Senaste kommentarerna i forumet

Ja, man blir faktiskt lite fnissig av att maken är skräckslagen för läkemedel men inte för alkoholen. Han tar ALDRIG huvdvärkstabletter, smärtlindrande eller febernedsättande. Huvaligen! Men alkohol kan han ösa i sig utan att bli rädd!! Jag har påpekat det för honom, att ALKOHOL ger biverkningar. Han svarar inte.
Det du skriver..."att låtsas som ingenting"..Jag tror du slår huvudet på spiken där när du beskriver honom men han låtsas INTE (är min åsikt). Han är helt uppriktig och ovetande om vad han ställer till med. Jag är rätt övertygad om att alkoholister har en hjärnskada som gör dom isolerade mentalt. Om det sen är alkoholen som har förorsakat den eller förvärrat den, vet jag inte. Kolla nästa gång om han blir uppriktigt förvånad.
Kram till dig.

utan missbruksproblem.
Så blir både mina och hans reaktioner,samtalsämnen osv friskare.
Om han eller jag har en dålig dag så pratar vi om det,stöttar varann och försöker ge nån sorts vettig respons.

Men när en missbrukare mår dåligt,agerar ut,dricker ljuger osv så går andra signaler igång i en.
Dvs som anhörig så reagerar man precis som du säger som en tickande bomb.
Men är man lite friskare så låter man sig inte antändas.
Man låter drickandet det dåliga humöret ångesten whatever stanna hos den person den tillhör,dvs den som dricker.
Själv försöker man mer anta en roll som utomstående,trots att man såklart är djupt indragen i det.
Man får kämpa med våld för att liksom mentalt och kroppsligt ta ett steg tillbaka.
Att som du nu gör,lyssna på musik istället för att stå och skälla på honom är ju ett friskthetstecken.
Även om du kokar inombords.

Så det handlar ganska mycket om att försöka se situationen utifrån.Se vem som äger problemet och sen agera så egoistiskt som man förmår.
Till slut så slutar impulserna hugga tag i en och tvinga en att få ur sig allt,spy galla grina anklaga eller vad man nu brukar göra.
Då kan man tom känna en befrielse komma,att man faktiskt förstår att man inte kan göra något alls åt den som dricker.
Bara åt sig själv.

Och kliver man mer in i sin egen kropp och slutar reagera utifrån den som dricker så får man till slut ett friskare förhållningssätt till sig själv.
Man börjar få mer vidvinkelseende och känner sig inte lika snärjd i situationen.
Det funkar bara bitvis och jag hade aldrig klarat det om jag levt kvar i relationen.

Jag var mycket sjuk och skulle nog på ett eller annat sätt gått under till slut om vi inte gått skilda vägar eller att jag hade fått den hjälp som jag nu efter relationens slut sökte och fick.

Tror jag att jag exploderar!!
Men nu ligger jag i vårt extrarum med lurar på och lyssnar på musik.. Han dyker upp i dörren och pockar på min uppmärksamhet. Jag vill inte prata med honom, har sagt nog för idag!
Han ger upp och lufsar in och lägger sig igen. Du är så klok Ullabulla och jag suger åt mig av din vishet. Uppskattar din ärlighet ? Men det är så förbannat svårt att inte agera. Jag vill få ur mig ilskan och göra honom illa! Känner mig som en tickande bomb. Du menar nonchalera honom totalt? Eller hur låter man bli att agera/ reagera?

att reagera och agera på honom,hans drickande och uppförande.
Vad händer med dig då?
Tänk dig att du är i din egen kropp och helt enkelt låter hela denna kaotiska situation rinna av dig.
Fokusera utåt,bortåt utan att för den skull fly.
Är det möjligt,om så bara för en kvart?

Han har sovit sedan jag kom hem halv 4 och kommer upp halv 8
"Har du tänkt på nån mat"
Öh!? Har du tänkt på att jag skiter i om och vad du äter!!??
Berättar för honom hur fruktansvärt idiotiskt det är att låtsas som ingenting.. Det och något i stil med draåthelvetedittjävlafyllesvin ?
"Kan du köra och hämta mat"
Han får sig en redig känga till.. Orden vill inte sluta hagla. Jag vill att han ska veta hur intensivt jag hatar honom just nu!! Honom, mannen jag var så förälskad i förra helgen ? Fan ta honom som blåser mig om och om igen. Och fan ta mig som tillåter det!!!

Det är skönt att ventilera med folk som faktiskt förstår vilket elände man befinner sig i ? Han tar eller ska ta 1 tablett var 3 dag. (200 mg)
Vad gäller hans biverkningar ger jag allvarligt talat blanka fan i dom?Det är inget mot de skador alkoholen ger både honom och oss som tvingas leva tillsammans med honom. Imorse fick jag ett sms.. På måndag skulle han plötsligt börja ta antabus och gå på sinnesromässa. Han ringde mig på jobb under fm och berättade att han kompade ut. Behövde rensa tankarna lite genom att spela golf samt ringa läkare ang nytt antabusrecept. Men.. Mig lurar man inte så lätt längre. Jag visste och blev därmed inte så förvånad när jag kommer hem och hittar honom bra i gasen. Just nu känner jag bara ilska avsky och ja sorgligt nog rent äckel. Den packade åsynen har jag fått nog av! Just nu önskar jag honom långt långt bort.. Hoppas han sover resten av kvällen så jag slipper se eller höra honom. Hans löften om bättring betyder i stunden ingenting alls. Ena stunden ska han söka hjälp och ta antabus och minuten efter super han som en tok. Jag tror att han har förlorat förståndet på riktigt. Så.. Ja! Snacka om att sakna sjukdomsinsikt ? Bor du tillsammans med din man Ursula? Bra om du verkligen inte bryr dig och låter livet fortsätta oavsett vilka val han gör. För varje återfall, varje lögn och varje svek närmar jag mig och jag känner att jag snart är där på riktigt.. Där hans problem faktiskt är hans och inget jag ska städa upp efter/ ta ansvar för. Där han själv får resa sig efter varje fall.
Jag önskar jag kunde påskynda processen..
Kram ?

Ja min man klarade 7 månader utan en gnutta alkohol/visste att det kommer men förbannat besviken likväl. Tycker liksom ingenting känner mej tom. Men 8 öl en kväll sen inget mer. Hanville prova tyckte synd om sej själv/han mådde skit fick feber dödsångest å Gud vet vad. Han har typ lovat mej sej själv men tror inte så mycket förarens vi får se det/smälla ge mej era åsikter på återfall hurbrukar det se ut å så vidare??? Kramar från mej. D behöver jag nu också?

men vad bra du jobbar! Kollade du den där möjligheten, internetgrejen som finns här på sidan?
Morgonkram ? / mt

från familjerådgivningen o de sa att hon jag gick till förut hade slutat o att det var två vikarier nu men de skulle anställa två till hösten. Vet inte men känns inte som jag vill gå dit nu.
Mejlade de på beroendeenheten istället och jag skulle få komma dit i mitten på maj. Alltid något, hoppas de kan hjälpa mig på nåt sätt. Puh!! Vad drygt det känns!!

Ja det är sorgligt, han hemma ensam, deprimerad och dricker. Egentligen spelar det nog ingen roll vad vi på forumet säger, du kommer väl åka och se till honom i vilket fall som helst? Det är ju (med)mänskligt. Jag känner med dig. Tror du att du kan få in honom på avgiftning?
Glöm inte dig själv.

Nej nej! Visa honom inte! Du har sett något som inte var avsett för dig så nu får du helt enkelt ignorera det. "Tala är silver men tiga är guld". Du riskerar relationen till din dotter.
/Ursula

En sak till: hur stor dos av Antabus tar din man? Min man tog (jag tror han har slutat att ta dom) 1/4 av en 400mg tablett om dan. Då får han inte biverkningar.

Att vara tillsammans med en missbrukare är att bita i gräset, mest hela tiden.
Jag känner igen mig i din beskrivning t ex när du ser hans brist på sjukdomsinsikt. Det är så enormt kusligt. Min man hade sjukdomsinsikt ett tag, åtminstone är jag rätt övertygad om det. Då var han kapabel att ringa mig när han kände att han var i farozonen. Men den förmågan försvann!! Hur den nu kan försvinna??? Jag kan se var i processen min man befinner sig innan han får sitt återfall. Han är frånvarande, inte med, i sin egen värld, lättirriterad. T ex om jag ställer en fråga och han inte hör (därför att han inte lyssnar) fräser han till svar när jag upprepar frågan. Han är upptagen med sitt och man känner att man STÖR. Annat som jag känner igen, att han förminskar ens känslor vilket smular sönder en. Fast nu bryr jag mig inte, jag har slutat räkna med honom. Tyvärr. Just nu är jag 'kall'.
Har du sett den där gamla filmen 'Gasljus' med Ingrid Bergman? Hennes make där? Hur han får henne att tvivla på sig själv?
Det finns mycket att säga.
Frågan är varför man sitter så FAST?

Jag packade och åkte iväg igår till en i familjen. Sover borta även i natt, men börjar känna dåligt samvete redan nu över att jag lämnat honom och jag vet att han är hemma i huset och dricker och är deprimerad. Funderar på att åka hem imorgon och titta till honom. Gör jag fel? Mår själv dåligt och känner oron. Behöver råd om hur jag ska kunna få honom till avgiftning

För att du genom dina inlägg hjälper mig att förstå och komma till insikt ?
För att du hejar och tror på mig ?
För att du är så klok

räknar dina egna känslor och reaktioner som viktiga är ett stort steg.
Du och ditt jag får också ta plats.
Bra där!

På din fråga vet du redan inom dig.. Det är bara svårt att inse och förlika sig med. Jag vet alltför väl tyvärr..
En alkoholist har alltid en ursäkt att dricka! Han är uppe, han är nere, stressigt på jobb, solen skiner, det regnar ?
Dessutom har dom sällan eller aldrig problem med spriten ?
Jag älskar också min nyktra alkoholist! Tyvärr älskar han alkoholen mer än mig!
Detta forum hjälper mig verkligen att förstå och förlika mig med min situation och jag börjar förstå att det är bara jag som kan förändra mitt liv. Sätta ner foten i den förbannade djävulsdansen
Detta inlägget blev kanske aningen ilsket men det är så jag känner mig idag ?
Önskar dig all lycka på din resa ?

Tack för välkomnande. Att kontakta familjeenheten är inget alternativ just nu. Min man vägrar prata, han skäms som en hund. Detta har pågått så lång tid Säkert 20 år. Vi har levt tillsammans i 12 år och har ett barn på 11 år tillsammans. Han sköter arbetet och arbetar stenhårt. Närhan är ledig blir det sprit och öl och god mat. Sen super han så klockorna stannar, varje gång har jag tänkt "nu går jag" Jag har sagt att jag hjälper honom att få hjälp men när han väl nyktrat till så rullar det på i samma spår. om och om igen.... år efter år. Nu är jag själv så trött och sliten och mår ordentligt dåligt av allt ljugande och smygande att jag blir galen. Nu måste jag bara bort härifrån. De senaste "perioderna" har han varit alldeles borta men ändå säger att han inte har druckit. Jag har hittat tomma dunkar och förstår att han gått över på att dricka hembränd sprit.

Orkar egentligen inte skriv allt det här. Återkommer.

Att bara resa mig och gå.. Precis som jag misstänkte skulle han inte klara av att ansvara för antabusen på egen hand ?Han dricker! Inga mängder men det räcker för att jag ska se och känna obehag.. Något i hans röst förändras och blicken lite frånvarande. I måndags såg jag det.. Tog upp det med honom i tisdags varpå han lovade att ta antabus i min närvaro hädanefter. Men igår när det var dags var det blankt nej. Han mår inte bra av antabus. Får muntorrhet!!! Jag trodde jag skulle gå rakt av. Visste inte om jag skulle explodera av ilska eller gå sönder av sorg. Jag har gett honom allt och lite till i över 20 år. Tagit hand om, skyddat och varit lojal. Dansat denna förbannade djävulsdansen. Så till den milda grad att jag har tappat bort mig själv.. Kan inte ta ett danssteg utan honom! Har ångest, sover dåligt, tidigare varit sjukskriven pga detta, käkat antidepressiva och ska snart påbörja kbt ?Allt detta pga någon som inte ens vill stå ut med lite muntorrhet för min skull
Jag måste skriva för att inte glömma hur jävla tokigt mitt liv är
Sakta börjar jag förstå och förlika mig med tanken att det faktiskt är så att han inte vill sluta dricka. Att han är så sjuk att han inte ser konsekvenserna. Inte ser hur dåligt vi andra mår. Imorse när jag tog upp saken tyckte han att jag överdrev!! Det är detsamma som att mina känslor inte är viktiga och sanna. Det är bara han, hans behov och den jävla alkoholen som räknas! Men.. Bit för bit bryter jag mig loss ??Det var tex ett tag sedan jag letade flaskor vilket är ett stort steg för mig. Jag har insett det lönlösa.. Det finns alltid mer!! Så den energin kan jag lägga på annat. Jag är snart redo att erkänna mig besegrad och ge upp. Vandra vidare utan honom. Jag vet att han älskar mig, jag tvivlar inte på det, men besattheten av alkoholen är starkare än kärleken till mig. Känslan av att vara bortvald är så stark att den gör fysiskt ont. Förnedrad, kränkt och väldigt, väldigt ledsen står man ensam kvar med en önskan om att vara den som blir vald. Men i en relation där alkohol finns blir man sällan vald, där blir man bortvald.
Kram på er alla ?

Välkommen hit! Tillhör de som själv har eller snarare har haft problem med alkoholen. Idag dricker jag inte därför "att jag haft" problem med drickat. Men det hör ju egentligen inte hit. Du frågar hur du ska förmedla för barnen att Du kommer att separera. Det tycker jag beror lite på barnens ålder, men bäst tror jag det är när du och mannen har pratat ihop er. Är barnen små och du inte är säker hur mycket de förstått av missbruket, kanske ni ska ta hjälp och sen tala med barnen tillsammans med någon från ex. familjeenheten som finns i varje kommun.
Det kanske oavsett är bra för er att ta hjälp där, om ni ännu inte gjort det? Kan underlätta i allt från det praktiska kring barnen, umgänge och så. Tror ni båda har en del att vinna på det. Lycka till!

//PP

Tack för kloka och varma ord, Ebba och Urusla!

och hans cirklar,hans liv och drickande berör mig allt mindre.
Han som människa är mig fortfarande kär då han är en så fin person sitt missbruk till trots.
Därför håller även hans döttrar fortfarande kontakt med honom trots att inget egentligen blivit bättre.
Det är på hans villkor,när han orkar och han är nykter som han umgås med dom och sina barnbarn.

I mina ögon blir han allt sjukare trots att jag egentligen tror att han dricker lite mindre.
Eller så är det jag som ser hur sjuk han egentligen är,jag vet inte riktigt.

Han håller lite kontakt med mig på mina villkor och respekterar de regler jag satt upp.
Han ringer inte och besvärar utan håller sig på sin kant.Något sms då och då men inga sura miner,inga hot eller andra dumheter.
Någonstans har jag ju ändå svårt att klippa den allra sista tråden.
Kanske för att vi delat 20 år tillsammans och båda har fortsatt hoppas på en bättring och återförening som nu aldrig kommer att bli av.
En vänskap som trots allt finns kvar där vi bryr oss om hur den andra mår och har det.

Han fortsätter att dricka och jag lever i en ny relation som är rik på så mycket av det jag saknat under så många år.
Jag önskar er härinne fortsatt styrka.
Att nyktra till från medberoende är en mycket långsam process.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli helt fri från den egenheten att lägga mig i andras liv på ett sätt de aldrig bett om.
Att jag liksom kliver in och försöker ta över deras liv trots att de aldrig bjudit in mig.
Men jag hoppas att jag ska vara vaksam och se de fallgropar som ofta ligger rakt framför näsan,bara man tittar ordentligt.

Izzy, tack. Jo, det är bra att maken har börjat på AA. Han trivs bra, de har roligt också, vad jag förstår. Men vet du, jag frågar inte ofta hur det går, kanske sker dan efter. Jag har ingen större lust. Han berättar däremot spontant själv. Jag är som blockerad efter hans återfall i januari. Jag har (hade) ofta symptom: extremt trött, yrsel, hjärtklappning. Det har dock minskat sen jag skrev in mig här. Tror att jag är deprimerad. Skulle vilja sjukskriva mig bara för att vila men gör det inte eftersom jag är rädd att provocera fram något hemskt, en 'riktig' depression eller nåt sånt. Har tänkt att jag ska börja på Al-anon men jag kommer mig inte för. Maken uppmuntrar mig att gå dit. De har möten alldeles bredvid där maken går på sina möten. /Skickar en kvällskram/Ursula

Tack mulletant! Ja, ni är kanske unika. Hur sjutton bar ni er åt? Jag blir nästan häpen, då kan det ju funka. I vilket fall som helst, glädjande. Jag har läst lite på de andra sidorna också. Mindre nu när jag har börjat skriva själv, det tar tid för mig att skriva, jag är inte ssk snabb. En kvällskram till dig o gubben. Ursula

Jag skulle vilja säga att du nog förmodligen är medberoende även om du inte vill kalla det så.
Att frivilligt leva i en relation med någon som hela tiden väljer att berusa sig istället för att leva livet nyktert tillsammans med dig är väl kanske inte förstahandsvalet om man får välja.

Men nu har du gjort det och är i det.
Att man inte grälar eller kommer med pekpinnar betyder inte att man inte är medberoende.
Men när man aktivt är kvar i en relation med någon som är så sjuk och som inte frivilligt försöker förändra sin situation tyder ju ändå på att man kanske inte har en helt frisk syn på vad en relation ska innehålla?

Det spelar kanske inte så stor roll vad man kallar det.
Du har valt att fortsätta leva i en relation med en människa som är sjuk i alkoholism och följderna av den alkoholismen är troligen depression och kanske också det höga blodtrycket.

Fråga kanske dig själv varför du lever kvar i det.
Vad ger det dig som inte en frisk man kan ge dig?
Vad har gjort att du valt att vara kvar?
Är det kärlek?
Är det känslan av att vara viktigast i världen?
Eller något annat.

Jag vet att det är hårda ord och att jag kanske tafsar på ditt innersta som ingen har något att göra med.
Jag vet så väl vad kärlek från en beroende människa betyder.
Den är äkta och genuin och så nära himmelriket man kan komma när allt är bra.
Men jag kan inte påstå att den är riktigt frisk.

Den bygger ju någonstans på en obalans där vi den anhöriga är starkare och vet bäst och liksom offrar oss som stannar kvar trots att alkoholisten fortsätter att dricka.

Men vi har ett val.
Den som dricker har ibland inte det om de ramlat alltför djupt ned i sin sjukdom.
Att förvänta sig viljan att upphöra med det enda som säkert ger de tröst och lindring och inte ställer svåra frågor är kanske en utopi?

Nu skriver jag av mig väldigt mycket egna tankar,du får sålla ut vad som kan gälla dig och är förenligt med dina livsval.

Jag skulle göra om min livsresa med mitt ex igen om jag inte hade byggt upp egen kraft nu under dessa två år.
Han står fortfarande i kulisserna och väntar,men han har inte slutat dricka.

Så mitt råd till dig då du ändå valt att skriva ned din livssituation här är:
Fundera om det är såhär du vill att ditt liv ska se ut om 1 2 och 3 år.
Förmodligen gör den det om du inte börjar göra förändringar.
Han kommer troligen inte att göra det.