Senaste kommentarerna i forumet

Jag fortsätter att kommentera på den tråd du och Li-Lo startat.

Det låter som om du redan vid tidig ålder tvingades ta mycket ansvar hemma och göra försök till att skapa vuxna dialoger. Det kan vara tufft att behöva göra det, fa. när man inte har någon som möter på andra sidan kommunikationen kring det som är jobbigt. Det har säkert gjort att just den förmågan blivit något du är bra på och kunnat använda dig av i många sammanhang. Tänk bara på att försöka betona ditt eget självomhändertagande lika mycket som din omsorg för andra.

Ett jag-budskap kan man säga är ett sätt för att kunna kommunicera bättre kring potentiellt svåra ämnen. Uttalanden som börjar med “Du” får som regel människor att känna sig attackerade och gör att vi ställer oss in på försvar. Så därför brukar det vara bättre att börja med att säga “jag” och sen beskriva vad du känner eller vad du skulle önska. Typ exempelvis: "jag blir orolig av att se att du inte verkar ta hand om dig själv. Jag bryr mig om dig och blir rädd för att du ska bli sjuk. Jag skulle verkligen önska att du kunde söka hjälp för dina svårigheter".

Hoppas det blev tydligare så. Varma hälsningar,

Miriam Alkoholhjälpen

till forumet av olyckliga och nyväckta själar.
Du har en massa klart för dig redan.
Ja,han dricker för mycket.
Nej inget du gör hjälper.
Ja,han sätter alkoholen före allt annat.

Någonstans verkar den som dricker för mycket veta om det samtidigt som andra delen av dom gör allt för att mörka sanningen både för sig själv och sin omgivning.
Så länge han har de skygglapparna på kan du inget göra.
Annat än för dig själv och din son.
Vad kan du göra för att skydda dig själv och sonen för de verkningar alkoholen gör med er?
Vilka strategier kan du ha?

Det är den riktning dina tankar borde ta de närmaste veckorna månaderna.
För oavsett vilka framsteg,löften mål din man sätter upp så kan de brytas.

Det gör saker med människor,dvs dig.
Man bryts sakta ned och tycker sig inte vara värd att få ha det bra och nyktert runt sig.
Försök bygga på din egen självkänsla och se hur du kan skapa ett bra liv för dig själv och din son och blanda in din mans nykterhet/drickande så lite som möjligt.

För oavsett hur mycket krut du lägger ned på det så är det förmodligen förspilld möda så länge han själv inte lägger manken till att förändra sitt liv.
Och på vad du skriver så tolkar jag det som att där är han inte än.
Att ta striden med dig själv om att lämna/ stanna kan vara för tidigt,det vet du bara själv.
Men om du jobbar med dig själv och skapar ett bättre liv allteftersom för dig och sonen kommer att göra underverk med åtminstone dig.
Om du har tur så hakar din man på för att han märker att du håller på att glida ifrån honom,vilket ibland kan göra underverk.

Men det ska inte vara huvudsyftet.Det är för din skull och för att du ska må bättre i en situation som ingen av er tre mår bra i.
.
Om du vill kan du också skapa en egen tråd som gör det lättare att följa just dig.
Din utveckling,dina tankar.
Lycka till,din resa har just börjat :)

