Senaste kommentarerna i forumet

Polisanmäl misshandel, anmäl direkt när det händer, dokumentera skador, sök sjukvård och be dem dokumentera skadorna. Skriv ner händelseförloppet som du minns det. Det är en jobbig process men att bli misshandlad är aldrig ett acceptabelt beteende oavsett orsak. Det är möjligt att polisen inte gör något första gången men upprepade dokumenterade händelser kan läggas ihop vid ett senare tillfälle. Tyvärr finns det alltför många berättelser som vittnar på att en gång blir många gånger.

Du kan ringa Ring Kvinnofridslinjen 020 50 50 50. Det är en nationell stödtelefon för dig som utsatts för hot och våld. Öppet dygnet runt och du ringer gratis oavsett var du bor i Sverige. Ditt samtal syns inte på telefonräkningen.

Försök hitta lugnet. Samtala med honom när han är lugnt. Använd ombud om det behövs om du märker att ni inte kan samtala utan att det går snett. Önskar dig all styrka!

Om han är så labil att han slagit dig finns det en god anledning att byta lås för din egen säkerhet. Sedan om han inte kommer till sans så ni kan lösa detta med hans frivilliga inblandning borde du kanske skaffa en advokat, såhär kan du ju inte ha det. Du måste gå på nålar där hemma.
Är ledsen över att du har det såhär. Men kan ni inte få honom att samarbeta fårni nog ta i med hårdhandskarna och ta hjälp utifrån.
Polisanmäl misshandlen och skaffa besöksförbud. Jag hoppas dock att det går att lösa på ett fredligt sätt för det går ju snabbare.

Nu är det en månad sedan jag och exet var på bio och jag tack vare hans alkoholdoftande andedräkt kände att jag inte orkade träffa honom mer.
Igår bedyrade han mig sin kärlek per telefon samtidigt som han berättade att han ska flytta in hos en ny kvinna. Han flyttar i dag. 3 och 1/2 månad sedan vi separerade. Hur tänker karln?
Känner en stor sorg över allt som kunde varit men samtidigt också en lättnad.
Hoppas innerligt att han ger sin nya den ärlighet och uppriktighet kring hans "problem" som jag aldrig fick. Och som vi alla förtjänar.

är ett bra råd men ack så svårt för den som är intrasslad i medberoende. Du har kommit långt i insikter om dig själv men det är en lång kamp att lära sig nya handlingsmönster. Men spännande också. Den viktigaste resan i livet, att lära mig känna mig själv.
Gå gärna till Al-Anon och testa gärna olika grupper. Stämningen kan vara olika fast programmet är detsamma. Jag har mycket hjälp av att höra andra. Hoppas du fortsätter dela dina insikter här på forum.
Önskar dig en fin dag! / mt

betyder inte alltid att vara nykter 'på djupet', dvs att verkligen göra valet till förändring utifrån sig själv. Eller snarare inifrån sig själv. Många fler än jag har upplevt det som benämns att 'gå på vita knogar' vilket handlar om ( påtvingad ) nykterhet av utifrånkommande skäl, tex för att partnern hotat att lämna eller att arbetsgivaren ställt krav.
För din del handlar det om att göra dina egna val, det låter som du är på väg dit. Var öppen för din magkänsla och vänta inte för länge. Var rak och ärlig mot mannen, om han verkligen vill vara delaktig i en förändring så kommer du att märka det.

Fortsätt gärna att skriva, det är klargörande för en själv. Lycka till! / mt

och kan överskugga allt annat. Jag lever med min numera nyktra man men har upplevt vägen fram till uppbrottet - och vägen tillbaka till en lycklig och tillitsfull relation. Ett fåtal män i din situation har skrivit här och det syns mig som om processen att lämna varit snabbare för dem när de väl insett hur verkligheten ser ut. Många kvinnor kämpar på i .... ja, nästan oändlighet och närmast utplånar sig själva. Detsamma har sett inom Al-Anon. Jag har under se senaste fyra åren varit på många möten och rekommenderar det verkligen. Fastän programmet är detsamma skulle jag tipsa dig att besöka olika grupper om du har möjlighet.

Var helt öppen med din kvinna. Att tvingas se sanningen i vitögat kan bli hennes räddning. Som du kanske läst här är AA en hjälp för många.

Så bra att du fått upp ögonen, tar problemet på allvar och är beredd att handla för att åstadkomma förändring. Det är den enda möjligheten! Jag kan också tipsa dig om en bra sida på nätet: Information och stöd till anhöriga påverkade av en närståendes missbruk. Lycka till! / mt

Bra föreläsning om addiction, dåligt ljud, spec på ett ställe ganska i början men det blir bättre igen sen https://youtu.be/D5Uzj-7LuGw

där. När man väl bestämt sig går de knappt att ändra. Håller tummarna för att du gör rätt val för dig.

Ja jag tänker att så fort han mår bättre måste vi till banken och fixa allt kring huset. Vet inte om vi behöver hjälp av nån eller om vi kan lösa de själva.
Men just nu känns de bara otäckt och jag känner mig inte längre säker i huset eftersom han har en nyckel. Hans pappa ringde i kväll igen och tydligen har han inte jobbat utan varit sjukskriven och pappan var jätteorolig. Han kan inte sova om nätterna för att x:et inte svara i telefonen. Jag försökte säga att han är vuxen och måste ta eget ansvar men de hörde han inte ens.
Hur ska detta sluta. Må de gå bra.

De gäller min son som håll på så här i 25 år , men för några år sedan träffade han en kvinna som blir 50 år 17 maj .hon var van alkis och de har smittat av på honom så nu måste de bli ett stopp. Vi bor i hässleholms området på aa vill han inte gå vad finns mer stans närhet.? Han klarar inte att komma ur detta nu.

...energi det går åt att kämpa med detta tänker jag när jag läser inläggen...och hur många kämpat länge o väl...får ögon på mig självser vad jag är på väg in i...det går ju inte att göra kämpandet till sin livsuppgift...tack för att du delar med dig...skriv gärna när du testat al-anon...

Nu börjar jag inse kraften i detta...trots att vi pratat igenom problemet och hon bedyrat att hon vill sluta, vill jobba på detta och att vår relation går före allt annat...så...sitter vi där igen...jag bortrest...flaskan åker fram och hon är försvunnen...dethär mår man ju inte direkt bra av...vet ju inte heller vad som pågår när hon är försvunnen...börja ju växa fram farhågor i en...vad är egentligen sant och vad är falskt...vad är det som egentligen händer...hur tänker människan...
Tack Nicke för ditt inlägg...uppskattar att du ger en bild från andra sidan bordet... tack även du Thomas52...börjar verkligen kännas att det handlar mer om att rädda sig själv...nu måste jag ta tag i situationen på allvar...har någon deltagit i al-anon...behöver prata med någon i samma situation...?

Det låter verkligen jobbig det du och din familj går igenom. Du kan ju inte ha det såhär han måste ju ut ur huset, jag hoppas du och din familj kan komma till rätta med dessa problemen så du kan börja bygga upp ditt eget liv som inte bara kretsar runt honom och hans drickande. Jag förstår att du haft det väldigt tufft.
Du kanske kan försöka ordna ett besöksförbud eftersom han misshandlat dig?
Jag har ingen familj själv men kan tänka mig att det är komplicerat, har väl inga direkta bra råd att komma med...
Kan bara säga att det är starkt av dig att lämna, det är tyvärr inte alla som klarar det.

Vi stöttar dig!

Styrkekramar från Skåne.

Jag försöker men de är svårt eftersom barnen är så oroliga. Vaknade i natt och såg att han skickat ett spydigt sms. Låg länge och funderade och blev bara så himla rädd. Rädd att han ska göra mig nåt, ni vet hur känslorna kan köra iväg på natten. Sist han mådde riktigt dåligt slog han mig och de är ju det jag är rädd för. Tur jag har mina vuxna barn runtomkring mig.

Jo, jag har nog inte varit så stark i min dialog, fast jag velat det. Vi får se hur det utvecklas. Försöker backa ett steg, inte forcera och vara hård mot mig själv. Ska försöka låta bli att initera kontakt. Idag svarade han ärligt på en fråga, från igår, där jag frågade vad jag kunde gjort annorlunda.

"Felen du gjort ur mitt sätt att se det är att du pressade mig och gav dig in på min integritet. I all välmening ur ditt perspektiv... ...Du kanske skulle släppa kontrollen över människor och fokusera på det som är bra för din själ och kropp och vad som gör dig glad."

Dags att lyssna! Ska leta upp ett Al-anon möte, testa det. (Sagt det förut men aldrig kommit iväg. ) Måste lära mig släppa taget.

Förstår att det är jättejobbigt! Jag har varit där. Min vän "försvann" under en utlandsresa. Eftersom ni har skiljt er kan jag tänka mig att han dränker sina känslor i alkohol och till och med hittat någon annanstans att sova.

Jag är verkligen inte den som ska ge råd eftersom jag är mitt i smeten men alla säger till mig, inklusive min vän, att jag måste släppa kontrollen. Därför säger jag detsamma och håller med dig - tänk på dig själv nu. Han är vuxen och ansvarar för sitt eget liv.
Styrkekram

de små nyanserna i rösten hos en själv.
Hur snabbt man svarar på ett sms osv som gör att de har stenkoll på att man har egentligen inte släppt en millimeter.
Man är bara precis steget bredvid hela tiden.
Om man mentalt lyckas koppla loss sig och faktiskt känner att man är frånkopplad.
Då minsann kan de vakna till.
Det hände flera gånger under mitt första år som separerad.
När jag äntligen började andas egen luft så kom han som ett skott och sökte kontakt.
Och allt skulle förändras och nu var det minsann dax osv.
Men som du säger,hoppet ska man ju egentligen inte släppa.
Men kanske låta det vara hans hopp?

Jag förstod inte hur jag skulle göra först, Nu har jag kopierat och klistrat in och startar en egen tråd. Tack Kaeljo

Nu är han borta igen. Han sov hemma söndag den 1 maj och sen dess har han inte hört av sig. Min dotter har sett honom några gånger men han har inte ens ringt till sin 12-åring. I går ringde hans gamla pappa och undrade om jag visste var han fanns. Men vi vet ju inget. Stackars gubben som får vara orolig. Rasar allt nu eller hur ska de gå?. Klart jag har lite dåligt samvete men jag måste tänka på mig själv nu. De är ju inte så att jag plötsligt kastat ut honom till ingenting.Jobbigt.

Hej Izzy!

Känner igen mig så väl i hur du känner. Min skilsmässa tog nästan ett år innan allt var klart. Jag hade också svårt att få allt gjort och ville också bara gå i ide. Tyckte så synd om min man och det var väl därför jag drog på allting. Jag försökte att se framåt, tänkte på hur det skulle kännas när jag hade allt bakom mig. För att komma dit måste man ju igenom allt jobbigt. Men jag hade ju också stöd av anhöriggrupp och psykolog. Dessa kontakter ställde på något vis lite krav på mig att komma framåt.
Nu har jag allt bakom mig och det känns väldigt bra. Men fortfarande är det väldigt jobbigt på många sätt emellanåt. Jag ångrar inget, men önskar att livet hade blivit på ett annat sätt. Att han aldrig hade börjat dricka.
Kämpa på Izzy!

Kram

Hej Izzy!

Känner igen mig så väl i hur du känner. Min skilsmässa tog nästan ett år innan allt var klart. Jag hade också svårt att få allt gjort och ville också bara gå i ide. Tyckte så synd om min man och det var väl därför jag drog på allting. Jag försökte att se framåt, tänkte på hur det skulle kännas när jag hade allt bakom mig. För att komma dit måste man ju igenom allt jobbigt. Men jag hade ju också stöd av anhöriggrupp och psykolog. Dessa kontakter ställde på något vis lite krav på mig att komma framåt.
Nu har jag allt bakom mig och det känns väldigt bra. Men fortfarande är det väldigt jobbigt på många sätt emellanåt. Jag ångrar inget, men önskar att livet hade blivit på ett annat sätt. Att han aldrig hade börjat dricka.
Kämpa på Izzy!

Kram

Jag vet inte hur jag har stått ut i alla år. Min man har druckit i flera år. Visste redan när vi träffades att han var glad i spriten.Tänk om jag lyssnat på dom som varnade mig... Vi träffades unga 18 o 19 år. Köpte hus o började renovera på den tiden var det öl sen blev det även sprit.Har fått 4 barn tillsammans. Emellanåt har vi haft det bra tillsammans. Men på helgerna kan han inte köra bil för då smygdricker han. Känner igen mig med det ni skriver...att kolla hur mycket han dricker. Märker på humöret han retar upp sig på småsaker är riktigt elak ibland.När barnen var i tonåren förstod dom hur det var. Dom tappade respekten för honom. Tänkte att jag skulle lämna honom när barnen blev stora. Har nu bara en dotter hemma på 17 år... Men har fortfarande inte lämnat honom.Skjuter allt framför mig förtränger problemen o tänker att det ska bli bättre... Men det blir det inte.Släkten vet vännerna vet men dom frågar inte så mycket.Vill egentligen inte skilja mig inte sälja huset... Men vill inte ha det så här. Varför är jag så svag?

Hej alla ni som skrivit om era problem här.

Det är jätteviktigt och bra att ni skriver här i forumet, men starta helst egna trådar.
Då är det lättare för mig att se vilka som skriver till just mig.

Åh kloka medmänniska! ❤
Ullabulla du känner till resan så väl. Tack för att du påminner mig! Du har helt rätt. Började förhandla med mig själv...

Han vet vilka knappar som är mina triggers... Idag berättade han att han har anpassat sin semester efter min. Jag som längtat så efter alla saker vi skulle göra... Nästa mening säger han att kanske borde söka hjälp. Hur kan man släppa hoppet då?

Ska göra ett nytt försök med början imorgon, nollkontakt... Han måste visa att han menar allvar. Ord räcker inte längre. Det var ju det som var mitt ultimatum...

Jag har börjat berätta för min omgivning hur det står till i vår familj. Min chef vet, har kontakt med företagshälsovård, elevhälsan (för min dotter) Det känns som jag gjort nåt bra ena stunden, nästa stund känns det som jag förråder min man. Jag vet att man kan vända sig till kommunens sociala förvaltning för att få hjälp, men det känns inte tryggt för mig att be om hjälp i vår kommun. Jag har ett arbete som lärare i kommunen och vill inte skylta med mitt privatliv "på Hemköp" Det känns som jag måste arbeta i en annan kommun när jag ska återgå till arbete.

Snurrigt

Min man har smusslat med alkohol under våra 12 år tillsammans. Om han kommer hem med en påse öl så finns ytterligare en påse kvar i bilen eller källaren. Han ljuger att han inte druckit, trots att han knappt kan stå så har han inte druckit enligt honom själv. Jag har gråtit skällt och gnällt till slut orkar man bara acceptera och vara nöjd när han bara somnar. Han har aldrig varit elak och sköter sitt arbete. Under långa perioder arbetar han på annan ort och bor borta. Under de perioderna har jag ingen aning hur mycket han dricker, men jag är övertygad om att han gör det. Under våra år har han aldrig varit nykter en hel helg, det är ofta återställare dagen efter. Det har hänt att han druckit mitt i veckorna och skyller på att han mår dåligt och måste lugna sig. Det är öl, vin, sprit. Det senaste var hembränd sprit på dunk. Jag har tröttnat, resignerat.

Jag har blivit sjuk av att hålla nån slags fasad uppe. För snart tre månader sen orka jag inte vara kvar på jobbet mera. Jag har varit sjukskriven på heltid sen dess. Det värsta är att jag bär skuldkänslor som gör mig galen av ångest och frustration. Första tiden var det skönt att vara hemma i mitt ältande. Nu kan jag inte förstå hur jag nånsin ska kunna arbeta på mitt arbete nånsin mera. Känner mig så trasig och har skuldkänslor mot mina kollegor och alla de barn jag ha hand om i mitt arbete.Min hjärna förstår att jag måste börja arbeta, men kroppen berättar att den gör ont. Jag glömmer, förlägger saker, hör inte vad som sägs i samtal, kan inte hålla fokus (som märks i detta förvirrade skrivande)

För två veckor sen tog jag hand om min fulla ljugande man som förstås inte druckit en droppe, jag ställde honom i duschen och la honom sen i sängen. När han nyktrat till sa jag att jag skulle lämna honom. Efter den gången har han varit nykter (säger han i alla fall) Har jag flyttat? Ja, tre nätter har jag varit hemifrån. Jag älskar honom inte som jag gjort, jag vill inte leva med honom - ändå är jag kvar. Evigt väntande. Varför beter jag mig så här? Varför har jag gett bort mitt liv????