Senaste kommentarerna i forumet

Som mulletant skriver, att ta makten över sig eget liv! Det har också en annan sida. Det verkar vara du som kämpar mot alkoholen. Inte din man. Det är fel person som kämpar.

Några saker som hjälpt mig:
Al-anon
Att berätta för andra och sluta skämmas, det är ju som det är.
Sluta normalisera - det han ställer till får han fixa själv, är han för full på stan hämta inte.. Låt honom hamna i fyllecell..
Sluta rädda honom - du förenklar, ger honom en fribiljett..
Skilj på alkoholen och din man, sätt gränser, fast om du hotar måste du genomföra..
Det har tagit mig tio år varav de senaste 3 åren när jag började fokusera på vad jag själv vill .. Det är en lång resa, min är inte slut än. Skillnade pp mig nu är att jag vet vad jag vill, jag är starkare, jag ångrar inte att det blev vi, däremot önskar jag att jag börjat ta hjälp tidigare.. Den finns! När jag inte pratade gick jag sönder. Var sjuk av oro.

Insikten att jag kan kämpa hur mycket som helst men det kommer ändå aldrig att gå om han inte gör det själv håller jag i.

Fortsätt öppna upp. Kanske skriva ner.

Hoppas du finner din styrka.

Min fråga fick ju sitt svar här! :) så bra att du kom iväg och att det kändes givande. Jag måste nog komma iväg jag med igen. Det där med att din man helt plötsligt inte var redo känner jag igen. I mitt liv först när ja bestämt mig för att sluta förändra alkoholisten och istället mina egna val så började det gå framåt istället för runt, runt i cirklar. Visserligen myrsteg framåt, men ändå framåt! Kämpa på. Hoppas du kan få uppdatera din tråd från den härdade till nåt nytt spännande med lite smått tillförsikt i inom en inte alltför snar framtid! Kram

Hej Ursula!
Har du varit hos Al-Anon? Hur kändes det?

Jag känner igen det där. Gillar inte heller nya människor. Har alltid haft mina känslor utanpå och ett stort behov av att bli bekräftad och bästis med folk och nya kontakter är skrämmande. Men men. När jag gick till alanon öppnades en helt ny värld. Jag är ju inte ensam,. Eller snarare... Det är nästan vanligare att dansa medberoende dansen än att inte göra det.

Det är sådär här hemma. Läste min egen tråd om att jag kunde känna förra perioden. Jo tack.
Hela veckan har jag haft det där spända spirriga i kroppen och igår när jag hade hämtat barnen och kom hem från jobbet var han full. Han sten-nekade. Han hade inte druckit nåt. Det nötet hade glömt att låsa sin tfn och satt med paddan på toaletten och skrev på msg, syns ju i tfn också.. Första medd strax innan jag kom hem nåt om att han druckit en halv liter gin och att vi andra i familjen var så lättlurade. Sen om hur jag blivit galen och han behövde sovplats.

Det har varit lugnt sen i juni. Inte en droppe vad jag vet. Han frågade i veckan om det är ok folköl nu. Jag är glad att jag stod på mig. Fr.o.m. I april har det varit nolltolerans från min sida på all slags alkohol hemma. Glad för det. Gjorde de enklare igår. Det kvittade ju vad han hade druckit, och hela diskussionen i vem som hade rätt mätstock på om det var för mycket eller trötthet behövdes inte.

Han fick ett val. Försvinna inom en timme eller så skulle jag ringa lämplig person som hämtade honom.

Jag och barnen åkte och köpte pizza när vi kom hem var han borta.

Nu vet jag inte riktigt, det är ingen riktig kris idag och jag är ledig. Har ett sedan länge förbestämt möte med socialen idag men inte riktigt bestämt mig för hur mkt jag ska berätta.

Det jag vet är att jag orkar inte längre. Fundera på om och när han inte är sig själv. Lägga energi på att lösa saker. Så det har jag slutat med. Det mesta i a f.

Jag önskar att han kunde välja. Försvinna helt och ägna sig åt sin kära sprit eller antabus.

Jag har iaf skrivit ned allt. Svarta veckoPerioder januari, april, juni, juli, september. Tänk jag trodde det var mer sällan.

att läsa hur du har det med mannen. Du skriver att han har stora alkoholproblem och gör inget alls åt det, att han väljer alkoholen före familjen. Många som skriver här känner igen sig i det.
Du skrev att du har egna vänner, med dem gör du sånt som du tycker är trevligt. Så bra, säger jag igen! Vad kan du mera göra för att få ett ljusare liv? Kom ihåg att det är möjligt att ta makten över sitt liv! Kvällskram / mt

Tack Mulletant för att du orkar svara och lyckliga du som har det så bra.
Jag har inte alls roligt på bjudningar med min man, jag vill över huvud taget inte gå med honom.
Jag har fått nog !!
Många gånger har jag kört 16 mil hem från hockey match där affärs bekanta har varit bjudna.
Alternativet har varit att sova över på något hotell, hemska tanke !!
Att sitta i baren efter matchen och dricka och lyssna på berusade människor lockar inte mig.
De få gånger vi är bortbjudna, jag försöker undvika det så gott det går, så mår jag bäst när jag har honom i bilen och vi är på väg hem.
Jag längtar då efter att få sitta ifred när han har somnat, dricka en kopp the och bara slappna av.
Visst har han stora alkoholproblem och gör inget åt det alls.
Han väljer alkoholen istället för sin familj.

samtidigt ett bevis på att du har gjort rätt. Han är ingenting att ha!

Försöker komma upp ur hålet men när man får veta att han förutom fyllan även varit otrogen så blire extra tungt ?

Att bryta helt är det jag vill o strävar efter. Hoppas det kan bli så nån gång.
Jag har också lagt allt på is med hus ,lån mm eftersom jag inte orkar hantera honom. I januari är det två år sen vi separerade!! Så det börjar bli dags nu!
Jag har till och med firat jul tillsammans med honom som " vanligt" i två år för jag inte har vågat annat. Helt sjukt! Men i år ska jag inte göra det. Förra julen var han hemsk o det var droppen!
Ja vi får försöka att peppa varandra att bli starkare.
Kram

jag har också nyss lämnat en alkoholist som valde spriten före mig. Förstår ditt mörker.

Jag vet att jag har gjort rätt val, det finns inget annat val om jag inte vill brytas ner totalt.

Känner igen mig i allt inte orka göra någonting och allt mörker som kommer över mig. Och att aldrig få förståelsen eller förlåtelsen. Det som jag försöker hjälpa mig själv med är att det inte kan bli värre. Bara bättre. Även om det tar tid.

Du har gjort rätt beslut. Det var mycket modigt! Styrkekram.

Åh ja djuren har ni tillsammans.. Ja man skulle vilja kunna bryta helt och hållet. Men samtidigt önskar jag ju att jag kan få bli så stark så att jag kan hantera situationer tillsammans med honom. Vi har rätt mycket gemensamt kvar som ska diskuteras, hus, bilar, gemensamma lån. Men allt har blivit lagt på is pga min rädsla!
Vi kanske kan bli starka ihop och öva oss på dom så småningom ;)

Kram

Jag förstår dig precis! Känner igen det där att man inte vill säga el skriva nåt som kan misstolkas pga att man är rädd för denna ilska som ger en en sån ångest att man bara vill fly! Skönt att ni inte behöver ha så mkt kontakt iallafall och skönt att han träffat en ny!! Det önskar jag att mitt ex också ska göra så han kan fokusera på annat. Tror allt skulle bli lättare då!
Vi måste tyvärr ha ganska mkt kontakt eftersom att vi hjälps åt med djuren. Jag hoppas jag ska hitta nån lösning på det så småningom. Men det är kaos i huvudet för tillfället!!
Kram

Hej!
Jag har 2 barn, 4 och 6 år. Deras pappa (mitt ex) missbrukar alkohol. Jag kan känna igen mig i det du beskriver. Oro, du börjar påpeka hans drickande, osv.
DIN känsla av oro är absolut inte fel! Men som någon skrev, du kan aldrig "få honom att ändra beteende". Tyvärr. Jag trodde nämligen det i min relation till mina barns pappa.
I vår relation blev detta en stor konflikt. Jag försökte kontrollera hans drickande (och annat beteende). Och kämpade stort med att "få honom att ändra beteende".
Vi separerade för 1 år sedan och han har kvar sitt missbruk (han har dock viss insikt i sitt missbruk och har periodvis gått under behandling med antabus).
Jag märker nu att hans beteende fortfarande påverkar mig trots att vi inte lever ihop längre.
Det jag vill förmedla här är, som jag nu jobbar med, är att acceptera att du är maktlös inför hans beteende. Fokusera på hur du mår bra. Hur vill du ha det för att du ska må bra i er relation?
Faktumet att ni, som vi, har barn ihop gör självklart det hela så mkt svårare och mer komplext. Oro för barnen. Du skriver att du inte vågar lämna honom med barnen? Den oron känner jag starkt med dig för. Där upplever jag det svårt, när är ett drickande "skadligt för barnen". Var går gränsen? Mkt svårt för en mamma som "står bredvid".
Berätta gärna mer, hur det går.
Kram!
ak

Ja tänk, snart 3 år sen. Usch va låst jag kände mig då, trodde aldrig jag skulle komma därifrån. Men tack vare min hjälp, som var soc, så är jag det nu.

Det låter som om det verkligen skulle passa mig också! Jag ska verkligen ta tag i det och se om det finns här.

Jag har ju fuskat lite känns det som, eftersom jag inte har haft nån kontakt med honom så har jag inte lärt mig att hantera dom känslorna. Jag fick bara en paus från livet och nu när jag är tillbaka så måste jag lära mig hantera känslorna. Och för att lära mig det måste jag ju utsätta mig för honom. Förstår ni? Men jag är så rädd för mina känslor och för hans känslor!