Min man har alkoholproblem, alkoholmissbruk, överkonsumtion...
Jag vet inte vad jag ska göra.
Han planerar all sin lediga tid så att han ska kunna dricka vindunk efter vindunk. Han är mycket måttlig då jag dricker något glas till maten, och jag märker att han liksom " sitter som på nålar" tills han kan dricka själv.
Jag har påtalat för honom att han har alkoholproblem/ beroende, vilket han slår ifrån sig. Han håller med om att han har " en hög konsumtion", då jag tidigare hittade gömda vindunkar konfronterade jag honom med detta. Då ursäktade han det sjuka beteendet med " ja men du är ju så förbannat sur när jag dricker, så då måste jag gömma".
Han ursäktar sig även och säger att han inte kan vara beroende för han kan hålla upp i flera veckor om han vill. Men det stämmer inte, typ högst 4-5 dagar, och då beror det enbart på att han jobbar( han är polis fö).
Förra helgen hade han druckit 3-4 flaskor vin under lördagen från ca 13- tiden tills någon gång på sena kvällen jag hade somnat. Plötsligt hör jag att han kör iväg med bilen. Jag frågade honom dagen efter om det var han som åkt iväg med bilen. Jag sa inget om detta med att han ju då kört onykter- utan det var ju ändå mycket talande.
Nu är mitt problem och min fråga:
Nästa vecka börjar hans semester, då vet jag att bankomat att dricka mer eller mindre varje dag/ natt i 5-6 veckor. Då vi åter ska börja jobbet sedan så kommer han att säga att han har druckit alldeles för mycket, han känner sig så äcklig, han ska hålla upp en månad" för det kan jag!".
Om jag då säger till honom att jag inte tror att han kan dricka alkohol alls då säger han att då är hans liv meningslöst ich han kommer aldrig sluta helt...
Snälla! Hjälp mig! Hur kan och bör jag säga? För mig är det solklart. Han är alkoholist punkt slut.
Tyvärr älskar han alkoholen mera än mig och min son och ja allt.
Tacksam för konkreta råd

Du skriver om din man som dricker varje helg. Han håller sig ifrån starksprit samtidigt vill du se större förändringar än så. Du har pratat med honom vid flera tillfällen men känner inte att du når fram helt. Har du berättat för honom hur du känner i detta och vad det skulle betyda för dig om han gjorde en förändring? Ibland kan det vara hjälpsamt att göra det. Sen är det såklart upp till honom, vad han vill och känner.

Du tog steget att skriva här för att få lite stöd. Klokt. Ibland tar det tid innan man får svar och ett tips kan vara att göra en egen tråd och skriva lite i den om du vill få flera svar.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Din syster väntar på att få hjälp på behandlingshem och bor hos dig undertiden. Du ser att hon dricker mer än hon säger till dig och det gör ont i dig att se hur hon har det. Du har funderingar kring hur du kan prata med henne för att nå fram.
Det kan vara svårt att prata med någon som redan blivit onykter, om du har ett tillfälle då hon är nykter och som aeromagnus säger här ovan, så icke-dömnande man kan. En del är hjälpta av att använda något som kallas jag-budskap, att du helt enkelt byter ut ordet Du mot Jag och berättar hur du känner och vad du vill, önskar.

Vet inte om du redan läst runt här på forumet, kanske finns något hjälpsamt kring hur någon annan gjort. Fortsätt gärna skriv, hoppas det blir hjälpsamt för dig.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har kanske raderat eller helt enkelt inte skrivit något inlägg än, men du syns här nu och verkar vilja ta steget att söka stöd här på forumet. Berätta, vad förde dig hit?

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen

Tack för ditt svar, det betyder mycket! Jag har pratat med min man efter det senaste tillfället. Han var den här gången inte medveten om vad som hänt, eller hur jag reagerat. Den insikten tog honom hårt. Jag kunde också berätta saker som jag inte nämnt tidigare. Efter vårt samtal igår har han kommit till den slutsatsen att han inte vågar riskerar att dricka över huvud taget, eftersom han inte känner när det går på tok.
Jag känner mig lättad, men vet inte om jag vågar lita på att det kommer att fungera. Jag vill så gärna att det ska fungera, samtidigt känns det jobbigt att släppa garden utifall...

Du skriver om din mamma som har alkoholproblem. Ni har alla i familjen oroat er under en lång tid. Ni har försökt prata med henne och nå fram med er önskan att hon ska ta and om sig själv och sin hälsa. Oroliga att hon kommer dö i förtid om hon inte gör en förändring. Det måste vara jobbigt för dig och er runtomkring att hon just nu inte verkar vilja göra något. Hon var motiverad en period, då hon var oroad över sin hälsa och eventuellt cancer ändrade hon sig.

Det är ofta tungt och svårt att ha en så nära person som inte tar den hjälp man vill att hen ska ta. Samtidigt finns ingen hjälp i världen som fungerar om hon inte är beredd att ta emot den. Vad tror du som att hon kanske skulle kunna tänka sig? Och jag funderar över hur det är för dig, hur mår du själv?
Ibland kan det vara en bra hjälp att börja ta hand om sig själv, föregå med gott exempel och låta den andra personen ha sin egen process och ta sina steg i sin takt, även om man kan vilja skynda på dem åt personen.

Fortsätt skriva här på forumet, ibland kan det ta lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har funderingar på om det är så att det är du som överdriver och får för dig att din man dricker för mycket alkohol eller om det faktiskt är så. Du kommer på dig själv med att konstant fundera och kontrollera om det stämmer då han dricker. Du har också växt upp med en far som till och från druckit för mycket och dina barns far har alkoholproblem. Det låter som alkoholen tar mycket energi i ditt liv och du själv inte kunnat göra något direkt åt det. Inte konstigt du blir påverkad av din nuvarande mans drickande.

Att fundera på om man överdriver eller ej som anhörig till någon som dricker för mycket är vanligt. Kanske hoppas man att man har fel eller att det kommer bli en förändring. Oftast om man känner på sig att det finns ett problem eller att en person tillfälligt dricker på ett problematiskt sätt så är det ett problem, om inte annat för den som är bredvid.

Utifrån det du beskriver låter det som ett alkoholproblem och att du är säker på att du inte kan leva i detta om det fortsätter som det gör nu. Ett steg i att få en förändring är att du börjat skriva här, klokt. Vad mer tänker du kan vara en hjälp för dig i det här, oavsett hur din man väljer att göra?

Fortsätt gärna skriv och läs här på forumet. Ibland behöver man skriva flera gånger innan man får svar och det kan ta lite tid.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej!
Jag hoppas ni har kommit tillrätta med erat problem? Jag förstår precis hur du känner dig då jag själv har varit i precis samma situation som dig. Min fru drack dagligen och hade sina gömmor hemma. Det var efter ett tag som jag insåg att hon hade problem. Vi har 5 barn. Det finns hjälp att få. Min fru har idag varit nykter alkolist över 10 år. Den dagen hon valde att ta hjälp så bestämde jag mig själv för att sluta dricka även jag. Själv så hade jag inga problem med drickandet. Men för hennes skull så valde jag att inte dricka. Hur skulle det se ut om jag hade fortsatt att dricka när hon kom hem efter behandlingen? Det hade aldrig fungerat. Jag saknar det inte heller. Idag kan hon säga att hon är nykter alkolist och det är inget jag skäms över. Tvärtom så är jag väldigt stolt över min fru. Men vägen dit har inte varit lätt. Det var inte kul att komma hem till en fru som var full och var ute på krogen på helgerna. Den tiden var milt sagt för jävlig. Jag mådde fruktansvärt dåligt pga av detta och trodde det skulle sluta med att jag lämnad henne. Men jag valde istället att stanna kvar och hjälpa henne igenom detta. Alkohol är inget man väljer utan alkolist är en sjukdom. Idag är jag glad över att jag tog det beslutet. Men när man är mitt uppe i skiten så känns det fruktansvärt. Det går inte att säga till en alkolist att sluta dricka dom måste själva vilja göra det. Det ända man kan göra själv är att vara ett stöd för personen. Tänk inte på vad alla andra ska säga. Den dagen din man eller fru kan säga att idag är jag nykter alkolist och utan att du skäms över det, då har ni kommit en bit på vägen. Sen får man ta en dag i taget. Barnen är vuxna nu och detta är så skönt för dom. Det är mycket som har kommit fram när dom har blivit äldre så barnen vet mer en ni tror. Det går inte att dölja något för barnen. Alla mår bra idag och det är viktigast.
Men vägen dit har inte varit lätt. Men absolut värt allting.

till nån sorts förhållandesajt istället.
Samtidigt så ser jag så klart (i efterhand) när jag går igång överreagerar och skapar panik helt i onödan.
Fast det är ju förstås inte i onödan för mig.
När jag märker att jag far iväg i ångest,rädsla ilska osv när egentligen inget värst har hänt så sker två saker i mig.

