Senaste kommentarerna i forumet

Hur man än skriver så är det alltid något som är oklart: min innerliga önskan är att barnen har förmåga att välja rätt, välja det som är bra för dom. Sen är det bara så, att alla får sin dos av smärta här i livet och det är där som jag hoppas att barnen är kapabla att metabolisera.

Jag har fått lite mer energi och nu i veckan skulle jag iväg till mitt första möte på Alanon. Och så är det SEMESTERSTÄNGT!
Det märkliga var min mans reaktion när han började förstå mina planer. Han var inte "redo", sa han, och han frågade om jag skulle dit och prata "skit" om honom. Jag blev så förvånad. Han som, när han i början gick på sina AA-möten, uppmanade mig att gå också. Men sen har jag insett: jag tror att han går dit o fejkar.
Det är inte lätt här i världen.
Så till Eva-Karin som skrev hårda ord i min förra tråd: du har så rätt i det du skriver och att jag börjar på Alanon innebär att jag tar ett initiativ för förändring. Jag är rädd, vet inte vad jag ska förvänta mig. Det blir nästa vecka. När min man är på AA-möte är jag på mitt möte i lokalen bredvid med Alanon. Är det någon som har erfarenhet av att gå parallellt, sådär? Är det att undvika eller spelar det ingen roll?
Vad ens barn beträffar, jag önskar att jag hade gjort saker annorlunda för att visa att de har en frisk mamma. T ex inte godtagit hans versioner av allting, men hur skulle jag veta det, att det han sa var av sjukdom, och att mitt tassa-på-tå-liv var "medberoende"? Och sen har jag insett..att människor (och barn) på något sätt 'metaboliserar' väldigt mycket. När jag läser om människor som överlevt fasor och som gått vidare..det ger mig tröst. Min man kan inte styra o ställa med mig något mer. Den tiden är över då jag tassade på tå. Och jag hoppas innerligt att barnen har med sig i bagaget förmågan att metabolisera.
Ursula

Hej! En sak är jag för min del säker på: det fungerar inte att dricka "normalt" eller "socialt" för den som drabbats av ett beroende. Verkar vara inne att tro att "det fungerar för en del", "det kan fungera", "det är individuellt". Har även sådana uttalanden bland professionella inom behandling. Ganska onödiga uttalanden, tycker jag.

Jag har träffat många alkoholister, och nyktra alkoholister, genom att jag har arbetat på en sk värmestuga, och även i och med jag har levt tillsammans med ett par. Och jag tycker det är såå tydligt att man som beroende bör avstå helt.

Nu predikar jag ombedd. Förlåt, men jag kände bara att det måste ut!:-S

Så....då gäller det bara att din man inser det...vilket han kanske någonstans inom sig faktiskt gör! Men suget får honom kanske att förtränga det. Det är otroligt vad detta alkoholsug kan få människan att blunda för och förtränga, tycker jag.

Jag hade t ex länge hotat om separation när min man drack. Hans uppfattning om vad jag sagt var typ att det inte gjorde mig så mycket om han drack! :-?

Ja, den där beroendehjärnan kan få till det, den!

Lycka till på din väg vidare, och försök hitta vad du verkligen vill inom dig!

Och din man skulle jag vilja rekommendera AA om han vill klara av att leva nykter och lära sig mycket om sig själv, som kan komma att ge näring åt hans liv.

Hej
Du överdriver inte.
Kvinnofridslinjens telefon:
020-505050.
Inget spår av samtalet syns.
De slussar dig vidare, skyddat boende, kvinnojour..
Ring idag innan du går från jobbet eller imorgon på morgonen.
Skriv sedan här och säg.
Ursula

Jag har faktiskt pratat lite med en polis jag känner. Han säger att de enda som kommer att hända om jag anmäler är att de plockar in honom till förhör, och att det blir jobbigt för alla. Risken är att jag får det mycket värre, så jag känner att jag inte vågar blanda in någon myndighet.
Jag känner att jag tvekar på att ge mig iväg. Som alla säkert vet så är det lugna perioder, och just nu är det en sån. Han är överdrivet snäll och omtänksam. Samtidigt som allt det andra finns där. I natt har han gått igenom hela min telefon. Han har kollat min adressbok, samtalslistor, sms, FB, Messenger m.m. Jag kan se det eftersom man kan kolla vilka program som varit öppnade. Det känns som att han ständigt bevakar mig.
När det gäller huset jag har på gång så är det en kompis till mig som sköter kontakterna där. Däremot måste jag försöka fixa något till hästarna, och jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag har svårt att hinna på jobbet, och hemifrån är det ju uteslutet.
Man kan tycka när man varit tillsammans så här länge att man känner någon, men jag har lärt mig en hel del senaste året. Jag har lärt mig att inte lita på någon. Jag känner mig nu helt skakis, jag fryser hela tiden. Kommer någon och frågar hur jag mår så börjar jag gråta. Det är svårt att sitta på jobbet och låtsas som ingenting. Sedan kommer tankarna på att jag kanske överdriver? Han säger ju att han dricker mindre, och nu har han ju varit "snäll". Men innerst inne vet jag ju att nästa gång det smäller kommer det att bli värre än sist.
Just nu försöker jag bara vara "snäll" och inte säga emot honom. Jag kan inte få huset ännu på några veckor, så händer något nu har jag ingenstans att ta vägen. Jag vet bara inte hur länge jag orkar ha det så här.

Du berättar om din mamma som har haft alkoholproblem sedan 6 år tillbaka. Det har varit olika illa i perioder men nu senast har det eskalerat. Du har försökt prata med henne vid flera tillfällen och oftast vill hon inte erkänna. Nu på senare har hon sagt att hon tagit prover och gått i samtal efter du åter igen tagit upp att hon kört rattfull, du hittat burkar och mera. Din tanke nu är att du och din syster följer med henne nästa vecka, så ni ser att hon tar emot hjälp.
Vad tufft att försöka nå fram till någon som inte just nu är riktigt villig att ta emot hjälp, samtidigt låter det som det haft en del effekt när du pratat med henne. Oavsett i slutändan som du såklart förstår, väljer hon själv. Att hon skyller ifrån sig eller pratar bort det betyder inte säkert att hon inte tycker det är ett problem, ganska vanligt att prata så. En del känner skuld och skam och vill egentligen ha en förändring. Ibland är det svårt att formulera det tillsammans med sina närmaste.

Jag funderar lite på hur du mår, har du något stöd i detta? Klokt att du pratar med din syster, finns någon mer du kan vända dig till?

Fortsätt skriv och läs här på forumet, ibland tar det lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vilken lång och tuff historia. Du berättar om din moster som är 48 år har problem med alkohol och mår psykiskt dåligt. Nu senast blev hon misshandlad. Du försöker hjälpa genom att utforska på internet, ringa runt och nu skriva här samtidigt är hon just nu inte villig att ta emot hjälp. Som du skriver i början, du borde skrivit tidigare, jag tänker att det naturliga är att lita på att vuxna människor vill ta hand om sig och vill försöka må bra och att lämna valet till dem själva, sen om man ser att det inte går kanske man griper in och försöker hjälpa.

Är man oroad akut för någons liv kan man alltid ringa polisen och göra anmälningar till socialen.
Ibland kan det behövas flera anmälningar. På vissa orter kan man också kontakta psykiatrin, för att rådfråga för egen del och höra vad de har för hjälp.
När det gäller att hon blivit misshandlad och din oro kring det kan du ringa kvinnofridslinjen 020-505050.

Samtidigt låter det som du gjort allt du kan, du har försökt så många vägar och det hörs att hon behöver hjälp samtidigt svårt att hjälpa någon som inte vill ta emot den. Hon har som du beskriver haft problem sedan barnsben. Jag funderar på, hur mår du. Har du haft stöd för din del? att leva nära någon som mår så pass dåligt kan göra att man själv behöver stöd för att kunna sortera, "vad kan jag göra och vad kan jag inte göra i den här situationen, och vad behöver jag själv just nu?".

Hur tänker du kring att ta något stöd för din del?

Bra att du skriver här, fortsätt skriv och läs. Ibland kan det ta lite tid innan man får svar.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för era svar. Kommer på mig själv att försöka ursäkta bort problemen, som jag gjort så många gånger förut. Han, som för en vecka sen, i fyllan och villan säger att han älskar grannen för att hon förstår honom, låtsas nu om som att allt är som vanligt. Säger puss puss i telefonen, frågar trevligt hur min dag har varit och gör matlådor till mig. Hur kan en människa växla så mellan ytterligheter? Och varför har jag så svårt att behålla den där känslan av jävlar anamma nu får det fan vara nog? Igår pratade jag med en äldre dam jag känner genom jobbet, jag blev förvånad över mig själv att jag faktiskt berättade hur det låg till. Hon var så bra och förstående och kom med bra råd. "Flytta." sa hon. "Antingen så inser han att han måste förändra sitt liv om han vill leva med dig i framtiden, eller så kommer ni gå skilda vägar. Hur som helst måste du visa att du inte tolererar hans beteende." Önskar jag kunde gå till en hypnotisör som kunde hypnotisera mig att strunta i mina känslor som gör att jag bekymrar mig mer för honom nu än för mig själv, tills jag blev fri.

Välkommen och så bra att du hittat hit! Många i liknande situationer har skrivit här, till exempel flygcert ifall du hittar hennes tråd. Det är svårt att förstå hur 'fångad' en kan bli men så är det. En långsam process som kallas 'normaliseringsprocessen'.
Jag tycker absolut att du ska ringa kvinnofridslinjen, de samtalen syns inte heller efteråt, just för att skydda den som ringer. Du är faktiskt i en farofylld och oerhört stressande situation. Jag funderade också, när jag läste att du funderar att hyra ett hus, att det är viktigt att du bor så att du är trygg. Det händer att hot blir verklighet fast det känns hemskt att skriva sådana ord.
Ta hand om dig och se till att du kommer bort från den terror (ännu ett förfärligt ord att skriva) du lever i. Viktigt att du inser själv att verkligheten är just sådan du beskriver den.
Styrkekram / mt

Hej Livrädd!
Du måste bort därifrån.
Om någon kunde polisanmäla din man!
Om du inte törs röra dig, tror du att du kan få mer hjälp av dina grannar som, skriver du, har märkt att du far illa och som oroar sig för dig. Om de t ex kunde göra en orosanmälan till kommunen (de ska inte säga sina namn alls, då förlorar de möjligheten till anonymitet). Om någon utomstående tar ett initiativ är du ju inte helt ensam. Annars kan du själv göra orosanmälan. Anonymt. Säg INTE ditt namn.
Nej...medans jag skriver blir det bara mer angeläget att du ska bort därifrån. Du får ta med dig flera utomstående och så plockar du ihop dina saker och går. Du ska inte vara ensam med honom.
Jag vet inte vad jag ska säga. Men du måste vara listig.
Boka tid hos frissan, och sen går du aldrig mer tillbaks.
Att polisanmäla honom, är det uteslutet?
Ursula

På ett sätt känns det skönt att man inte är ensam, men samtidigt är det ju fruktansvärt.
Han har lovat mig att låta bli att dricka på veckorna, men han springer ut och in i garaget varje kväll. Han har alltid med sig garagenyckeln vart han än går, jag får helst inte gå in där. När jag ifrågasätter varifrån alla ölburkar kommer så har han inte en aning. Han är sur för att jag "förstörde hans semester" genom att vara avig och otrevlig och allmänt störig. Jo... men det var ju inte han som satt i bilen långt ut i skogen och inte vågade åka hem. Då sa han dessutom att jag inte fick komma hem för att hämta några grejer utan att han var hemma, annars skulle han byta lås. Vi äger ju alltså huset tillsammans. Varje gång vi ryker ihop så han förstår att jag tänker ge mig iväg så tar han ifrån mig hus- och bilnycklar och även mobilen. Det har hänt att jag har fått sova på en höbale i stallet.
Det har hänt att jag har låst in mig i sadelkammaren och då har han hämtat en kofot för att bryta upp dörren.
Jag har försökt förklara hur dåligt jag mår av hans beteende, då säger han att jag borde gå och prata med någon om jag mår så dåligt, det är ju inte han som har problem. Varenda kväll sitter jag hemma med en idiot som det inte går att prata med. Jag håller på med mina hästar för att slippa vara inomhus. Han har dessutom börjat vakta på mig. När jag t.ex. går ut med hunden så kan han ta bilen och köra förbi mig flera gånger för att kolla så att jag inte går in och pratar med någon granne. Han vet att grannarna har reagerat och märkt vad som pågår och att de är oroliga för mig. Han tycker inte att jag ska springa och snacka en massa skit med grannarna.
Jag har idag fått besked att jag får hyra ett hus med tillträde i början av september. Men jag vet inte hur jag ska våga!? Jag måste dessutom få med mig mina båda hästar och jag är rädd för att inte pengarna kommer att räcka eftersom jag har huslånet att betala på också. Han kommer inte att tillåta att jag tar med mig en enda sak om jag säger att jag ska flytta. Jag älskar vårat hus och mitt lilla fina stall, och jag har sån ångest att jag knappt kan förklara, men jag kan verkligen inte fortsätta så här. Jag har migrän minst tre dagar varje vecka, jag väger 56-57 kg nu till mina 178 cm och jag har börjat att tappa håret av all stress.
Jag vet inte ens hur jag ska kunna berätta för mina föräldrar. De är pensionärer och börjar bli rätt gamla, och jag vet att de kommer att sitta och älta detta varje vaken sekund. Jag är rädd för att det tar livet av dem. Samtidigt vet de inte hur jag har det. De vet att han dricker, men inte hur våldsam han har börjat att bli.

Ni har antagligen helt rätt...
Jag har så svårt bara att acceptera att alkoholen är det viktigaste för min man.
Då han är nykter under de perioder då jag gjort markeringar tidigare, då är han en helt annan person. Den personen älskar jag och vill leva mitt liv med.
MEN, som sagt, han har en älskarinna nämligen ALKOHOL.
Allt blir en negativ spiral, vi blir varandras fiender då han gör sina val till förmån att få dricka på ett helt sjukt sätt. Såklart blir även jag en ohärlig person då jag märker minsta tecken på detta hemliga kärleksförhållande han har med alkoholen.
Dessutom skäms han för att han har detta beroende/ missbruk. Det går liksom inte ihop med hans självbild. Allt detta hör ju att prata om det och, Gud förbjude, söka hjälp är otänkbart för honom.
Trots detta skulle jag ju kunna säga rakt upp och ner idag då han vaknar.
-" Nu ska du ta professionell hjälp som du lovade om det hände igen att du gömt undan vindunkar".
Bara det. Han är nämligen oerhört noga med att hålla det man lovar. I alla andra fall utom när alkoholen viskar i hans öra
-" kom till mig, du är värd att få känna lite avslappning och tröst. Snart börjar jobbet som är ett helvete och som kräver att man dövar allt".
Jag ska ringa alkoholhjälpen idag. Måste få detta in i mitt huvud att jag är maktlös i allt annat än hur jag förhåller mig till denna djävulsdans.

Godmorgon Blåklocka!
Jag fortsätter mitt inlägg från igår kväll. Naturligtvis, det viktigaste du kan göra är att "ta makten över ditt liv", som mulletant säger. Dvs släpp honom och börja ägna dig åt dig. Rent konkret: sätt dig ner, tag mobilen, leta upp Alanon-gruppen, gå dit.

Hej Douglas,
så rörigt du har det. Det första som kommer för mig är att du måste ha kontakt med andra (bra att du skriver här, till att börja med), du måste börja odla kontakterna med ert gemensamna barn och även din frus barn. Du måste vara ihärdig om de drar sig undan. Säga att de får komna på direkten, inte att ni ska höras av.
Märker att du drar dig för att berätta för dina vänner...du vill inte belasta dom, säger du. Och du skriver att båda dina föräldrar missbrukade alkohol. Du har alltså vuxit upp i en miljö där du fick komma i andra hand. Du var van vid att inte bli ombrydd och tänkt på. Och ditt liv nu...Jag tror att din fru utnyttjar dig. Hon vill att du ska byta jobb och klagar på att du tjänar för lite. Det luktar, känner du det? Hon borde komma på en ordentlig utredning för sina åkommor. Hon kanske själv kan arbeta, som du misstänker.
Vem köper ut alkohol till henne?
Sen, det vore bra om du skapade din egen tråd och flyttade över dina inlägg dit; nu skriver du egentligen i någon annans tråd, det blir lättare att följa dig om du hade en egen. Och sen följer du ditt eget skrivande lättare med en egen tråd.
Ursula

Hej Blåklocka!
Tråkigt att höra, minst sagt, men jag blir inte förvånad. Att han lyssnade så bra och lovade..Han menade det, i DET ögonblicket men nu är det där ögonblicket förbi, nu är ett annat ögonblick.
Jag skulle tro att han behövde dig av någon anledning under semestern. Ville han visa upp en 'vanlig, hygglig' familj, tro? För släktingar? Men nu väntar vardagen och han tycks bli den 'vanliga' alkoholisten som är din make.
Jag känner till en tjej som åkte fast för rattfylla efter ett restaurangbesök (med vinförtäring, en vanlig tjej, ingen alkoholism) där någon annan gäst på restaurangen som sett att hon sedan satte sig vid ratten, ringt anonymt till polisen. Så, så kan man göra, t ex. Eller som någon annan tipsat dig: kontakta din killes arbetsgivare. Och det jag undrar över...din killes arbetskamrater?? De är ju poliser. Märker de ingenting??? Eller kontakta hans fackförening?

Fruktansvärt. Starkt att du tar tag i sakerna och hemskt att behöva fly sitt egna hem. Angående ditt hem så är väl enda väg att gå är skilsmässa och bodelning. Jag tycker du gör helt rätt och bra gjort. Du har mitt fulla stöd.

Tack för ditt stöd.
För några veckor sedan hade jag ett allvarligt samtal med min man om hur jag ser på hans alkoholberoende och att jag inte tänker leva med honom under dessa villkor. Han var konstigt nog lyhörd och talade om saken ur hans perspektiv. Han lovade att om han skulle gömma alkohol och dricka i smyg en gång till, ja då lovade han att söka professionell hjälp.
Ok, det har varit en bra semester och han har inte druckit på det där sjuka sättet...
Så idag, då han har en dag kvar tills jan ska åter till jobbet, ja då är det samma visa igen. Dimmiga ögon, aggressiv stil, konstigt beteende. Och jag hittar naturligtvis en tom vindunk gömd i garaget. Han har ju bara druckit några öl, officiellt. Jag känner omedelbart det välkända äcklet och ilskan över att bli lurad åter igen.
Varför kan jan inte söka hjälp?
Han har ju pratat om ett par i bekantskapskretsen där mannen dricker så som min man, och då har min man lagt ut texten big time om hur äckligt, looseraktigt osv det är!
Faaan vad arg och ledsen jag känner mig!

Tack snälla för svar!
Ja, det känns som att jag har börjat tänka ett steg längre nu. Jag har funderat på att ringa kvinnofridslinjen, men jag är en sån som aldrig ber om hjälp, jag försöker fixa allt själv. Men i detta läget kommer jag inte att klara det ensam, det inser jag ju också.

Du har en sambo med alkoholproblem och som haft det en längre tid. Han är våldsam och kontrollerande och det har ökat på senare tid. När du tagit avstånd, bott hos dina föräldrar har du varit rädd att han ska ta sitt liv. Nu är du rädd för vad som kommer hända när du kommer säga att du kommer att flytta.
Hans våldsamhet mot dig har ökat, du funderar över om hans beteende att ta dina inloggningsuppgifter till facebook är överdrivet. Du överdriver inte, ofta när den tanken dyker upp så är den rätt, oavsett ska man inte behöva känna så. Det låter som du själv ser på situationen lite utifrån nu och vet att såhär vill du inte leva.

Vad klokt att du skriver och berättar här, tar steget att vända dig utåt så du kan få stöd. Du är inte ensam.
Har du något mer du tänkt som skulle vara hjälpsamt? Utifrån det du beskriver låter det som det skulle vara klokt att ringa kvinnofridslinjen, anonymt, kostnadsfritt, dygnet runt 020-505050. Vad tänker du om det? Hur ser ditt stöd ut i övrigt, vänner familj?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det kommer att gå bra, visst de gör ont men de kommer att bli bättre med tiden. Stå på dig. Stor kram

