Senaste kommentarerna i forumet

Kloka tankar och ord! Ska definitivt ta upp det med honom. Det är mycket i vårt förhållande som är jättebra, det är därför jag är rädd att det ska förstöras. Men att prata mer låter som en bra början. Tack!

Hej och tack för din tråd!

Du skriver insiktsfullt, ärligt och fint om din upplevelse. Det går lätt att förstå att du befinner dig i en slitsam situation, i ett läge där det inte finns någon lösning där du blir helt utan negativa konsekvenser. Och så är det ibland i livet. Det låter ändå som om du valt att i det jobbiga göra det som är mest rätt och på lång sikt kommer att generera något positivt även om det är kämpigt just nu. Starkt gjort av dig! Du tog tag i situationen och vågade ge plats åt egna behov, så även om det känns så- verkar du ju inte ha tappat bort dig själv. Det går ju inte att ta ansvar för 100% av en relation, du kan ju bära hälften och sen behöver det ju finnas någon på andra sidan som tar hand om resterande hälft för att det ska fungera.

Du verkar också ha ordnat det så bra som möjligt för dig med stöd utifrån, klokt. Jag tror ändå att det är viktigt att du pratar med andra om hur du känner så att du inte blir för ensam i dina upplevelser, fundera på om du kan hitta någon som du känner tillräckligt med förtroende för att ha med dig som stöd på vägen. Jag tror även det är viktigt att du försöker hitta andra meningsfulla aktiviteter att fyllas på av, vad tycker du om att göra? Kan du göra mer av det, finns det nåt du tidigare tyckt men slutat med, kanske går det att plocka upp igen?!

Det finns också möjlighet att ringa till alkohollinjen om du vill prata med någon, där jobbar utbildade rådgivare som det finns möjlighet att diskutera just anhörigas alkoholproblematik med: http://alkohollinjen.se/.

Hoppas på att du kommer att ha god användning för forumet, jag tror att många andra kan känna igen sig i de tankar/känslor du beskriver!

Varma hälsningar,
Miriam, alkoholhjälpen

Hej Cillycity och tack för din trådstart!

Du skriver om ett viktigt ämne som Ullabulla svarat väldigt fint på också.

Jag tänker att du ska lyssna på din känsla av att något inte står rätt till. Det låter som om du har väldigt starka känslor för din sambo samtidigt som du känner dig otrygg och har tankar om framtiden som gnager i dig, av förståeliga skäl. Det är väldigt svårt att avsluta något som också innehåller mycket bra, relationer är ju inte svart/vita men blir det för mycket som kostar på blir det ju till ett väldigt högt pris.

Jag tycker också att det verkar klokt att börja med att ta dina egna behov och känslor på allvar, ställ dig själv frågan vad du skulle behöva för att bli trygg i relationen? Kanske behöver ni prata mer så att du får förtydliga det eller så behöver ni något slags gemensamt samtalsstöd för att hitta till en bättre fungerande relation. Kommunen erbjuder familjerådgivning.

Jättebra att du börjat skriva här, andras input kan vara värdefull. Du skulle också kunna ta kontakt med alkohollinjen: http://alkohollinjen.se/. Där finns möjlighet att få prata med en utbildad rådgivare just gällande närståendes alkoholproblematik. Det finns inga enkla lösningar och du bestämmer ju själv hur du ska hantera just din situation, men det kan ofta vara hjälpsamt att oavsett få ett utifrånperspektiv.

Hoppas att du kommer ha fortsatt glädje av forumet och att du får en skön helg,
Miriam, Alkoholhjälpen

Han kanske inte är beroende helt och fullt,men hans dryckesvanor skadar dig.
De skadar ert förhållande och de skadar ditt självförtroende och ditt mående.

Han kommer säkerligen att dricka igen och har antagligen inte någon avsikt att sluta helt.
Då läget fortfarande är under kontroll så att säga,i alla fall i hans värld.

Läget blir som du säger också ofta värre med åren om än inte alltid.
Men vill du vänta och se om det blir värre?

Kan du ställa ultimatum och säga att ska du leva med mig så måste det vara nyktert?

Vill du leva nyktert?

Klarar han att avstå?
Vill han avstå för din skull?
Du kan ju lugnt och fint bara ta upp de här frågorna med honom.
Vända och vrida på formuleringarna och ta känslorna hos dig istället för att lägga dem hos honom.

Tex säga at du inte mår bra och därför funderar på att bryta relationen pga alkoholen.
Hur ställer han sig till det och är han beredd att avstå helt för er skull?
Då blir det inte så mycket anklagelser och ilska.
Om du ser alkoholen som en egen person som faktiskt går att göra slut med så kan det vara lättare att förhålla sig till hela situationen.

Sist men inte minst,välkommen hit!
Hoppas att andras berättelser ska styrka dig att din magkänsla inte ljuger.

Att tycka synd om någon som uppenbart mår dåligt och är fast i ett missbruk.
Men det bästa du kan göra för honom är att dra dig ur och vända ryggen till missbruket och hans beteende.
Dra upp riktlinjer för hur du ska klara det och kanske lämna en dörr öppen för återförening om han väljer att inte missbruka.
Jag vet att det är oerhört svårt och det sista du vill höra.

Men det är troligast den snabbaste och minst smärtsamma lösningen.
Risken är att du stannar kvar i något som bara eskalerar och blir värre som du ju också beskriver.

Faran är att man så småningom vänjer sig och tycker att en bra dag är en dag när han inte dricker/drogar.
Oavsett om han är sur och trött och självupptagen så kan du ändå sitta där och känna dig nöjd över situationen.
Mitt råd till dig är att försöka se er situation utifrån och agera utifrån det med den lilla eller stora styrka du fortfarande har i dig.

Jag vill inte råda dig till hur när och på vilket sätt.
Men agera utifrån dig själv,dina behov och dina tankar.
Inte med hänsyn till honom och hans missbruk.
För det kommer inte att förändras oavsett om du står där bredvid och ser på eller inte.

Chansen finns att han missbrukar lite mindre så länge du är kvar och det är ofta det som håller kvar oss medberoende i ett starkt grepp.
Men det är inte din skyldighet att stå vid hans sida,det är något du isåfall väljer att göra.

Precis som han fortsätter att just nu behandla både dig och sig själv illa.

Du är sambo med en person som flyttat långt från sin familj, han har tagit en del droger sedan tonåren men var lugnare efter några år.
I 4 års tid upplever du det varit bra i er relation.
Nu på senare år har han börjat förändras, är inte den kärleksfulla person du en gång mött och lärt känna. Han har tryckt ned dig med kommentarer och alkoholen har tagit mer och mer plats.
Du har vid flertalet tillfällen tagit upp detta med honom. Det har haft viss effekt. Han slutade med hash, men inte med alkoholen och den blev värre och värre. Konsekvenserna av drickandet blev fler och mer olycksamma.
Nu styrs mycket i er relation av hans humör. Du upplever också att han blivit mer extrem med de mesta i livet och du upplever att han gör saker för att provocera dig.
Det låter som det varit under en lång tid och att du börjat se klarare på hur allt egentligen är, du vill inte ha det så som det är nu och vill att det ska bli annorlunda för er. Att han ska bli som den han var när ni träffades.
Du funderar på om du överdriver, det låter det inte som.
Klokt att du stannar upp och reflekterar, hur har det varit för honom, hur är det nu, men hur är det också för dig. Och vad vill du? Hjälp finns att få, om han vill ha den. Psykiatri eller beroendevård låter inte fel utifrån det du beskriver, samtidigt är det olika för olika personer och beroende på vad man själv vill.
Bra att du skriver här, fortsätt gärna läsa och skriva. Hoppas du finner något hjälpfullt.

Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Håller på att reda ut och avtala om ekonomi, trygga mig inför en eventuell separation, och det går väl bra! Min man är inte helt omöjlig! Han hade kunnat sätta sig helt på tvären.

Har också bokat tid hos en samtalsterapeut som står utanför våra myndigheter. Hon jobbar med "kreativt läkande"...

Hur som helst känns det då som att jag då tar ett steg tillbaka från detaljerna i mitt fokus, och kanske får syn på något mera...

Och till sommaren gifter sig min bror, fest och återseenden i antågande. Känner mig gammal, men också rik - rik... på ett liv av kamp, smärta, sorg, ensamhet och förtvivlan.

Och så ett ögonblick av genombrott, en tid av det oväntade, otänkbara, och då föddes min son - helt frisk och med stora
möjligheter....

Det är då livet är fantastiskt, helt mirakulöst.

När jag hade det som svårast tänkte jag som ett mantra, "man måste våga tro, på det oväntade"...

Och det kom!

Känner igen mkt av det du skriver!
Men jag har redan lämnat min sambo. Jag flyttade till en lägenhet för 1 1/2 år sedan efter att ha varit tillsammans i drygt 20 år.
Jag känner igen det du skriver att han skriker o gapar på dig o att man får tassa på tåna hela tiden o vara rädd att han ska vakna.
Ni har bara bott tillsammans i 1 år än men låt bara inte åren rulla iväg som jag gjorde. Och akta så inte barnen kommer till skada för de gör de om man lever med en alkoholist som beter sig på det viset. De hör o ser mer än vi kanske förstår o de mår inte bra av det. Så tänk på barnen o dig själv. Styrkekramar ?

Nej jag menar inte för mig själv direkt men kanske det också, jag menar för andra. Jag får den där känslan ibland att jag gör mer skada än nytta. Jag vill kunna stötta mina nära men ibland blir allt bara så fel. Beror väl på att jag inte är så stark själv.

Väljer att länka till Mulletants kloka inlägg, så att jag kommer ihåg...

https://alkoholhjalpen.se/comment/116297#comment-116297

Så härligt att höra! Ta hand om dig och dina vänner!
Stor kram på dig!

Underbart att ha vänner. Plötsligt finns de bara där fast man inte trodde de.

Kraftkram till dig också. Du behöver det, precis som jag.

Vet att vi tar oss ur detta på något sätt. Tar bara lite längre tid än det kanske brukar göra.

...förstår dig.

...just nu är livet i gungning...det är väl bara att krypa till korset och medge att jag gång på gång trott att den underbara personen jag är engagerad i haft viljan att ta steg för att komma tillrätta med situationen som hon är väl medveten om...har låtit mig manipuleras och lyssnat på övertygande deklarationer som visat sig innehållslösa...och inser att situationen suger all energi ur ens liv...samlar kraft att hantera detta..
Hoppas allt bra med er där ute!

jag är fortfarande i hans grepp...Det gör skitont. Jag kämpar för att hitta på saker för mig själv.

Han triggade mig genom att skicka bilder på sig själv när han såg ut att må bra.

Varför hamnade jag i detta? Ville bara finna lyckan och kärleken. Så svängigt att älska en person med alkoholproblem.

Jag hänger och dinglar på en skör tråd. Skulle kunna ta tillbaka honom direkt, just nu.

Vet att jag måste vidare. Behövde skriva av mig. Gör så ont...

Väja TILL, istället för att välja bort...välja till något GOTT för mig, istället för att genast välja bort vårt förhållande...när vilja till nykterhet nu tycks finnas. Kanske det...som det nu ser ut?

MEN...egen tid för mig är ännu minimal, då lillen behöver mig. Vad kan jag få plats med??

Mannen kan lätt ta för sig av sitt. Men lillen är mitt dyrbaraste på jorden där jag ger och ger. Min mans fjärde barn men mitt enda.

Det finns glädje för uppgiften (med barnet) men LITE utrymme för själviska intressen nu...!

Ordna upp och trygga ekonomiska förutsättningar, inför eventuell framtida separation, det ska/vill jag göra!!!

...kommer att kännas bra, lugna min oro. Kanske leder det till inre frid som också gör det bättre mellan oss, vem vet?

Och så försöka förgylla Vägen, vart den må bära. Det lär ju vara "vägen som är mödan värd", som Är livet...

Vilken omtanke du visar! Om din mor om din syster. Du ser en skrämmande utveckling för din mamma och vill gärna finnas för henne samtidigt som det känns tungt just nu då din mamma inte verkar öppna upp för samtal. Det finns en del kommunikationsprinciper som kan öka sannolikheten för att skapa en dialog. Jag undrar lite hur det har låtit mellan dig och din mamma tidigare. När ni haft bra samtal, om vad som helst, hur brukar ni förhålla er då?

Jag hoppas att fler här ger dig lyckade exempel på hur de nått fram och kunnat påverka någon som dricker att börja tala om det.

Ett annat råd är att tala utifrån ett jag-budskap. Vad känner du till om det?

Fortsätt gärna skriv här och berätta om hur det går.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har varit med om en hel del! Och nu står du med blicken fäst framåt samtidigt som du har erfarenheter du vill och kanske behöver tala om. Jag hoppas att du finner berättelser här som kan vara hjälpsamma för dig i din process. Fortsätt gärna att skriva och berätta om de såväl skrämmande som glädjefyllda utmaningar du sannolikt möter nu när du startar på ny kula!

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag ska nu tänka på vad som är bäst för mig, jag vill inte leva så här mer. Det kommer ta tid och jag vet att det inte är över. Han kommer att försöka igen och då måste jag stå emot. Så trött och orkeslös efter dom här turerna. Tack för ert stöd.

Välkommen hit till forumet. Ett steg du tagit för att kunna reflektera över din situation, starkt. Du lever med en man som du upplever inte alltid kan hantera alkoholen och han får flera negativa konsekvenser. När han ändå inte förändrar funderar du på vad de kan bero på och hur det kommer sig att han inte "gör något". Många som har problem med alkohol vet innerst inne att det är ett problem, samtidigt kanske inte just nu redo att förändra.
Du önskar kunna ha en dialog med honom, utan att det behöver bli en diskussion. En fin och klok tanke.
Att få fram hur du upplever det, vad konsekvenser för dig och honom blir och kanske vad du skulle vilja istället.
Du som känner honom och dig, vad har tidigare hjälpt i er kommunikation?

Oavsett hur man förbereder sig kan man ju få alla möjliga svar.. och kanske inte kan förvänta sig få det man vill direkt.

Va bra att du skriver och läser här, fortsätt gärna med det!

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Sen jag skrev har jag tänkt o tänkt, skulle kunna kommentera mitt eget inlägg; lite väl snusförnuftigt. En instruktionsbok. Som du Kvinna 50 förmodligen menar, om det vore så lätt...
Jag står bara inte ut med alla som är fast med en missbrukare. Det är outhärdligt.
Jag har väl blivit missmodig, om inte cynisk, men jag kan lägga till ytterligare orsaker till att jag skulle vilja att du, Suntförnuft, släpper honom: din kille kallade dig för idiot. Reagerade du inom dig? Eller kanske inte alls, därför att du har vant dig, kanske? Det är ett friskhetstecken om du reagerade. Eller håller du på att göra dig stum och okänslig? Att du inte vill reagera för husfridens skull?
Visst är det märkligt att man faktiskt ibland kan/kunde se varningstecken, som du Kvinna 50 skriver, men man ger/gav dom inte den rätta betydelsen.
Lite rörigt skrivet detta, men jag tror ni förstår.
/Ursula

Ursula, du har så rätt i de du skriver. Jag kan inte annat än att hålla med dig. Men var f.. beror de på att de ska vara så förb...t svårt att dra direkt? Jag såg varningsbeteenden väldigt tidigt i vårt förhållande men vad gjorde jag? Jo jag stannade och stannade, förlät och förlät i många herrans år.

Jag tror att vi kommer att fixa de båda två. Nu bygger jag upp ett liv jag trivs i och de tycker jag att du också ska göra. Vi kanske ska ha längre tid än ett år? Kanske de är för tidigt ändå. Jag vet inte.
Men man måste ju få sörja också.. Jobbigt de här med avslut.

Hej iIzzy, jag är precis som du. Sitter med ungar,inga gemensamma men illa nog ändå. Vi har bara bott tillsammans ett år...
Nu sover han, efter en rejäl fylla och gormat på mig i timmar idag.
Mina barn har aldrig blivit drabbade av honom mer än som "Snälle farbrorn".... Men inatt måste de barn som ska vara här sova hos sin pappa. Vill inte ha hit dom.
Varför ger man dom alla chanser? För att dom är bra folk, egentligen? Önsketänkande att dom ska kunna sluta supa?
Så less på skiten... Men vill inte vara den som ger upp, honom eller oss. Han har ju gett upp sig själv för längesen.... Men jag ger aldrig upp. Inte i nåt, fast jag borde, speciellt i det här.
Blir så förbannad att han beter sig så egoistiskt och fattar verkligen inte vilken extremt äcklig och elag kostym som klär honom.... Fyllekostymen. Dr Jekyll och Mr Hyde.
Jag tänker fara.... Lämna honom. Han måste någonstans få känna tomheten och saknaden efter oss... Göra en värdering, vad vill han ha... Vad är det han vill ha... Spriten eller oss.
Tror du ska göra samma sak.
Verkligheten... Är det enda som hjälper tror jag. Hans barns ord, mina ord.. Andras ord, alla lika verkningslösa. Jag vet att hans rädsla att jag ska lämna honom, och hans dåliga självkänsla är ofta det som väcker djävulen i honom.
Jag ska tassa iväg.... Smyga, tassa på tå som man alltid gör med den ständig klumpen i magen. Varje ljud som tyder på att han vaknarär gör mig helt hispig.