Dels ser jag hur förändrat mitt beteende är pga mitt medberoende som hängt med sen barnsben.
Rädsla för övergivenheten,rädsla att allt bara är på låtsas.
Och framför allt känslan av att inte duga,räcka till och måsta prestera ännu mer när egentligen sakta farten och känna in och reflektera är det enda som hjälper.
Men jag kan inte just då.

Just då måste jag få agera ut och prata och få feedback och reaktioner från den det berör.
Dvs jag vill ha min bekräftelse på att jag finns och är viktig.

Sen lugnet när jag inser att det var inte på riktigt,det var bara i mitt huvud allt skedde,så kommer friden.
När han som för tillfället pallar med mina utspel bara står där helt lugnt,sträcker ut armarna och säger-Men jag är ju här,vad är problemet?
Hoppas hoppas att vi båda har styrkan att hitta nya strategier för Ullabulla så hon inte behöver göra såhär.

Jag förstår ju att du är rädd,att det är spöken från förr som kommer till dig säger han..
Och själv står han bara kvar där i myllan.Springer inte efter,försöker inte överkompensera.
Tokbekräftar mig inte utan bara väntar ut mig..

Ska gå tillbaka nästa gång jag laddar och samlar argument för att denna relation är dödsdömd.Ska gå in här och läsa och visa för mig själv att såhär är det,på riktigt.
Just nu i alla fall..

Av dig Kaeljo att bryta upp från något destruktivt.. Jag beundrar ditt mod ?
Mannen har varit nykter sedan i måndags.. Sedan satte ångesten in.. Insikten om vad han har gjort. Jag är både arg och tycker synd om precis som vanligt ?Trots att han inte förtjänar mitt medlidande
Först förstör alkoholen och sedan ångesten
Ja ja.. Jag orkar inte bråka nu under min semester.. Jag behöver samla kraft.. Tar en dag i taget. Framåt. Det blir bra! På något sätt blir det bra. Någongång
Stor kram till er

Vi kan prata om det mesta och innan hon började dricka för mycket så var vi väldigt nära varandra
Dock har jag minnen från när jag var 16-17 och försökte prata med henne om att hon drack för mycket (tvådagars varje helg å lämnade ofta oss ensamma. Yngsta var då 6-7år bara) men hon bara sprang in i sitt sovrum och smällde igen dörren och skrek att hon är vuxen och gör vad hon vill. Vet också att mellansystern kom hem från skolan och mamma var full mitt i veckan på eftermiddagen.
Men som sagt, kan prata om det mesta men kommer man in på hennes alkoholkonsumtion så vägrar hon lyssna. Hon har även problem som högt blodtryck och övervikt, men vägrar att inse att dessa problem är alkoholrelaterade.

Vet inte vad ett jag-budskap är? Tar väldigt gärna emot alla tips jag kan få

Blir så glad att höra av dig! Men jag måste tyvärr säga att livet är väldigt jobbigt fortfarande. Mitt ex beter sig riktigt illa och sårar sina nära. Vet inte hur jag ska kunna stoppa det här han håller på med. Han har sem nu och då blir det ju värre. Är så trött på hans elakheter.
Sänder dig en sommarkram Mt ?

