Senaste kommentarerna i forumet

Hallå Izzy, hur mår du? Hur blev din nya frisyr :)?

Som du skrev till mig, gå inte sänder, var stark. Ingen eller inget är värt att förlora sig för någon annan. Jag önskar att vi kunde till oss vad vi säger till andra och vad andra säger till oss. Det kommer bli lättare och du kommer hitta dig själv igen. Jag önskar jag kunde vara lika stark och åtminstone ställa krav om förbättring. Men jag vågar inte ens göra det, för de få gånger jag gjort det har priset varit så högt för mig.
Tänker på dig skytt

Du är inte dum i huvet.Du gav efter för en impuls men stod emot i 5 dagar.
Mycket mycket bra jobbat!
Själv klarade jag bara halva dagar i början som så småningom gick över till hela dygn osv.
Så i mina ögon har du varit mycket duktig.
Allla de impulser du klarar av att göra ingenting på så vinner du några millimeter i självförtroende och självrespekt.
Se dit mess som ett litet återfall.

Välkommen! Det ser ut som ditt inlägg inte riktigt avslutats. Gör gärna fler inlägg. Många har läst och ibland behöver en tråd lite tid på sig för att ta fart. Hoppas du finner det stöd du söker här.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Är jag dum i huvudet eller?

Släpper garden en sekund så har jag skickat iväg ett meddelande till honom. Inser i och med hans svar att vi är ett passerat kapitel. Han har inte stått ut med mina krav, lättare att fortsätta dricka istället för att söka hjälp. Tragiskt!
Jag önskar honom lycka till och han får höra av sig när han är en nykter alkoholist. Så mycket tid och tårar som jag lagt på denna man som har varit mig såååsåååå kär.

Jag kan säga att jag egentligen inte vill hålla emot. Älskar ju denna man! Jag försökte få honom att fatta ett beslut som gjorde att jag skulle finnas kvar i hans liv. Han valde att jag inte skulle finnas kvar just nu. Han är fri att kontakta mig men valt att inte göra det.

Jag måste ta hand om mig själv. Vi har triggat varandra till negativt beteende. Jag satt och väntade på honom och tappade bort mig själv. Vi har båda jobb att göra på var sitt håll. Jag klarar inte av att vara "kompis" som han önskar. Han påverkar mig för mycket. En dag kanske jag tar mod och vågar ta kontakt igen, men då måste denna "besatthet" från min sida försvunnit.

Blåögd skrev precis på din sida :-)
Jag blev stärkt när jag läste Ullabullas tråd. Det kommer ta tid, lång tid att bli fri och frisk. Vi har massor med arbete kvar. Tänk vad kloka vid blivit när vi kommit ut på andra sidan ☺

Jag jämför denna resa med en resa jag gjorde att jag fick diagnosen utmattningssyndrom. Inget jag önskar min värsta fiende men jag är ändå tacksam för erfarenheten. Är så mycket klokare nu :-)

Du är inte korkad! Du har precis som alkoholisten fastnat i ett beroende. Beroende av kontroll och det starkaste i livet - önskan att vara älskad.

Kom ihåg att du måste älska dig själv först. Berätta för spegeln att du älskar dig. Skicka kärleks-sms till dig själv :-)

Jag förstår precis din smärta, går igenom samma sak. Men jag har lovat mig själv att bli fri och jag kan bara påverka mig själv. Arbetet börjar med mig. Gör det samma Blåögd!
Styrkekram

vet själv hur svårt det är att stå emot trots det snart gått ett halvår. Hoppas för din skull att du orkar stå emot om det är det du vill!
Kram

men kan inte släppa, vad vill han? Har jag vart otydlig i vad jag vill eller ignorerar han bara det som är viktigt för mig? Och vart ifrån kommer min känsla att jag skulle vara skyldig till något? Jätte jobbigt att gå och undra vad man gjort fast jag tror inte jag gjort något förutom att hålla min gräns.
Nått som slog mig idag var att nu går jag väntar på att han ska komma hem, skumt det har vart över länge så varför släpper inte känslan? Förr räknade och planerade jag timmarna för hur länge hans ärenden skulle ta och vilken tid han borde vara hemma och oron satt som en klump i magen, varför kan jag inte bara tycka det är skönt att slippa detta tidigare elände??! Har så jobbigt just nu slits mellan massa känslor som är svåra att sortera trots att jag i huvudet vet vad jag vill och jag har ett större egenvärde utan han. Vill att han ska vilja ha mig lika mkt som jag vill ha den nyktra i honom. Tänker även mkt på att jag verkligen älskade honom men hans kärlek betydde inte det samma som min och det gör ont att inte blivit älskad på samma sätt som jag själv gjorde, jag var bara nått som var bra och ha för stunden, hu det gör så ont och jag går sönder!! Trots detta finns det inget oss kvar och jag borde vara glad att jag tog mig ur detta innan det blev värre. Hur ambivalent kan jag bli, känner mig som världens mest korkade!!

Ja just det återfallet jag gjorde väl inget när han var full men gick till stack dan efter/frågade när han tänkte flytta/han svara kan inte tänka på det idag/ han fick sitt straff mådde som en pytonorm/ dan efter tog han inget och lovade mej att ej dricka/ vilket inte betyder nåt egentligen. Hans bror bodde här med familj kom på fredagen tio i sex säger brodern ska bara på systemet å köpa en flaska till sin mor å några öl å så stack han. Då pratade jag med hans sambo . Är han knäpp sa jag det funkar inte med öl här hemma vi har sagt nolltolerans med alkohol i vårat gemmensamma hem punkt/ hon gick ut och sa åt brodern/ han sa åh fan tänkte inte på det/ hur jävla dum får man vara/ hade det varit min syster för att stötta inte sätter jag mej framför honom och sprätter en öl.. Det gick den här gången jag avstår också i hemmet punkt???

Såg en bra bild på fb och var en sekund från att skicka den till min vän. Försöker vända tankarna och loggar in och läser här istället. Allt för att komma ihåg varför jag inte ska ta kontakt med min älskade vän. Min vän som tappat fotfästet. Som gör galenskap efter galenskap pga sitt alkoholintag. Som vägrar söka hjälp för sitt beroende. "Han kan själv". Men, eftersom det bara är ord än så länge så har jag valt att exkluderar honom ur mitt liv, hur smärtsamt det än är. Snart har jag klarat 5 dagar utan att ta kontakt...

... har ju ofta känslor, tillit och vilja tagit slut när man väl bestämt sig, ofta efter år av ältande, hopp, försök, besvikelse och vilja. När man bestämt sig så är det som att allt är över, och då utstrålar man den säkerheten och just då är det inte helt ovanligt att ens respektive förstår allvaret och försöker bli nykter....

men som jag förstått, när jag läst vad du skrivit, så är din man i en ordentlig utförsbacke och det krävs nog ett stort arbete för er båda att skapa en stabil grund. Kanske en ny behandling och anhörigvecka? Att han fortsätter på AA denna gång och att du tar hand om dig och ditt liv även om ni fortsätter tillsammans. Och tillit.... Tillit får man inte, tillit förtjänar man. Och har tilliten spruckit är det ett långt arbete. Men visst går det. Ta tid på dig att fundera över vad DU vill med DITT liv. Fortsätt skriva, det hjälper till att klargöra de egna tankarna. Söndagskram till dej / mt

Det är inte ditt bekymmer att han hör av sig, det är hans. Kanske han inte själv vet varför, vad som driver honom om det är så. Jobba på att lämna det, inte svara (det kanske du redan fixat) och inte grubbla över hans syften. Det är ett arbete så du behöver nåt annat att fokusera på. Välj att aktivt (försöka) tänka på nåt trevligt som berör ditt eget liv! Solkram / mt

för länken, läst och försöker förstå skillnaden. Och tack skytt för peppningen! Jag har kommit så långt att jag insett att jag har det så mkt bättre utan honom. All oro och ångest som kommer när man lever runt missbrukaren är borta men det har tagit tid. Vet att jag inte vill ha honom men har svårt att förstå varför han fortsätter höra av sig. Har gjort klart för han att han har inget att erbjuda mig och att han ska sluta höra av sig men det respekteras inte. Någon som upplevt något liknande och kan förklara vad han pysslar med, tycker det är jobbig att fundera på vad han vill. Skulle det komma ett sms om att han lagt in sig på behandling eller liknande så skulle jag kunna ha en kontakt och stötta som vän men det som kommer i sms mm handlar om att han längtar och saknar och det är för mig helt ointressant för har hört det såå många gånger men det visar inte på någon förändring. För mig är handling viktig och jag kan inte förstå att man inte "krigar" för att relationen ska bli bra om man nu säger sig älska och sakna någon annan. Nu har det gått över halvåret och jag blir inte lämnad ifred, men jobbar på med mig själv på alanon och jobbar i stegen vilket stärker mig att stå emot men funderingar kommer, vad vill han vad gör han mm. Tror ni missbrukaren känner en verklig saknad eller klarar de supa bort andra människor? Och varför fortsätter de när de vet att det trasar sönder livet och varför är vägen till hjälp så lång??

Fjärde dagen som mannen inte dricker.. Jag är tacksam för det ?Men ändå mår jag inte bra ?Oro ångest och svårt att sova. Känner mig tom, slut på energi. Men nu då? Vi har pratat en del.. Men det finns mer.. Vilka är hans planer/ strategier? Vad ska bli annorlunda denna gången? Jag undrar om han förstår.. Hur jag mår? Vad som har hänt i vår relation, med min tillit? Går det att laga? Känna tillit igen? Och isåfall hur?

Det har inte känts så svårt idag. 3 dagar utan kontakt Visst har han funnits i mina tankar men vi har verkligen inte haft det bra sedan jag började skriva här. Jag läser tillbaka och läser andras inlägg och blir stärkt i mitt beslut.

Jag ska fokusera på en sommar i ensamhet. Om jag vet att det blir tufft blir jag inte besviken när ev planer raseras. Sommaren kommer bli ovanlig då mina äldsta barn flyttar hemifrån. Kvar är jag och yngsta barnet. Det är bra att vi kan fokusera på varandra. Mys! ☺

Jag kommer ihåg dig och att du har skrivit här tidigare. Fy vad fruktansvärt det måste vara att se sitt barn leva destruktivt och inte vara rädd om sig. Jag vet även hur förtvivlad och maktlös man kan vara när man står vid sidan av utan att kunna göra något. Väldigt ensam var i alla fall jag.

Ring Alkohollinjen.
Det tror jag är jättebra!
Att få prata anonymt med någon som kan ge dig råd och stöd.

KRAM

Var att tänka att han var min drog som jag behövde för att bli lugn,nöjd.
Problemet var ju att han inte gjorde mig nöjd i längden eftersom förhållandet förstås var otillfredsställande pga hans drickande.
Så det blir liksom ett moment 22 att man längtar efter den det som gör en illa.
Precis som för den som dricker som längtar efter den dryck som både ska ge lugn och ångest.

Jag tränade mig på att avstå de impulser som gjorde att jag till slut ändå gav efter och kontaktade,kontrollerade.
Men jag klarade längre och längre uppehåll och höll fast vid att ingen återgång var möjlig så länge han inte ville och kunde sluta dricka.
Och det gjorde han inte,han dricker än.
Men jag lyckades med hjälp av det mantrat sakta men säkert resa mig från mitt medberoende och fysiska beroende av honom.
Sakta lärde jag mig att fylla mitt eget liv med innehåll.
Men det gick väldigt långsamt.

Idag mår jag riktigt bra även om jag ibland tänker på och ömmar för exet.
Men nu är det som medmänniska inte som expartner.

Tack för råden. Hur gör jag för att starta en egen tråd ?

Väljer att kopiera in ett svar från en annan tråd, som jag skrev på kvällen den 4 maj, innan jag hade tagit mitt slutliga beslut. Jag vill ha inlägget i min tråd som en påminnelse...

Jag kan bara stärka dig genom att berätta att du inte är ensam. Min vän beter sig på samma sätt. Han träffar andra kvinnor och vågar inte träffa mig eftersom jag ställer krav. Det gör ont! Jag känner dock att för varje gång jag är inloggad här och skriver desto starkare blir jag. Jag får styrka från era berättelser. Jag får styrka att se att jag inte är sjuk utan det är personen som missbrukar som är sjuk och förvrider mina tankar.

Vad som än händer är det aldrig hans fel. Det är alltid mitt fel. När han tog strypgrepp var det mitt fel eftersom jag provocerade honom. (Jag polisanmälde och han åtalades för det.) När han var med andra kvinnor var det inte som jag trodde... När han skriver till andra kvinnor, på fyllan, framför mina ögon är det mitt fel och jag är sjuk i huvudet när jag kontaktar dem senare på kvällen och berättar att de just haft kontakt med en sjuk man som är upptagen med en annan kvinna. Allt är mitt fel...

... och ändå fortsätter jag älska denna man! Det är sjukt!!! Jag älskar den nyktra omtänksamma mannen. Tyvärr ser jag honom vid allt färre tillfällen. Jag kämpar varje dag med att idag är sista dagen vi hörs. Jag misstänker att vi är lika beroende av dessa sjuka män som de är beroende av sin älskade alkohol! Ger dig styrkekramar i massor för att du ska slita dig loss från din man. Gå inte sönder, utan ta hand om dig istället.

Lugnet är helt underbart!!

så många timmar som gått åt till meningslöst ältande och grottande.
Skulle blivit många halsdukar om jag gjort något vettigt istället :)

Jag mår så dåligt över min sambos drickande. Han dricker varje helg, minst 6 st starköl per gång. Igår drack han 21 st mellanöl 3,5%. Jag har börjat få ångestproblem i form av illamående och hjärtklappning. Jag älskar honom. Han är jättebra när han är nykter. Han är aldrig elak när han dricker men det är så ledsamt att han måste vara påverkad varenda helg. Hur ska jag våga ge upp ett 8-årigt förhållande och vill jag det? Jag vill i alla fall inte ha det som det är nu. Hjälp mig vad ska jag ta mig till. Tårarna rinner när jag skriver detta