Tack för feedback!
Nja .. delar inte detta med andra, känns som om att det är mitt problem. Jag har viss erfarenhet av liknande då mina båda föräldrar också var alkisar.
Det finns väl några som vet, men det är inte så mycket att tala om med dem, jag vill inte belasta dem med detta. Dessutom har bekantskapskretsen minskat, kraftigt.
Det är svårt att ha ett vettigt umgänge när det finns alkoholproblem, alkohol är ju en social dryck för de flesta, oftast inte för mig då jag i det närmsta är nykterist.
Som så många ggr tidigare är det väl flera saker som påverkar, inte minst att jag jobbar en del ... Åker vid 06:30 och kommer hem vid 20-tiden och en del lördagar.
Hon gnäller om att jag måste byta jobb, hon tycker jag tjänar för lite och jobbar för mycket. Det kanske är så även om jag är hyggligt välbetald så är det ett sätta att slippa komma hem problemen, ett sätt att fly...
Det är klar när man är borta mycket önskar man kvalitetstid, och det är ju begränsat när det är så.
Idag är jag ledig, dvs en möjlig kvalitetsdag, inte då ... hon sover och klagar över smärtor i magen ...
Jag kommer fortsätta att skriva, erfarenheten säger att det kommer bli endel, tyvärr...

Hej Otis!
Du gör rätt i det du gör nu.
Helt rätt.
Du skriver att det kommer att vända upp och ner på ditt liv, på barnens liv och på mannens liv men SE att det är hans missbruk som har tvingat er att leva upp och ner vänt. Det du gör är att vända det rätt. Det är bra att du har en fast inkomst, ni kommer att klara er. Det är värre för din man, skriver du. Men det är nu hans stora tillfälle kommer att ta itu med sitt missbruk. Han måste ta hand om sig själv. Du kommer att vara fullt upptagen med att ta hand om dig och barnen.
Han har förfört dina föräldrar så du får helt enkelt kräva deras stöd, säga typ " Är ni MINA föräldrar eller HANS?". Om de ändå tycks ta din mans parti får du säga, typ, att "Då kan ni glömma att träffa oss".
Jag tror att det verkligen ska ta mycket till innan de väljer bort dig, sin egen dotter, och så barnbarnen.
Missbruk förstör precis ALLT.
Du gör det enda rätta: försvarar dig och barnen. Och motar missbruket i grind.
En kram till dig. Framåt, finns ingen väg tillbaka.
Ursula

Du lever med din fru som haft alkoholproblem sedan ca 10 år tillbaka. Du har försökt påverka henne till att göra en förändring men hon ljuger och gömmer och vill inte visa hur det är. Du ser att hon mår dåligt och är utanför den sociala gemenskapen. Nu på senare har det eskalerat, eftersom hon är sjukpensionär har hon inte vanliga rutiner och tiderna då hon dricker kan vara vilken dag som helst.
Oavsett om hon som du beskriver erkänner eller inte låter det som både hon och du mår dåligt av detta och nu senast verkade hon vilja påbörja en förändring som inte lyckades.
Kanske är det så att hon vill och försöker, det ger dig säkert hopp att fortsätta så när de inte går vägen blir det mycket besvikelse och ledsamhet.
Va bra att du skriver här och berättar. Hur ser ditt stöd ut i övrigt? du berättar att du skäms inför andra, låter inte som du valt att prata med någon om det? Ibland kan just det vara hjälpsamt. Kanske för att sortera för egen del, vad kan du påverka, vad kan du inte påverka och hur kan du göra för att återfå din energi.
Många gånger är det en hjälp för dom runt omkring att också ta hand om sig själv.

Fortsätt skriv och läs här på forumet!

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Rosa Pantern skrev ju att knyta ihop säcken. De har jag funderat på, kanske är det de jag håller på med. Samtidigt vill jag nog inte knyta ihop den helt. Hittar texter som jag skrivit hela tiden och funderar mycket på, hur har jag orkat? Vad är det som gjort att jag stannat så länge? Kanske ska jag skriva en bok, nä jag är ju ingen skrivare. Vad ska jag då göra. Jag skulle vilja ha det samlat. Har skrivit massor på facebook, som bara jag kan läsa, som kommer fram som dagliga minnen.
Hittade även en text jag skrivit på Ameliabloggen som jag skrev 2011 och de var ingen rolig läsning.

Kommer förlåtande samtal under dagen. Kommer hem verkar nykter, går promenad, verkar fortfarande nykter. Vid 22-tiden kollar vi på film, PANG måste hon gå och lägga sig, vid 23-tiden kommer jag. Då drar allt igång hon är i en helt annan värld, vill ha hjälp att ta dig till sängen som hon är i.....
01:30, ännu värre liv, hittar vin i andra flaskor, och öl som hon inte erkänner ....
Katastrof ....