Senaste kommentarerna i forumet

Jag befinner mig i fasen "bli nykter först, sedan snackar vi förhållande". Jag har alltså tagit steget ut från förhållandet med min alkoholist. Och om vi ska gå vidare tillsammans måste han välja ett nyktert liv.
Vi har båda kämpat i tre år med att få ett fungerande förhållande då vi älskar varandra väldigt mycket, men nu orkar inte jag mera. Det lovas hela tiden nykterhet, men det blir inte så. Och onykterheten förstör precis allt, så det är inte något alternativ längre.
Jag saknar honom och är deppig, men tänker inte gå tillbaka om ingen förändring sker. Jag vägrar att må så dåligt igen.
Det är det valet medberoende har, vill jag leva i skiten eller ska jag lämna det även fast det är smärtsamt... När man gör slut, gör det ont. Men att leva med en aktiv alkoholist betyder ständiga psykiska nedbrytningar och en oändlig flod av tårar.
Många av er som läser detta kan säkert läsa mellan raderna att jag har längre än tre års erfarenhet av medberoende...

Hur blir man hel då och när? Jag vet att de ska ta tid men jag tycker de är så oerhört jobbigt. Kanske är det fel val att bo kvar? Kanske är det rätt val? Jag vet inget alls. Vet bara att jag har såna här dagar när allt känns skit. Måste kanske träna i dag?

Tack för fina kommentarer och kloka ord. Det känns skönt att inte vara ensam om detta. MEN min fråga kvarstår? Kommer jag kunna få vårdanden om barnen verkligen? Hittills har jag bara fått till mig att han har rätten på sin sida! Vilken hjälp kan jag få från kommunen? På ett sätt tänker jag att allt bara blir värre om jag går. Evigt tjafs om barnen och trakasserier vid minsta misstanke om att jag skulle går vidare. Och vidare med någon ny har jag ändå inte i tankarna. Min tillit var skadad innan jag gick in i denna relationen och nu kommer jag aldrig lita på någon igen. Och då kan man inte få en fungerande relation. Så egentligen vet jag inte nyttan med uppbrottet. Vi har påbörjat familjerådgivning i ett försök att utforska om det finns något kvar att bygga på. KAN det ordna sig och bli bra igen?

Hej velan, känner igen mig mkt i din berättelse. Det är verkligen inte lätt situation och rådet jag ger dig är att ta hjälp utifrån. Jag gick till alanon, anonyma anhöriga till alkoholister och fick stor hjälp av att höra hur andra gör och gjort. Dessutom var det många i liknande situationer och man kände att man inte var ensam. Du kommer finna råd, och få styrka att genomföra dom förändringar som är nödvändiga för dig och dina barn. Förutsatt att du tar hjälp utifrån. Ensam är inte stark. Många kramar till dig.

Hej Velan,

Jag känner med dig. Verkligen. Kommer själv inte loss från min man som är alkoholist, väldigt svartsjuk och med häftigt humör. Rädslor och skam håller tillbaka.

Tycker att du är så stark som ändå känner och vet att du vill lämna, då finns det hjälp att få. Bara att du hittat hit är ett steg i rätt riktning. Precis som Ursula skriver så finns det hjälp i kommunen via Socialtjänsten. Du kan också ringa Alkohollinjen http://alkohollinjen.se och/eller kontakta en jour http://unizon.se. För din egen och dina små barns skull gör du helt rätt som söker hjälp.

Varm kram,
Trasan

Hej Velan1, så sorgligt du har det. Och med små barn. Det är bra att du har börjat skriva här. Du kommer att hitta många tips hur du kan göra. Jag själv är gift med en alkoholmissbrukare i utlandet så konkreta råd kan jag inte ge men i Sverige finns en rad kanaler de anhöriga kan använda sig av. Jag kan tänka mig att skräcken för framtiden blockerar dig men vad jag har läst i andras trådar så har många fått hjälp av bl a sin egen hemkommun. Du ska se till att få bollen i rullning sen löser det sig efter vägen. Det första som kommer för mig är att du ska involvera dina föräldrar. Känns kanske inte bra men du får hjälp.
Att din partner skyller på dig och ger DIG skulden för vad HAN GÖR (dricker) går du inte på. Kom ihåg det. Du bär inget ansvar för andra människors handlingar.
Fortsätt att skriva här.
/Ursula

För dina barn har du blivit med dessa beslut och handlingar du gjort. Du har visat dom att vill man ha ett bra liv så får man ibland ta tuffa beslut. Detta i förlängning kan visa barnen att du tar ingen skit och gör förändringar som krävs för att ni ska må bra. Du lär barnen(även dom vuxna)att ni i viktigast i era liv...

Miriam, du har så rätt i att att skammen kommer ur sveken mot mig själv. Jag har svikit mig själv många gånger och gått över så långt över min egen gräns att jag inte längre vet var den går. Är så vilsen och skamfylld att jag inte hittar en väg varken ut eller in. Vad vill jag? Jag vet inte. Älskar jag honom? Jag vet inte. Vill jag bli lycklig? Ja, men hur?

Hörde mig själv prata med en väninna om stegarbete och vikten att göra det tillsammans med alkoholisten för att kunna växa tillsammans och gå framåt. TILLSAMMANS. Ordagrant hans ord. Inte mina. Jag vet inte vad jag själv egentligen känner för det. Han är så bra på att prata och manipulera och få det som egentligen är fel till att bli rätt och det som är rätt till att bli fel. Det snurrar i mitt huvud och samtalen/bråken/diskussionerna kan pågå i flera timmar och till slut håller jag med och viker mig av ren utmattning. Orkar inte. Men kan man bli hel tillsammans? Kan man göra det här arbetet tillsammans? Finns det lyckliga slut?

Började mitt eget arbete igår och när jag svarade på frågan om vilka som uttryckt oro för mitt beteende, min hälsa och mina barn så svarade jag med förskräckelse, alla. Mina vänner, min familj och mina arbetskamrater och chefer. På frågan om jag litar på mina egna känslor svarar jag utan tvekan nej. Vem har jag blivit? Jag känner inte igen mig.

Ja, det är många frågor och funderingar och jag vet inte om jag gör rätt eller fel. Jag vet ju inte vad jag känner. I någon bok läste jag att när man accepterar verkligheten som den är behöver man inte ta några beslut, då kommer de till en när tiden är mogen.
Jag har accepterat att jag inte är orsaken till att han dricker (är svartsjuk, kontrollerande, har dålig självkänsla) och att jag inte kan kontrollera eller bota det. Jag accepterar verkligheten som den är. Gör det jag kan och måste för att klara mina dagar och börja må bättre. Vissa dagar tillsammans med honom och andra utan honom.

Är det någon som befinner sig i samma situation som jag får ni gärna skriva en rad om hur ni hanterar det.
Känner mig väldigt ensam i det här och de flesta verkar tycka att den enda vägen till tillfrisknande är att lämna.
Trasan

Nu började jag nästa gråta, fick svälja hårt för att inte börja gråta inför min dotter. Tack, du har helt rätt.

Du väljer att kämpa, det är din styrka! Med tiden kommer det kanske inte att kännas som en kamp utan ett aktivt val av livsstil! En nykter pappa är bra. En mamma som aktivt sätter sitt och sina barns välmående högt är kanske ännu bättre. Ta vara på det positiva idag, hoppas på en fin helg för er!

Tack snälla moraina, jag behöver all pepp jag kan få. Idag har de varit en tung dag kan jag säga. Han ska på behandling har jag fått höra och jag kan känna mig så bitter som inte får ha honom nykter. Men jag vet att han har en lång väg innan han tillfrisknar och jag kan inte utsätta flickan eller mig själv för nåt mer nu. Jag försöker tänka att barnen kanske får en nykter pappa i framtiden och de är bra. Jag har gjort de enda rätta som slängde ut honom för annars hade han suttit här utfull hela helgen. Storhelger var ett h-vete. Tänk er att gå på jobbet, veta att han är full och denna ständiga oro för barnen.
Jobbigt är det och kommer säkert att vara ett bra tag till, men jag ska kämpa, Jag MÅSTE kämpa.

från mig till er alla.
I morgon blir en bra dag som jag ser fram emot.Förväntningarna är lagom och jag kommer att vara så nöjd med att tillbringa dagen med människor jag tycker om och som tycker om mig.

