Senaste kommentarerna i forumet

Nej, det hjälper inte att leta efter gömda flaskor. Det jag tror det handlar om är mera en känsla av att få saker och ting att stämma.
Som i mitt fall, eller i vårt fall, så blir det en sådan förvirring inom mig detta att orden inte stämmer överens med det jag ser och är med om.
Min man har ju lovat att inte dricka i smyg, vi har pratat och diskuterat detta så mycket och på ett " nyktert" vis de gånger jag fått nog.
Så kommer då ledigheten och jag märker ju allt eftersom timmarna går hur han går från att vara min jämlike till att bli en svamlande ömsom larvigt snäll till djävulskt elak. Det är nog då jag känner mig så förvirrad och behöver " bevis", förklaring på ett konkret sätt.
Detta förstår jag ju inte är någon förklaring alls, hjälper ingenting!
Jag är så förtvivlad och känner mig så ensam.

vad händer med dig om du slutar räkna ölen överhuvudtaget?
Om du några veckor i sträck fullständigt struntar i hur många öl han häller i sig och om han är nykter eller onykter :)

Att göra så kan få huvudet att klarna lite och få fokus från honom och mer mot dig och vad du ska göra av din dag för att den ska bli någorlunda.

Precis som tråden heter så sa jag ifrån. Då började min man dricka i smyg och gömma sina öl. Han hade massa konstiga ärende till samhället men han skulle egentligen bara till systemet. Detta smusslande orkade han med i några veckor. Nu orkar han inte bry sig utan dricker allt mer öppet för mig igen. Vet inte vilket som är värst, smygandet eller att behöva se eländet......
Han tycker väl han är redig som inte dricker hela veckorna längre. Nu blir det oftast folköl på veckorna frånsett 1-3 öl på vardagarna. Men nu samlar han ihop alla öl och häver i sig dem på helgen stället. Detta ragglandet, svamlandet mm. Han tror inte jag märker något, men herregud! Till och med barnen tycker han pratar rappakalja. Hatar fredagkvällar och lördagkvällar.
Tänker fortfarande att jag tar i lite, överdriver hans problem, men ca 12 öl, 0,5 liters 7.0 på fredag-lördag. Det är sex liter öl! Det är väl ganska mycket eller?
Tack snälla alla ni här för att ni finns, det är skönt att få skriva av sig och få känna att man inte är ensam även om man inte önskar någon annan samma elände. Hoppas ni kan ha en skön helg trots allt!

Frågan är om man orkar leva med en missbrukare? Är en fråga man kan ställa sig. Leta, i vilket syfte? Kontroll? Kontroll i vilket syfte? Ni medberoende vill ha kontroll på något okontrollerbart.

Jag som så många av er här lever i en relation som har gått från jämlik kärlek mellan två vuxna människor till ett ojämlikt ställningskrig med så många lögner och svek.
Jag känner mig så arg och ledsen över detta faktum att min man verkar älska alkoholen mycket mer än allt annat. Han ljuger och smusslar och verkar kunna sjunka hur lågt som helst, bara ingen hindrar honom från att dricka.
Jag förstår det alla skriver att en alkoholist måste själv vilja sluta med att dricka. Att det enda man kan göra är att ställa ultimatum
" välj mellan mig eller alkoholen."
Hur gör man då man själv är rädd och inte orkar lämna?
Jag har separerat tidigare i livet och orkar inte en gång till...
Samtidigt försvinner min kärlek till min man i takt med hans supande. Under de perioder han låtit bli alkoholen pga att jag stöt detta som krav, ja då kommer en helt annan människa fram den mannen som jag älskar.
Tyvärr är det två helt skilda personer...

Jag har nog känt under en längre tid att jag varit "för" ung för att ta hand om detta och har lagt det i min mammas, morbrors och mormors händer. Men eftersom hon kapat banden med dem men inte med mig så har det varit naturligt för mig att försöka hjälpa eftersom jag bryr mig om henne och hennes barn.

Ja både polis,soc och kvinnofridslinjen har blivit kontaktade av mig och flera i min familj men inget händer. De menar att hon måste vilja själv. Men om inte viljan finns men rop på hjälp ändå görs, vad gör jag då?

Jag tror jag mår okej. Finner stöd hos hennes barn/mina kusiner och min mamma. Vi vet att vi inte kan göra just nu mycket mer för henne och det är nog det som tär mest. Att när man behöver hjälpen från ett samhälle som ska finnas där, finns inte stödet..
Det känns som att det skulle vara bra för mig och min nära släkt att prata med andra i samma situationer men jag vet inte var man ska vända sig för det?

Tack så mycket för svar!

//Systerdottern

Hej,
nu har det gått några dagar sen du 'släppte bomben'. Hur går det? Hur mår du?
Ursula

Vilken tuff situation ni befinner er i. Alla inblandade. Jag blir lite nyfiken på vilket stöd er kommun kunnat erbjuda er som föräldrar. Jag vill även nyansera det där med en botten. Ofta går det att hitta en avtagsväg. Det är hoppet om att det finns något annat som kan bli avgörande och inte alltid hur illa man har det. Vad tänker ni övriga användare?

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Om hon inte fick mat och husrum av er skulle hon ha nått botten redan nu. Just nu möjliggör ni beteendet hon har. Dr Phil (på TV) skulle ge er en rejäl utskällning för att ni inte slänger ut henne. Fast jag förstår att det inte är så lätt. Men det låter verkligen också som att du ifrågasätter er roll i det här och det är nog en början. Tänker att hon kanske behöver nån typ av coach för att få hjälp att komma ur sin negativa spiral. 8-10 folköl är ju ingen lösning på nåt. Hur får hon förresten tag i dem? De ingår väl inte i "mat". Tänker att ni måste börja ställa krav på henne. Det finns ingen anledning att vänta tills hon når sin botten, ni tillgodoser ju rätt många basala behov genom att finnas för henne, så botten ligger kanske rätt djupt.
Lycka till! Och jag förstår att det är oerhört svårt och jobbigt, men det är ju oerhört svårt och jobbigt även att se sin dotter dala djupare.

Varför dricker hon? Vet du det? Har ni pratat om det?
Du nämner psykisk ohälsa och behandling som inte har hjälpt, har du en känsla varför det inte har hjälpt? Att missa möten och inte ta för sig något låter som oerhört deprimerat beteende. Svårt att ge råd i detta! Hoppas att du kommer få stöttning och kanske råd här!

Pengar får hon genom att börja sälja sina saker och hon slutade förstås betala hemma när pengarna (studielånet) var slut. Jag inser att vi får börja vara mer "obekväma" så att det händer något. Suck!

Hej!
Vilken obbig situation ni har men ffa er dotter har egentligen.
Jag förstår att det känns svårt att " kasta ut" sitt barn, men om man vänder på det....
Hon är faktiskt en vuxen människa.
Hur får hon pengar( tillgång) till dessa öl?
Varför jobbar hon inte?
Jag vet, för att hon inte behöver.
Nu är jag hård. Oftast är det vad man måste höra för att börja tänka i andra banor.
Ni som föräldrar kan hjälpa henne genom att kräva att hon flyttar ut till eget boende, att hon åtminstone betalar hemma och inte då en " symbolisk" summa. Hon måste förstå att hon är vuxen och har en massa möjligheter om hon nu tar tag i sitt liv och inte beter sig som ett oansvarigt barn.
Lycka till!

Ja hur många chanser ger man honom? Hur länge vill man leva och hur vill man må under livets gång. Hur vill man att barnen ska ha det?
Jag har absolut inte varit bättre själv, men med facit i hand kan jag se att jag borde lämnat för flera år sedan.
Nu kan jag känna lugn och ro, jag kan känna kärlek, jag kan bjuda hem mina stora barn utan att behöva skämmas och utan att böna och be honom att inte dricka så mycket. Livet är så mycket mer och jag mår så bra.
Fundera vad du vill med ditt liv. Han lär inte sluta dricka bara så där.
Det är inte värt de..

Nej det är inte bara alkoholen som är fel. Långt ifrån. Många har det precis som du utan att det finns alkohloism eller annat missbruk inblandat.

Du har tagit stora och många steg. Han har gjort drastiska förändringar i sitt beteende mot dig och som många skriver kanske för att han försöker ha kontroll. Vi är inte experter på våld på Alkoholhjälpen så därför känns det bra att du också tagit steget att ta kontakt med kvinnofridslinjen och därmed en kvinnojour.
Utifrån det du beskriver låter det som han kan svänga ganska kraftigt i sitt beteende och humör och att det går ganska fort. Klokt av dig att höra dig för med dem som arbetar med frågorna om vad som kan vara säkrast för dig.
Att inte göra stora förändringar utan att fråga om om råd kring hur du kan handskas med eventuella utbrott eller liknande.
Hoppas du finner stöd här, i din närhet och från kvinnofridslinjen.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Håll i de där känslorna (och för all del även det där illamåendet, även om det också är av tröttheten)!
Det är detta som kommer att leda dig rätt, tror jag.
Det har jag ju sett på mig själv och läst i andras trådar: när det hemska sjunker in förlorar man fokus och förmåga till förändring.
Kram fylld med näringsämnen och energi till dig.
Ursula

Jag blir mer och mer övertygad om att det är rätt beslut att flytta. Nu står jag i lägenhetskö (det kan ju ta hur länge som helst) och så ska jag på visning på ett hus nästa vecka. Som tur är har jag fast inkomst och är inte ekonomiskt beroende av min man. Men läget känns ännu mer akut nu. Jag har ingen lust att åka hem efter jobbet idag.
Igår kväll kom jag hem ganska sent då jag lämnat mina föräldrar vid tåget. När jag kommer hem vid nio på kvällen är ingen hemma. Jag såg att barnens cyklar var parkerade vid grannen, så jag tänkte att de nog dyker upp snart, annars får jag gå och hämta dom. Men de kommer efter en liten stund, min stora storgråter och säger att pappa varit arg på henne och att han druckit öl, vin och sprit. Lilla ungen kommer strax efter, hon är inte upprörd alls.
Jag anar såklart oråd och vill gå och lägga mig så fort som möjligt så jag slipper konfronteras med en full make. Barnen sover med mig i stora sängen, vilket de gjort senaste året. Maken sover i eget rum. Och det känns ju tryggare i sådana här lägen, att vi alla är samlade på samma ställe. När vi står och borstar tänderna hör jag att han är i garaget och pratar i telefon. Jag hör att han är full. Vi skyndar oss, lägger oss i sängen och släcker lampan. Efter en stund kommer han med släpande steg, ropar högt mitt namn. Den där rösten! Fy fan vad jag hatar den där fulla, sluddriga, arga jävla rösten. Både jag och barnen säger åt honom att gå och lägga sig, att vi ska sova nu för vi ska upp till jobb och skola. Han sluddrar vidare och går upp. Försöker provocera mig hela vägen.
En stund går, sen slår han på musik på stereon. Högt. Klockan är då vid elva på kvällen. Vi har somnat, men jag och stora ungen vaknar så klart. Han försöker provocera mig igen. Försöker beordra mig att hjälpa honom hitta telefonladdaren. Jag stänger av stereon och går och lägger mig igen. Tre gånger till slår han på stereon och jag går upp och stänger av den varje gång. Jag förklarar att jag ska upp och jobba och att barnen ska till skolan, vi behöver sova. Han säger att han inte ska jobba. Ok. Jag går och lägger mig igen. Efter en stund kommer han ner för att hämta min telefonladdare. Jag ger honom den. Klockan är väl efter ett då.

Mig veterligen har han suttit uppe hela natten. Han börjar provocera mig direkt på morgonen, att vi inte har stigit upp i tid, att mitt beteende får honom att supa osv. Han säger till barnen att "mamma har inte tid med er, enligt henne har hon inga barn, hon är aldrig hemma" osv osv. Han säger det medan jag springer omkring och packar lilla ungens gympaväska.

Nu har jag lämnat barnen på skolan, pratat med dem och sagt att jag vill att de går till fritids idag efter skolan och stannar till jag hämtar dom. Jag är på jobbet. Jag kan inte riktigt tänka klart, men jag känner att jag inte vill åka hem igen. Att jag och barnen måste bo någon annanstans nu. Jag är så trött att jag mår illa.

Jag förstår verkligen ditt svåra dilemma och håller med övriga som skriver till dig;
- din man är faktiskt livsfarlig för dig.
- han har tagit ett stenhårt grepp om dig genom att utnyttja dina känslor för djuren.
- han har fått dig att tro att han ska ha tillgång till din FB.

