Senaste kommentarerna i forumet

Vi kom in på ämnet ikväll igen. Hon skulle ut med några kompisar, peppade hela dan, gjorde sig i ordning och drack några öl och rökte lite weed hemma innan men kom aldrig iväg pga struliga kompisar och sånt.
Jag hade sett fram emot en stilla kväll själv men det gick ju åt helvete. Hon kom in till slut och försökte få till att vi skulle mysa ihop men jag känner mig så avtänd och inte sugen på att umgås med henne alls när hon är full.
Vi har pratat så mycket om att man ska säga direkt när man har nåt man tänker på så jag sa så fint jag kunde att jag liksom tar lite avstånd från henne när hon är full.
Och så var vi igång, som vi brukar. Hon säger att hon bara får en massa skit och kritik från mig och att det bara osar negativ energi. Hon känner sig som en stor skit som alltid gör fel och bla bla.
Jag försökte hålla det så sakligt som möjligt att det enda jag pratar om är att jag tycker att hon dricker för mycket, det har inget med hennes person att göra.

Vi lyckades iallafall fortsätta prata och inte höja rösten åt varandra föe mycket, en del tårar men vi fortsatte iallafall en stund.
Hon tog återigen upp att jag kanske skulle tänka en liten liten ynka gång på ifall det är jag som har fel och att det beror på min uppväxt och min mamma, fan vad trycker på mina knappar när hon säger så men NEJ, det är inte så!
Jag tycker bara inte att man dricker sig berusad framför barn. Och jag tycker inte man röker weed varje dag bara för att man har semester. Man anpassar sig till att man har fått barn.
Jag fattar inte varför hon är med mig om jag nu inkräktar så mycket på hennes frihet.

Anyway, vi kom fram till att vi ska ta kontakt med den terapeut jag har gått till några gånger i våras, som vi också gick tillsammans till två gånger. Det rann sen ut i sanden av olika anledningar.

Jag hatar dessutom att prata om våra problem när hon är full och stekt.
Hon tycker inte att hon blir personlighetsförändrad när hon dricker.
Fan, jag känner mig som så elak och störig när hon säger att hon hela tiden går runt på tå runt mig för att hon tror att jag är arg på henne hela tiden.
Är det nåt man blir arg av är det väl när nån tror det hela tiden?

Hon sa också att den gången när vi höll på att göra slut (jag gjorde faktiskt det då men vi stannade tillsammans, jag sa åt henne att vi inte kan leva tillsammans längre och hon flyttade till sin mamma ett tag.) det väckte tanken i henne att det var nåt som kunde hända, så nu har hon distanserat sig från mig för att inte bli för sårad ifall det händer.

Summan blev iaf att hon tycker fortf att jag är frireligiös, orättvis, sur och försöker förändra hennes personlighet, och jag tycker fortf att man inte ska dricka framför barn. Jag har inga problem med att man dricker ibland men inte varje/varannan dag så man blir full.

Tack . Skönt att få skriva av sig här. Så svårt bara att ta tag i problemen eller rättare sagt har jag ju verkligen försökt jag har skinn på näsan men det hjälper ju inte. Hur många gånger man än försökt påtala hans alkoholproblem kan han bara inte förstå. Han är världens martyr o försöker vrida o vända på allt så det ska bli synd om honom i slutändan. Och det retar jag mig på och när han kör med det blir jag riktigt förbannad. Jag vet att jag är ung och därför tänker jag om detta livet är värt o leva . Men som sagt svårt att släppa den nyktra karlen jag älskar ? men efter semestern nu ska det bli skönt att han åker iväg lite. Behöver tid att tänka . Jobbigt för dig tösabiten. Men att få skriva av sig här är oerhört skönt ! Att få slippa känna sig ensam mitt i denna smörja. Massor med styrke kramar till dig ?

Jag känner igen känslan som du beskriver. Att du hellre vill vara själv hemma och längtar tills han åker. Jag är glad att min man spelar så mycket golf, för då slipper jag ha honom hemma. Ser aldrig fram emot helgen. På fredagen är det dags att häva i sig massor öl. Jag hatar fredagar. Skönt att ledigheten kommer men annat kommer samtidigt och det vill jag inte ha.
Jag tycker också att min man blir otroligt oattraktiv när han dricker. Nästan så man får äckel-känslor. Så ska det ju inte vara. Tyvärr kan jag inte släppa den känslan när han är nykter. Semestern är en lång plåga. Öl och grogg, öl och grogg.....
Jag kikar också på annat boende i smyg. Jag skäms också, även om det inte är jag som ska skämmas. Fy vad trist det är. Vill bara han ska sluta, men det är väl inte troligt. Hoppas du orkar ta tag i det och att det går bra. Du är så ung och förtjänar ett bättre liv. Håller tummarna för dig!

Det är så himla skönt o slippa förneka . Att få stöd av släkt o vänner för att de förstår de förstår också att det är svårt att lämna annars är det ju bara enkelt att säga lämna honom det har jag gjort. Det är enkelt att sägs som sagt men svårt att göra. Nykter är han en fantastisk pappa som engagerar sig i sina barn och är med dom . Men annars låter han alkohol gå före mycket. Det är så himla tråkigt att stå här o välja vilken väg man ska gå . Svårt att ta beslutet . Så skönt att skriva av sig dock! Man mår lite bättre när man får ur sig allt ?

Mammatilltvåfina,
det är så sorgligt det du berättar men det är så BRA att du har slutat att försvara honom. På så sätt slipper du en hel massa bråte, jag tänker på sådant som att hitta på ursäkter och förklaringar. Du säger att det är så skönt.
Nu har du tagit steg in på en väg, din väg, fortsätt framåt bara, på samma. Du behöver inte göra något annat.
/Ursula

Jag är så trött på att leva i detta förhållandet nu. Hela semestern har han druckit . Varit full framför sina barn och dom känner inte igen honom utan blir ledsna. Det är fruktansvärt. För några veckor sedan sa jag att detta var hans sista chans att nu orkar jag inte mer. Han var jätte ledsen o han skulle bättra sig. Men det såg man ju hur det blev . Jag sitter och smygtittar på lägenheter. Drömmer mig bort till ett enklare och gladare liv med mina barn . Men är för feg för att ta steget . Så trött på alla jävla öl och allt annat skit det för med sig. Jag vet ingen jag blir så oattraherad av som honom när han druckit. Usch . Han jobbar borta om veckorna och jag längtar tills måndag då han åker o jobbar. Jag vill vara själv utan honom. Helt sjukt att man ska känna såhär. Men det börjar väl närma sig antar jag .. beslutet som jag så länge dragit på. Att lämna o börja om på nytt . Har slutat att försvara honom. För varför ska jag skämmas? Det är han som har problem. Jag berättar ärligt för släkt o vänner att han har problem . Och det är så skönt!

Läskigt lika vi är. Jag har också två hundar och är ute med dem i skogen så ofta jag kan. Det ger mig också en inre frid. Älskar mina hundar och är så glad att jag har dem. De får lyssna på mycket av mina bekymmer på promenaderna. Du är förskollärare och jag är lärare, på lågstadiet. Ingen på mitt jobb vet, men kan tro att det jag säger ibland kan ge känslan hos någon att allt inte står rätt till. Min man har fått värsta ölmagen och det är inte så snyggt. Han blir allt oftare röd i ansiktet just när han dricker, det blossar upp. Han har inte blivit det konstant, men jag tror det kommer om han inte slutar.
Han säger att han inte vill göra mig illa och om han gör det så är det bäst att jag flyttar. Jag? Nej det gör jag inte så länge barnen bor hemma, men sedan kan jag tänka mig att flytta. Vi bor i hans hemby, 8 mil från mitt hem. Jag har mest vänner som är tillsammans med hans vänner så inget förutom mina barn håller mig kvar här. De kommer inte stanna här när de är vuxna och det är jag glad för.
Skönt med en stuga. Vi är bara hemma. Kommer aldrig iväg. Han vill bara spela golf på dagarna och dricka på kvällarna. Så jag är glad att semestern snart är slut. Kram

Hej visst är det jobbigt att alltid oroa sig... Jag försöker strunta i han ibland när han bara går ut i boden o smygsuper. Jag försöker hitta på något roligt själv eller med nån av barnen/ träffa nån kompis.Han vill ju nästan aldrig göra något.( Isåfall ska det var planerat sen långt tillbaka.) Ibland måste jag bara få släppa tanken annars orkar man inte. Du måste tänka mer på dig själv. Min man tycker att det är hans problem... det är som om han inte fattar att det drabbar alla i familjen. Men han tar inte in det. Vill inte att jag ska lägga mig i hans drickande. Om jag blir ledsen hjälper inte. Empatin har försvunnit hos honom... Han kan tom säga- Jag ska ändå snart dö d slipper du mig.( Han är 54 år) Det är inte roligt att höra. Hans kropp har tagit stryk av allt drickande. Han har blivit mager o är röd i ansiktet. Jag brukar vara mycket ute i naturen (har två hundar ) Det ger mig så mycket en inre frid. Prova det att gå ut i naturen. Annars funderar jag ständigt. Det första jag tänker på när jag vaknar o flera gånger under dagen o när jag lägger mig. Hela tiden detta ältande... På jobbet kan jag släppa det ett tag ( jobbar på en förskola) Två på mitt jobb vet men frågar inte om jag inte själv säger något. Nu har vi semester. Är just nu på vår stuga som jag har med min bror. Håller på att bygga ett gäststuga här så nu håller han på med det. Men dricker en del förstås... Kram!

Min man dricker mest på em/kvällen. På förmiddagarna är allt som vanligt. Tyvärr är jag då så irriterad över hans drickande på kvällen innan så jag känner hur otrevlig och sur jag är. Detta kan han inte koppla till gårdagen och tycker det är jag som förstör vårt förhållande. Det ger mig lite ångest. Min mage har ballat ur helt och hållet. Jag är inte stressad så här på semestern, men en väninna sa till mig att jag har en inre stress av allt jag går och oroar mig för. T ex om hur kvällen ska bli, hur mycket dricker han, vad kommer han säga, göra osv. Hur ska jag gå vidare med problemet att han inte inser sitt alkoholmissbruk? Ja hon har nog rätt. Jag har en inre stress och min kropp skriker att jag inte mår bra. Knaprar Immodium för att fixa vardagen. Suck!

Men om han själv berättar för andra så vet han ju om att han har ett problem. Min man förstår inte alls vad jag pratar om när jag säger att han dricker för mycket. Sedan har han inte hållit på så länge som din man i och för sig. Han har alltid druckit, men för mycket och regelbundet har bara varit de 3-5 sista åren. Innan kunde det bli en snefylla då och då när han i och för sig blev väldigt elak, men att dricka dagligen har utökat sakta men säkert de senaste åren. Kanske är det därför han inte själv ser det eller att andra ser det.
Jag har pratat med en väninna, som har växt upp med en alkoholiserad pappa. Hon vet precis vad jag pratar om. Vi tränar hund och joggar lite tillsammans, så vi är inte så supernära vänner, men jag visste att hon skulle förstå. Eftersom vi inte umgås i familjerna kändes det bättre att prata med henne, som inte har någon direkt relation till min man.
Hoppas du tar tag i det efter semestern! Försök hålla dig till den planen! Skjuta på det gör det nog inte bättre! Som jag skrev så är din man i alla fall medveten om att det finns ett problem och kanske kan du få honom att vilja ha hjälp. Håller tummarna! Berätta hur det går!

Javisst är det skönt att man inte är ensam längre.(trodde det ett tag) Jag tycker du ska berätta för någon. Det var faktiskt min man som berättade första gången för min bror/svägerska.Det är säkert minst 15 år sen) Det var en grillkväll o han var lite halvfull. Jag höll på att skämmas ihjäl o var tvungen att gå därifrån.Han har också pratat med sin bror o han har erbjudit sig att följa med för att söka hjälp( men min man tackade nej.)( Det var också länge sen. Han vet när det är dags säger han själv..... Sen har jag pratat med några vänner. Dom lyssnar men ibland känns det som om dom tycker jag får skylla mig själv när jag inte sagt ifrån från början. Säger det inte men det känns så... Har även pratat med hans mamma och hon har försökt prata med honom men han säger likadant till henne. Ibland kan det gå ett halvår innan nån frågar hur det är igen. Det ät som folk är så rädda för att lägga sig i... Faktiskt så frågade min bror (efter alla år) härom dagen hur det var.... Om han fortfarande drack, tyckte han var så konstig ibland, lyssnade inte o kom inte ihåg saker... Vi pratade länge o det var så skönt. Jag blev ledsen förstås men det var ändå skönt. Han tycker det är dags att jag söker hjälp. Går till doktorn så han kan få hjälp den vägen. Men han måste ju själv vilja... Jag lovade att ta tag i det efter semestern....

Hej Tösabiten!Min tråd började jag skriva i maj. Så om du går in på nr.2 hittar du mig.... Jag skäms också över min man. Det kändes som mina ord du skrev.... Hade väl aldrig trott att jag skulle få det så här. Det tog många år för mig att inse att han var alkolist. Han sa det nog före mig o jag skämdes nåt fruktansvärt. Ibland hatade jag honom... Jag tyckte inte det var nån sjukdom bara att han var så dum som drack. Nu har jag insett att det kanske inte är så lätt.Min man skämmer också ut sig och det är så pinsamt. Barnen har undvikit att ta hem kompisar flick/pojkvänner.Jag har berättat det för honom men det är som han inte bryr sig. Det är jobbigt när man aldrig vet hur han ska vara. Trevlig, glad, pratsam,full,elak,tjatig,tyst,tjurig, pinsam,skrikig.... Jag har nog slutat att bli besviken när det inte blir som man tänkt sig( har blivit det så många gånger) Ibland om det är bra så tänker jag att det kanske inte är så farligt... Jag överdriver nog det blir nog bra. Men åren går o det blir ju aldrig bra... Kram!

Jag valde att döpa om tråden eftersom jag tyckte att den kändes statisk och avslutad, istället för att öppna en ny tråd för vidare diskussion.

Jag är smärtsamt medveten om att jag inte kan hindra honom från att dricka, men jag hoppas att mitt engagemang kan hjälpa till att motivera honom att göra sitt bästa. Just nu är han nykter för (vad jag tror) första gången på flera månader och jag tror att han börjar inse hur galet allt blivit. Jag har inga större förhoppningar om att han kommer låta bli alkohol, men jag hoppas att han kan försöka avstå så länge som möjligt för att låta kroppen återhämta sig. Vi har tagit bort all alkohol som vi hittat och jag känner mig lite nervös över hans reaktion när han inser det, men vi får se hur det går.

Jag vet att jag har lagt mycket ansvar på mig själv och jag inser att oddsen är ganska dåliga, men för min egen skull måste jag känna att jag gjort allt vad jag kan. Om jag inte gör det kommer jag må dåligt av det hela mitt liv. Jag har en del vänner med föräldrar som har grova alkoholproblem så det är skönt att ha någon man kan prata med som känner igen sig i vad man går igenom. Samtidigt har jag varit ganska förskonad från alkoholismen under min barndom, även om den förmodligen visat sig emellanåt. Jag har vetat om att det funnits alkoholproblem under en längre tid, men jag har inte riktigt velat ta in det. Dels har det berott på att vi inte har bott nära varandra, vilket gör det svårt att upprätthålla en bra relation. Samtidigt har jag undvikit att ta kontakt under helger och kvällar, eftersom jag inte velat veta.

Jag har börjat prata lite med honom om hur han ser på saker och ting och även talat om vad jag har sett. Jag tror inte på att man ska gömma undan saker, samtidigt som jag tror att man måste gå varsamt fram och försöka undvika att lägga skuld och skam på personen i fråga. Jag ska försöka prata mer med honom under tiden som han mår bättre. Jag ska be honom försöka vara ärlig och säga hur han mår och om han inte klarar av att hålla sig nykter. När vi talade vid häromdagen frågade jag honom om han inte tyckte att det kändes befriande att slippa ljuga och gömma sig. Jag uppfattade det som att det var det, samtidigt som det känns väldigt jobbigt och pinsamt. Jag ska försöka ta en dag i taget. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid tanken att vara barn till en alkoholist, men jag hoppas att den värsta ångesten och sorgen kommer lägga sig efter hand. Jag hoppas att jag får tillbaks min pappa som jag alltid kunde ringa för att be om råd eller hjälp, samtidigt som jag hoppas att han kan känna detsamma med mig.

Till Missan, Tösabiten och alla ni andra som lever med en alkoholmissbrukare. Jag har varit där ni är nu. Känner igen mig i bråk, tjat, brutna löften och en man med två personligheter. Till slut var det inte samma person som jag flyttat ihop med. Det blev 25 år och sen flyttade han för att, som han sa, jag bara bråkade och skällde. Jo, jag föreslog skilsmässa men det var det värsta som hänt i mitt liv ändå. Det var ett år sedan nu och jag sörjer fortfarande och försöker läka. Förstår nu att jag var medberoende. Har även en mamma som dricker i perioder. Tror att detta hänger ihop på ngt vis. Men vad jag vill säga är TA HJÄLP NU. En dag när det brast (ringde min mamma kl. 12 en tisdag och hon var ensam hemma, berusad och elak) ringde jag vårdcentralen och sa att "Nu orkar inte jag mer. Finns det någon som kan hjälpa mig?" Blev hänvisad till en person på beroendeenheten på kommunen. Jag fick prata med en jättebra person med lång erfarenhet. Jag önskar att jag gjort det för längesedan. Tanken har aldrig slagit mig eftersom drickandet på något underligt vis blev normalt. Man slätar över och tycker att det var nog inte så farligt ändå. Elakheter och sen dagen efter ett skamset förlåt. Då kom hoppet tillbaka för hundrade gången. Och så skulden som på något mystiskt vis hamnar hos en själv. Jag har en del jobb kvar att göra och i höst ska jag gå i en anhöriggrupp. Samma dag jag var på beroendeenheten och fick anhörigstöd gick jag in på detta forumet och gjorde mitt första inlägg. Det finns en massa uppdämnd ilska och sorg att ta tag i. Ni har ju redan börjat ta stöd av andra här på forumet. Det är bra. Ta mer ändå. Man behöver stärka sig och få sin upplevelse bekräftad. Sen önskar jag och hoppas att era kära med alkoholproblem också vill ta emot hjälp. Att förstå vilka mekanismer som styr både beroende och medberoende och varför man hamnar där är en bra början. Jag har fullt upp med att hitta tillbaka till mig sjäv. Det blir liksom en vana att slängas mellan hopp och förtvivlan. Ni är värda att ha det bra! Kram på er så länge

Hur hittar jag sin tråd? Vill gärna läsa den!

Missan, jag känner som du. Vill inte sälja huset, är livrädd för att bli ensam. Hur ska jag klara mig ekonomiskt mm. Jag tror också man kanske måste ta hjälp utifrån, men jag skäms. Varför? Det är ju inte jag som dricker! Förstorar jag upp det? Är det kanske inte så farligt? Men det har inte ens gått en vecka sedan han sa att han skulle dra ner på alkoholen enligt löfte, men det märks inte. Idag startade han med en GT och sedan fortsatte han med öl. Jag hade berättat för honom att hans son var rädd för att han skulle dricka i helgen. Han skulle ta hit sin flickvän för första gången och ville inte att hans pappa skulle göra bort honom inför henne. Men vid middagen ikväll kom alla hans korkade frågor och det han sa lät som goddag yxskaft. Både jag och mina barn skämdes. Min man fattar ingenting. Tyckte bara att han var sig själv och ja, det var ju just det han var. Tyckte synd om min son! Bara några dagar kvar på semestern nu. Händer det inget därefter få jag väl försöka på nytt. Men jag vill inte, orkar inte.

Jag tycker det är så skönt att ha hittat någon här som har det så likt mig. Tyvärr ändå eftersom man inte vill att någon mer ska ha det som jag.
Ja öl är ju min mans passion med. Kan bli whiskey också tills den tar slut....
Tråkigt när det går åt så mycket pengar till öl. Min man åker tillsammans med kompisar till Tyskland och storhandlar. Då kommer det hem 15-20 flak öl! Då tycker min man att han likaväl kan dricka starköl till maten på vardagar för det blir billigare än att köpa folköl på Ica. Jo det är sant, men jag tänker mer på procenten. Han vänner köper lika mycket öl men deras flak räcker säker 6-8 månader längre än hans. Nu är flaken slut och jag såg systempåsar i garaget med öl i. Då köper han 50 cl istället för 33cl och gärna starka som t ex 7,0. Det blir inte bättre vill jag lova.
Jag är oftast också som en tickande bomb. Vissa dagar kan jag inte se på honom utan känna mig arg, andra dagar orkar jag inte bry mig.
Ja mina barn har nog en gammaldags syn på alkisar, men jag kan inte säga så mycket för så tänkte jag också för ett tag sedan. Han sköter sitt jobb, spelar golf, klipper gräset mm. Därför så är det ingen mer än jag som vet. Tvekade länge innan jag insåg att han har problem. Läste mycket här inne och började förstå att min syn på en alkis inte stämde.
Är det någon mer än du som vet Reimar om din mans problem? I så fall vem vet mer? Din familj? Hans familj? Hur berättade du? Jag vill inte berätta för mina föräldrar. De har en gammaldags syn på livet och min pappa har varit mycket sjuk det senaste och jag vill inte att de ska behöva oroa sig för mig också. Jag funderar på att berätta för hans syster. Han har inga föräldrar kvar som jag kan berätta för. Men jag vågar inte. Hur har du gjort? Ja här kom ett långt inlägg till ;). Instämmer, heja oss, vi kämpar på! Kram

Välkommen och tack för din generositet att dela med dig. Ditt inlägg pekar på något viktigt dvs. inre värden. En del värden förändras medan andra är mer fundamentala. Att bli förälder får oss ofta att djupdyka och tydliggöra för oss själva vad som är viktigt. Vad vill vi ge detta nya liv? Vilken kultur vill jag förmedla? Vad som gällde innan föräldraskapet kanske inte längre är giltigt. Det handlar så klart också om vad man förmår och vad man har med sig i bagaget det är olika lätt eller svårt att anpassa sig till den nya situation som föräldraskap innebär.

För dig har det blivit tydligt att du och din partner har olika syn på vilken alkohol/drogkultur som ska gälla i er familj. Du är klok som tar din oro på allvar. jag ska inte gå "moraltant" på dig (eller er andra) nu samtidigt är det viktigt att veta att för barn är det nästan alltid skrämmande att se en förälder påverkad oavsett. Även mycket små barn märker. Dessutom skapar det ibland konflikter mellan föräldrar vilket barnet naturligtvis känner av.

Jag tycker du är modig som skriver här och vågar lyfta frågan med din partner! Ibland tar det tid innan en tråd tar fart, fortsätt gärna att skriva och berätta hur tankarna går och vad du gör.

vänligen Li-Li
Alkoholhjälpen

Jag vet inte hur man tar bort ett inlägg. Men jag suddade ut mitt då det hade hamnat helt fel. Sedan såg jag att det hade hamnat rätt och då försvann det jag just skrivit. Suck! Inte sa haj på detta!

Gå till alanon. Det kan hjälpa. För mig var det en start. Berätta för andra. Jag har berättar för många nu. På jobbet, i vändkretsen. Av ca 15 som jag har berättat för har alla utom två någon i sin familj sommar alkoholproblem, mamman , pappan, morfar, bror som sitter i fängelse. Du är inte ensam!!! Att känna sig ensam är det som sakta sakta bryter ner dig och till sist förgör dig, det är min sanning,

Varför ska du skämmas?

Det är okej att hata alkoholisten och älska personen,

Kram

Ursula! Det är en konstig känsla. Som om att jag liksom är skild från han och hans dumheter och nästan står utanför och tittar och skrattar. Som den gången han drack TRöd för att alkoholen var slut, då skrattade jag på riktigt också. Gapskratt. Och frågade honom vad han höll på med egentligen, om han kunde se sig själv utifrån?
Efter TRöd tillfället gick han hos AA. I rätt lång tid.
Men han lurar sig själv, han tror han ska klara sig själv. Han fann ingen insikt hos AA. Det där att erkänna sig maktlös inför alkoholen, det är det bara jag som gjort.

Han har alltid kämpat med alkoholen, alltid erkänt att han är alkoholist, det är nästan värre. För hur ger man upp någon, hur ger man upp ett liv där den andre försöker?

Han har varit nykter i ca ett års tid i två omgångar, gått på antabus, gått till AA. Men hela tiden kommit tillbaka. Han har fastnat i förhandlingsstadiet. "Nu kan jag dricka, för nu är jag glad". "Jag ska bara dricka sprit, för då går det säkert bättre" "jag funderar på att byta till hasch, det kanske funkar bättre"
Och blandad nykterhet.

Ja. Vad säger man.
I höstas var jag sjuk. Av oro. Av ångest. Mådde illa och kunde knappt stå. Fysisk sjuk av mitt med medberoende.

Nu har jag så sakta början frigöra mig, vem är egentligen denna man? Jag har skapat en bild av hur han är egentligen men frågan är om min bild är skev.

Den lördagen jag skrev senast. När han inte kom hem. Han kom hem, vid 11 morgonen efter. Jag betraktade det som lyckat. Men sen visade det sig varför att han inte kommit hem, han blev lob:ad. Herregud. som sagt, det är dags att erkänna maktlösheten inför alkoholen nu.

Så skönt att höra att man inte är ensam i detta! Och att du Tösabiten också för protokoll över hans verkliga konsumtion. Jag känner att jag måste göra det för att ha "svart på vitt" när den dagen kommer när jag ska konfrontera honom. Som det är nu så anar han absolut ingenting, så detta kommer att komma som en fullständig chock för honom. Jag har funderat på om jag skulle ha min son där också då, men jag vet inte om det är rätt mot honom, han ska ju inte behöva stå mittemellan sina föräldrar. Men det hade känts tryggt då sonen är en oerhört klok ung man.

Det här med övningskörningen har sonen också sagt till mig att han inte vill köra med sin pappa, men detta har löst sig då min man aldrig frågar honom om han vill ut och köra.

Sen det du skriver att du får rysningar av det eviga öppnandet av öl, så känner jag också.

Det som blir svårt också är att säga att han dricker för mycket öl, för det är just öl som är hans stora intresse. Han dricker också mest öl, men ibland händer det att han köper en whiskey, och de brukar inte vara så länge då jag märker att han går och "smådricker" nästan varje dag då.

Jag räknade ut idag att han har redan handlat öl för 1000 kr sedan lönen den 22 juli, och i morgon ska han köpa hem ännu mer då det ju är den traditionella "fredagsinhandlingen". Sen ska vi till Danmark på lördag och då handlas det både öl och whiskey. Och så hade han mage att klaga på att vi skulle betala 5000 kr till sonens körkort...

Jag är inte säker på att jag kan vänta med att ta detta efter semestern, det liksom "sipprar" irritation från min sida hela tiden - jag går runt som en tickande bomb.

Jag tycker att du Tösabiten ska berätta för dina barn att dagens alkoholister ser inte alls ut som de gjorde förr - dagens alkoholister lever normala familjeliv och är väldigt duktiga på att dölja det för omgivningen. Jag tror att de innerst inne förstår att deras pappa dricker för mycket, men de förnekar det för sig själva. Även om dina barn är så stora så gör de allt för att skydda sina föräldrar.

Det blev ett långt inlägg, men det är skönt att skriva av sig här. Heja oss - för det är vi värda?

Ensam känner jag mig också. Tänker ofta på vad min mamma sa när hon och min pappa skilde sig för många år sedan -"det är värre att vara ensam i tvåsamhet än ensam i ensamhet". Det ligger mycket i det. De skilde sig dock inte pga alkoholproblem, utan det var mer att de hade slutat att kommunicera och glidit ifrån varandra.

Min man blir ju inte full i den bemärkelsen och inte dum heller, men jag märker ju direkt att han har druckit för mycket då han ibland sluddrar och har svårt att hitta ord och att han blir lite "trög".

Klart Denize att vi ska stötta varandra när vi är i liknande livssituation. Det behöver vi?

Hej Tösabiten! Jag känner igen mig så ... i det du skriver. Jag har också en öldrickare o starksprit. Det är nog 4 öl o sen klunkar starksprit på det....Ibland håller han nog igen men då är han sur o tyst. Jag har pratat med några. Släkten vet men säger inte så mycket. Ser hur fler o fler tappar förtroendet för honom. Det har gett honom ännu mer ångest tror jag. Verkar deprimerad emellanåt. Jag vet aldrig riktigt hur han kommer att vara. Jag brukar säga till honom att han är schizofren....Det är så ..han är så olika personer. Alkoholen har gjort han sån. Han kan vara trevlig också. Han tom säger så själv.. -Ikväll har jag tänkt att va trevlig. Jag har också haft ursäkter i alla dessa år. Vänta tills barnen blivit stora.... Dom är stora nu( bara en kvar hemma) men jag är fortfarande kvar.Är också rädd för ensamheten( fast jag är ensam redan nu) Vill inte sälja vårt hus o rädd för att klara mig själv. Tror som många skriver här att det är bra att söka hjälp utifrån ( prata med kurator ) Försöka bli stark! Kämpa på.. (Jag har en egen tråd om du vill läsa min historia ) Kram!

Det känns skönt att någon talar om för mig vad jag ska göra. Men jag är helt säker på att han slänger ut mig eller lämnar mig om detta kommer fram. Jag orkar inte det just nu. Jag vill att våra barn ska flytta hemifrån så att inte de blir ledsna. Har en son i en känslig ålder och jag vet inte om han fixar detta just nu. Ursäkter? Ja kanske! Men jag är rädd. Bl a för ensamheten, både den jag lever i nu och den jag kan hamna i. Men jag ska försöka ta tag i detta! Tack!