Exet kommer förmodligen att antingen sitta med sin gamla mamma eller med sin bror och dricka.
Det berör mig inte längre mer än att jag tycker det är sorgligt,vilket val han än gör.

Att det blev såhär?
Jag tog mig till slut loss från det värsta stadiet av mitt medberoende även om jag ibland trillar dit.
Trillar dit på min nya relation och knarkar lite väl på den och vill och hoppas mer än vad som är rimligt i nuläget.

Min nya kärlek ska liksom lösa mitt liv,fylla det med hopp glädje och framtidstro och bära upp både sig själv och mig.
Och när jag ser det tydligt,vilket tyvärr inte alltid är fallet så kan jag backa och ta tillbaka ansvaret för mitt liv på mig själv.
Sakta sakta spinner vi en väv av viet som bara är vårt,starkt och bra.

Ibland när jag går lite väl hårt fram med mina frågor och tankar kring var vi är på väg så kommer hans svar:
Men nuet är ju bra,vad är problemet?
Dvs jag skulle gärna skriva ett kontrakt med alla ingredienser som jag önskar att vårt fortsatta liv ska ha och vad vi båda måste bidra med för att det ska bli så.

Dvs ta kontrollen,både över nuet framtiden och honom.
Friskt så det dånar om det :)
Men sen kan jag backa igen och se det han förmodligen ser.

Ett starkt och bra nu och en förhoppning om att vi båda ska ta rätt beslut för framtiden,men att de måste vara förankrade i oss själva för att ett gemensamt liv ska kunna ta form.
Dvs inget tvång,inga förhastade beslut.
Och jag som vill hoppa i båten utan flytväst...

Han kanske är något att hålla i när åskan går ändå.
Han är så ordlöst klok och där sitter jag med alla mina djupa analyser och konkreta förslag och lösningar och han glider liksom ur och undan.
Värjer sig för mina klor och kedjor som rasslar för att få beständighet och trygghet.

Nog så för ikväll...glad midsommar på er alla.

Vilken resa du har gjort! Nu finns möjligheter att glädjas och njuta av livet! Jag tycker du är en förebild för dina barn när du tar avstånd från en destruktiv relation, även om det är från deras pappa. För visst vill man att sina barn väljer relationer där man respekterar varann och kan visa kärlek! Så tänkte iaf jag när jag lämnade pappan till mitt första barn. Det är fint att ni har en så god kontakt du och barnen trots de svårigheter som varit. Önskar dig allt gott nu!

Hej och tack för din trådstart!

Det går lätt att förstå dina känslor just nu, du är arg och samtidigt orolig för barnen som självklart påverkas av drickandet. Det låter som om ditt tålamod börjar ta slut och du har gått från att tycka synd om till att känna mer ilska. Jag tänker att det på ett sätt kan vara konstruktivt.

Vill bara skicka med en tanke om att du alltid kan kontakta kommunen/socialtjänsten om du misstänker att barnen far illa av det som pågår. Eller ta kontakt med alkohollinjen om du vill prata med en rådgivare angående en anhörigs alkoholproblem. Det är svårt för mig att utifrån det du skriver avgöra vilken typ av relation du har till barnen (mamma, styvmamma eller annat?) men det låter ju oavsett som om du är en viktigt vuxen i bilden och att du också är med och "städar upp" efter det jobbiga som sker och säkert också är ett bra stöd.

Önskar dig en fin midsommar,
Miriam Alkoholhjälpen

Hej igen!

Vad bra att du hade glädje av mitt svar. Vill även skicka med dig att göra det du vill/behöver trots jobbiga känslor av skam och inte låta dig hindras av det. Det är oftast annars där fortsatta problem uppstår, vi litar till våra tankar/känslor som sanningar och begränsar oss därav. Skam uppstår lätt när man bryter mot sina egna ideal (såsom att vara i en relation där man inte mår bra) och är något man tyvärr lätt känner i obehagliga situationer som egentligen är utanför det egna ansvaret. "Ta skammen med dig under armen" och prata med de runt dig som kan vara ett stöd, jag tror att det kommer att hjälpa dig.