Du måste våga utmana honom i att flytta till ditt hus. Då han märker att det är dig likgiltigt om hästarna får vara kvar( vilket det naturligtvis inte är) då tappar han makten. Dvs han har då inget du måste få av honom.
Jag förstår att detta låter jättesvårt och kanske tom omöjligt. Det är nödvändigt för dig att komma bort från honom. Han måste även förstå art han inte har rätt att kräva någonting av dig, dvs du får berätta vad du vill för vem som helst, du får flytta vart du vill osv.
Det bestämmer inte han!
Du kan känna detta och ta tillbaka makten över ditt liv.
Han har på alla sätt missbrukat " rätten" att få vara din man.
Du är värd någonting annat.
Stor kram och lycka till!

Hejsan Livrädd!
Han vek sig alltså, drog sig tillbaks. I det här läget ser jag tillfället för dig att ta del av mulletants underbara mening "Det är möjligt att ta makten över sitt liv". Det skulle vara en naturlig väg för dig nu, eller hur? Du har börjat gå en egen väg.
Du måste nog tänka om angående att aldrig yppa för andra. Jag vet att det är svårt eftersom jag är rätt reserverad själv, fast jag egentligen inte vill vara det.
Hur som helst, du fortsätter väl att vara vaksam? Jag skulle tro att hans hjärna går på högvarv för att återfå läget under (hans) kontroll.
Sköt om dig
Ursula

Först vill jag bara säga STORT tack till alla som följer mina inlägg och som bryr sig. Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle hamna i en sån här situation. Jag har alltid trott att jag är stark och självständig. Tänk vad fel man kan ha!

Jag hade kontakt med kvinnojouren igår och de sa också att jag inte ska vara ensam med honom. Men det är inte enkelt att hitta någon som kan komma, särskilt som jag helst inte berättar för någon om hur läget är. Jag har tidigare berättat för hans syster, men han har förbjudit mig att säga något till henne nu och sist hon var hemma och pratade med honom verkade det som att hon mest stod på hans sida. Det var mest honom hon lyssnade på.
Annars vet jag inte om kvinnojouren hade så mycket nytt att säga. Det var mest lite heja-på-rop om att jag måste vara stark nu osv. Det är ju enkelt att säga.
Jag uppdaterade min nödväska igår innan han kom hem ifall jag var tvungen att försvinna fort.
När han kom hem säger han "jag har avbokat mötet på banken" och "vi måste ta bättre hand om varandra"... Så nu är allt alltså 'frid och fröjd' igen!? Han är nu läskigt övertrevlig.
Nu är jag livrädd för att han ska fråga något om huset jag ska hyra, han vill säkert att jag ska säga att det inte blir något. Det är två veckor kvar tills jag kan få tillträde dit.
Hade jag inte haft min hund och mina hästar så hade jag varit försvunnen för länge sedan, men de är ju mina "barn" och jag har alltid satt dem före mig själv. Det låter kanske knäppt och den som själv inte har djur förstår säkert inte hur jag kan resonera så, men djuren betyder allt för mig. Utan dem har jag ingenting.
Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att "spela med" tills jag kan få huset. Sen vet jag inte hur jag ska bära mig åt för att tala om att jag faktiskt inte klarar av att vara kvar i förhållandet, och vad som händer då.
Jag har också börjat fundera på om det är något mer som är fel förutom alkoholen, eftersom han är så fruktansvärt oberäknelig. Han vet verkligen också hur han ska få mig att tvivla på mig själv. Ofta tror jag faktiskt att det är jag som är knäpp och inte kan uppföra mig...
Idag har han bestämt att vi ska ut och plocka svamp... Undrar hur mycket man klarar innan man tippar över kanten totalt?

Dock inte så kul att läsa men jag håller med de andra. Var inte själv med honom han visar ju upp psykopat-drag. Öppet förhållande ja från din sida verkar det som. Skriv inte på några papper än utan se till att du får lite ro i själen. Ingen väninna du kan bo hos? Din man har allvarliga problem, inte du.... inte än men du måste lämna relationen. Massa styrkekramar från mig.

du ska inte åka ensam och träffa honom! Du ska inte utsätta dig för den risken. Och faktiskt inte heller utsätta honom för en situation som han inte kan hantera. Bra att du har kontakt med kvinnojouren. De vet vad det handlar om!
Var rädd om dig! / mt

Kära livrädd ❤️
Mitt inlägg kom alldeles fel.mjag känner med dig, absolut inte lika som du även om min man också dricker.
Försök samla all ork o kraft. Detta destruktiva leverne måste du lämna. Kärlek och energi till dig

