Senaste kommentarerna i forumet

Åh, vad jag känner igen det här. Mannen som alltid är den trevliga glada killen som folk gillar att hänga med. Å själv är man en tråkmaja som överdriver. Jag har precis som du funderat många gånger på om jag överdriver eller nojjar. Men jag har kommit fram till att nej det gör jag inte. Det spelar ingen roll om det var 2 öl eller 5 öl osv. det är förhållningssättet till alkohol som stör mig. Att det alltid är prio ett. Precis som du beskriver så oavsett vad vi ska göra så är det alkoholen som står i centrum. "Vore det inte mysigt att åka till Madrid du och jag, så sätter vi oss på ett uteställe och dricker lite vin och myser" Fröken alkohol är alltid med. Jag håller med dig helt och hållet i att ett kalas för barn är barnens kalas och då bör man inte servera alkohol. Får man fråga hur det gick med kalaset, blev det alkohol eller inte?
Louise

Tack för att du svarar! Han är 1,5 år nu och d gör ont att han redan har börjat dra sig undan sin pappa. Han är väldigt mammig, visst d är säkert åldern som har betydelse också. Men d märks att han är väldigt avvaktande när han möter sin pappa.
Men han dricker när han har honom själv.....vilket har gjort att jag aldrig gör nåt längre utan min son. Skulle d hända så ber jag mina föräldrar med ursäkt om att han jobbar. Inför honom likadant eller att mina föräldrar ville ändå ha honom denna helg så d passade ju bra då!
Hur gammal va er dotter när du lämnade din man?
Samtidigt som jag vet att jag måste lämna är jag livrädd, men vad är jag så rädd för egentligen?

Jag ska inte säga de som du vet att jag också tänker. Jag har levt ihop med en alkoholist i många år. Han drack för mycket redan när vi träffades för 27 år sedan och inte har de blivit bättre med åren. Jag har lyckats ta mig ur det nu och så här i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde det tidigare, men jag var inte mogen för de då. Så kan det vara.
Men jag kan säga dig att jag var värd nåt bättre och det är säkert du också. Du måste nog tänka på er son för han lider. Min dotter har förändrats totalt, är mycket gladare och hon mår bra nu. Samtidigt förstår jag att du inte vill att sonen ska vara där när han dricker. Hur gammal är er son? Din son är ju redan emellan..

Hej, vilken insikt du har! Intressant att höra dina ord om det här. Känner igen bitar här och där, från mitt eget liv.

Pusselbitar faller på plats som jag inte tänkt på tidigare. Som att man kan bli besatt av saker som flykt! Det var givetvis min mor en gång, det som jag sett som ett lite tokigt personlighetsdrag hos henne.

Nej, naturligtvis var det en flykt, det ser jag nu. Hon lever inte längre och historien där är passerad, men jag sänder henne min förståelse nu.

Så att vara tillitsskadad.. Jag är det också, till den grad att jag inte sökte nära relationer. Min man nu, har ett lite tvingande sätt, och kanske kärlek. Och så är han helt bekväm med tvåsamhet och obekväm utan. Så det har jag nog ändå att tacka för, att jag befinner mig i den livssituation jag gör nu, med honom och en älskad liten son till slut.

Tillitsskadan hos mig ser ut så att jag inte kan ge mig själv något värde just i andra människors liv. Däremot har jag lärt mig umgås och trivas med mig själv, vilket naturligtvis ändå inte räcker hela vägen!

Nej, det finns inga facit! Sorgligt med ditt ex.

Jag gillar inte heller det där med strategier och "spel"/utspel, usch!

Förr brukade jag dra upp allt dåligt med mig när jag träffade en ny bekantskap/kille. - Säg att jag är bra ändå, typ, och bli inte besviken när du upptäcker det där själv...! - Inte heller så smart, kanske. Men det gjorde jag.

Att agera si och så för att få fram det eller det resultatet/reaktionen, nej huva ligen! Känns som ett distanserande sätt. Vad vill man ha?... Nej, bara lära känna varandra.

Självklarhet i en relation låter tryggt och bra.

Den ska finnas där av säker kärlek.

Det är så man önskat sig det! - Säker kärlek! - Inte ovilja (eller rädsla för) att stå själv.

Början på en relation kan vara både vacklig och spännande. Det där, att det finns inga facit! Och man satsar sitt hjärta, som man kanske vill vara lite rädd om.

Att vara nummer två en stund... Orka med den tiden, om det bara är en inledning... Klart det måste vara jobbigt! Om du liksom har ditt hjärta där hos honom ändå.

Tack att du berättade! Ha det bra, kram

Jag behöver närhet och självklarhet som huvudingrediens i en relation.
Det får jag för det mesta men inte alltid.
och det är detta alltid som stökar till det för mig.
Jag kan ibland sträcka ut handen och han finns inte där.
Jag får söka mitt eget stöd och det är alltid inte så lätt är man är tillitsskadad i grunden.

Och ja,jag söker symbios union och vill nog egentligen inte ha så mycket av ensamlivet,
mer än för reflexion och vila.
Jag trivs väldigt bra i tvåsamheten även om den förstås ska tillåta varsitt liv med egna intressen.

Men när intressena(fyllan,arbetsnarkomanin mm) tar för stor plats och trycker bort tvåsamheten så kommer jag i darrning.
Antingen får jag vänja mig vid att vara nummer två då och då eller så går jag vidare.

Nej just nu är jag i obalans igen och på rätt vaga grunder.
Så jag försöker hålla mig på min kant och ska låta honom komma efter.

Det här djäkla gummibandet som är i början av en relation och som jag personligen tycker är så tung att hantera.

Jag tycker inte om att ha strategier,spela spel osv.Jag är för gammal för det..

Mitt bekräftelsebehov vet jag inte var det föddes egentligen.
kanske av att ha en narcissistisk mamma som bara såg sina egna behov.
En pappa som när han var hemma gav mig allt och bekräftade mig på ett jättefint sätt.
När jag är i ro och trygghet så är jag en superpartner :)

Men sen for han iväg på spelningar och annat och lämnade mig i mammas usla omsorg.
Hon blev sedermera tablett och alkoholberoende och även pappa som slank med på alkoholbiten.

Så att jag levde med exet i 20 år är ingen tillfällighet.
han behövde mig på väldigt många plan och jag honom.
Så den symbios vi skapade tillsammans var på många sätt god och hel och faktiskt sund även om det inte låter så.
Men på andra plan så bildades ju en maktbalans som han hela tiden förlorade eftersom jag hade övertaget pga att jag stod ut med nån snefylla här och där.

Han var inte beroende i egentlig mening.
Han smög lite här och lite där men kunde långa perioder hålla upp helt eller dricka normalt.
Men ramlade dit ett par gånger per år och drack alldeles för mycket.

Det var de fem sista åren jag tycker att det eskalerade och blev mer och mer otrevligt när han drack och nu efter separationen (för två år sedan så har det gått väldigt snabbt utför med honom.
Så det finns kanske inga riktiga facit för oss medberoende eller för den som dricker för mycket heller.
Jag har svårt att känna igen mig i berättelserna om slagsmål misshandel hot osv.Det fanns överhuvudtaget inte med i bilden.

Men jag blev sakta men säkert sjukare och sjukare i medberoende.
Gick igång,skulle kontrollera och styra upp så att det blev bra igen.
Förlät drog upp strategier osv.
Dvs var on top av allting utom själva alkoholbiten som jag förstås inte kunde kontrollera.

Jag fick mer och mer psykiska problem,började jobba alldeles för mycket.Flydde in i att bli besatt av saker för att slippa tänka osv.
De problemen har nu flytt sin kos mer eller mindre,men separationsångesten och tillitsskadan sitter kvar som ett smäck..

att du tagit steget att gå på egen behandling ! Jag hoppas att du får ut mycket av den och att du kan hitta dig själv där. Har du provat http://www.al-anon.se/ ? Att sätta sig själv främst är ett mycket bra tecken på tillfrisknande. Jag är själv alkoholist och har 2 barn varav den ena tagit emot en ungdomsvecka i samband med att jag gjorde min behandling men den andra tvärvägrar och har mycket riktigt fastnat i medberoendeträsket :-((

Häng på nu i ditt nya liv !

Hej du!

Tack för att du svarade på mitt inlägg, det betyder mycket för mig i en situation som denna. Vi har alltid bott och levt med endast mamma. Som sagt har båda våra pappor lämnat oss och bor i andra länder. Vår "familj" på 3 består alltså av min mamma, min syster och mig. Vi är dem enda med vårt släkt namn som bor i Sverige då resten av min släkt bor i ett annat nordiskt land (vill inte säga vilket, hoppas du förstår) så vi har ju ingen att ta oss till inom svenska gränser. Och jag har ju jobb och min syster går ju i skola här.

Dock är ju jag 18 så borde inte jag få hjälp av socialen att hitta ett eget boende och möjligtvis ta med mig min syster, annars har hon nog möjlighet att flytta till sin pappa då dom har lite kontakt och brukar ses på lov och så vidare. Trots detta vill jag ju inte bli av med min syster som jag älskar mer än livet själv, vi har bott tillsammans under hela hennes existens på jorden och jag känner att jag inte är redo att göra något som detta mot henne ifall hon skulle bli arg på mig eftersom "jag tagit hennes mamma ifrån henne" eller liknande. Det är en jätte knivig situation och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig till..

Du är en ung kille som bor med din mamma och lillasyster på 12 år. Din mamma har haft alkoholproblem hela ditt liv men det har eskalerat på senare tid och du vill ha hjälp i den här situationen. Du skriver att du snart kan flytta men vill inte lämna din syster med din mamma. Du är omtänksam och kärleksfull till din syster.

Va modig och klok du är som skriver här, du har tidigare också tagit kontakt med socialen, men den gången blev det inte som du ville. Ni hamnade i hem hem långt ifrån er hemstad. Vad tufft du har det och samtidigt så stark och klok du är redan i så ung ålder. Man ska inte behöva ha det såhär och det finns hjälp att få.

Det vanligaste är att vända sig till komunnen, det är möjligt också att göra en anonym anmälan till socialen samtidigt förstår jag det som att du just nu inte vill det. En tanke jag får som kanske kan vara ett nästa steg är att ta kontakt med Alkohollinjen, 020-84 44 48. Vad tror du om det?

Hur ser det ut för dig och din syster i övrigt med stöd utifrån? andra vuxna?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tiden går och allt känns bara bättre och bättre. Är så otroligt tacksam för att jag tog detta steg, känner ingen ånger alls. Bara en stor lättnad och lycka när jag hör hur mycket bättre min dotter mår. Kanske kan jag ge någon annan kraft att göra nåt åt en ohållbar situation, om inte, räcker det att jag lyckats ta mig ur den. Ser fram emot en rolig sommar med mina barn och vänner.
Självklart ligger hans dåliga mående som en sur uppstötning bredvid oss men de är inget jag fokuserar på. Hoppas bara att vi klarar de här helskinnade och tiden han är nykter gör honom kanske lite mera stabil.

Jag behöver nog också en förhållandesajt:-/ ... Tänker, vad kan man egentligen begära av ett förhållande, hur bra skulle det kunna vara, finns det något/någon för mig som jag skulle må bättre och trivas bättre med? Eller är jag ovanligt dålig på tvåsamhet, vilket jag faktiskt tror. Längtar efter ensamma stunder...

Nåja... Du berättar att din uppväxt skapade bekräftelsebehovet hos dig... Funderar på hur det gick till för dig!? Min man hade också missbrukande föräldrar, och jag frågade honom om han blev medberoende som barn. - Ja, säger han, jag skyddade dem och dolde och ljög, men det var ju mycket för att man skämdes, säger han. Bekräftelsebehov? Nej det kunde han inte säga.

Han har väl skapat sig andra strategier, utmärkande för honom är att han alltid står i centrum i ett sällskap t ex. Där har vi det kanske, bekräftelsebehovet!

Vad skulle hända med honom om han låg lite lågt en gång, lät andra leda samtalet och ta mera plats än honom? Vad skulle han känna då? Mindervärdeskänslor eller liknande ?

Eller är jag ute och cyklar nu, är det ett naturligt personlighets drag han har, när han söker platsen i centrum?

I relationen vill han ha det väldigt mycket "allt gemensamt", sammanflätat. Det är mera jag som ser till att skapa små personliga "öar".

Lite eget filosoferande här.. Söker utefter väggarna efter dörrar på glänt, som kan leda mig någonstans.

Är det fortfarande bra med nya kärleken?:-)

- släpp honom, gå vidare med ditt liv så for du kan!! Min 25 åriga dotter lever i en sådan relation, sedan ca 4,5 år - du kan aldrig förändra honom - hon har totalt kippt med oss då hon tagit flrövarens bild av verkligheten. Nu är hon gravid dörrmatta o en spillra av sitt forna jag, för såna hör män med sjuklig kontroll o svartsjuka är personlighetsstörda. Det är inte säkert det är "bara" alkoholen...ska du offra ditt lov för att rädda honom? Läs på om manipulativa psykologiska hörskartekniker!

En föeödande kombination av stockholmssyndromet och kognitiv dissonans är vad du snart hamar i, gå vönnen!! Här kan du läsa om vad du evetuellt hamnat i:

http://www.evah.org/html/stockholm_syndromet.htm

http://www.varningstecken.n.nu/

Lycka till, gå vidare kära snälla du - du förtjänar ett böttre liv!!!

Så väl det du beskriver. Jag är i samma sits själv men har mot min känsla men med förnuft (och för att det inte var så praktiskt besvärligt) separerat till slut. Det finns inga råd att ge, du kommer själv att känna vad som ska göras när tiden är mogen. Alla bitarna måste falla på plats.
Kram!

Varenda sekund. Gör ont.

Nej hon tycker att hon hanterar alkoholen på ett bra sätt och att det är jag som överdriver vilket jag verkligen inte gör. Ja hon jobbar på heltid med barnomsorg. När jag pratar med henne om att jag tycker detta är jobbigt får jag varje gång i respons: du och din pappa dömer mig bara, det är det enda ni gör. Sen blir det varje gång bara bråk när jag försöker förklara för henne hur jag känner osv. Verkar inte som att något kan lösa detta...

.

Kan tillägga att svaret jag alltid får om jag påpekar att han dricker för mycket är att "jag är ju aldrig otrevlig eller elak". Han tror inte att man har problem om man är happy drunk ungefär.

Ensamheten och vad jag har varit med om sitter i kanten av min person.

Vill bara släppa allt jag känner och hur jag relaterar till pappa som dricker. Bara att han finns påminner mig om den pappan han inte var och samma med mamma.

Styrkekramar lååånga varma hårda till mig själv!!!

Låt alla få må bra!! :-)
Inklusive mig :-) från och med nu :-)

Lusten och modet kring att skriva här kan så klart variera och det är helt ok att komma och gå lite som man känner. Men tänk bara på att inte låta rädsla och skam styra dig för mycket, du ger uttryck för oro att uppfattas som hård och konstig om du skriver på ett visst sätt. Jag tycker att du ska prova ändå, ofta fyller det en viktig funktion att få skriva av sig och det kanske inte heller är hela världen om du inte "levererar perfekt" i alla lägen. Prova dig fram, jag får intryck av att du längtar efter kontakt med andra och behöver en arena med möjlighet att få uttrycka gena behov när du också levt i en relation där fokus legat på någon annan mående.

Önskar dig fortsatt lycka till!

Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

Det är en jobbig situation du beskriver där du verkar kastas mellan olika känslor av ensamhet och oro. Det låter som om du tvingats ta mycket ansvar för både dig själv och andra. Jag tänker att du skulle kunna ringa till alkohollinjen, där finns det möjlighet att prata anonymt med en rådgivare gällande just oro för anhörigas drickande. Läs mer här: http://alkohollinjen.se/

Fortsatt lycka till!

Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

Jag fortsätter att kommentera på den tråd du och Li-Lo startat.

Det låter som om du redan vid tidig ålder tvingades ta mycket ansvar hemma och göra försök till att skapa vuxna dialoger. Det kan vara tufft att behöva göra det, fa. när man inte har någon som möter på andra sidan kommunikationen kring det som är jobbigt. Det har säkert gjort att just den förmågan blivit något du är bra på och kunnat använda dig av i många sammanhang. Tänk bara på att försöka betona ditt eget självomhändertagande lika mycket som din omsorg för andra.

Ett jag-budskap kan man säga är ett sätt för att kunna kommunicera bättre kring potentiellt svåra ämnen. Uttalanden som börjar med “Du” får som regel människor att känna sig attackerade och gör att vi ställer oss in på försvar. Så därför brukar det vara bättre att börja med att säga “jag” och sen beskriva vad du känner eller vad du skulle önska. Typ exempelvis: "jag blir orolig av att se att du inte verkar ta hand om dig själv. Jag bryr mig om dig och blir rädd för att du ska bli sjuk. Jag skulle verkligen önska att du kunde söka hjälp för dina svårigheter".

Hoppas det blev tydligare så. Varma hälsningar,

Miriam Alkoholhjälpen

till forumet av olyckliga och nyväckta själar.
Du har en massa klart för dig redan.
Ja,han dricker för mycket.
Nej inget du gör hjälper.
Ja,han sätter alkoholen före allt annat.

Någonstans verkar den som dricker för mycket veta om det samtidigt som andra delen av dom gör allt för att mörka sanningen både för sig själv och sin omgivning.
Så länge han har de skygglapparna på kan du inget göra.
Annat än för dig själv och din son.
Vad kan du göra för att skydda dig själv och sonen för de verkningar alkoholen gör med er?
Vilka strategier kan du ha?

Det är den riktning dina tankar borde ta de närmaste veckorna månaderna.
För oavsett vilka framsteg,löften mål din man sätter upp så kan de brytas.

Det gör saker med människor,dvs dig.
Man bryts sakta ned och tycker sig inte vara värd att få ha det bra och nyktert runt sig.
Försök bygga på din egen självkänsla och se hur du kan skapa ett bra liv för dig själv och din son och blanda in din mans nykterhet/drickande så lite som möjligt.

För oavsett hur mycket krut du lägger ned på det så är det förmodligen förspilld möda så länge han själv inte lägger manken till att förändra sitt liv.
Och på vad du skriver så tolkar jag det som att där är han inte än.
Att ta striden med dig själv om att lämna/ stanna kan vara för tidigt,det vet du bara själv.
Men om du jobbar med dig själv och skapar ett bättre liv allteftersom för dig och sonen kommer att göra underverk med åtminstone dig.
Om du har tur så hakar din man på för att han märker att du håller på att glida ifrån honom,vilket ibland kan göra underverk.

Men det ska inte vara huvudsyftet.Det är för din skull och för att du ska må bättre i en situation som ingen av er tre mår bra i.
.
Om du vill kan du också skapa en egen tråd som gör det lättare att följa just dig.
Din utveckling,dina tankar.
Lycka till,din resa har just börjat :)

Min man har alkoholproblem, alkoholmissbruk, överkonsumtion...
Jag vet inte vad jag ska göra.
Han planerar all sin lediga tid så att han ska kunna dricka vindunk efter vindunk. Han är mycket måttlig då jag dricker något glas till maten, och jag märker att han liksom " sitter som på nålar" tills han kan dricka själv.
Jag har påtalat för honom att han har alkoholproblem/ beroende, vilket han slår ifrån sig. Han håller med om att han har " en hög konsumtion", då jag tidigare hittade gömda vindunkar konfronterade jag honom med detta. Då ursäktade han det sjuka beteendet med " ja men du är ju så förbannat sur när jag dricker, så då måste jag gömma".
Han ursäktar sig även och säger att han inte kan vara beroende för han kan hålla upp i flera veckor om han vill. Men det stämmer inte, typ högst 4-5 dagar, och då beror det enbart på att han jobbar( han är polis fö).
Förra helgen hade han druckit 3-4 flaskor vin under lördagen från ca 13- tiden tills någon gång på sena kvällen jag hade somnat. Plötsligt hör jag att han kör iväg med bilen. Jag frågade honom dagen efter om det var han som åkt iväg med bilen. Jag sa inget om detta med att han ju då kört onykter- utan det var ju ändå mycket talande.
Nu är mitt problem och min fråga:
Nästa vecka börjar hans semester, då vet jag att bankomat att dricka mer eller mindre varje dag/ natt i 5-6 veckor. Då vi åter ska börja jobbet sedan så kommer han att säga att han har druckit alldeles för mycket, han känner sig så äcklig, han ska hålla upp en månad" för det kan jag!".
Om jag då säger till honom att jag inte tror att han kan dricka alkohol alls då säger han att då är hans liv meningslöst ich han kommer aldrig sluta helt...
Snälla! Hjälp mig! Hur kan och bör jag säga? För mig är det solklart. Han är alkoholist punkt slut.
Tyvärr älskar han alkoholen mera än mig och min son och ja allt.
Tacksam för konkreta råd

Du skriver om din man som dricker varje helg. Han håller sig ifrån starksprit samtidigt vill du se större förändringar än så. Du har pratat med honom vid flera tillfällen men känner inte att du når fram helt. Har du berättat för honom hur du känner i detta och vad det skulle betyda för dig om han gjorde en förändring? Ibland kan det vara hjälpsamt att göra det. Sen är det såklart upp till honom, vad han vill och känner.

Du tog steget att skriva här för att få lite stöd. Klokt. Ibland tar det tid innan man får svar och ett tips kan vara att göra en egen tråd och skriva lite i den om du vill få flera svar.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Din syster väntar på att få hjälp på behandlingshem och bor hos dig undertiden. Du ser att hon dricker mer än hon säger till dig och det gör ont i dig att se hur hon har det. Du har funderingar kring hur du kan prata med henne för att nå fram.
Det kan vara svårt att prata med någon som redan blivit onykter, om du har ett tillfälle då hon är nykter och som aeromagnus säger här ovan, så icke-dömnande man kan. En del är hjälpta av att använda något som kallas jag-budskap, att du helt enkelt byter ut ordet Du mot Jag och berättar hur du känner och vad du vill, önskar.

Vet inte om du redan läst runt här på forumet, kanske finns något hjälpsamt kring hur någon annan gjort. Fortsätt gärna skriv, hoppas det blir hjälpsamt för dig.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har kanske raderat eller helt enkelt inte skrivit något inlägg än, men du syns här nu och verkar vilja ta steget att söka stöd här på forumet. Berätta, vad förde dig hit?

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen