Senaste kommentarerna i forumet

Min man är också elak mot mig på fyllan, bara mot mig. Det gör så ont att höra. Detta finns ju kvar inom en dagen efter medans för dem så är det borta dagen efter. Min man minns oftast inte vad han har sagt till mig. Jag har fått min man att sova i ett annat rum när han har druckit. Då kan jag gå och lägga mig själv när jag känner att han är på väg att bli elak. Tyvärr sätter sig det man får höra djupt inom sig. För mig dör nog lite av min kärlek för honom varje gång. Snart finns inget kvar......
En gång var han fruktansvärt elak mot mig kvällen innan julafton. Jag satt uppe och grät hela natten. Jag passade på och skrev ner allt jag kände. Det jag hade skrivit gav jag honom att läsa på morgonen. Det bet lite när han förstod hur fruktansvärt ledsen jag hade varit. Mina ord gjorde honom allt lite ont. Kanske kan det vara ett tips?

Hej Kaeljo, jag har känt liknande (men mitt förhållande har inte varit lika länge som ditt). När jag bestämde mig för skilda vägar, så slutade han!

Kunde liksom inte bara gå vidare ändå, men han ville inte skiljas och vi är ännu ihop!

Dock vet jag inte hur det blir med oss. Jag har älskat honom, nu är det mycket "tjafs" och missnöje som grumlar allt. Och så mitt tvivel, utifrån erfarenheterna jag fick när han drack, och även lite annat.

Vi känns inte riktigt älskande längre. Inte så där att man respekterar mycket, lyssnar in, undrar....försöker!

Och jag vet inte vad som blir bäst! Jag är inte heller ung längre, men ändå har vi ett litet barn, som åtminstone jag älskar! Men som inte föredrar pappa...

Tror att pappan skulle vinna på att lyssna in och respektera mera, där också. Kan inte säga det till honom, det lär inte landa i god jord. Hans åsikt är att jag klemar bort pojken.

Från det ena till det andra.... Intressant, givande tråd att följa. Känner igen mig i dina känslor och tankar.

Hoppas det blir bra för dig! Och att han inte hänger upp sitt liv på dig, det måste han nog våga lära sig!

Ja verkligen en bra bok!! Jag rekommenderar alla här att läsa den. Men känner mig så irriterad att han tar upp så mycket tid av mitt liv fortfarande. Nu har han varit riktigt på hugget igen! Han vänder o vrider på allt o skiftar i humöret, är snäll ena sekunden o i andra är han spydig o elak. Jag vill inte vara med om det här längre. Han får mig att tvivla på mig själv , om det är jag som är knäpp. Han vränger till allt på ett sånt sätt så jag blir så förvirrad.
Jag är beroende utav honom på grund av djuren o han har också kontroll över mig pga det. Måste försöka komma på nån lösning för att minska kontakten så mkt det går.
Han är väldigt ensam nu! Går mest hemma på gården. Barnen tar också avstånd o har ställt ultimatum men han verkar inte vilja el kunna förändra nåt ändå!!
Hur kan det bli så fel!! Jag tror ju att han har sån ångest över det han ställt till och sårat människor så han måste döva det med spriten men all blir ju bara 1000 gånger värre!
Såg att jag började skriva här för tre år sen!! Visst det har hänt en del, jag har ju lämnat honom! Men känner att jag vid det här laget borde vara fri!!

... om dig själv ! Sätt dig i första rummet och gör en lista på vad du vill göra. En lista för aktiviteter den här sommaren. En lista som är långsiktig. Vad vill du ha upplevt/lärt dig om 5 år? Låt inte hans liv bromsa dig. Jag vet, lätt att säga, svårt att genomföra. Men ta dig iväg på egna utflykter, upplevelser. Om så bara för några timmar per vecka.
Lycka till.

Han har en älskarinna som heter alkohol. När han träffar A är du i vägen och onödig, när han inte träffar A blir han grinig o tvär i mötet med dig. Du vill ju uppenbarligen att han ska sluta dejta A men det vill inte han. A ger tröst på ett sätt vi aldrig kan förstå. Det är klart att du känner dig ensam. Det finns en tredje part som tar alltmer plats. Jag tyckte länge att jag var ensamstående med ytterligare ett stort barn. Ingen att dela tankar och beslut med.

Kära du
Kunde skrivit detta själv, har levt tillsammans i 37 år.Varit gift och tidigare förlovad med alkoholister.Bestämde mej för att bryta mönstret, träffade en man som idrottade nästan på elitnivå, cyklade Vättern, Siljan,Broarna runt,60milen osv.
För ca 10 år sen började han dricka betydligt mer, detta tog riktig fart för 2 år sen när han blev sjukskriven för utmattn.syndrom. Han har under denna tid duperat psykologer, beteendevetare och läkare, börjar dricka tidigt på morgonen och håller ofta en jämn nivå men ibland spårar det ur.Vi kan aldrig göra något eller åka nånstans längre för då känner han ingen och kan dricka som han vill, kör även bil berusad men nu har jag verkligen bestämt mej, orkar inte med detta längre för då går jag under själv.Du måste göra något också, vi kan inte ta på oss skulden, var rädd om dej.
Monkan

Kära du
Kunde skrivit detta själv, har levt tillsammans i 37 år.Varit gift och tidigare förlovad med alkoholister.Bestämde mej för att bryta mönstret, träffade en man som idrottade nästan på elitnivå, cyklade Vättern, Siljan,Broarna runt,60milen osv.
För ca 10 år sen började han dricka betydligt mer, detta tog riktig fart för 2 år sen när han blev sjukskriven för utmattn.syndrom. Han har under denna tid duperat psykologer, beteendevetare och läkare, börjar dricka tidigt på morgonen och håller ofta en jämn nivå men ibland spårar det ur.Vi kan aldrig göra något eller åka nånstans längre för då känner han ingen och kan dricka som han vill, kör även bil berusad men nu har jag verkligen bestämt mej, orkar inte med detta längre för då går jag under själv.Du måste göra något också, vi kan inte ta på oss skulden, var rädd om dej.
Monkan

Kort och bra skrivet! Håller med! Jag känner redan att det har blivit för många år av en drickande pappa! Svårare att övertala mamma! De ska prata om skillsmässa så hoppas på det bästa!!

Kort och bra skrivet! Håller med! Jag känner redan att det har blivit för många år av en drickande pappa! Svårare att övertala mamma! De ska prata om skillsmässa så hoppas på det bästa!!

Hej! Hoppas verkligen att allt blir bättre Softjessi med tiden och att du får mod att göra det rätta för ditt egna välmående! Jag är ny här och hittade denna sida av slump för att jag var så trött på min pappa som ska alltid göra mig besviken genom att dricka. Han har hållit sig i ett halv år, men nu så blev det ett återfall, vet inte varför han bestämde sig för att dricka nu, men det är en sjukdom så det behöver väl inte finnas en förklaring? Har levt med denna man, till pappa, i 19 år och är otroligt trött på att i nästa stund se den människan jag känner obehag för, alkolist människan. Idag så blev jag så arg, ledsen och trött på honom att jag konfronterade honom, vilket jag vanligtvis inte brukar göra för oftast så leder det inte till något annat än ännu mer tråkigheter. Han skyllde på oss andra, som vanligt. Ljög om att han hade druckit! Eftersom att jag är barn till honom och inte hustru så har jag fått ett annat perspektiv till det hela. Jag är inte kär i honom eller har varit kär i honom så jag skulle kunna flytta här i från vilken dag som helst, men för mamma är det en annan sak. Hon har haft det mycket svårare genom åren och gått på papaps lögner och förlåtit honom gång på gång. Min syrra och jag har också även gjort det men vi glömmer inte lika lätt som mamma. Vi har trippat på tå runt honom och inte gjort honom arg i onödan, fast ibland har vi även gjort det med mening för att få hans uppmärksamhet på något sätt (han är inte så bra pappa när han är nykter heller). Nu efter 20 år av giftemål så har mamma insätt att den enda utvägen är att flytta och jag hoppas verkligen hon går igenom med detta nu, för det är inte första gången hon har sagt detta. Däremot tror jag att hon menar allvar nu! Jag ska dock flytta om 1 år är det planerat, vill dock inte lämna syrran här ensam om flytten inte har utförts innan dess. Vi barn måste i alla fall stötta mamma och pusha henne till att göra detta, även om det inte är lätt! Men vi inser ju att det är det enda rätta!! Håller tummarna för dig och jag hoppas du har någon du kan prata med detta om och att du får mer upp ögon till att du inte kan leva så här och förlåta honom varje gång. Det är inte snällt mot dig själv! Jag kan också tycka medlidande till pappa och vara rädd att han kanske inte kommer klara sig utan oss när vi flyttar. Däremot så tror jag INTE vi kommer ångra oss att vi flyttat för att vi får leva skillda världar och sedan så tycker jag faktiskt lite att han får skylla sig själv. Vi har gett honom 10000000 chanser och någon gång får det vara droppen. Mitt tips till dig är att ta en week-end eller en vecka till och med och försök leva ditt liv utan honom. Testa på hur det känns och bo hos dina föräldrar eller någon kompis! Du kanske upptäcker att det inte är så farligt och få äntligen uppleva hur det känns att känna en glimt av friheten! KRAM!!!

Blåklocka,
hur har du det?
/Ursula

Kära hjärtat! Flytta för allt i världen inte ihop med den karln, det blir nämligen inte bättre än så här ( såvida han inte söker hjälp och är seriös i detta). Använd ditt förnuft och lita på det du ser. Träffas kan ni ju göra ändå men bara när han är nykter. Det är svårt, jag vet av egen erfarenhet, men försök att inte trassla inte in dig i hans problem med alkoholen.

och gör mig än mer beslutsam att stå fast i att lämna honom för gott. Jag har, liksom du, väntat i åratal på de orden som aldrig kommer.

Softjessi! Jag har befunnit mig i en liknande situation, på bilsemester i Europa med en supande man. Efter att dagens resa var över så hittade han snabbt till närmaste butik och sen var det att hälla i sig ett par flaskor vin och bli full och elak varje kväll. Till slut började jag packa ihop mina saker och hotade med att ta tåget hem. Tyvärr hade jag inte modet att fullfölja mina planer. Efter den resan har jag sett till att alltid ha en utväg, en s.k plan B. Jo, det är antagligen både korkat och naivt av mig och det begränsar mitt liv. Jag är på väg att ta mig ur livet med en alkis, är trött på att ligga i ständig flyktberedskap. Jag har börjat gå på Alanon nu, känns motigt och ovant men det verkar ju ha hjälpt andra, så jag ska försöka att inte ge upp det.
Styrkekramar till dig softjessi, och alla andra som kämpar på.

För kloka ord och insikter ?
Det betyder mer än du anar
Kram

i de råd fått att lämna honom! / mt

och du har min djupa respekt för ditt sökande efter 'dig själv', ditt sannaste jag! Så värdefullt att du delar med dig av din resa!
Tack! / mt

Jag kommer att tänka på paret som var med i Djävulsdansen, Ulrika och Micke, de skriver ofta att 'Tid tar tid' och så är det. Att återvinna förlorad tillit efter besvikelser och svek går ju ingalunda i en handvändning. Det kan ni inte förvänta av er själva och det kan inte männen i era liv heller. För mig och många jag träffat här och på Alanonmöten i 'levande livet' har det tagit lång tid, det handlar om månader, att återvinna tilliten. Mest av allt, så som jag upplevt det, handlar det om att lämna ansvaret till den där det hör hemma, dvs att jag tar ansvar för hur jag väljer att leva mitt liv och partnern tar ansvar för sitt. Lätt att säga och långsiktigt arbete att lära sig, växa in i, för en medberoende - eller förstås för båda.
En utmaning, som jag läser in i era inlägg, är att den som 'blivit nykter' snabbt väntar sig 'belöning', uppskattning och och erkänsla för sin 'insats'. Det är inte så det går till! Den som ska bli nykter måste bli det för sin egen skull! Inte för att tillfredsställa nån annans önskningar och sedan 'belönas' för sin anpassade nykterhet.
Det här är som ni förstår ingen enkel sak, det är en långsiktig process som kräver bådas vilja och respekt mot varandra, insikt om att det är ett stort och krävande arbete att bli nykter och lika svårt att frigöra sig från medberoende.
Gå gärna på Alanonmöte eller läs åtminstone hemsidan, läs gärna Carina Bångs sida som riktar sig till anhöriga och läs Djävulsdansen! Micke och Ulrika som jag nämnde har var sin Fb sida, Medberoende, jag? Och Alkoholist, jag?
Det är guld värt att lära sig mer och förstå att jag inte är ensam! Allt gott och kom ihåg att det är möjligt att ta makten över sitt liv! / mt
PS Min tråd finns under Det vidare livet och heter Mitt nya år. DS

Jag vet faktiskt inte var jag hittade styrkan. Jag har ju funderat på att lämna honom i många år och inte blir de lättare för att åren går. Kanske var det min dotter som gav mig styrka för i en nykter period för några år sedan gav jag henne löftet att vi aldrig skulle gå tillbaka och ha de som förut, dvs mannen utfull varje helg. Nu blev det ändå så i över ett år men jag tror att kraften kom från mitt löfte, för till slut var måttet rågat.
Vi skrev på skilsmässopapperen förra våren och jag tjatade och frågade när han skulle flytta och fick till svar, -Snart, jag ska bara....
Hela vintern har varit ett väntande och innerst inne så önskade jag att han skulle säga, -Jag älskar dig, jag söker behandling och slutar dricka, jag vill satsa på oss. Men de kom aldrig..
Livet går inte i repris, lev nu. Tänk att ett förhållande ska ge kraft och glädje, inte tvärtom. Visst man kan ha sina upp och ner perioder men då ska man hjälpas åt och stötta varann och ta emot hjälpen.

Jag blev så glad och peppad av ditt svar! Jag är inte ensam trots allt! Mina känslor känns så fel, men ändå måste dom vara rätt på något sätt eftersom jag inte är ensam om att känna dom.
Samtidigt som ditt svar inte gjorde det enklare, eftersom vi bara är inne på vecka 3.
Jag vill bara vara lycklig.. men det känns som att jag faller längre och längre ifrån målet.

Hej! Oj vad jag känner igen mig i din situation! Här har vi haft 3 vita månader, men jag är inte tillbaka i den otvivlande kärleken, tvärt om lever jag i tvivlet, eller avstängdheten om man så vill.

Det finns en liten klyfta mellan oss och jag anklagar mig själv, för han verkar vilja ha ett bra familjeliv tillsammans. Så enkelt! Men så jag då, med mina konstiga känslor, varför inte bara vara glad? Men jag känner mig reserverad.

Ibland blir han så irriterad. Han tycker jag är omständlig, för honom ska allt ske direkt. Men det är jag som ser till vårt barn, och då tar saker längre tid.

Hans sätt mot mig när han irriterar sig sårar mig, men för honom är det glömt sedan.

Ser ut som en ond cirkel där mitt tvivel får honom på dåligt humör och det mig ännu mer reserverad.

Så jag kan inte svara på om det snart blir bättre, jag undrar själv!

Och tar jag skit när han klagar av irritation, eller ska jag bara låta honom avreagera sig, med mitt överseende?

Var har jag mina gränser, vad vill jag och vad kan jag förvänta mig av livet och mig själv?

Så går mina tankar just nu.

Men kanske finns det någon mening med det vi hamnar i! Något vi ska ta till oss, lära oss, se! Innan det är dax att lämna eller återfinna varandra!

Åh, så klokt och modigt av dig. Jag önskar att jag snart vågar göra detsamma för jag har kämpat färdigt nu och insett att det inte går att förändra någon annans beteende. Han vill inte sluta att dricka, det är han tydlig med, så varför fortsätta att köra huvudet i väggen gång på gång. Men det är svårt, så svårt. Hur hittade du styrkan?

för att knyta tillbaka kontakten med min medberoendeterapeut.
Någonstans är jag på väg att bli frisk
Men på många plan är det så lätt för mig att trilla dit.
Denna sommar har jag många gånger suttit och mått riktigt dåligt över inbillade och verkliga oförrätter.
Grottat ned mig och lagt alldeles för mycket kraft på trivialiteter som jag inte haft kontroll över.

Dvs jag har stora problem att släppa kontrollen över bitar av mitt liv där jag inte ska ha någon kontroll.
De handlar inte om mig och mitt liv utan om andras vilket ju innebär att jag inte ska vara där och bry mig och rota.

När jag klarar att bryta mina egna tankemönster så känner jag att sansen återkommer till mig.
Men sen någon eller några veckor senare så är det klippt igen.

Så nej,frisk är inte Ullabulla än på långa vägar tyvärr.
Sommaren kanske är speciell på det sättet.

Det är då många sociala relationer prövas,många kontakter som borde upprätthållas eller lyser med sin frånvaro.
Man känner att man inte utnyttjar sommarens fulla potential och måendet hänger med trots att solen skiner.
På något sätt är det enklare när vardagen lunkar på och ingen förväntar sig så mycket..

Nåja,jag analyserar reflekterar och tar beslut,alltid något :)

Hej Soppan,
alltså, ibland tror jag att alkoholister har konstig sex.
Att prata om sex är ju verkligen att kliva in på minerad mark så det vill man helst undvika, men det du skriver, och som även andra trådar varit inne på, är uttryck för hur otroligt galet alkoholisten lever. Att hålla på att ragga upp andra och vara otrogen, du säger 'som straff', helt rubbad människa. Det är ett missbruk även det. Så att som jag ser det har din partner flera missbruk.
Vad menar du med att du "tror på er men inte på honom"? Min enda 'önskan' för dig är att du lämnar honom, utan att gräla, utan att slå i dörrar. Bara lugnt och stilla, han var ingenting för dig, helt enkelt.
Vad får du ut av honom? Vet du?
/Ursula

Hej Lyra! Jag fäste mig vid det du skrev om att du inte känner något längre. Jag funderar mycket på just det och på människor som är kapabla att KÄNNA äkta känslor. Alkoholen dödar känslolivet och min slutsats blir att alkoholister VILL döda sina egna känslor. Och följdfrågan blir: de medberoende, då? Varför blir deras känslor avtrubbade? Har man ett skadat känsloliv går man ju miste om själva livet.
Sen när känner du mindre?
/ Ursula