Oj vad det är svårt. Känner delvis igen mig.
Jag vet inte om jag är ledsen eller glad, lugn eller orolig, uppgiven eller hoppfull. Vad är min framtid?
Jag vet rent intellektuellt att jag tar ansvar för mina val och mitt liv. Varför kan jag då inte finna mig i de val jag gjort.
Min man har druckit bort ca 20 år av vårt gemensamma liv. Drack mycket innan också men då var det inte ett problem för då förstod inte jag. Han har valt bort mig och barnen men "köpt" oss. Vi har inte saknat något mer än en man och en pappa. Jag gick fullt upp i min mammaroll eftersom min man skaffade en övernattningslägenhet på orten där han arbetade. Då kunde han både arbeta och dricka ostört. Han skötte sitt arbete men blev till slut omplacerad och är nu pensionär. Vi hade det lugnt i veckorna men helgerna blev oroliga. Han satt mest framför tv:n och drack. Gjorde bort sig och skämde ut sig. (Hände att barnens kompisar kom till oss olämpligt.)
Han var inte delaktig i barnens aktiviteter eller andra familjeträffar. Jag ljög och kom alltid med olika historier om att pappa måste hugga ved, pappa måste sköta trädgården osv osv.
Alla gick på det. Jag kände mig så ensam och ledsen eftersom jag ibland uppfattade att det räckte inte med att jag kom, avsaknaden och ilskan av en frånvarande pappa var större
Jag blev den som alltid löser andras problem, kommer med tips och råd, ställer upp om det behövs. Jobbar och är plikttrogen. Tränar och lever hälsosamt. Har en mycket nära relation med barn och barnbarn. Sedan barnen flyttade hemifrån och bildade egna familjer "ser" de inte längre problemen lika tydligt. Jag undviker och säga något, säger att jag har ett bra liv, att jag anpassat mig och gör det som jag tycker är roligt....

För fyra år sedan slutade min man helt upp med sitt drickande. Efter en konfrontation. Han lovade att avhålla sig alkohol. Nu är vi snart tillbaka på ruta ett igen. Gränsen har hela tiden tänjts.
Det började efter ett år då han tyckte att han skulle kunna ta ett glas vin eller en öl till maten om det var någon särskild högtid. Gränserna har bara flyttats fram, sakta men säkert.
Nu dricker han ca 2 bag in box (3l=6l) plus ca 25 öl 7,5 i veckan. Han gömmer också både öl och vin. Jag råkade se en gång han kom ut från Systembolaget med en bag in Box i varje hand. Han visade öppet en bag in Box.
Jag upplever inte att han är direkt full mer än kanske en gång i veckan. När han drack tidigare drack han dubbelt så mycket.
Han har varit hos läkare och konstaterat högt blodtryck och hjärtflimmer som han medicinerar mot. Det borde räcka som motivation.
Jag vill konfrontera honom igen, skulle kunna lämna honom och få ett mycket lugnare och roligare liv. Men jag klarar det inte. VARFÖR??????
Jag är så rädd för allt som rivs upp både i familjen och i det materiella livet. Hus ekonomi osv.
I vardagslivet behandlar min man mig som det dyraste han har, han bedyrar sin kärlek och han gör vad han kan för att underlätta min vardag. Jag arbetar heltid.
Jag älskar honom och kan inte leva med tanken på att såra eller svika honom.
Samtidigt går jag och väntar på att han kan dö vilken dag som helst. Han äter dåligt och förutom öl och vin dricker han ca 2l light Cola.
Nu är det så att detta syns inte utanpå honom, han ser "frisk" men trött ut. Har besvär med muskler och stelhet och flimmer för ögonen.

Tack nu fick jag skriva av mig lite.. ?

Ju mer jag tänker på att han har "bokat" tid med dig kl.17 för att "prata", desto mer otrevligt känns det. Jag håller med SkåneTösen; du ska inte åka hem alls. Antingen får en advokat sköta kontakten er emellan eller så ska du ha någon i sällskap (t ex den polis du pratade om som du känner)!!
Om du inte får tag i någon, ta in på hotell ikväll, åk inte hem. Dyk inte upp bara.
Jag förstår att din hjärna är programmerad att lyda hans kommandon men du ska INTE träffa honom ensam.
Tag vara på dig.
Ursula