Skickar en stor kram till dig.

Just läst igenom din tråd, din berättelse om din situation och alla kloka svar du fått.
Önskar dig lycka till i din nystart och håller tummarna att det går lugnt och städat till.
Varma hälsningar
//PP

Känner igen mig i din situation.
Håll dig till din plan! Ta med det viktigaste! Du är inte hemsk. Jag var inte heller hemsk och elak som jag trodde när jag "stack", jag var rädd!
lycka till och tänk på dig själv!

Sjukt att man ska behöva förlora så mycket tid. Vi har bara ett liv! Och man kan aldrig leva genom någon annan eller försöka vara till lags för andra medans man glömmer att leva sitt eget liv. Roligt att höra att du fick se din pappa i ett annat tillstånd innan bortgång.. det kan ju hjälpa lite med sorgararbetet.. ?

Är man inte ensam om det... sjukt att så många ska behöva lida pga. En människas egoistiska beteende.. jag vet att det är en sjukdom men det finns ju hjälp... nej säga upp kontakten ska man bara göra om man är helt säker.. ta hand om dig ?

Har läst lite av dina sista inlägg här, att ni separerat men att ni fortfarande har kontakt. Det är såklart svårare för dig som fortfarande pratar och träffar (?) ditt ex. Jag och mitt ex "får inte" prata för att jag sagt att jag inte klarar av det, sms går bra på sin höjd och då endast om det är nåt med barnen. Men även sms gör att jag får ångest, ändrar det jag skriver flera gånger och läser det om och om igen innan jag skickar för att det inte ska kunna misstolkas. Är rädd för att han ska bli arg..
Det som jag även har tur med, förutom att vi inte behöver träffas eller prata i telefon är att han träffat en ny. Är så glad för det så han slipper vara på mig.

Måste ni ha kontakt? Mer än om det handlar om barnen?

Hej Ärligbesvärlig,
du började skriva för nästan tre år sen, ser jag. Jag började i våras. Du skriver att nu är du fri från "det stora problemet" men du känner dig fortfarande inte okej. Vilka fantastiska vänner du har som hjälpte dig så när du behövde.

Jag har precis varit på mitt första möte hos Al-anon och det var så himla BRA. När jag läste ditt inlägg, hur du mår, så tänkte jag direkt att Al-anon borde vara som gjort för dig. Du kan komma dit och vara förvirrad, bortkommen.. vad du vill, och du kommer att möta en sån otroligt varm miljö. Det var den erfarenheten jag gjorde. Alla där förstår vad du har gått igenom och vad du fortfarande går igenom.
Du har gjort något enormt, tagit bort barnen ifrån beroende-miljön.
Du kommer att komma ifatt dig själv, tids nog.
Kram från Ursula

Tack mulletant! Ska absolut fortsätta skriva och läsa här.
Hoppas också att det hjälper någon att få lite hopp om att ens känslor verkligen kan förändras! Det tog visserligen lite tid, men trodde aldrig jag skulle kunna känna sån frihetskänsla!
Ja jag ska se vart dom har någon al-Anon här. Tack ?

Ja, du vågar göra sådär.
Klokt beslut.
Du behöver inte ha några samvetskval.
En stor styrkekram till dig på vägen/Ursula

Du vet att du gör rätt och det finns inget annat sätt. Dra inte ut på tiden mer. Bättre att du försvinner från hemmet med egen kontroll än att du ska behöva fly mitt i natten. Vi är många som tänker på dig. Kram

att släppa kontrollen och slutar ta ansvar för makens alkoholintag. Utifrån det du beskriver får jag bilden att han har betydande alkoholproblem. En del storkonsumenter kan dricka behärskat på fest och dricker i ensamhet hemma men din man tar för sig när tillfälle bjuds. Har du själv roligt på bjudningar med din man? Har du ens lust att gå? med honom?

Bra att du skapar dig ett 'eget liv' med egna vänner! Du söker stöd av nån i samma situation, jag är inte den du söker. Min man är helt nykter sen ca fem år, han blev nykter efter att jag gjorde allvar av alla hot om att flytta. I slutet av hans alkoholkarriär hände det vid några tillfällen att han blev berusad på festligheter vilket gjorde mig helt galen. Det klarade jag inte alls.

Hoppas det kommer fler svar till dig och från nån som har det mera lika. För min del har jag haft hjälp av att läsa överallt här, på alla sidor och i många trådar. Det har gett mig en helt annan förståelse både för missbrukare och medberoende. Att skriva mina egna funderingar har också hjälpt mig till många insikter. Mitt motto har med åren blivit att det går att ta makten över sitt liv. Så är det! Allt gott till dig, fortsätt gärna att skriva / mt

Ser du dig ingen väg att frigöra dig från er delade vårdnad om djuren? / mt