Senaste kommentarerna i forumet

Styrkekramar.

Hej Alla☺ det var 4 månder sedan jag skrev här. Hoppas att allt är någorlunda okej för er. För mig är det fruktansvärt, jag vill bara spy åt allt han gör. Jag letar förbrilt efter annan bostad. Men det går även det väldigt trögt. Han har varit nykter i 8 månader nu. Men har samma elaka sätt kvar. Jag bara gråter och gråter. På Midsommarafton så var han så elak gällande ekonomin, så att jag fick en rejäl panikångest på förmiddagen. Men efter ett par timmar så kunde jag tänka klart. Så jag tänkte flr mig själv där i sängen, att Nee han ska bannemig inte lyckas denna gången. Så jag reste mig upp gjorde mig i ordning. Följde med han till klubben. Åt lite mat. Pratade inget med han. Åkte sedan hem och la mig igen. Han tror att han är skitbra och kan allt. Fortfarande är han 2 människor. Dom på klubben har inte genomskådat han ännu. Jag känner att jag är så trött och orkeslös. Nu har han semester, phuu fyy hur ska detta gå. Jag har varit på ett alanon möte till. Fast på annan ort. Jag tycker fortfarande att det inte stärker mig något att höra andra tycka som jag. Alla säger samma sak hela tiden. Om vad dom får vara med om med sin alkoholist. Alla går vi i genom samma saker. Och det stärker inte mig att höra det. Gång på gång. Jag vet ju allt det. Min psykolog hjälper mig. Det känns bra. Men besöken blir ju inte så ofta som jag själv vill. Jag vill ha ett slut på allt detta. Vill inte ha det så här längre. Jag hatar mitt liv som det är nu. Förlåt men behövde skriva av mig lite. Kram till er ALLA.

Hej mt, tack för ditt stöd!

Det finns några saker att gøra som faktiskt hjælper i liknande situation som du har blåklocka. Man kan uppmærksamma din mans chef på problemet via mail eller brev. Så gjorde min dotter mot mig. Kænner till flere personer som chefer har varit tvugna att ta tag i alkoholproblem på arbetsplatser. Det ær deras skyldighet. Jag kænner igjen vissa beteenden från din berættelse som min sambo har haft ,med surande och aggressivitet nær jag pratat om skillsmæssa.Detta var nær bara han hade alkoholproblem. Efter hand har æven jag fått a-problem. Din situation ær sækert jobbig, och det ær bara du som kan gøra något åt det. Det værsta ær att man kan vænja sig vid all møjlig skit. Gør inte det utan visa dina barn din styrka. Barnen kan inte vælja om dom ska bo med en person med a-problem men det kan du. Styrkekramar.

Hej och tack för dina tankar och dina stöttande ord.
Anledningen att jag inte berättat för någon är att jag skäms. Dessutom känns det som att jag lämnar ut honom... Konstigt att känna så och jag skulle vilja dela bördan.
När jag lägger fram mina tankar och konfronterar min man, då vägrar han att lyssna. Han går bara iväg alt skriker att jag måste vara fullständigt slut i huvudet.
Sen är allt som bortglömt, fast han är sur och en martyr " stackars honom som har en sån gnällig och sur fru" typ...

Hej och tack för din respons!
Ja, visst är det svårt. Hos oss just nu är min man någon form av martyr liksom... Innan helgen tappade jag helt humöret, fast jag bestämt mig för att säga hur jag känner på ett lugnt sätt. Som sagt, jag blev galen på hans supande och på hur taskig attityd han har mot mig och att jag tycker det är så kärleksförstörande när han inte sköter sin hygien ens!
Det hela slutade som vanligt med att han nu " uppför" sig exemplariskt, fast han är arg under ytan är han skitförbannad på mig. Han säger nedsättande kommentarer och verkar även han som att han vill skiljas. Han säger absolut inte det, men hans attityd är inte kärleksfull.
Han går dessutom runt och verkar så uttråkad, deppig, passivt aggressiv.
Men varför tar han inte mig på allvar och följer mitt förslag att vi ska skilja oss? Då kan han ju bestämma själv över sitt drickande och slipper någon glädjedödare till fru...

Och jag blir så glad o rörd av att du tänker på mig!
Nu har min semester börjat och jag hoppas att jag o mina barn ska kunna få lite fina stunder åtminstone. Man får försöka att njuta när det går o leva i nuet o inte tänka alltför mycket på framtiden, ta en dag i taget.
Det är svårt att försöka tänka på sig själv o sitt mående när ens nära mår dåligt o jag vill hjälpa dem först. Jag förstår mig verkligen inte på mitt ex, han är så känslokall o vill få oss att känna skuld. Han kan vara så elak o ber inte om ursäkt efteråt. Säger jag åt honom blir han bara arg. Jag har sagt det förut men det känns som jag aldrig kommer att bli fri från honom.
?

Jag har beslutat att inte åka iväg nu på behandling
Jag tror på terapi och lyssnande förstående omgivning!
Skönt göra egna val!

Pappa fortsätter dricka mer nu på semestern. Jag har börjat höra av mig som dagligen till han för att höra hur det är med han.
Han är min närmaste och jag har bara en pappa det är aldrig fel att bry sig om närstående. Distans har jag till honom.
Vi umgås inte när han är packad.
Varför är det så svårt visa sina känslor när jag pratar med honom?
Säga att han är alkis eller åtminstone närma mig ämnet ,
Någon som har tips och råd.

Jag känner mig ensam och ledsen idag.
Min låga självkänsla ledde mig in i så mycket
destruktiva beteenden.

Någon som vet var det finns bra individuell terapi då jag inte
kan med Gruppterapi. Styrkekramar till alla kämpar här!

Så svårt vända fokus till sig själv ta hand om mig när fokus brukar gå oftast till pappa och mitt EX men de är riktigt sjuka så jag behöver hitta mig själv igen!
Hur gör ni för att titta närmre på er vad ni vill i era liv.
Jag har saker på gång i mitt liv det känns bra och jag ser till
det jag kan förändra.
Jag gillar inte Alanon och känner att jag inte vill gå på
möten där. Det känns bäst för mig och jag sätter mig själv i första rummet.

Jag vet innerst inne att jag inte kan prata om hur jobbigt det är att han dricker när han inte själv närmar sig ämnet.
Svårt....

Du finns i mina tankar, hoppas du kan känna det❤️ / mt

Fint att läsa att ditt liv är så mycket bättre idag! Håll taget om ditt liv och hoppas förbättringen fortsätter!
Sommarkram / mt

Nu har det gått exakt en vecka sen min sambo slutade dricka. Han säger att det är jobbigt, suget är där, men han är stark! Börjat berätta för några enstaka vänner om hur det faktiskt ligger till, att han börjat med AA. Det var länge sen han var såhär pigg! Han är pigg på dagarna, får något gjort. Lyssnar på mig, kramar mig, hjälper mig. Det känns som att jag möter en helt ny människa på dagarna.
Men jag känner mig fortfarande på min vakt. Jag är rädd för ett tidigt återfall.
Personligen mår jag bättre nu. Det var härligt att få hjälp av honom mitt i natten, efter jobbet, istället för att behöva bära upp honom till vår lägenhet, för att han är helt väck. Så som jag gjort de senaste två åren.

Vår relation är i behov av denna förändring! Och även fast jag jobbat väldigt hårt så känner jag mig på något sätt otroligt utvilad.

Det är svårt det där med att förstå skillnaden mellan modet att förändra och tålamod att acceptera saker som de är. Bara jag själv kan bestämma var gränsen går.
Mannen har inte blivit nykterist men har dragit ner på drickandet avsevärt. Han är medveten om att han befann sig vid vägs ände i höstas och är övertygad om att det aldrig ska gå så långt igen. Och det tror inte jag heller att det kommer att göra. Det är för mycket som står på spel.
Numera kan vi prata om det utan att det blir aggressivt, han kan ta att jag säger stopp.
Jag är inte längre rädd att han ska falla och slå sig och jag lyssnar inte efter steg i trappan och ölpys sedan jag har gått och lagt mig. Jag behöver inte torka golv och tvätta kläder mitt i natten. Han står inte och svajar vid spisen och ska steka ägg och korv halv tre på morgonen. Jag sover bättre och har inte längre ont i magen och stel nacke. Jag måste inte dra för gardinerna för att grannarna inte ska se hur mannen raglar mellan väggarna. Det var länge sedan jag vaknade av mina egna dånande hjärtslag och känslan att något hade hänt, vad?
En fruktansvärd tid som jag aldrig vill gå igenom igen. Men som jag på något sätt överlevde genom att hålla isär mina olika roller och identiteter. Jag är inte ensam om det, vi är många som håller masken utåt.
Så visst är jag glad att livet har blivit lugnare. Men det är också så att så länge han drack förknippade jag hans dåliga sidor med alkoholen och hoppades väl att det skulle komma fram en annan person ur dimmorna någon gång. Så enkelt är det inte. Det är en rätt så vresig och sur gubbe som jag delar hus och hem med. Jag kan tycka att han har en hel del att ta igen och att han borde anstränga sig för att reparera skadorna han har orsakat sin familj. Men givetvis är det meningslöst att komma med sådana krav. Det måste han inse själv.
I natt vistas vi på olika håll och det är ganska skönt. Jag har inte skrivit på Forum på länge men nu kände jag att jag behövde skriva ner mina tankar och försöka få lite perspektiv.

Om du tycker hans drickande ær ett problem så har du rætt, att det ær ett problem før dig. Vad han anser ær egentligen betydelseløst. Han kan dricka dygnet runt och tycka att han inte har problem och då førændras ingenting. Det ær først nær han ær villig att førændra någonting som det kan ske en førændring. Tyværr så brukar alkoholintaget bara øka før dom flesta. Visst kan man minska ett tag eller hålla upp. Men før dom flesta blir vanorna sæmre. Tvivla inte på dig sjælv. Fundera på hur du vill ha det. Det ær inte sækert att barnen tackar dig længre fram før att du stannat kvar. Det viktigaste jag har lært mina barn ær att inte stanna i ett førhållande før længe som ær dåligt. Det betyder att var och en ska værdera sitt liv høgst før att må bra, då først mår omgivningen bra .Men det ær du som kænner din man och vet vad som blir bæst. Styrkekramar...

Åh känner så väl igen mig i det du skriver. Det är precis likadant här hemma det är alltid mig och mitt humör det är fel på. Hag är för sur, för irriterad, för gnällig osv. Och så förnekelsen över att han dricker för mycket heeeela tiden. Men jag har bestämt mig! Nu får det vara nog och jag kommer att lämna honom.
Tur vi har varandra här inne och kan stötta.

Tack för ditt svar Ursula. Mina barn vet vad jag tycker och de ser min irritation och hör mina suckar, men de älskar ju sin pappa och vill inte vi ska bråka. Trots sina åldrar tror de att deras pappa har ett normalt drickande fast än jag talat om för dem att det inte är det. Han vet att någon vän kallar honom alkisen men har bryr sig inte. Han ser inte det ironiska i det. Jag kan inte få honom att lyssna, han slår bara dövörat till. Han sköter sitt jobb. Han kan hålla upp med alkohol om han vill, men han vill inte.. Vi slog vad för några år sedan om att han skulle ha en vit månad och jag skulle inte äta godis under samma period. Han fixade det lätt, men ser inte vitsen med det. Varför ska inte han njuta av livet? Så hans problem verkar vara viljan, inte beroendet. Men om han fortsätter så tror jag beroendet tar över viljan. Han ser sig själv som livsnjutare, öl och snus är livet. Han spelar golf och kan gå upp tidigt och spela hela dagen, men så fort han kommer hem blir det en öl, två, tre osv. Ser ni problemet? Han kan sluta men vill inte eller??

Hej Ursula och tack för dina tankar och ffa det konkreta råd jag läste i ditt inlägg!
Det är liksom konkreta tips och synpunkter just nu känner jag som hjälper mig, tror jag...
Imorse var det " terrorbalans", den övergick i ett regelrätt anfall och total reträtt från min man.
Han utbrast surt när jag började röja undan all " skit" från de senaste dygnens fylla. Han undrade varför jag alltid måste vara så förbannat sur, tråkig och tycka att allt är så jobbigt? Han har ju faktiskt semester!!!
Jag svarade då helt lugnt, att det har jag märkt att han har för nu super han dagarna i ända sedan i måndags, och jag är trött på det och tänker inte acceptera att ha det så här längre.
Såklart hade han inte alls druckit så mycket, han är jävligt trött på mina utbrott och mina pms- attacker osv bl.a. Bl.a. Bl.a.!
Jag sa att nu har jag bestämt mig, tänker inte bo kvar med någon som väljer att supa ihjäl sig, som inte sköter sin basala hygien.
Allt detta vägrade han att gå med på, jag kunde själv ta och skärpa till mig och sluta förstöra hans liv...
Ja du hör, total förnekelse och ovilja. Om jag bara vore lite gladare och snällare då skulle det inte vara några problem.
Sen gick han raka vägen ut och började röja bland alla tomflaskor, vindunkar som han ju inte har tömt!
Nu har han bjudit hit gäster ikväll och tänker själv åka ut med motorcykeln.
Jaha, va fan ska jag göra nu då?!

Hej Tösabiten, du är inte alls nojjig. Du har helt rätt. Hans hjärna är kidnappad av alkoholen och den du lever med är inte den du gifte dig med. Tyvärr.
Jag fäste mig vid det du skriver om era vänner som har börjat skoja och kallar din man för 'alkisen'. Kan du inte använda just det? Vid lämpligt tillfälle, säg till honom "Vet du att X, Yoch Z kallar dig för 'alkisen'"? Säg SAMMA mening vid många olika tillfällen. Jag skulle tro att det går in i skallen på honom. Att han inte bryr sig om vad DU säger har du redan förstått men att omgivningen reagerar känns förmodligen oroväckande för honom.
Era barn är rätt stora, du skulle kunna börja kommentera i deras närvaro, t ex 'Jag blir så förbannad, måste han ALLTID dricka', 'Men, dricker han nu IGEN!!', 'Näe, nu är han full IGEN' när din man är full. De har förmodligen märkt och kanske känner lättnad att det sätts ord på den tryckta stämningen och vad allt.
Hälsningar från Ursula

Hallå där, Blåklocka.
Av din beskrivning verkar han sjuk (byter inte kläder etc). Har han syskon du kan prata med? Arbetskamrater? Han är alltså polis, det går ju inte alls ihop med alkoholmissbruk. Har du egna syskon, vänner? Prata med dom också, förutom forumet, så blir du inte ensam.
I morgon bitti, säg typ "Jag gillar inte det här livet". Du behöver inte alls börja rada upp händelser utan klipp bara med en sammanfattande mening. Bry dig inte om att söka rätt formulering av orden och så. Om han är på retligt humör och VILL reta upp sig kan du vara Nobelpristagare i litteratur och han skulle ändå hitta något att bli förbannad på.
Det här måste göras, vila får du göra sen.
Ursula

Jag kan inte förstå att detta verkligen pågår i mitt liv! Under en hel veckas tid har jag stått liksom bredvid, som i en ond och osannolik mardröm, fars jag vet inte vad jag ska kalla det?!!
Mannen håller på hemma med sin nya älskling, en motorcykel, samtidigt som vindunk efter vindunk bara försvinner liksom...
Han byter inte kläder, borstar inte tänder, duschar inte...
Herregud! Jag är som paralyserad och bara undrar, måste det verkligen ligga på mig att säga till honom? Jo, jag fattar att det är så. Men, han är inte mottaglig. Hjälp mig! Imorgon bitti, exakt vad säger jag till honom. Jag har inga problem med att ta upp konkreta exempel på vad som är oacceptabelt i hans beteende, men hur börjar jag? Blir det fel, då lyssnar han ju inte utan flyr in i supandet antagligen för att döva sin skam och sin ångest...

Åter en helg med lugn och ro. Tänk att jag stått ut så länge, fattar de inte. I kväll kunde jag bjuda på mat utan att skämmas över att mitt x var utfull. Nu kan jag och min dotter sitta i soffan framför tvn utan att känna oss arga och irriterade.
Kanske var de så att jag behövde den här tiden för att orka gå vidare ensam men jag kommer nog inte att ångra mig.

Du skriver om din sambos alkoholvanor, funderar på om det är ett problematiskt drickande eller om du överdriver. Många brukar fundera just på det, överdriver jag eller är det ett problem. Oftast om man har börjat fundera och lägga märke till hur någon dricker kan det vara klokt att lyssna på sig själv, det är troligt ett problem då. Sen utifrån de mängder du beskriver att hen dricker så är det ett riskfyllt drickande.

Du har gjort mycket för att påverka hen och bitvis har det haft effekt. Du tog upp det och sedan stöttade honom undertiden hen genomförde förändringen. Det är det man kan göra när man är bredvid, och att försöka ta hand om sig själv.

Hur mår du själv?

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej jag läste M svar. Det gav iallafall mig ett bra råd. Att ge honom ett ultimatum. Han får en viss tid för att sluta. 1 mån,3mån,6 mån. Är det likadant då så lämna. Tänkte också försöka få honom till doktorn för att få medicin. Men han måste ju själv vilja.... Min man syns det på nu. Han är mager o röd i ansiktet. Han är personlighet förändrad tycker även att han börjar få alkoholdemens.Kommer inte ihåg saker o har blivit likgiltig o bryr sig inte om att göra saker. Är så negativ. Tvn o flaskan är hans bästa vänner....Han vill åka ut till vår stuga om han har nåt att göra där.( där kan han jobba ibland men inte med vårt hus)Han klipper gräset...Nu har han snart semester (skulle ha haft den här veckan sen men jobbar än) Tror han jobbar för att annars dricker han när han är ledig.... Får se om jag vågar ta upp det eller efter semestern ... Men det känns som jag hittat ett sätt att försöka ta mig/ oss ur det här tack vare M svar. Om han nu vill? Kram

Tack! Jag älskar era svar! Nu inser jag på något sätt att det inte bara handlar om honom, det handlar ju om mig med, hur jag mår och upplever det. Det har jag faktiskt inte tänkt på innan.
Och jag vill verkligen tacka för råden ni ger mig, det ger mig ett helt nytt perspektiv. Tack!

Tack froken91 det försöker jag göra.
Men det är ensamt både när han är onykter eller nykter. ?

Det var härligt (missförstå mig rätt) att läsa ditt inlägg, du är så förbannad. Jag är rätt orkeslös och du piggade upp mig.
Du frågar vad du ska göra nu. Jag säger: håll kvar vreden. Din fråga inom dig till honom ("Hur kan du göra så här mot oss?") är ju berättigad. Försök inte att jobba bort vreden. När du säger att du vill laga allt, hålla ihop allt du förmår så anser jag att det är där som du ska lägga ner. Avbryt. Det är i det ögonblicket som 'alla' gör sitt stora misstag, anser jag. Gör ingenting alls. Han får sköta sitt. Anser jag.
/Godnatt från Ursula