Senaste kommentarerna i forumet

@YMO-2013
Hej.
Bra att du hittat hit, i din situation är det bra att skriva av sig samt att få lite respons.
Fint att höra att ditt liv fungerar mycket bättre.

Du frågar hur du kan leva med dig själv? Som jag upplever det du skriver har du redan gjort väldigt mycket för att försöka hjälpa honom med olika saker. Det är väldigt fint tänkt. Men tyvärr funkar det ju inte för att få honom att sluta dricka ... Han kör ju på i samma bana. Och din plånbok blir tunnare och ditt mående sämre. Samtidigt som han kanske emellanåt känner skam för att du drar ett lass gällande hans destruktiva leverne.

Dessvärre fungerar ju missbruk så att vi anhöriga kan vrida ut och in på oss själva för att finnas där för den som har ett missbruk, men all den hjälpen gör ju inte att de slutar dricka. För det måste komma från dem själva. Det låter ju som att han inte riktigt är "där" ännu. Och ja - alkoholism är tärande för både den som kämpar med det och anhöriga.

Jag har nyligen hittat podden "2 fyllon och 1 sanning" och på ett ställe säger de att man har ansvar för sitt eget mående. Först förstod jag inte riktigt vad de menade, men nu förstår jag. Att man måste ta tag i saker själv, det funkar inte att andra gör det för en. Ett stöd kan man vara, men en annan person kan inte leva någon annans liv. Podden har också några avsnitt om medberoende som kanske är av intresse.

Är det till exempel så att ni pratas vid per telefon, och han är suicidal så ringer du sjukhuset. Gällande att få honom att söka vård, oftast blir det inte lyckat resultat om man inte själv vill utan gör det för att någon annan "säger".
En nykter alkoholist sade till mig för länge sedan att det inte funkar att säga vad den som missbrukar ska göra, och att försöka "prata förnuft" med den. Funkar inte.

Upplevs att du tar på dig väldigt mycket du de facto inte kan påverka, och att en idé just nu kanske vore att du pratar med någon professionell om situationen? Vad tror du om det, eller gör du det kanske redan?

Fortsätt skriva här, att få ur dig och berätta gärna vad som händer.

Kram!!

@Euology bra att barnen noterat vad som pågår. Man ska inte underskatta dem - barn ser allt, även om de inte alltid förstår vad de ser.
En vän till mig hade ett äktenskap som var lite bråkigt och när hon frågade sitt ena barn när han gick i ettan om det fanns någon tjej i klassen som han gillade att leka med svarade han "jag gillar inte tjejer, när man gillar någon mycket bråkar man bara hels tiden". Det var hans bild av vänskap och kärlek med det motsatta könet redan i ettan.
Jag tänker att alkoholism i familjen är precis lika lätt för barn att se även om de vuxna tror att de kan dölja det.

Imorse var jag hos min kurator. Jag berättade om allt som hänt sedan sist, vilket ni kan läsa om här ovan.

Vi pratade mycket om det som redan står här. Om att försvara alkoholen, att lova förändringar men inte fullfölja dem, att ta ett eget personligt ansvar och om att kommunicera. Jag berättade om alla andra problem som kommer upp till ytan i och med att alkoholen tar lite mindre plats. Bristen på tillit mellan oss, brist på självständighet och egentid och brist på kommunikation. Och jag hörde det själv samtidigt som jag berättade om det hur sjukt allt låter. Det var som att det var första gången jag hörde och fattade det på riktigt. Jag är i ett sjukt förhållande.

Men det känns som att jag bara sitter på en stol och velar. Jag kan inte helhjärtat bestämma mig för något. Varken att stanna och satsa för att det ska funka, eller lämna och gå vidare. Det är som att jag bara sitter ner och tittar på när livet händer runt omkring mig. Jag vill inte behöva påminna eller komma med pekpinnar nu när jag och sambon bestämt oss för att vi båda ska bli bättre, utan det är faktiskt upp till bevis nu. Tomma ord och löften om förändring räcker inte. Både kuraorn och jag tror att jag kommer veta och känna det väldigt starkt i kroppen när jag är redo att ta ett beslut. När jag är redo att ställa mig upp och välja väg. Men idag är jag det inte, och det får vara okej just nu.

Vi ska ses åtminstone en gång till, och det känns väldigt skönt. Under tiden ska jag lägga mer tid och energi på mig själv och på att göra saker som jag gillar och mår bra av.

@hjosa Våra situationer är, precis som du säger, nästan identiska!
Vi var på första mötet med socialtjänsten i tisdags. Barnen fick prata separat och jag och min sambo tillsammans. Han säger också att han visst kan ha druckit ibland för att döva sin ångest, men han har inget beroende.
Sedan han fick veta om att vi hade fått en orosanmälan på oss har han inte heller druckit. Men han har klarat länge perioder förr och sedan har det satt igång igen så det säger egentligen ingenting…

Det visade sig på socialtjänsten att även de mindre barnen hade saker att säga om sin pappas smygdrickande. Jag som inte trodde att de visste något!

Den kvinnan som jag pratade med på socialtjänsten sade att det är uppenbart att han inte är den som talar sanning då jag och tre barn har samma upplevelse och han en helt annan. Hon sa också när vi pratade enskilt att de skulle stå bakom mig ifall jag tog barnen därifrån. Tyvärr är det ju inte soc utan tingsrätten som har sista ordet när det gäller boende/ vårdnad. Då kan det visst vara en nackdel om man tagit barnen från den andra föräldern..

Socialtjänsten har iallafall bestämt sig för att dra igång en utredning så vi får se vad som händer framöver. Jag har även fått en tid under nästa vecka på anhörigstöd.

Vilken tankeväckande jämförelse @Åsa M! Har aldrig tänkt på det på det sättet. Men helt självklart när du skriver det 🌟

@orolig86 du kan prata med hans chef. Arbetsgivare är skyldiga att erbjuda rehabilitering för sjukdom, som alkoholmissbruk klassas som. Och om det inte fungerar kan han bli av med jobbet.
Mitt ex fråntogs sitt chefsansvar och blev omplacerad. Rehab pågår fortfarande flera år senare. Man gör dem inte en tjänst genom att hålla det inom familjen. Prata med andra och ta hjälp för både honom och dig. Han behöver hjälp och du behöver fokusera på dina egna behov.

@bumblebee visst låter det absurt, det är för att det ÄR absurt. Absurt att man behöver ha diskussionen på en så låg nivå med en vuxen människa. Byt ut "sprit" mot "porr" eller "videor på små barn" så hade folk gått i taket; vad menar du att du förtjänar det här för att du har fått vara utan ett tag? Men alkohol är liksom heligt. Som om det är jätteviktigt att det ska konsumeras, man måste bli full. Obegripligt.
Själv har jag insett att jag aldrig skulle fungera med en person som värderar alkohol högre än allt annat. Det har kostat några relationer, men det får det vara värt.
Hoppas du finner ditt lugn!

@bumblebee
Hej.
Bland många saker tänker jag att många har självinsikt, åtminstone till den del att de vet att de nog dricker för mycket, men att göra något åt det - det är ju en helt annan sak ...

En person med ett missbruk, i den graden som din sambo kan man inte resonera med är min tanke. Det funkar helt enkelt inte. Som anhörig diskuteras ju utifrån sitt "normala drickarhuvud", detta funkar inte med en missbrukare som är i en annan situation och börjar manipulera och försöker få sitt drickande godkänt hos anhöriga m.m.

Mitt ex förde helt absurda resonemang tyckte jag, och jag försökte prata förnuft med honom men det funkade ju förstås inte, och t ex så sade han i ett skede att han minsann har kontroll och kan sluta när han vill. En tid efter att ha haft några veckor då han inte druckit skulle han iväg och köpa 1 flak öl för det var han värd för att ha varit utan så länge ...

KRAM.

🤗💗

Åh @has , vad fint att få en uppfatering från dig. Jag blir rörd över att min historia blev starten för förändring för dig, även om jag själv är tillbaka med min sambo.

Jag kände det där lugnet när jag var hemma hos mina föräldrar innan nyår, när jag hade gjort slut. Jag är så glad för din skull, du förtjänar det verkligen. Jag har läst och följt din tråd, även om jag inte kommenterat i den 💗

Jag tror och hoppas att samtalet med kyratorn ska vara givande, det brukar vara det.

Det finns tyvärr inget att göra mer än att lämna o hand om dig själv.
Kolla kontoutdrag ? Det löser han ändå.
Inte sunt.

Se till dig själv nu.

Fint att få en uppdatering från dig @bumblebee! Låter fortsatt tufft med ständiga försök att kliva över de gränser du satt.

Hoppas din kuratorkontakt kan hjälpa dig hitta rätt.

Jag vill också passa på att tacka dig för att du delat med dig av din resa. När du skrev om att du sagt till honom att du ville att ni skulle göra slut och att du ville flytta gav det mig kraft att själv lämna min man.

Det är fortsatt kämpigt i och med skilsmässa och allt praktiskt som behöver tas om hand.