Varma hälsningar,
Miriam

Du skriver om din mamma. Hon har alltid haft svårt att dricka måttligt som du upplever det, när det är middagar eller sociala tillställningar samtidigt inte vardagar eller ofta. Dock har det eskalerat, hon och hennes man sedan kanske 10 år tillbaka dricker större mängder och flera gånger i veckan. Det är fler än du som reagerat.

Du har nu tagit ett beslut att prata med henne, du vill visa att du är orolig och vill tala om för henne att du vill att hon tar hand om sig och sin hälsa. Nu funderar du på hur du kan ta detta samtal med henne.

Va fint att du skriver och berättar om det här på alkoholhjälpens forum. Kanske har du redan haft samtalet men jag tänkte svara ändå.
Dels kan du, om du inte redan gjort det, läsa lite här: http://anhorigstodet.se/hjalp

Sen tänkte jag kort tipsa om några småsaker en del är hjälpta av att tänka på när det handlar om att kommunicera med sin anhörige:

Var kortfattad, försöka att säga vad du vill istället för vad du inte vill, uttryck dig med ord om vad du känner.
Det kan du göra i form av ett så kallat jag-budskap, att börja med ordet Jag istället för Du, kan minska risken att den andre känner sig direkt anklagad. Det kan också vara hjälpsamt att försöka visa förståelse för den andres perspektiv. " Jag förstår att det här kan vara svårt att pratat om" eller kanske fråga, "vad tänker du om de här jag säger?"

Det var ju också en bra tips av Grubbel-Jojo här ovan om att kontakta kommunen. Det är de många som gör, för stöd för egen del.

Hoppas något här blir hjälpsamt för dig. Fortsätt gärna läsa och skriva på forumet!

Hälsar

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag har inga goda råd att ge. Jag befinner mig i samma sits. Men jag är mest arg på mamma. Att hon bara vågar bete sig som hon gör. Hon dricker också när hon är barnvakt, så hon får inte passa mina barn längre. Det är för att skydda henne också, jag vill inte att mina barn ska se mormor full och minnas henne så. Det är bröllop om två veckor, min bror gifter sig. Jag hoppas bara av hela mitt hjärta att hon håller sig någorlunda nykter den dagen, så att brudparet får en fin dag att minnas med glädje. Men jag vet inte, hon kan mycket väl börja med vinet innan lunch. Hon har gjort det förr. Min mamma gömmer också vinflaskor. Sist hon var barnvakt lämnade hon två tomma flaskor efter sig. Ta hjälp av kommunens stödfunktion, det har jag gjort. Inga konkreta lösningar, mer än att du kan få verktyg att förhålla dig till din mammas missbruk.

Kanske bör jag tillägga att mitt liv utan man är toppen och roligt och en man är absolut inget måste för att bli lyckligt. Men nog vore de kul att inte behöva kämpa ensam jämt.

Åh va starkt av dig.Stå på dig.Tyvärr är det svårt att vara lycklig om man lever med någon som bara bryr sig om sig själv och drickande är största fokus.Och med det kommer allt elände som ett brev på posten för alla runtomkring i omgivningen. Har aldrig känt mig så ensam i en tvåsamhet när jag levde med min fd man.Jag fick också ta allt ansvar för hem och familj eftersom hans fokus var på att dricka så fort det fanns möjlighet.Men när man tillslut kommit till vändpunkten att man inser att man inte kan förändra om personen inte själv är redo.Så känns det så skönt.Det är en lång och jobbig resa,särskilt när man har barn tillsammans.Men det går att må bra igen även om det känns som en omöjlighet när man är mitt inne i allt jobbigt.Lycka till man är starkare än man tror.

Grattis (om ordet inte känns väldigt fel) och lycka till! Min medkänsla!

Han skulle tillbringa helgen med alla sina söner.
Slutade i kaos.Han var så berusad att han inte kunde ta hand om sig själv.Allt de planerat göra tillsammans i helgen blev inställt.
De fick istället ta hand om sin pappa som var så elak.Skrek och gapade åt dem.Snackade skit om allt och alla och som vanligt inser han ingen skuld i allt elände han ställt till med.Ältar och bråkar om saker.
Han har inte ens bett om ursäkt efteråt....
Ja det är så sorgligt att sönerna skall behöva utstå detta från sin pappa.
Alla är nu jätteledsna,besvikna och jag hoppas för deras egen skull att de vågar säga
att de inte orkar umgås med honom när han fortsätter med sitt drickande.
Förut tyckte jag synd om honom.Nu blir jag bara arg och tycker det är så sorgligt för sönernas skull.
Han har ett val att göra i livet om han vill ha fortsatt kontakt med dom.
Nu är det jag som får ta hand om yngsta sonen som är vilsen och mycket besviken och ledsen efter det som hänt. Suck......när ska eländet få ett slut.

Kom på mig själv med att de har nästan gått två månader sen han flyttade och de känns så skönt och mycket lättare.
Har nu insett att han även druckit under veckorna och att jag sällan sett det. Jag har förstås inte lagt så stort fokus på honom det sista året utan levt mitt liv och tagit hand om barnen. Kanske kan man se det som friskt, inte vet jag..
Har nu allt att fixa praktiskt kring hus och hem men jag hoppas det ordnar sig till det bästa. Jag boostar mig själv med energi och hoppas det gör mig riktigt stark.
Tänk om jag nån gång i framtiden träffar en man som gör livet roligt och lätt och kanske får jag bli kallad älskling :) Hoppas på en ljus framtid.

Den som missbrukar alkohol lär i grunden göra det p g a oförmåga att identifiera och sortera sina känslor. Det resulterar i ångest känsla.

Lösningen är då att bli bättre på att hitta och uttrycka sina känslor direkt i stunden.

Min sambo upplever mig som sluten, kanske jag också borde bli bättre på detta.

Å andra sidan har jag delat med mig av svåra känslor till honom, men inte känna mig väl mottagen.

Som när jag krockat (lätt) med bilen jag själv köpt oss och var förkrossad, och fick en utskällning på det.

Eller andra svåra saker från mitt förflutna som jag berättat och han sedan inte vet om/minns.

Han är själv utåtriktad, social, inte rädd för att träda fram, arbetsledartyp, lätt för att få kontakt och ta kontakt.

Men det var någon som sade att personer med just dessa egenskaper ofta har svårt att komma andra människor nära.

Funderar på det. Ska nog fråga honom hur han känner om det. "Nej, det är inga problem för mig" säger han kanske, som lite från ytan...

Man kan vara rädd för att gå på djupet om man som min sambo själv haft alkoholister som - föräldrar....?- biologiskt sätt, men de brast ju i föräldraskapet något gruvligt! som han berättat om hur han hade det som barn.

Resan går vidare, okänd destination...

Miriam, det värmer att få svar, råd och bekräftelse. Var på ett möte idag och pratade med honom efter det. Upplevde att han lyssnade lite bättre men jag är mycket försiktig med att hoppas på för mycket.
Frågar mig själv varför han ska få fler chanser. Hur mycket orkar jag. Varför gör jag det här.
Tack för stöd och råd. Jag ska ringa och försöka prata med någon nära också. Trots att jag egentligen skäms för mycket.

Hej! Är en medberoende människa som lyckas träffa missbrukare efter missbrukare ! Nu starka känslor sedan några månad till nyskild vuxen man med ptsd som överröser mig med de finaste orden o känslorna men som dricker öl o vin varje dag jobbar normalt nykter på jobb men varje kväll på helg kan dricka från morgon ! Säger skall sluta men måste ske lugnt! Jag har gömt undan sagt ifrån men fortsätter bara! Mkt starka känslor till honom träffats hela v när barnlediga så umgås mkt! Vill hjälpa honom älskar honom men mår dåligt i allt detta! Tacksam för svar