Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Först när jag läste det inlägg tänkte jag.... Atr du måste lämna honom o inte förstöra ditt liv. Men han har ju ändå sökt hjälp nu så han kanske ändå är värd en chans.Men bara en chans han måste nog sluta helt annars är det nog lätt att trilla dit. Vi var bara 19 när vi blev tillsammans.Jag tänkte som du herregud vi är ju unga alla festar ju... När vi blev ihop bröt vi med dom flesta av våra kompisar. Det var han som ville det för att komma ifrån festandet. Det lät ju så bra eller hur. Sen kom barnen första när vi var 25.Vi hade köpt ett gammalt hus att renovera på o då behövde han en back öl...Sen smög det sig på.Vi fick 2 barn till o han fortsatte renovera huset o drack under tiden. Jag hade ansvar för markservice o barnen. Han kunde aldrig köra bil på helgerna. Barnens aktiviteter fick jag sköta.Barn nr. 4 kom.Han drack nu också stsrksprit men i smyg. Blev irriterad både på barnen o mig. Skrek o sa elaka saker.Jag upptäckte hans spritgömmmor o frågasatte. Han sa att han hade problem men visste när det var dags att söka hjälp.Han har fortfarande inte sökt hjälp och han har druckit nu i över 20 år. Livet med honom har inte varit lätt men jag har inte orkat lämna honom. Så mitt råd till dig ge honom bara en chans....

Välkommen hit. Va bra att du börjar skriva här och berättar om din situation. Det ger oss chansen att ge dig stöd samtidigt ger du garanterat stöd till andra genom att berätta din historia så tydligt och målande, någon kan känna igen sig och känna att hen inte är ensam exempelvis.

Det har pågått länge, din pojkväns alkoholvanor och det går ut över dig, du har gjort mycket för att försöka påverka honom. Nu har han startat igång en förändring och du har fortfarande massor av oro och ilska i kroppen. Din fråga är vad du kan göra, vad ska du säga osv.

Du har gjort vad du kan för att hjälpa honom och bara genom att finnas där och ta hand om dig själv är det en hjälp, frågan är vad skulle du behöva för att själv må bra? Har du kanske funnit något här på forumet som någon annan gjort som du vill testa, eller andra idéer?

Du beskriver att du är den som hjälper och fixar andra. Du har själv mått väldigt dåligt i perioder och det låter som att du är medveten om att du också behöver lägga energi på dig och fundera på vad du behöver för att må bra.

Har du någon gång själv haft stöd för din del? Några tankar om vad som kanske skulle hjälpa dig att må lite bättre, för att kunna se klarare på situationen, och då kanske vara ännu bättre stöd för både dig och honom?

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du är inte ensam i att känna så här! Mycket av det su säger sätter ord på mina egna känslor!

Tack för ditt engagemang och ditt förslag.
Vi har ju vid några tillfällen pratat på ett " naket" och seriöst vis vid några tillfällen. Vi har då kunnat mötas i att det gått över styr vid de perioder som efter förra sommaren eller efter julhelgerna.
Han har ju aldrig varit beredd att helt sluta med alkoholen, enbart gjort pauser på kanske 2-3 veckor. Under dessa " vita perioder" har jag verkligen kunnat se den vånda och den depressivitet som det innebär för honom att inte få dricka sin älskade alkohol... Sen har det liksom runnit ut i sanden och han har tagit något glas, liksom på en mycket måttlig nivå. Detta är ju självbedrägeri såklart och snart därpå kommer hans beteende av att koppla av, glömma bort den jobbiga situation han har på jobbet osv osv. Ursäkter!
Det är brist på mod och initiativ till att ta upp frågan och hur illa jag har det pga hans supande, jag kan säga alla dessa saker då jag blivit tillräckligt förbannad, äcklad osv fast då vägrar han att lyssna och så kör vi på som två strutsar.