Men i min egna lägenhet finns ett lugn och en vila jag inte upplevt på väldigt länge. Så tack💗

Ps: min man växlade mellan att säga att det inte var några problem att dra ner till att bli arg och säga att det enda han kunde lova mig var att han inte skulle sluta dricka vilket jag till sist blev tvungen att tro på och därmed välja att gå.

Hej @orolig86!
Jag kan tyvärr bara instämma med @Letlive - det finns inget du kan göra för att påverka hans beteende. Det enda du kan göra är att ta hand om dig!

Sök en samtalskontakt för din egen skull, tex genom vårdcentralen. Läs på om beroende och medberoende. Jag tycker själv att böckerna Beroendepersonligheten samt Fri från medberoende har varit hjälpsamma (och jobbiga) att läsa.

En vän som är fd missbrukare har, efter att ha kommit ut på andra sidan av aktivt missbruk, berättat att det enda som hjälpte var att människor tog avstånd. Tyvärr inte de första men när i princip allt och alla togs ifrån personen så kom vändningen.

Väldigt tufft att ta in, speciellt som personen med beroende kämpat med att undanhålla beroendet från oss som finns runtomkring, och man står förvirrad som bara den och inte vet vilken verklighet som är sann - den egna eller den andres?

Eftersom även hans föräldrar och andra reagerat så kan du förhoppningsvis känna dig stärkt i din upplevelse att han faktiskt har problem och sedan agera utifrån hur du vill att ditt liv ska se ut.

Hej på er igen. Det var ett litet tag sedan sist.

Sambon har varit lugnare nu under en period. Han har varit nykter på veckorna, vilket jag berättat är bra. Jag är väldigt nöjd och glad över det. Han hade en helg där han drack för mycket, men dagen efter skämdes han och tog själv upp det, så någon slags självinsikt fanns där.

Det som oroar mig nu är att han fortfarande försöker försvara alkoholen med näbbar och klor. Han försöker få mig att okeja att åka på bolaget. Han blev upprörd när jag inte ville följa med in då jag inte skulle ha något. Han vill gärna ha sprit hemma, och tyckte absolut att vi skulle köpa ett par liter hemmbränt. Jag är av åsikten att ska man inte dricka så mycket, så behöver man inte ha mycket dricka hemma. Risken är ju större att dricka mer än man tänkt om det finns hemma. Han var inte nöjd över att jag sa emot då heller.

Han frågade om han inte kunde få köpa 2,8:or 50 cl från affären. Jag sa nej. Vi har kommit överens om att det inte blir någon alkohol på veckorna, och dit eäknas även lättöl. Så han får bara dricka alkoholfri, och det gör han. Jag vet dock inte om jag borde oroa mig för det eller om det är "okej" för honom att dricka alkoholfriöl eller om det ökar suget för vanlig öl. Han håller inte med om råden gällande hur många enheter man får dricka på vecka, utan "det är ju ingenting". Och han tycker det är ett dåligt mått för mängden alkohol, han började prata om promilleprocent, vilket jag aldrig hört talas om och inte vet vad det innebär. Han tänkte heller inte förklara det för mig.

Det känns si så där ärligt talat, det är svårt med tilliten när jag tycker mig se varningsflaggor överallt för att det ska gå på tok. Sedan är det mycket annat smågnabb som kommer upp till ytan men aldrig blir löst och pratat om på djupet, det känns också jobbigt. Det märks tydligare nu att vi är olika på många vis.

Imorgon ska jag i alla fall till kuratorn igen. Det känns bra. Jag ska försöka reda ut mina tankar och känslor där, och får se hur många fler gånger jag får gå dit.

Jag förstår detta verkligen inte är svaret du vill höra men du kan inte göra någonting. Det är han som måste vilja ha hjälp.
Mina främsta tips är att (1) att lämna rummet och ignorera honom om han är påverkad, (2) uppmuntra alla alkoholfria beteenden (exempelvis träna eller gå på bio) och (3) städa inte upp efter honom genom att sjukanmäla eller dylikt

Stort tack för Era svar. Verkligen till stor hjälp och det hjälper mycket att bara skriva av sig.
Om än med långt mellanrum.

Det har nu gått en tid och vi är fortfarande i relation. Det har nu framkommit att hon har borderline inblandat bland diverse diagnoser. Vilket är också märks tydligare för varje vecka som går. Efter att ha läst mycket om sjukdomen kan jag se tydliga mönster i beteendet.
Det är höga berg och djupa dalar. Spontanitet så det skriker om det. Väldigt mycket dras till sin spets, söker mycket konflikt också.
Ena dagen är jag är allt hon drömt om osv för att nästa dag vara längst ner på näringskedjan. Trots detta så gillar jag henne, snudd på älskar henne när de goda sidorna kommer fram och jag väljer ofta att se de goda sidorna.

