Senaste kommentarerna i forumet

Jag har en bror som ropat på hjälp med alkoholen efter att vi under många år funderat över hans relation till mängden alkohol han får i sig och reaktionerna när han blir påverkad.

Han bor långt ifrån familjen och ensam. Den största anledningen till att han börjar dricka är just ensamheten. Ensamheten har blivit värre med åren då också vänner slutat höra av sig till honom efter flertaliga snefyllor.
Han jobbar udda tider och sköter sitt jobb men så fort han kommit hem så börjar han dricka. Han har pga jobbet svårt att få en balans i sin vardag och kan inte hitta aktiviteter som passar honom och blir därför sittande hemma eller så går han till en krog för att få se folk, men alltid med alkohol med i bilden.

Jag tipsade honom om den här sidan och ringer honom när jag vet att han är hemma men finns det något mer jag kan göra för honom?

@Sårad... ❤️

@L3dsen
Du är verkligen inte ensam, vi är en skara här som förstår. Människor som varit i detta kan inte förstå, åtminstone inte på djupet upplever jag. Och Vi anhöriga vrider oss ut och in men det funkar ju inte. Man kan inte hjälpa någon att sluta dricka, men man kan förhindra möjligheterna och tänka på vad man vill och om konsekvenser. Att inte låna ut pengar, att inte prata i telefon med en onykter, att försöka lita på sig själv för man själv är den friska t ex.

Mitt ex och jag är vänner idag, men vägen dit har varit skakig, att ha en sund kärleksrelation funkade inte. På något sätt har jag släppt taget och insett saker. Precis som "sinnesrobönen", ... att acceptera det man inte kan förändra. Den kunskap jag har idag om beroende önskar jag att jag skaffat långt tidigare.

Min dröm är en relation som bygger på vänskap, ärlighet och känslomässig närhet. Det är vad jag gav och förväntade mej tillbaka. Att bli lurad av en man med en sjukdom som gör att dom inte kan känna sina känslor, älskar sin drog och stå för vad dom gör mot sin partner gör som vi vet sjukt ont. Lägg inte det på dej själv att du skapat ett luftslott, kanske delvis rätt då man kämpar på för länge, ville inte se att han inte kände som jag längre men är helt övertygad att det kom smygande med att han blev sjukare (drack mer och oftare). Är ju också det som gör det så svårt, att bryta med ”skalet som bara gör mej illa”, att släppa hoppet om att den mannen som man blev tillsammans med kommer tillbaka. Levande döda är dom som inte tar hjälp. Var rädd om dej ❤️

@Kärringen tack! Är skönt att tagit steget hit och inse att det inte är en själv de är fel på och veta att man inte är ensam ❤️

@L3dsen förstår o vi är i liknande situation! Skriv här det lättar lite❤️

@Kärringen förstår det helt och hållet. Han har inte haft någon mer än mig innan och senaste året fått dessa nya vänner. Varit ytliga bekantskaper tidigare och hans ”riktiga” bekantskaper bor på annan ord. Så jag har varit extremt ensam i det hela 😔

@Tröttiz exakt så jag känner och har nu sträckt ut en handen för hjälp och får en käftsmäll istället. Det hemska är att dessa så kallade vänner hjälper till att möjliggöra missbruket.

Är bara glad för min egna skull att jag insätt att dessa personer inte är något att ha och tagit avstånd ett tag och nu faktiskt fått svart på vitt att det var rätt beslut.

Är bara att ta en dag i taget och försöka hålla mig stark i det hela!

@Tröttiz man är inte mer än människa heller ❤️

@Tröttiz
Suck, skrev fel. Att försöka undvika att skammen förvärras. Inte lätt och jag har ju inte följt det alla gånger. Jag har varit där och kläckt ur mig saker som inte gynnat vare sig honom eller mig. 🥹
Men - då man är inne i något sveps man med.

@Tröttiz ❤️ sanna ord

@Kärringen
Det är just det med alkoholism, man gör tills allt är "uttömt". Den bistra sanningen är ju att detta inte hjälper utan de måste ju göra jobbet själva.
Det vi kan göra är bemötande i deras missbruk som jag ser det, t ex att inte vara någon "möjliggörare" och försöka undvika spela på deras skam.
🌺

@Sårad... om du är som jag ligger problemet just i att vi inte kan älska oss själva, då dras dessa män till oss som flugor.
Pratar från mig själv med luftslott men är det så vi gör, så är ju ingen relation på riktigt bara en dröm vi har 😢

Ofta känns det som vi anhöriga lider mera än alkoholisten. Jag är förvånad över att jag kan älska så djupt men kan inte älska mej själv? Försöker förstå hur gör jag det? Eller tappar man det som medberoende då alkoholisten slukar kärlek för båda och man själv blir helt dränerad. Trött, ledsen och hopplös. Vill inte heller gå tillbaka eller ha en destruktiv relation igen. Hoppas vi hittar verktyg och stenblock att bygga upp oss själva. Det är svårt och tar tid men tror vi är envisa nog att klara det. ❤️

Tack @Kärringen🙏🏼❤️

@L3dsen kan det vara som för mig?

Jag känner att dom anhöriga precis som jag vill att någon ska ta tag i problemet, dom anhöriga i mitt fall har också varit arga o ledsna.... klart man inte vill att någon super ihjäl sig men vad kan man göra när precis allt är uttömt

Olika hur omgivningen reagerar men många vill nog inte bli inblandade eller ta ansvar.

Men som sagt jag tycker du ska släppa det och bara gå vidare.

Tack fina ni! Är verkligen en jobbig situation, känner att jag inte längre har någon ork men samtidigt känns det hemskt att lämna någon som faktiskt är sjuk. Samtidigt som ni säger, kan inte göra något om han själv inte vill.

Blev bara så ställd i det hela när de personerna som kallar sig vänner inte är villiga att bry sig tillräckligt utan istället börja skylla hans beteende på mig. Detta är även en person som skulle vara min vän men tagit hans sida i det hela även fast han beter sig som ett svin mot dem emellanåt.

Så glad jag blir för din skull ❤️
Här är vi i behov att se att förändring kan ske även om vi tvivlar.

Försök att bara vara här o nu o njut av lugnet ❤️

Det var ett tag sedan jag skrev om min egen resa här.

Jag tror av många olika anledningar.

Från början upplevde jag nästan en skam över att tro på en förändring, att tro på honom och på oss. Igen.

Rädslan för att det ska bli för oss som för så många andra. Att det inte går vägen. Att han tar återfall och fångas av alkoholen på nytt.

Men jag har nog också behövt mycket tid för att reflektera. Att bara få vara. Vila.

Ett problembeteende jag själv bär med mig från barnsben är att ta för mycket ansvar. Att tro att så mycket beror på, och hänger på mig.

Försöker träna på att släppa det. Det är svårt, eftersom det dyker upp på så många sätt och i så oväntade situationer. Sånt som tidigare alltid känts helt normalt, som jag nu börjar se att jag faktiskt inte måste. Att alla andra vuxna faktiskt bär samma ansvar som mig.

I vanliga fall är jag en person som behöver omväxling, miljöombyte, social kontakt.

Men de senaste månaderna har jag mest varit hemma och kontakten med vännerna har till största delen skett över telefonen.

Det tog ett tag att ”varva ner” efter allt som varit. Landa och på riktigt känna hur in i märgen trött jag är. När väl insikten kom skrämde den mig. Tankarna om det det ju är så fruktansvärt tråkigt att känna sig så här. Valideringen och normaliseringen av samtalskontakten: din kropp gör vad den behöver göra för att du ska få vila och återhämtning nu.

Nu blir nästa steg att tillåta mig vara det och respektera mig själv i det så mycket jag kan. Rädslan finns att det aldrig kommer bli bättre. Att jag alltid kommer vara så här trött nu.

Jag oroar mig faktiskt inte så ofta för att min man ska dricka. Anledningen till att jag kan släppa det är nog för att jag vet att han kollas med blodprov via arbetsgivaren. Någon annan har koll.

Däremot finns rädslan för lögner och oärlighet. Gällande allt.

Rädslan för längre fram, om sjukdomen skulle få grepp om honom igen.

Men vi pratar om det igen och igen. Fina samtal. Förståelse.

Det är egentligen det här som ger mig mest hopp om en gemensam framtid igen. Att alla andra konstiga beteenden som drickandet gav upphov till, inte längre verkar finnas kvar.

Inget taggigt försvar. Inga konstiga ursäkter.

Men jag har arbetat upp en hyperkänslighet under åren som gått och reagerar i alla fall då och då. Försöker ha en tillåtande attityd till mig själv i det, eftersom det faktiskt inte alls är konstigt.

Mannen jag förälskade mig i är tillbaka, men jag är inte riktigt mig själv ännu. Det kommer att ta tid, och det behöver få ta tid.

Han får jobba vidare med sina saker, och jag får jobba vidare med mina. Samtidigt som vi nu hittar vila och kärlek i det som är vi igen.

Om det blir en solskenshistoria vet vi förstås inte förrän vi står någonstans längre fram och ser tillbaka.

Jag är tacksam för att jag fick hjälp att förstå vad som pågick och då fick kraften att lämna. Tacksam för att jag stod fast vid mitt beslut tills han kom fram till att han inte kan dricka mer alls och behövde söka hjälp. Tacksam för att våga öppna dörren och se var vi landar. Tacksam för vetskapen att jag går om vi åter står i alkoholens karga och tomma landskap igen.

Sammanfattningen är nog just: trött, hoppfull och tacksam.

Stor kram till alla er andra som på olika sätt och olika platser också kämpar vidare - under och efter djävulsdansen❤️

I går kväll var det stundvis bättre. Men vaknade idag att jag gråter det är ingen bra start. Jag kanske behöver ett gymkort o ta ut mig totalt varje dag, dock har jag massa kroppsliga grejer så nja det lär nog vara med sjukgymnast hjälp.

Jag är ändå säker att jag är på rätt väg. Försöker se mitt luftslott som det verkligen är, att jag tar ut det och visar upp det . Det blir som om jag har ett superstort paket som öppnas av den som vill titta o det är tusentals mindre paket som till slut mynnar ut i ingenting, och det är väl där skammen bor.

Men jag tänker att ju tydligare jag kan se det nu, så kommer chansen att gå tillbaka minska att även om jag mår skit kan det inte vara värt. Att må ännu mer skit!
Jag skäms på riktigt när jag tänker allt jag gjort men det får ju försvaras att mina verktyg fanns inte tidigare. Men det är då mer jag själv som fått mig på botten än han.

Så jag lär leta stenblock nu till byggnaden av ett mer sannare jag, ett jag som ser skillnad, som ser efter mig själv och som hellre tar en kopp kaffe med mig själv än går in i destruktiva relationer.

Att möta en alkis som går på vita knogar är inte kul.
En sån är inte nykter utan enbart spritfri. Och för eller senare tar hen till alkoholen igen.
Jag är själv nykter alkoholist och jag är nykter för min egen skull. Jag har träffat så många som går omkring och mår dåligt och det är lögn att nå fram till dem med budskapet att det inte fungerar att försöka få en varaktig nykterhet med sinnesro utan hjälp.
Ta gärna själv hjälp av Al-anon så du får styrka att styra upp ditt egna liv utan alkoholisten.
Det går att få ett bra liv som medberoende likväl som jag fick ett bra liv när jag slutade dricka.

@Sårad... tack det betyder mycket att nån ser mig ❤️

Känner med dej ❤️

@Mjukglassen Googla "dry drunk", låter precis som det. Då har de bara tagit bort själva substansen men uppvisar samma beteende fortfarande. Det är ingen vidare trevlig plats att vara på som anhörig, är där själv. Min gick på Antabus i fyra månader men utan någon slags samtalsbehandling eller möten eller dyl är det svårt att förändra beteendet som kommer med alkoholen, eller som till och med fanns innan missbruket. Min alkoholist har delvis samma beteende kvar, inte helt och hållet. Bland annat det själviska "jag, jag och jag" i de flesta situationer, tjurig, skyller gärna på andra, allt är alltid någon annans fel och minsta lilla som går fel kan trigga. Kolla även på Youtube på "Put the shovel down" om du känner dig någorlunda säker på engelska, hon är jättebra hon som driver den kanalen. Du får precis som jag fundera över om du vill leva i ett sådant förhållande där man inte får särskilt mycket tillbaka och om där inte finns någon större emotionell intelligens eller medvetenhet hos den andra. Kram❤️