att höra att man inte är ensam. Det är guld värt att ha den här platsen att få bekräftelse på att man inte är ensam.
Jag trodde verkligen att han hade bättrat sig nu, för det har varit lugnt i nästan två månader, men ack vad fel jag hade. Enligt honom är det jag som är ansvarig för att alla relationer mellan honom och övriga familjemedlemmar fungerar bra. Om det är någon relation som inte är så bra som han önskar, så är det mitt fel. Det går inte att få honom att fatta att han måste själv skapa de goda relationerna nu. Jag vet inte hur jag ska kunna fixa detta!!! Jag har blivit anklagad för att jag pratat så mycket skit om honom att människor i hans närhet inte ringer eller kommer och hälsar på. Och det är verkligen inte sant! Jag har verkligen inte berättat för alla människor varför vi är skilda, eftersom jag inte vill lämna ut honom. Mina närmaste vänner vet naturligtvis varför, men inte heller till dem har pratat skit om honom, utan mer hållit mig till mina upplevelser.
Sedan tycker han också att han och jag umgås för lite, och det säger han genom att vara tyken och otrevlig. Hur sugen blir man på att umgås då! När vi träffas bara han och jag och han inte är otrevlig (vilket han sällan är när vi ses, utan mest via sms) då kan jag känna kärlek och ömhet för honom. Jag älskar fortfarande den mannen han egentligen är. Han är mitt livs kärlek, men alkoholen förändrade honom och gjorde att jag inte orkade leva med honom, vilket är en sorg i sig.
Hur som helst är jag i alla fall tacksam för att jag lyckades ta det här steget. Har inte ångrat mig. Känner mig mindre spänd nu när jag inte har det här mörka i livet som ständigt bekymrade mig innan. Hängde där över mig jämt, vad jag än gjorde eller vart jag än var, så fanns det där och förmörkade. Det slipper jag nu och jag märker att jag kan känna mycket mer glädje i små vardagliga stunder.

Har varit nykter i 5 dagar kommer inte i håg när jag var det sist. Är lite stolt över det trots att rastlöshet och ångest river i hela mig.

Jag vill bara säga att jag förstår dig precis! Mitt ex är precis likadan. Och igår blev det värre än någonsin!! Han skriver också massa elaka sms och jag skulle väl kanske kunna ta det men han är så elak mot dottern och beter sig som ett svin rent utsagt!!
Vad ska man göra med dem? Hur ska man få vara ifred? Det bara fortsätter o fortsätter. Att läsa det du har skrivit är som att läsa nåt jag har skrivit. Jag är inte mycket till hjälp men du är inte ensam. Det finns fler som är lika jäkliga fast man inte tror det. För mig kan jag känna att jag är ensammast i världen om det här, man tror inte att fler kan vara som han men det är tydligen möjligt!
Styrkekramar till dig Kaejlo ❤️

Blev dubbelt

Svårt detta. Anser din mamma att hon har problem med alkoholen? Vad säger hon om att hon dricker så mycket? Har hon jobb? Du kan tyvärr inte göra mycket för att din mammka ska sluta dricka. Hot, våld och tvång kommer man inte långt med. Du kan försöka få din mamma att inse att hon har problem genom att prata med henne på ett icke dömande sätt. Säg att du är orolig och att du mår skit av detta.

Prata du med henne på ett icke dömande sätt även om det är svårt. Fråga varför hon dricker. Vet hon det själv? Prata med henne om medicinering. Det skulle jag gjort.

Känner igen mig så väl i det du skriver Softjessie. Kunde varit jag som skrivit det, förutom att min man väldigt sällan hade nyktra perioder. Jag kände precis som du och efter över 20 år tog jag steget och lämnade. Det blev en lång och utdragen process, men nu har vi varit skilda i ett år. Fortfarande håller min alkoholist på och skriver en massa skit på sms, men jag har aldrig ångrat att jag lämnade. Mitt liv är mycket bättre nu. När vi var mitt i separationen var det hur jobbigt som helst, men jag har insett nu i efterhand vad som fick mig att ändå klara av det. Jag lyckades för att jag tillät mig att må dåligt och låta det ta tid och att jag hela tiden såg framför mig den dagen då jag verkligen hade lyckats och hade allt det bakom mig. Nu är jag där och mår i det stora hela bra.
Lycka till och tänk på dig själv.

Jag har inte skrivit på länge här nu, bara varit inne och läst lite. Har faktiskt inte haft så stort behov av att skriva, då allt har varit ganska lugnt. Äntligen, tänkte jag, har han gått vidare och accepterat allt. Han har varit vänlig och till och med erbjudit mig hjälp med vissa saker.
Men denna helgen har det varit en massa elaka sms. Jag svarar mycket kort, men han bara fortsätter. Jag vill inte blockera honom för då tror jag att han kommer att terrorisera barnen istället. Min dotter har haft det väldigt jobbigt ett tag och är ganska skör. Tror inte det blir bra för henne om han börjar skicka en massa dumheter till henne.
Ibland tänker jag att jag ska prata med hans föräldrar eller med hans syskon, men min känsla är att de har tagit hans parti och tycker synd om honom för att jag lämnat honom. Dessutom är det ingen av dem som på riktigt fattar hur illa hans drickande är. Rättare sagt, de väljer den bekväma vägen....de blundar helt enkelt.
Skulle önska att jag inte kände något när han skriver sina dumheter, men tyvärr tar jag åt mig även om jag vet själv att det inte stämmer som han anklagar mig för. Denna helgen har han verkligen förstört och jag kommer att behöva en tablett för att kunna sova inatt. Känner mig så spänd att jag är skakig i kroppen.
Så ledsen och besviken på att han håller på så här igen, så jag var bara tvungen att skriva av mig:(

Tack Ursula för kloka ord ?Det ligger nog mycket sanning i det du skriver.. Jag har ju ett val att lämna, ändå väljer jag att utsätta mig för samma smärta om och om igen ? Ett mycket sjukt beteende
Jag går på kbt hos en psykolog
Trodde det skulle stärka mig.. Kanske inom tid att jag mognar/ utvecklas och har mod att släppa taget
Det hade varit fantastiskt ?
Jag är så arg på mig själv för att jag älskar så mycket efter allt som hänt, efter alla svek. Så arg.
Men... När min man är nykter är han fantastisk. Förut har det varit 1-2 återfall per år och glädjen har tagit större plats än sorgen och sveken.. Nu tycks det barka åt helvete.. Tätare och destruktivare återfall.. Och jag står som ett fån och ser på. Oförmögen att hindra eller bromsa.
Ibland undrar jag vem som är mest sjuk utav oss två!?
Det värmer att du skriver och driver mig framåt.. Som medberoende känner man sig ju annars ensammast i världen
Stor kram

Softjessi,
du ställer flera ggr frågan i din tråd till dig själv varför du inte har lämnat din man. (Den stora Frågan som vi står stumma inför). I veckan läste jag en psykiatriker. Hon sa, typ, att den person som man väljer att gifta sig med och skaffa barn med speglar något i en (förstås, så måste det ju vara). Den personen fyller en funktion. Jag har en teori som jag skrev en kommentar om i någons tråd, kanske Rosa Panterns, som inte var ssk tydligt formulerad men när jag läste psykiaterns påstånde började något vibrera i mitt inre. I princip går det ut på, om jag inte misstar mig, att man är så här oförmögen därför att den andra behövs. Den andra fyller ett behov. Sen sa mulletant något i någons tråd om sorgen att se alla medberoende...som inte kunde göra upp med sin smärta e dy.
Jag har börjat fundera över om medberoende kan inkluderas bland skadebeteenden. Sådär som unga flickor skär sig så kan man också välja en partner som inte är bra för en. Men partnern fyller en funktion. Psykiatern sa sen att när man utvecklas vidare/mognar så kan behovet lösas upp och då är man kapabel att släppa den andra och gå vidare. Så vad gör man? Jag själv vill helst leva mitt eget liv. Jag o maken får dela lägenhet men jag vill helst inte dela allt med maken. Och sen jag gick sönder i januari har det bara blivit så ändå. Jag tycker att det är bra när han är nykter men jag ids inte bry mig när han inte är det, om det inte krockar med viktiga saker.
Jag måste väl ta tag i min smärta.
Ha en så bra dag du bara kan, Softjessi. En stor kram till dig.

Du har börjat ta steg in på en egen väg. Det är bra gjort.
Jag tänkte också tanken, som mt och Ullabulla föreslår, att du skulle ta dig därifrån, ta husbilen och lämna honom på campingen. På nåt sätt tar han sig hem. Eller så kan du ju åka på en utflykt bara och komma tillbaka på kvällen.
Godnatt till dig.