Samtidigt har jag själv inte det bästa självkänslan och söker nog väldigt mycket bekräftelse. Detta efter att kommit från ett äktenskap som vara i 13 år och var väldigt destruktivt sista åren.

Är fortfarande väldigt kluven i hur jag ska fortsätta med detta. Orkar jag med detta?
Kommer detta påverka min anställning?
Osv osv.
Det är trots allt väldigt bra när det bra, men illa när det är illa.

Jag upplever inte att barnet far illa då hon som väldigt många beroende sätter upp regler för sig, regler som nästan alltid följs. Bland annat, inte mer än två enheter när barnet är hemma, eller bara dricka fram till ett visst klockslag mfl...

Det är fortfarande mycket upp och ner och en del av mig vill bara lämna imorgon, en del av mig vill fortsätta med henne.

Tack för ert stöd.

Tack @Tröttiz! En dag i taget helt klart 💕

@Believer om tilliten är borta så tror jag det bara blir värre av att vara kvar. Tillit ä grundpelaren i en relation. Utan det hade jag sagt tack och hej, men vi är ju alla olika. Hur känner du? Är du villig att kompromissa och må dåligt för att eventuellt nå fram?

@has
Hej.
Annan situation förstås, men känner också igen triggern, ptsch, en burk som öppnas. Känner så igen mig! En gång öppnades en burk på en lekplats jag var på, och jag tänkte, "neej! inte här! helv ... #%¤¤%!!!, men hallå vänta nu ... " Sedan konstaterade jag att det var kompisens barn som öppnat en läskburk en bit ifrån. Men precis som dig slog allt igång.

Det är ju en jobbig situation du och sonen är i, men samtidigt är jag glad över att få läsa att du känner ett lugn.
Och ja, det blir ju nu enligt dina önskemål, något du kan kontrollera.
En dag i taget du.
Varma tankar.

Så bra att ni får stöd 🤗
Tyvärr tror jag att det är svårt att återfå lugnet om du stannar kvar i relationen.

@Åsa M verkligen 🙏🏼😊

@Samsung50 Ja, tack för att du säger det. Sonen är i övre tonåren och oftast på sitt rum, han säger att han inte märkt av det så mycket.

Eftersom jag var ensamstående rätt länge innan jag träffade min man och då hela tiden kände dåligt samvete för att familjen inte var ”hel”, att det fattades någon eller några, så har jag nästan haft dåligt samvete för att jag drog upp honom från ett sammanhang igen. Jag hör själv att det låter helt knäppt när jag läser det, eftersom miljön inte var sund. Men så har det varit.

Så det är gott att bli påmind om att det naturligtvis blir bättre för honom med❤️

@has Jag tänker på din son hur tryggt det måste kännas för honom att sitta på sitt rum och veta att allt är lugnt. Ingen alkohol och en trygg nykter förälder finns tillgänglig. Ingen stress, bråk eller hårda ord.

@has visst är lugnet helt underbart. Jag skulle inte byta ut det mot något!

Jag är så tacksam för min lägenhet, tycker verkligen om den och känner oftast sånt lugn när jag kommer in och stänger dörren mot världen utanför.

I helgen hörde jag sonen öppna en burk (läsk) på rummet och kunde känna hur systemet drog igång direkt!

Maken tycker det blev så tyst och tomt i huset. Jag har inte sagt att jag tycker det är så tyst och lugnt och skönt hos mig än. Har inte ens berättat varför jag flyttat.

Han säger att det är för att vi är så olika. Och visst är vi det. Men olikheterna tror jag vi hade kunnat jobba på och komma igenom. Men alkoholen lägger sig som en obehaglig våt filt mellan oss och jag upplever att han inte har tillgång till sitt verkliga jag och alla känslor, vilket betyder att vi inte kommer någonstans.

Så sorgligt, men sant.

Njuter av att det inte finns en droppe alkohol i mitt hem. Har aldrig ens reflekterat över sånt här innan jag levde ihop med någon som drack.

Känner mig fortfarande rädd för att jag ska ångra mitt beslut, eftersom det gick så snabbt när jag väl tog steget.

Men lugnet som infunnit sig talar om för mig att det är här jag vill vara. Jag vill själv kunna påverka hur min dag och mitt liv ser ut.

När jag läser om högfungerande alkoholism stämmer så mycket. Förklaringarna han brukar ge står där svart på vitt.

Jag har ändå svårt att förstå att det är som det är.

Tack för att du läste❤️