. "Vore det inte mysigt att åka till Madrid du och jag, så sätter vi oss på ett uteställe och dricker lite vin och myser" Fröken alkohol är alltid med. Jag håller med dig helt och hållet i att ett kalas för barn är barnens kalas och då bör man inte servera alkohol. Får man fråga hur det gick med kalaset, blev det alkohol eller inte?
Louise

Tack för att du svarar! Han är 1,5 år nu och d gör ont att han redan har börjat dra sig undan sin pappa. Han är väldigt mammig, visst d är säkert åldern som har betydelse också. Men d märks att han är väldigt avvaktande när han möter sin pappa.
Men han dricker när han har honom själv.....vilket har gjort att jag aldrig gör nåt längre utan min son. Skulle d hända så ber jag mina föräldrar med ursäkt om att han jobbar. Inför honom likadant eller att mina föräldrar ville ändå ha honom denna helg så d passade ju bra då!
Hur gammal va er dotter när du lämnade din man?
Samtidigt som jag vet att jag måste lämna är jag livrädd, men vad är jag så rädd för egentligen?

Jag ska inte säga de som du vet att jag också tänker. Jag har levt ihop med en alkoholist i många år. Han drack för mycket redan när vi träffades för 27 år sedan och inte har de blivit bättre med åren. Jag har lyckats ta mig ur det nu och så här i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde det tidigare, men jag var inte mogen för de då. Så kan det vara.
Men jag kan säga dig att jag var värd nåt bättre och det är säkert du också. Du måste nog tänka på er son för han lider. Min dotter har förändrats totalt, är mycket gladare och hon mår bra nu. Samtidigt förstår jag att du inte vill att sonen ska vara där när han dricker. Hur gammal är er son? Din son är ju redan emellan..

Hej, vilken insikt du har! Intressant att höra dina ord om det här. Känner igen bitar här och där, från mitt eget liv.

Pusselbitar faller på plats som jag inte tänkt på tidigare. Som att man kan bli besatt av saker som flykt! Det var givetvis min mor en gång, det som jag sett som ett lite tokigt personlighetsdrag hos henne.

Nej, naturligtvis var det en flykt, det ser jag nu. Hon lever inte längre och historien där är passerad, men jag sänder henne min förståelse nu.

Så att vara tillitsskadad.. Jag är det också, till den grad att jag inte sökte nära relationer. Min man nu, har ett lite tvingande sätt, och kanske kärlek. Och så är han helt bekväm med tvåsamhet och obekväm utan. Så det har jag nog ändå att tacka för, att jag befinner mig i den livssituation jag gör nu, med honom och en älskad liten son till slut.

Tillitsskadan hos mig ser ut så att jag inte kan ge mig själv något värde just i andra människors liv. Däremot har jag lärt mig umgås och trivas med mig själv, vilket naturligtvis ändå inte räcker hela vägen!

Nej, det finns inga facit! Sorgligt med ditt ex.

Jag gillar inte heller det där med strategier och "spel"/utspel, usch!

Förr brukade jag dra upp allt dåligt med mig när jag träffade en ny bekantskap/kille. - Säg att jag är bra ändå, typ, och bli inte besviken när du upptäcker det där själv...! - Inte heller så smart, kanske. Men det gjorde jag.

Att agera si och så för att få fram det eller det resultatet/reaktionen, nej huva ligen! Känns som ett distanserande sätt. Vad vill man ha?... Nej, bara lära känna varandra.

Självklarhet i en relation låter tryggt och bra.

Den ska finnas där av säker kärlek.

Det är så man önskat sig det! - Säker kärlek! - Inte ovilja (eller rädsla för) att stå själv.

Början på en relation kan vara både vacklig och spännande. Det där, att det finns inga facit! Och man satsar sitt hjärta, som man kanske vill vara lite rädd om.

Att vara nummer två en stund... Orka med den tiden, om det bara är en inledning... Klart det måste vara jobbigt! Om du liksom har ditt hjärta där hos honom ändå.

Tack att du berättade! Ha det bra, kram

Jag behöver närhet och självklarhet som huvudingrediens i en relation.
Det får jag för det mesta men inte alltid.
och det är detta alltid som stökar till det för mig.
Jag kan ibland sträcka ut handen och han finns inte där.
Jag får söka mitt eget stöd och det är alltid inte så lätt är man är tillitsskadad i grunden.

Och ja,jag söker symbios union och vill nog egentligen inte ha så mycket av ensamlivet,
mer än för reflexion och vila.
Jag trivs väldigt bra i tvåsamheten även om den förstås ska tillåta varsitt liv med egna intressen.

Men när intressena(fyllan,arbetsnarkomanin mm) tar för stor plats och trycker bort tvåsamheten så kommer jag i darrning.
Antingen får jag vänja mig vid att vara nummer två då och då eller så går jag vidare.

Nej just nu är jag i obalans igen och på rätt vaga grunder.
Så jag försöker hålla mig på min kant och ska låta honom komma efter.

Det här djäkla gummibandet som är i början av en relation och som jag personligen tycker är så tung att hantera.