Tack för dina tankar. Jag tror att det antagligen blir bäst att ta makten själv över situationen. Det görs nog eg bara om man väljer att lämna. Om, jag säger OM, inte ett under sker och mannen väljer bort sitt kärleksförhållande till alkoholen. Det är faktiskt så det känns, som om det är en speciell slags kärlek dem emellan.
Nåja, jag har separerat tidigare, och det klarar man särskilt som att inga små barn är inblandade.
Den egna lyckan då man inser att ingen annan bestämmer i mitt liv!
Så om set är det du räds, så peppar jag dig verkligen!
För mig vet jag inte om jag kan utsätta min 14- årige son med några funktionshinder, för ännu en separation då han är mycket fäst och anknuten till min man. Kanske är det inte " så farligt" ändå för honom, men det är i mångt och mycket kring detta jag tvekar.
Lycka till och berätta gärna hur du tänker och har det.
Kramar/ Blåklockan

Hej. Förstår att det är svårt, men du kanske kan testa att sätta ett ultimatum; inom en viss tid (1 månad, 3 månader eller 6 månader) ska han ha slutat dricka. Försök få med honom i tidsbegränsningen, dvs låt honom välja slutdatum. Annars lämnar du. Detta ska även vara klart för honom. Under tiden kan han behöva hjälp från vårdcentral och/eller AA. Finns medicinering som dämpar suget (t.ex. Campral) eller sådant som gör det fysiskt omöjligt att dricka (t.ex. Antabus) http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Rad-om-lakemedel/Lakem… Vårdcentralen kan ha olika stödgrupper eller program för alkoholberoende, annars är AA jättebra, även om man inte tycker att man är alkoholist. AA har öppna möten som man kan testa att gå på för att höra andras historier (man behöver inte prata själv om man inte vill) och har man ett beroende kommer han absolut känna igen sej.

Ingenting kommer att hända av sej självt, utan du måste sätta ner foten. Inser han att han har problem, vilket han uppenbart har, går det att lösa med behandling och ni kan fortsätta leva ihop. Inser han INTE det är det ingenting du kan göra för att hjälpa och då är det bästa för dej, och framförallt sonen, att ni flyttar.

/M

Hej,

Vad skönt (ursäkta mitt ordval) med nån som är i samma situation. Men precis, just att de själva int ekan ta hand om sig är ju d värsta. Skulle också vilja att han blev större innan jag lämnar isånafall och sen är d ju så att vi har d jättebra när han är nykter vilket gör d ännu svårare....sen dricker han o man blir så arg, ledsen, besviken. Hela som du säger hjärtat går sönder bara man tänker på d. Jag hatar honom samtidigt som jag älskar honom o den ekvationen är för mig helt oförståelig.
Hur länge har ni varit tillsammans? Hur mkt/ofta dricker han?

Va bra att du tagit steget att berätta här, modigt och klokt av dig. Och som du fått kommentar av innan här är det en hemsk situation att vara i. När ens närmaste mår så dålig och inte tar hand om sig själv är det smärtsamt. Det hörs att du har gjort mycket och vad du kan för att försöka hjälpa din mamma. Samtidigt är det svårt att hjälpa någon som kanske just nu inte är villig att ta emot den.

Kommunen är ett bra sätt att få hjälp och en hjälpande instans snarare än att de vill förstöra. Om din mamma just nu inte vill ta emot hjälp finns det hjälp för dig och din syster. Det ser olika ut vad som finns i olika kommuner men kan vara samtalsstöd, grupper eller liknande. Du kan också ringa Alkohollinjen 020-844448 som ett steg på vägen.

Fortsätt skriv och läs här på forumet!

Varma hälsningar

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Blåklocka. Jag är nog i samma sits som du. Jag borde nog ha lämnat för länge sen. Min man har haft alkoholproblem i över 20 år vi har 4 barn tillsammans ( bara en 17 åring kvar)Jag blev tom varnad när jag träffa han som 19 åring. Vi har ändå varit lyckliga tillsammans i mellanår men alkoholen har alltid funnits där. Han renoverade huset o hade en back öl... Sen blev det stark öl o sprit. Han går ut i boden o smyg super. Bli också elak av spriten personlighets förändrad.periodvi kan han skärpa sig något. Jag tycker om han när han är nykter.Har svårt att lämna vill inte flytta från hus o allt orkar liksom inte riktigt ta steget. Jag tror jag skulle bli så ledsen då o braka ihop totalt... Därför vågar jag inte. Nu skjuter jag allt framför mig tänker att det ordnar sig. Får se när dottern flyttar om jag orkar då? Kanske inte klarar att bli ensam med honom. Blev inte till mycket av svar till dig men bara så du vet att du inte är ensam. Kram från Missan

Jag kan förstå i huvudet att ditt råd antagligen är det enda rimliga. Trots detta så vet jag inte hur det ska gå till. Jag har varit på väg och även talat om för min man att jag inte vill/ kan leva med honom då vi har våra gräl. Det som händer då är att han gör om verkligheten till att våra gräl beror på att jag är ett " psykfall, pms" osv. Han neglegerar totalt att jag kan och har synpunkter på hans alkoholism. Han vägrar höra vad jag säger ich då jag kapitulerar, ja då är allt som vanligt- total förnekelse.
Det kommer antagligen bli så att jag lämnar honom småningom. Men jag vill ha ett konkret råd om hur och vad jag ska ta upp med honom och ffa när? Allt för att liksom lägga över ansvaret och anledningen där det hör hemma. Nämligen hos honom. Sen bryr jag mig eg inte så mycket om ifall han tar in och tar till sig det. Någonstans landar det ju säkert och jag vill om inte annat än för mig själv och för min son kunna veta att jag adresserade problemet och att maken ändå gjorde sina val. I värsta fall.
Jag behöver ta det i rätt steg liksom, även om slutresultatet ändå blir som du Kattis71 säger...

Jag förstår precis hur du har det och har själv det på liknande vis. Jag får också rådet att välja mitt eget liv, lämna min man osv.
Det är lätt att förstå med hjärnan.
Men så som du också verkar ha det, så glömmer man väldigt lätt och fort under de perioder då det är hyggligt lugnt. Man vill liksom inte dra igång någonting som man ändå vet slutar med ordkrig, totalt olika världsbild av problemet och samtidigt så fattar man ju att ingen förändring kommer någonsin till stånd om alkoholisten själv saknar insikt och en vilja till förbättring.
Vad kan man säga i dessa " lugna" perioder( eg dagar)?
Jag upplever det nästan som om jag inte riktigt är säker på att min man faktiskt kallade mig "- pms-kärring, subba, bitch och kärringjävel" igår då han var dyngfull. Idag då han är korrekt, avvaktande och lite lågmäld, då känns det så svårt att faktiskt säga hur sårande och oacceptabelt detta är. Man spelar spelet helt enkelt. Snacka om att flodhästen breder ut sig mer och mer här hemma- utan att någon låtsas om den...

Jag förstår precis hur du har det och har själv det på liknande vis. Jag får också rådet att välja mitt eget liv, lämna min man osv.
Det är lätt att förstå med hjärnan.
Men så som du också verkar ha det, så glömmer man väldigt lätt och fort under de perioder då det är hyggligt lugnt. Man vill liksom inte dra igång någonting som man ändå vet slutar med ordkrig, totalt olika världsbild av problemet och samtidigt så fattar man ju att ingen förändring kommer någonsin till stånd om alkoholisten själv saknar insikt och en vilja till förbättring.
Vad kan man säga i dessa " lugna" perioder( eg dagar)?
Jag upplever det nästan som om jag inte riktigt är säker på att min man faktiskt kallade mig "- pms-kärring, subba, bitch och kärringjävel" igår då han var dyngfull. Idag då han är korrekt, avvaktande och lite lågmäld, då känns det så svårt att faktiskt säga hur sårande och oacceptabelt detta är. Man spelar spelet helt enkelt. Snacka om att flodhästen breder ut sig mer och mer här hemma- utan att någon låtsas om den...

För din son och din skull. Flytta. Du kan inte göra NÅGONTING för att han ska ändra sig när han själv inte vill.
Livet är för kort för att inte vara lycklig. Flytta!! /Hälsningar från en fd alkis.

Så väl jag känner igen det du skriver! Din mans ursäkter till att kunna dricka ohämmade mängder öl, bara för att du sa att det var bättre än sprit. Sång självbedrägeri och att slippa det egna ansvaret i sin alkoholkonsumtion ! Känner så väl igen det, det äg som om alla saker man säger, gör osv är en enda lång legitimering i om han kan dricka , eller om man säger något som inte passar så bra ihop med deras missbruk, då är man en värdelös häxa som bara är ute efter att sabba deras liv.
Total förnekelse om hur verkligheten ser ut.
"- vaddå? Jag gömmer ingen alkohol! Det är ju du som gör. Så jag måste ha vindunkar i garderoben, under kläderna!!!"
Typ, så.
Tror du inte liksom jag faktiskt börjat förstå, att om valet verkligen står mellan total nykterhet och fortsatt missbruk, då skulle de ändå välja sin kärlek till alkoholen?
Då jag vid tidigare tillfällen pratat sakligt och då min man ändå varit mottaglig och velat göra någonting pt situationen, då har han tydligt sagt
" nej, sluta helt det kommer jag aldrig att göra. Men hålla uppe en månad inga problem. Jag är inte beroende/ alkoholist utan har bara en hög konsumtion har alltid haft."
Som om det skulle vara tillräckligt. Varken din man eller min är beredda att själva ta ansvaret för det som förstör både deras hälsa men också deras relationer ffa till oss. Nej, skulle inte vi vara så förbannat överkänsliga och bitchiga, då skulle inga problem finnas med att de dricker.
Hur känner du inför detta överförande av ansvar, skuld till problemet?
Jag harar det! Vägrar gå med på det!
Tänker nästan att idag köper jag hem några flaskor ren sprit, och säger helt sonika:
"- varsågod, här får du, så kan du supa ihjäl dig på riktigt! Låt inte mig hindra dig"
Vad kan vi göra för att hjälpa åtminstone våra barn och oss själva?

Hej!
Nu är det ett halvår sedan jul, då du skrev och det har blivit semestertider vilket innebär oändligt med tid som kretsar kring EN sak; ALKOHOLEN!!!
Min man är alkoholist.
Jag vet inte vad jag kan göra. Har förstått på alla kommentarer och på annan fakta från såna " som vet" att jag inte kan få honom att sluta supa, såvida han inte själv inser och vill det själv.
Eg kan jag lämna honom, det är inte det. Dock har jag en önskan att ändå göra det jag kan, innan jag tar ett sådant viktigt beslut.
Min man " avgudar" mig, han är besatt av mitt utseende och har drömmar och planer om vår framtid. Vi har varit ett par i 5 år, är i 45-50 års åldern och jag har en son på 14 år som bor vav med oss. Utåt sett är allt " perfekt".
Under fasaden är han alkoholiserad, dricker periodvis 4 fl vin per dygn, har en kränkande och hatisk attityd mot mig och kallar mig idiot, subba, pms- kärring, bitch osv. Han skyller våra konflikter ( som alltid handlar om hans drickande) på att jag är ett " psykfall, pms- kossa osv).
Om bara jag kunde ha ett trevligare humör, då skulle det inte vara några som helst problem...
Sen att han dricker oerhörda mängder vin, i smyg. Aldrig ur glas tillsammans med mig då jag tar ett glas vin till maten.
Han har vindunkar gömda i garaget, och dessa dricker han ur under EM/ kvällens lopp. Sen ny tur till bolaget, och nya dunkar vin, och någon flaska Gin som klunkas ur samtidigt.
Jag fattar inte att han kan gå upprätt, ännu mindre att han påstår "- full??! Jag?! Absolut inte, kan du inte bara gå härifrån dig subba, pms- kossa !"
Jag får då inte prata klart, då blir han galen och håller upp handen som en " Sköld" mot mina ord...
Hjälp mig!
Vad kan jag göra?

Tack Ullabella för dina tankar och råd!
Ja, nu har han, min man, haft semester i 3 dagar. Precis som jag befarade har han druckit konstant sedan det att han slutade sitt kvällspass på jobbet i må( 3 dagar sedan...)
Jag vet att jag inte ska hålla koll på hans konsumtion, men jag kan liksom inte tro att det här verkligen händer! På 3 dygn har han supit i sig 11 flaskor vin samt några öl!!!
Jag fattar inte hur det kan gå till?
Samtidigt har han varit " smörig" och inställsam mot mig, men under ytan ligger en aggressivitet mot mig. Jag vet inte varför han är så arg på mig? Han blir så motbjudande ju mer han dricker såklart. Stinker alkohol så jag kan inte sova i samma rum. Han blir sur då jag inte vill ha sex( vilket är otänkbart både kroppsligt men även själsligt). Han kallar mig för idiot inför min son, vidare är jag en " bitch, subba, kärring" samt en " PMS- kossa".
Alla dessa kränkande kommentarer då han såklart märker på mig att jag drar mig undan frän honom.
Hur tänker en person som är i hans läge just nu under detta okontrollerade super-skov?
Vill han att jag bara ska försvinna från hemmet så han kan supa ifred? Jag undrar inte för att jag ska vara honom till lags, utanför att kunna förstå varför han känner sådan ilska mot mig? Nu under dessa dagar har jag försökt vara som vanligt, inte påpekat något om hans drickande gjort " mina saker" som att jobba, träna osv.
Men det är som att det inte räcker, han verkar hata mig samtidigt som han hela tiden trånar, tjatar kladdar på mig. Jag hatar honom och hans supande som det alltid blir då han inte jobbar. Då han är i sina jobb- perioder dricker han ju inte, men jag märker att hans planering ich tankeverksamhet hela tiden kretsar kring " när kan jag dricka?"...
Jag känner att jag inte bryr mig om ifall han super ihjäl sig. Hemskt, ja, men förstår att jag inte kan göra någonting åt det.
Snälla! Hjälp mig att veta hur jag ska agera, handla, göra, inte göra???

Hej!
Du är inte ensam om detta, jag själv sitter i en liknande situation med en mamma som dricker och en lillasyster på mitt samvete. En såhär situation är aldrig lätt att lösa, men till en börjar: pratar du med någon om detta? En kurator eller psykolog? Dem kan kanske rådgöra vad du kan göra som blir bäst för er båda, var rädd om dig! Kram

Tänk på dig själv, gör något som gör dig lycklig!

Din situation är hemsk! Jag förstår ditt ansvar som dotter, att du bryr dig, men samtidigt, om du har en 16-åring med i bilden också tycker jag det är dags att höra av dig till någon, (ex.soc) som tar över och hjälper med det du inte kan. Det behövs en större makt här som tar tag, du klarar inte allt på egen hand, sök hjälp!

Jag känner mig ensam nästan jämt även när han är nykter tycker jag att han är sur, kritisk. Vill bara göra på sitt sätt. Ut i från hans vilja och vi ska bara följa hans pipa ?

Hej
Jag är i liknande situation mina barn är 10 och 2 1/2 år å jag har valt att stanna än så länge. Men orken börjar ta slut nu. För många vändor.
Min man dricker oxå när han är ensam med barnen. Skulle vilja att de är äldre när jag går men jag vet ibte, det är såå svårt. Hjärtat går ju sönder.
Skickar många kramar och massa styrka

Tack Chockad och rådvill, jag vet att du har rätt i mycket. Teori är alltid lättare än praktik och hur jag än försöker så finner jag mig själv gå med på saker jag egentligen inte vill göra. För hans skull. Vissa saker kan jag hålla mig inom och det är jag glad för. Där rubbar jag mig inte men när det bara handlar om mig går jag över gränsen hela tiden. Jag ska läsa dina länkar och andas mig igenom lite till. Tack.

Hej
Du överdriver inte!!
Har liknande erfarenheter å vi överdriver inte.
Min man har druckit eller varit bakis på flera av min sons kalas. Fruktansvärt.
Försök stå på dig. Skickar styrka.?

Min dotter var ju 12 så hon måste ju inte vara hos honom om hon inte vill. Jag fattar att de är tufft för dig. Vet inte hur jag ska råda dig, måste ju finnas fler som varit i samma situation som du som kan råda dig. Vi går ju hos soc nu på samtal och de vet precis hur det ligger till och hur det sett ut tidigare. Hur jag än funderar så kan och vill jag inte råda dig till nåt. Fast mitt hjärta säger att du ska lämna honom och sen får du ta itu med det som blir jobbigt. Han kanske skärper sig och blir en bra pappa eller så inser han att det är jobbigt att ha sonen..

Vilken tuff situation du befinner dig i, jag ska försöka sammanfatta lite av det du berättat.

Du beskriver att din man alltid varit en högriskdrickare, haft svårt att sätta ord på känslor, jobbar som officier. Efter er dotter valde att gå in i en relation med en psykiskt misshandlande och kontrollerande man och sedan försvann från er för 3 år sen har din man börjat dricka mer okontrollerat. Detta fick många väldigt negativa konsekvenser för både dig och honom. Du påpekade vid ett tillfälle att han har problem med drickandet och detta hade effekt en tid men har sedan raserat igen och blivit värre.

Du upplever honom hatisk och personlighetsförändrad, orolig om han kan ha fått psykoser. Han gör av med mycket pengar och tar inte sitt ansvar på er gemensamma gård, har nu lämnat den och tar inte hand om sin häst som troligt är skadad.

När han kommer hem är det svårt för dig att veta vad du kommer mötas av, du förstår att han mår dåligt men vet inte hur du kan hjälpa och börjar själv känna att du inte klarar mer av hans angrepp och du känner inte igen honom längre.

Du har nu vänt dig hit för att fråga om det är möjligt att han har en chans att återfå sin hälsa och bli sig själv igen, om han kommer förstå att han gjort detta mot dig och ha ånger för dig och om det finns något du kan göra. Du undrar också om detta är ett normalt beteende hos någon med alkoholproblem.

Utifrån detta du beskriver är det något som pågått under en väldigt lång tid och det hörs att din man mår väldigt dåligt, troligtvis både fysiskt och psykiskt. På frågan om han har en chans att hinna bli bra på 5 månader finns inget säkert svar, det beror på vad han själv är villig att ta emot för hjälp.

Under denna tid har du själv kämpat med att doktorera och lyckats bli klar, vilken bedrift och samtidigt svårt att förstå hur du lyckats klara det trots att både din dotter och mans mående och val har påverkat dig så mycket under denna tid. Att vara så nära människor man älskar som mår dåligt och inte tar hand om sig är fruktansvärt smärtsamt och tar väldigt mycket energi. I allt detta funderar jag på hur mår du? du skriver att du inte vet hur du ska överleva detta. Klokt att du börjar tänka på - hur är det för dig? vad kan du påverka?

Ibland är den bästa hjälpen för andra, att börja ta hand om sig själv, det kan ge en klarare syn på saker, och man kan vara en bättre hjälp. Lite som syrgasmasken på flygplan, man sätter den på sig själv först och sedan barnen..

Hur ser möjligheten för stöd utifrån ut för dig? ibland kan det vara hjälpsamt att bara få sortera med någon, och få berätta.

Fortsätt skriv och läs här på forumet. Om du vill ring Alkohollinjen, 020 84 44 48 där kan du prata med någon om det du berättat här.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet