Senaste kommentarerna i forumet

Ja ibland tror jag att jag håller på att bli deprimerad. Men jag tror ju att jag skulle kunna få hjälp med det här om jag hittar rätt person. Jag tror inte segheten hör till min personlighet. Jag är inte en seg person i andra situationer men det blir så nu för jag vet inte vad som blir rätt o fel o är mest rädd för att såra andra annars hade jag tagit tag i det.
Jag har min familj här, både mamma, pappa , syskon, några vänner. Mina barn bor inte i samma stad men inte så långt bort. Jag har glädje i mitt liv på många sätt men det är när det gäller det här blir det så svårt o jobbigt. Får hoppas att samtalet på beroende mottagningen ger nåt. Annars ska jag prata med min kurator om hur jag känner o be henne om hjälp på nåt sätt.
Nu ska jag iallafall till frissan? ska bli så skönt.
Kram till er ❤️

Jag vet, sökande, lojalitet är komplext. Jag har väldigt svårt att bryta en lojalitet, ett löfte. Och jag är kapabel att tänka att även om han/hon har brutit löftet så gör inte jag det. Har alltid varit så. Kan vara riktigt idiotiskt.

Du beskriver en besvärlig situation. Du vill fortsatt ha ett gemensamt liv med din partner och ni har tidigare kunnat prata om alkohol. Vad jag förstår så har din partner velat ha och klarat av nyktra perioder tidigare. Det är en bra erfarenhet som ger er ledtrådar till vad som kan fungera. Det skvallrar även om att din partner är mycket medveten om att hans alkoholvanor varit ett problem. Så hopplöst, nej.

Jag tycker att du är inne på en bra linje som innebär att du öppnar upp för dialog i detta skede. Att "konfrontera" upplevs ofta hotfullt, det är en mänsklig reaktion, alkohol eller ingen alkohol. Det finns kommunikationstips som man kan fundera- och öva på. Jag tänker då på jag-budskap och på att övervägande ha den andre personens styrkor och kompetens i fokus till skillnad från att gå in i dialog med en tanke om att man behöver "förklara eller övertyga" den andra om det ena perspektivet. Naturligtvis bör du erbjuda dina tankar och känslor samtidigt är det ofta av vikt att ge den andre lite tid att svara. Var nyfiken på hur den andra upplever alkoholen. Det finns skäl till att personen dricker, kanske har personen själv inte funderat på varför. Frågor som: hur skulle du uppleva ett nykter liv? Jag känner stark oro för att du ska dricka igen för jag vet inte riktigt varför du börjar, det gör att jag är på helspänn hela tiden, vad tänker du om framtiden? Kan vi göra upp en plan?

Eller: Jag vet att du funderar mycket på alkohol på olik asätt och jag tror att du är lika rädd som jag att det ska gå åt skogen jag skulle vilja att du delar dina tankar med mig när du är redo.

Nu är jag inget facit utan det här var tankar jag fick när jag läste ditt inlägg. Starta gärna en egen tråd och fortsätt skriv här. Hoppas forumet kan vara det stöd du behöver just nu.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Jag skulle också vilja ha ett facit.

Där du bor, har du syskon och föräldrar, eller är du ensam där? Det låter jobbigt att börja om på nytt på ett annat ställe när du är så här nere. Jag tänkte också, som mt, att du kanske är deprimerad? I alla fall, någonting måste ändras. Vad tycker du om? Vad får dig glad?

Kan det vara så att du är deprimerad? Jag bara undrar om "segheten" hör till din personlighet eller om det är något du kunde få hjälp med. Det är lite sorgligt att dina dagar rinner iväg och du har såpass lite glädje av livet. Kram, kram / mt

Jag känner igen mig i den där förlamande känslan, sorgen, oförmågan.
Mt ger så bra råd, försök att orka ta tag i det!
Kramar!

Tänk att på bara ett par decennier har man lyckats förstöra ett sekels (om inte mer) arbete med att minska alkoholismen. Och det har blivit ett jättetabu att ifrågasätta den här nya "friheten".
Varför inte återinföra motboken? Och naturligtvis, ingenting för kvinnor eftersom alkoholen är så extra skadlig för oss kvinnor. Och tänk när Karin Söder införde lördagsstängt på Systemet, då var motiveringen bl a att NÅGRA fler kvinnor och barn skulle räddas från misshandel. Och här det fantastiska: alla tyckte att det gick bra att ha lördagsstängt!! Vad är det som har hänt??? Vart har den där generösa omtanken tagit vägen?

Beroendet för bara elände och olycka med sig. I långa loppet, elände och olycka. Om du fortsätter så här kommer Du att få ditt liv förstört såsom hon håller på att förstöra sitt. Lita på din magkänsla. Den ljuger inte. Rent konkret, antingen så bryter du eller så säger du till henne att du vill fortsätta er historia på villkor att hon söker hjälp. Är hon motiverad att förändra sina alkoholvanor? Skulle det handla om något av mina barn som befann sig i samma situation som du skulle jag råda att bryta. /Ursula

Så tråkigt att läsa om återfall! Jag hoppas för er skull att det blev en engångsföreteelse. Hur mår du? Hur agerade du? Jag har absolut ingen erfarenhet av återfall så jag kan inte ge dig några tips. Jag kan bara skicka styrkekramar! Ta hand om dig!

Mt jag har inte kollar internetgrejen än men ska göra det sen. Är lite seg vet då'
Jag känner mig så ledsen o vilsen! Det går i perioder o nu känns det jobbigt. Det känns som jag aldrig kommer att klara upp det här. Skulle bara vilja gå i ide ett tag. Jag förstår inte hur jag kan sitta fast så, blir aldrig fri.
Jag kanske måste flytta härifrån o söka nytt jobb o börja om från början någon annan stans.
Ja det är mycket funderingar nu sim bara snurrar. Tänk om jag hade ett facit!!
Kram kram

Om du inte är fast ännu, dra iväg illa kvickt! Jag kan inte råda någon som har de känslor som du har att stanna kvar. Jag fastnade i min älskades klor och kommer inte loss. Så mycket smärta och tårar som jag upplevt. Hjärnan säger en sak och hjärtat en annan. Jag önskar dig all styrka i världen och välkommen till ett fantastiskt forum!

läs och begrunda.Allt som skrivs här baseras ju på allas olika erfarenheter och vm man är som människa.Vad man pallar med och vad det är värt att vara kvar i relationen.
Försök hålla ett steg utanför om du kan.
Det är väl det bästa råd jag kan ge utöver att forsätta läsa och skriva.Insikterna brukar komma allteftersom.
Sist men inte minst,välkommen!

Så befriande det är att läsa om era resor, tankar och peppande ord. Jag håller alla tummar att du lyckas komma loss från hans grepp Blåögd. Jag kämpar för att bli fri från känslorna för min man. Om någon jag kände väl upplevde vad jag upplever skulle jag göra allt i min makt för att få denna person på andra tankar.

Jag vågar inte ens berätta för er, här anonymt, vad jag utsätts för. Det är så sjukt att jag fortfarande vill ha honom. Han ger mig chans på chans att sluta älska honom och ändå hänger jag kvar som en igel. Jag är inte stark som du är Blåögd. Du är fantastisk som oftast står emot honom.

Jag ska fortsätta läsa och hoppas att jag en dag blir fri från djävulsdansen och berg-och-dalbanan.

Styrkekram till er alla som kämpar.

Det känns som lojaliteten har underminerats för länge sedan av din man, den är väl redan borta. Men jag vet hur svårt det är, jag har aldrig berättat för någon vän. Jag har varit hos en psykolog och allt bara vällde ut, ingen har hört min historia innan, hur jag har det har alltid varit min hemlighet. Och när jag berättade så fick jag bekräftelse tillbaka, hur kränkande det är att leva såhär, att det är inte jag som är värdelös. Det var otroligt befriande, jag började känna lite värde igen. Det är väl först när fasaden spräcks som det är möjligt att lämna den för oss medberoende. Med det vill jag inte säga att du ska berätta för just denna person, men prata gärna med en psykolog det kan jag rekommendera.

Det första jag slås är av är ditt val av användarnamn, sökande, så underbart hoppfullt och ansvarsfullt. Du har tappat tilliten till din partner och funderar på om den någonsin kan byggas upp igen. Det skrämmer dig att personens bruk av alkohol och andra droger utvecklas åt ett håll dit du inte vill följa med. Du beskriver att du just nu har svårt att se ditt eget värde. Du är värdefull. tack för att du valt att skriva här redan nu gör du skillnad för många! Jag hoppas att du kan finna stöd i andras trådar och att du fortsätter skriva här.

välkommen igen Li-Lo
Alkoholhjälpen & anhörigstödet

Godmorgon mulletant! Tack för inlägget. Det passade ju in, verkligen. Kruxet med denna väninna är att vi lärde känna varann med familjen. Alanon är kanske mest lämpligt.

till den öppning du såg, säga att du såg men inte orkade just då. / mt

vem man öppnar sig för. Viktigt att du känner att du kan lita på väninnan. Jag skulle inte vara så rädd för att söka hjälp i vården och kanske gå en tids sjukskrivning och vila. Då träffar du människor med tystnadsplikt. Allt beror lite på kulturen i det land du lever i. / mt

Idag ska jag träffa en (svensk) väninna. Vi träffas sporadisk och mest familjevis. Jag hade nästan tänkt att berätta för henne om oss. Jag är så trött på att låtsas som om vi har ett normalt förhållande. Men nu efter öppningen igår kväll....Mitt fokus och koncentration är borta. Ska jag berätta? Det skulle betyda att lojaliteten är borta.

Det är ofta ett bra sätt att bli klar över sig själv. Gå gärna till Al-Anon, du behöver inte säga nånting bara lyssna. Det kan vara befriande att höra andra. Har du vänner där du bor? Nån förtrogen som du kan prata med.
Om oss, vi är nog inte helt unika, jag vet andra par som lever kvar i relationen i nykterhet. Det som händer är att balansen i relationen förändras så man får söka nya vägar tillsammans. För mig har det varit till stor hjälp att läsa på 'båda' sidor på forumet. Varmt lycka till! / mt

Det blev en öppning ikväll. Och jag såg på honom att han var närvarande, som en frisk person. Men jag orkade inte ge honom någon uppmuntran, liksom. Och öppningen slog igen. Jag är så trött. Men jag såg att han HAR förmåga till livet.

Den här länken verkar reda ut begreppen ganska bra http://www.morapsykologbyra.se/120484082. Hoppas det är till hjälp. Skriv gärna om hur du har det, sätt ord på vad du tänker och känner, det är ofta en bra hjälp att bli mer klar över sig själv.
Allt det bästa till dig / mt

Så träffande. Jag undrar också vad jag gör här? Kvar i en relation utan tillit, baserad på lögner, utan tro om bättring. Vidriga verkligheten där jag aldrig blir lycklig. Skönt att du lagt hans mående på honom, men vad hände ikväll?

Kanske hör inte det här hemma här. Men ni verkar så kloka och har klarat så mycket. Min situation är att jag lever med min man som är periodare. Jag har läst den här tråden och vet inte hur jag ska göra alls. Hoppas på några tankar från er om min/vår situation. Till skillnad från er så vill jag inte skiljas eller separera. Jag vill att han ska bli frisk. Naivt kanske. Men alkoholism är en sjukdom och det går att bli nykter alkoholist, sägs det. Problemet är att han ju själv måste inse att han är fast i drickandet. Så hur ska jag kunna hjälpa honom dit. Hur ska jag orka själv. Börjar bli så trött på allt. Jag inser också att jag är del i det hela, väl ett slags medberoende. Som ni skrivit om. Jag talar oftast inte om hans drickande med honom utan håller mig undan när han är som värst. Han anser inte att han har några alkoholproblem. För husfridens skull har jag inte tjatat om det hela. Det skulle ju knappast ha hjälpt heller tror jag. Vi har varit tillsammans i 46 år och jag älskar honom mycket. Han har inte alltid druckit. För ca 10 år sen började han bli väldigt full när han drack. Han blev arg på mig och vräkte ur sig elaka kommentarer och skällde på mig då han var full. Då drack han bara vid fester och högtider. Sen började han bli full på veckosluten också. Men då drack han en massa öl helt öppet. Jag tog upp det med honom och sa att han måste sluta. Han lovade inget så han bröt ju inga löften. Han hade ju inga alkoholproblem enligt honom. Det var jag som överdrev. Men det fortsatte och blev värre och värre. Åren gick innan jag verkligen insåg att han blivit alkoholist. (Fy vad svårt det är att skriva detta.) Eftersom jag var mycket orolig för honom tog jag upp det med vår husläkare och talade om att jag gjort så, för min man. Så när han gick till doktorn nästa gång hade de diskuterat hans ölkonsumtion. De kom överens om att han skulle dra ner på ölkonsumtionen för hälsans skull. Han hade blivit väldigt överviktig. Han minskade också på öldrickandet. Men bara det synliga. Han blev fortfarande full och ilsken. Hade börjat gömma ölen. Han skadade sig faktiskt allvarligt vid två tillfällen när han var full. Vid flera tillfällen tog jag upp hans drickande. Han påstod varje gång att han inte hade problem. Eftersom han dricker i perioder så är det svårt. Det är långa nyktra perioder och han har aldrig misskött sitt arbete Nu är han pensionär och har inte saknat sitt jobb men känt sig lite sysslolös. Förra året kämpade han för att gå ner i vikt och slutade dricka öl. Allt verkade bli bättre. Tills nästa period kom. Nu dricker han igen. Köper och gömmer bag-in-Box och dricker sig full och somnar vid tv'n. I november vräkte han ur sig att han ville skiljas för att vi inte har något gemensamt liv. Det han i praktiken menade är att jag inte vill ha sex med honom när han är onykter. Vi har skilda sovrum för att han snarkar så mycket. När han är full så drar jag mig undan till mitt rum. Han sitter ju ändå och sover framför dumburken. När han ville skiljas frågade jag om han inte älskar mig längre. Men det gör han, sa han och han vill egentligen inte skiljas och jag tror honom faktiskt. Och jag vill ju inte heller skiljas. Men jag vill inte heller att min kärlek ska dö på grund av drickandet. Hur nu det ska gå till. Jag sa åt honom igen att han är alkoholist och periodare. Att han måste söka vård. Att jag gärna följer med om han vill men håller mig undan om han vill gå ensam. Sa att jag inte orkar med längre. Allt detta skedde med mycket tårar och upprörda känslor förstås. Han sa att han skulle ta itu med det. Vilket han naturligtvis inte gjort och det hade jag inte trott heller. Jag såg att det jag sa inte nådde fram. Jag inser och anser att alkoholism är en sjukdom. Så jag vill inte lämna honom, jag förstår att JAG inte kan få honom att sluta. Han måste inse och vilja sluta själv. Men i slutet av den förra perioden drack han en stor Bag in Box per dag. Nu är han i en nykter period. Vad ska jag göra. Konfrontera honom igen eller vad sjutton kan få honom att inse att han förstör sitt och mitt liv, våra barn och barnbarn kommer att riskera att förlora honom. Av våra tre vuxna barn är det bara den yngsta dottern som inser sin pappas problem och mitt. Jag känner mig helt tömd på känslor just nu. Är så trött. Och hatar allt vad alkohol heter. Är det hopplöst? Jag vill inte tro det