Jag tycker inte om att ha strategier,spela spel osv.Jag är för gammal för det..

Mitt bekräftelsebehov vet jag inte var det föddes egentligen.
kanske av att ha en narcissistisk mamma som bara såg sina egna behov.
En pappa som när han var hemma gav mig allt och bekräftade mig på ett jättefint sätt.
När jag är i ro och trygghet så är jag en superpartner :)

Men sen for han iväg på spelningar och annat och lämnade mig i mammas usla omsorg.
Hon blev sedermera tablett och alkoholberoende och även pappa som slank med på alkoholbiten.

Så att jag levde med exet i 20 år är ingen tillfällighet.
han behövde mig på väldigt många plan och jag honom.
Så den symbios vi skapade tillsammans var på många sätt god och hel och faktiskt sund även om det inte låter så.
Men på andra plan så bildades ju en maktbalans som han hela tiden förlorade eftersom jag hade övertaget pga att jag stod ut med nån snefylla här och där.

Han var inte beroende i egentlig mening.
Han smög lite här och lite där men kunde långa perioder hålla upp helt eller dricka normalt.
Men ramlade dit ett par gånger per år och drack alldeles för mycket.

Det var de fem sista åren jag tycker att det eskalerade och blev mer och mer otrevligt när han drack och nu efter separationen (för två år sedan så har det gått väldigt snabbt utför med honom.
Så det finns kanske inga riktiga facit för oss medberoende eller för den som dricker för mycket heller.
Jag har svårt att känna igen mig i berättelserna om slagsmål misshandel hot osv.Det fanns överhuvudtaget inte med i bilden.

Men jag blev sakta men säkert sjukare och sjukare i medberoende.
Gick igång,skulle kontrollera och styra upp så att det blev bra igen.
Förlät drog upp strategier osv.
Dvs var on top av allting utom själva alkoholbiten som jag förstås inte kunde kontrollera.

Jag fick mer och mer psykiska problem,började jobba alldeles för mycket.Flydde in i att bli besatt av saker för att slippa tänka osv.
De problemen har nu flytt sin kos mer eller mindre,men separationsångesten och tillitsskadan sitter kvar som ett smäck..

att du tagit steget att gå på egen behandling ! Jag hoppas att du får ut mycket av den och att du kan hitta dig själv där. Har du provat http://www.al-anon.se/ ? Att sätta sig själv främst är ett mycket bra tecken på tillfrisknande. Jag är själv alkoholist och har 2 barn varav den ena tagit emot en ungdomsvecka i samband med att jag gjorde min behandling men den andra tvärvägrar och har mycket riktigt fastnat i medberoendeträsket :-((

Häng på nu i ditt nya liv !

Hej du!

Tack för att du svarade på mitt inlägg, det betyder mycket för mig i en situation som denna. Vi har alltid bott och levt med endast mamma. Som sagt har båda våra pappor lämnat oss och bor i andra länder. Vår "familj" på 3 består alltså av min mamma, min syster och mig. Vi är dem enda med vårt släkt namn som bor i Sverige då resten av min släkt bor i ett annat nordiskt land (vill inte säga vilket, hoppas du förstår) så vi har ju ingen att ta oss till inom svenska gränser. Och jag har ju jobb och min syster går ju i skola här.

Dock är ju jag 18 så borde inte jag få hjälp av socialen att hitta ett eget boende och möjligtvis ta med mig min syster, annars har hon nog möjlighet att flytta till sin pappa då dom har lite kontakt och brukar ses på lov och så vidare. Trots detta vill jag ju inte bli av med min syster som jag älskar mer än livet själv, vi har bott tillsammans under hela hennes existens på jorden och jag känner att jag inte är redo att göra något som detta mot henne ifall hon skulle bli arg på mig eftersom "jag tagit hennes mamma ifrån henne" eller liknande. Det är en jätte knivig situation och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig till..

Du är en ung kille som bor med din mamma och lillasyster på 12 år. Din mamma har haft alkoholproblem hela ditt liv men det har eskalerat på senare tid och du vill ha hjälp i den här situationen. Du skriver att du snart kan flytta men vill inte lämna din syster med din mamma. Du är omtänksam och kärleksfull till din syster.

Va modig och klok du är som skriver här, du har tidigare också tagit kontakt med socialen, men den gången blev det inte som du ville. Ni hamnade i hem hem långt ifrån er hemstad. Vad tufft du har det och samtidigt så stark och klok du är redan i så ung ålder. Man ska inte behöva ha det såhär och det finns hjälp att få.

Det vanligaste är att vända sig till komunnen, det är möjligt också att göra en anonym anmälan till socialen samtidigt förstår jag det som att du just nu inte vill det. En tanke jag får som kanske kan vara ett nästa steg är att ta kontakt med Alkohollinjen, 020-84 44 48. Vad tror du om det?

Hur ser det ut för dig och din syster i övrigt med stöd utifrån? andra vuxna?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tiden går och allt känns bara bättre och bättre. Är så otroligt tacksam för att jag tog detta steg, känner ingen ånger alls. Bara en stor lättnad och lycka när jag hör hur mycket bättre min dotter mår. Kanske kan jag ge någon annan kraft att göra nåt åt en ohållbar situation, om inte, räcker det att jag lyckats ta mig ur den. Ser fram emot en rolig sommar med mina barn och vänner.
Självklart ligger hans dåliga mående som en sur uppstötning bredvid oss men de är inget jag fokuserar på. Hoppas bara att vi klarar de här helskinnade och tiden han är nykter gör honom kanske lite mera stabil.

Jag behöver nog också en förhållandesajt:-/ ... Tänker, vad kan man egentligen begära av ett förhållande, hur bra skulle det kunna vara, finns det något/någon för mig som jag skulle må bättre och trivas bättre med? Eller är jag ovanligt dålig på tvåsamhet, vilket jag faktiskt tror. Längtar efter ensamma stunder...

Nåja... Du berättar att din uppväxt skapade bekräftelsebehovet hos dig... Funderar på hur det gick till för dig!? Min man hade också missbrukande föräldrar, och jag frågade honom om han blev medberoende som barn. - Ja, säger han, jag skyddade dem och dolde och ljög, men det var ju mycket för att man skämdes, säger han. Bekräftelsebehov? Nej det kunde han inte säga.

Han har väl skapat sig andra strategier, utmärkande för honom är att han alltid står i centrum i ett sällskap t ex. Där har vi det kanske, bekräftelsebehovet!

Vad skulle hända med honom om han låg lite lågt en gång, lät andra leda samtalet och ta mera plats än honom? Vad skulle han känna då? Mindervärdeskänslor eller liknande ?

Eller är jag ute och cyklar nu, är det ett naturligt personlighets drag han har, när han söker platsen i centrum?

I relationen vill han ha det väldigt mycket "allt gemensamt", sammanflätat. Det är mera jag som ser till att skapa små personliga "öar".

Lite eget filosoferande här.. Söker utefter väggarna efter dörrar på glänt, som kan leda mig någonstans.

Är det fortfarande bra med nya kärleken?:-)

- släpp honom, gå vidare med ditt liv så for du kan!! Min 25 åriga dotter lever i en sådan relation, sedan ca 4,5 år - du kan aldrig förändra honom - hon har totalt kippt med oss då hon tagit flrövarens bild av verkligheten. Nu är hon gravid dörrmatta o en spillra av sitt forna jag, för såna hör män med sjuklig kontroll o svartsjuka är personlighetsstörda. Det är inte säkert det är "bara" alkoholen...ska du offra ditt lov för att rädda honom? Läs på om manipulativa psykologiska hörskartekniker!

En föeödande kombination av stockholmssyndromet och kognitiv dissonans är vad du snart hamar i, gå vönnen!! Här kan du läsa om vad du evetuellt hamnat i:

http://www.evah.org/html/stockholm_syndromet.htm

http://www.varningstecken.n.nu/

Lycka till, gå vidare kära snälla du - du förtjänar ett böttre liv!!!

Så väl det du beskriver. Jag är i samma sits själv men har mot min känsla men med förnuft (och för att det inte var så praktiskt besvärligt) separerat till slut. Det finns inga råd att ge, du kommer själv att känna vad som ska göras när tiden är mogen. Alla bitarna måste falla på plats.
Kram!

Varenda sekund. Gör ont.

Nej hon tycker att hon hanterar alkoholen på ett bra sätt och att det är jag som överdriver vilket jag verkligen inte gör. Ja hon jobbar på heltid med barnomsorg. När jag pratar med henne om att jag tycker detta är jobbigt får jag varje gång i respons: du och din pappa dömer mig bara, det är det enda ni gör. Sen blir det varje gång bara bråk när jag försöker förklara för henne hur jag känner osv. Verkar inte som att något kan lösa detta...

.

Kan tillägga att svaret jag alltid får om jag påpekar att han dricker för mycket är att "jag är ju aldrig otrevlig eller elak". Han tror inte att man har problem om man är happy drunk ungefär.

Ensamheten och vad jag har varit med om sitter i kanten av min person.

Vill bara släppa allt jag känner och hur jag relaterar till pappa som dricker. Bara att han finns påminner mig om den pappan han inte var och samma med mamma.

Styrkekramar lååånga varma hårda till mig själv!!!

Låt alla få må bra!! :-)
Inklusive mig :-) från och med nu :-)

Lusten och modet kring att skriva här kan så klart variera och det är helt ok att komma och gå lite som man känner. Men tänk bara på att inte låta rädsla och skam styra dig för mycket, du ger uttryck för oro att uppfattas som hård och konstig om du skriver på ett visst sätt. Jag tycker att du ska prova ändå, ofta fyller det en viktig funktion att få skriva av sig och det kanske inte heller är hela världen om du inte "levererar perfekt" i alla lägen. Prova dig fram, jag får intryck av att du längtar efter kontakt med andra och behöver en arena med möjlighet att få uttrycka gena behov när du också levt i en relation där fokus legat på någon annan mående.

Önskar dig fortsatt lycka till!

Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen