Senaste kommentarerna i forumet

Befinner mig i Kroatien tillsammans med min man.. Det som skulle bli en trevlig resa slutade med världens fyllerace!!! Visste jag inte redan innan? Sa inte min magkänsla åt mig att vara påstridig o förklara att det inte blev någon resa utan antabus!? Jag är så in i helvetes dum och lättlurad.. "Kan väl va trevligt ta en kall öl vid poolen och dela en flaska vin på kvällen" Ja det var trevligt de första dagarna. Jag inbillade mig själv att allt var lungt.. Ville väl tro att min man var frisk och vårt liv normalfungerande.. Sen kom whiskyn fram. Blev en för mycket och jag blev irriterad.. Mannen gick ut och åt ensam. Kom hem berusad, trillade. Dagen efter tog jag upp det och " Ja det blev lite mycket men det är bara för att du blev sur" Nä du den går jag inte på!! Finns alltid ursäkter att supa! Mannen går i förväg ner till poolen ser honom beställa öl och Jäger.. Går sönder.. Gråter.. Ber honom att inte förstöra vår resa.. Han håller sig lugn.. På kvällen går vi ut för att äta. "Vin ska vi ha" Vinet kommer in och i ett försök att han inte ska få i sig så mycket tar jag ett glas jag med. Men nä det är inte nog. Han beställer in en till
" Är ju så mysigt att sitta här"
Jo visst? Han kan inte missa min ångest eller tårarna som väller upp i mina ögon.
Dagen efter en flaska vodka och idag snart 3 liter vin. Han är fruktansvärd! Och här sitter jag. Ensam, ångestfylld och så arg på både mig själv, min man och den jävla alkoholen!! Fan fan fan!!
Mannen jag älskade förra veckan är borta igen. Jag är bortvald. Igen!
Jag borde vetat bättre! Jag vet bättre! Men.. Varför handlar jag då så in i helvetes korkat??

Fåglarna kvittrar för fullt ute i buskar och träd. Världens liv..men inom mig är det stiltje.
Jag tycker att det är svårt att skriva i forumet, har blivit skraj. Det är så lätt att tonen och ordvalet blir fel och det som såg så rätt ut i skrivögonblicket kan se grovt och konstigt ut efteråt.
Till mig själv: jag är en fegis.

Hej Suntförnuft,
jag medger att mina ord var starka och jag förstår att du reagerade som du gjorde.
Jag ville bara säga att det var bra att du tog upp det du ville med honom.
Du har satt någonting i rörelse inom dig själv. Eller hur?
En bra dag till dig!

utan att skicka en hälsning till dig. Hoppas du känner att livet går i rätt riktning. Eller snarare att du går i rätt riktning i livet:)
Sommarkram / mt

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Min man har alltid varit förtjust i alkoholhaltiga drycker. Själv är jag så gott som nykterist.
Han dricker fre-lör varje vecka. Oftast öl eftersom jag påpekar att han inte har nåt spritsinne. Dricker han sprit så blir han dryg och högljudd. Öl går de bättre med. Bara för jag har sagt det en endaste gång, så vart de liksom fritt fram med öldrickandet! Nu är det ju semester, då blir det även på vardagarna. "De är ju semester". "Alla dricker då". Känns det igen?
Ikväll bestämde jag mej för att få lite råd av andra med ungefär samma problem.
Ska väl även säga det att om jag ber honom att inte dricka varje helg, blir han sur och går och lägger sej. Slutar dessutom att prata med mej. Blicken hos honom blir sårad och hunnsad. Hur ska jag nå fram? Skulle jag be honom att söka hjälp så skulle han bli fruktansvärt arg.

för att jag ändå ställde ultimatum.
På riktigt.
Jag har kastat in hela mitt hjärta i detta och vill så väldigt mycket och kan inte alltid begränsa mig och min vilja.

Han är mer sparsmakad och har ett liv utan att jag är där och fyller upp det.
Han har bra egnakvällar och kan utan problem fylla upp sin dag utan att jag är där och är huvudingrediensen.

Vad gör det med mig?
Jo jag känner mig bortvald och icke räknad med.
Själv känner jag en tomhet och saknad även om jag också söker min egen ensamhet för vilan och ron ibland.
Men det viktiga för mig är viet nuet och den tid vi kan ha tillsammans.

Det är jag som investerar,stannar upp oss när det glider åt fel håll.
Bråkar konfronterar ställer krav osv.
Han lyssnar tar till sig och fortsätter sen precis som förut.
Med att välja sig själv och sitt kanske lite för många gånger för att det ska kännas bra för mig.

Kanske är jag för skadad av mitt medberoende och klarar inte att bli bortvald.

Kanske är det en sund reaktion på en relation där jag investerar (alltför mycket) och får för lite tillbaka.
Jag vet inte,men just nu har vi iaf timeout där jag bett honom tänka och känna efter om han verkligen är beredd att satsa och vilja detta.
För det är jag och är vi inte två om det så hoppar jag hellre av.
Jag tänker inte slösa bort återstående åren med att vara i en relation med någon som bara vill det halvhjärtat.
Då får det hellre göra ont ett tag och jag sen lever ensam.

Eller så är jag helt ute och cyklar.
Han kanske är precis den typ av man jag ska ha för att vi inte ska drunkna i varann i den symbios som jag och exet hade.
Kanske vågar jag inte se vad en frisk man med sunda värderingar och ett eget liv kan ge mig i en relation som bygger på helt andra normer och värderingar än de jag haft.
Jag är inte alltid världens centrum och den viktigaste av alla.
Han har ibland andra prioriteringar och det kanske jag också borde ha..

Det känns faktiskt bättre nu. Jag har träffat honom och inser att han är inte den jag blev kär i från början. Mycket har hänt och han mår inte alls bra. Han vill att vi ska ha samtal tillsammans med soc för att vi har samtalssvårigheter och när jag förstod vad de gällde så backade jag direkt. Han vill sitta och älta de som han inbillat sig ha hänt, tex. att jag är schizofren och en massa annat som han anklagar mig för, som absolut inte är sant.
Jag har lämnat honom för att slippa detta och tänker inte ta en massa skit. Nu ser jag framåt och kämpar för att vi, jag och min dotter ska ha de bra.
Huset hoppas jag inte ställer till problem och jag vill gärna bo kvar här. Vi kämpar och fixar allt som är eftersatt och jag gör det för vår skull. Tack snälla för att just du läser de jag skriver.

Det är så konstigt, jag vet inte vart kärlekslängtan och den stora attraktionen till Honom tog vägen..?

Han är nykter, slog in på den vägen och vill att vi är en familj, och är "bra"..! Men jag orkar inte riktigt med kärleksbiten. Tröttas av jobb, och som ansvarigaste föräldern till den lille busen. Men hur blir det här?... Kommer kärleken igen?

Alla ni som delat med er av era erfarenheter av en anhörig som dricker. Tack. Har precis vaknat upp efter ett år av sorg efter en separation. Efter 25 år, många bra men med allt mer alkohol för hans del, lämnade han mig. Jag ville försöka och bad honom sluta dricka. Vi bråkade mycket men blev ändå helt förstörd när han flyttade. Det har varit smärtsamt att möta sig själv och det man levt i. All skit man tagit och allt man försökt kontrollera. Och ibland har jag druckit mer än jag vill för stå ut. Men jag börjar ana varför jag anpassade mig. Hade det stökigt som liten och mycket bråk i familjen. Och nu... min mamma som är över 70 dricker varje dag om hon har möjlihet och är ordentligt full flera ggr i veckan. Hon har alltid druckit på ett osunt sätt och blir elak och konstig. Men nu har det helt spårat ur. Jag är tydlig med att jag inte vill träffa henne när hon är full men då kan hon ringa och vara elak. Hon vill inte ha hjälp och hon har inga problem. Har varit på samtal hos alkoholhjälpen och det var det bästa jag gjort på länge. Jag går dit i syftet att hjälpa mig själv, för ibland känns det som om man kommer att gå under. Så alla ni som har en anhörig som dricker och lägger all skit på er. Ta all hjälp ni kan få. Ska börja i en anhöriggrupp nu till hösten. Hoppas att jag kan sluta ta ansvar för andra och hitta det jag mår bra av. Läste Djävulsdansen: bli fri från medberoende av Sanna Lundell och Ann Söderlund och om ni inte läst, så vill jag varmt rekommendera den. För min del är det viktigt att få bekräftelse på att jag inte är problemet. Som sagt idag var hon full och ringde och svamlade hit och dit och det var hemskt. Försörde hela em för mig. Kunde inte jobba eller träna som jag tänkt för jag blev så nedslagen och nervös. Så det påverkar mig mycket men jag jobbar på det. Är det någon som har några tips hur man gör/tänker när det kör ihop sig ordentligt. Just nu är jag besviken och förbannad för att de väljer sprit framför sin familj. I något skede så väljer personen att dricka mer och oftare. Tanken måste ju finnas att det kan gå åt helvete med allt. Speciellt om alkoholism ligger i släkten (som i detta fall) Det är klassat som sjukdom vad jag förstår men det fråntar ju individen allt eget ansvar. Jonna, hoppas satt det ordnat sig för dig. Just nu känner jag som du Zoey, även om det var ett tag sen nu. Åt helvete heller. Ta ansvar för era liv i stället för att fly in i spriten. Och känns det svårt, ta emot det händer som sträcks ut. Men nu orkar jag inte sträcka ut mina händer mer. Jag måste rädda mig själv.
Kram på er

Hej har inte skrivit på ett tag. Läst lite ibland.Känner att jag måste skjuta på problemet för att orka... I veckorna är han så tråkig. Han går ut o in mellan boden o huset. ( går ut o dricker) Kan ibland börja tjafsa om något( beroende hur mycket han druckit)Sitter sen vid tvn till kl.20 då han går o lägger sig( tittar på tv där) Vid kl.21 sover han...Suck! Det är sommar o jag vill inte gå o lägga mig.Jag går ut o går eller påtar i trädgården umgås med dottern. Man kan hitta på massor på sommaren spelar ingen roll om man jobbar.Njut av livet o sommaren säger jag till honom. Näe han har inte semester...Det är ensamt att vara gift med en alkolist även om jag försöker hitta på saker.På helgerna är han mer sällskaplig men då dricker han för mycket o blir jobbig, tjatig...

Ställer det till problem för dig att bo kvar i huset? Annars hade jag valt att bo kvar. Iaf tills vidare, tills du vet om en annan bostad du känner att du gärna vill flytta till!? Kan det vara ett beslut som är lättare att ta längre fram? Nog blir du mer hel för vår dag nu, trots deppigare dagar. Prova dig fram till vad som hjälper dig i rätt riktning! Terapi eller samtal med vänner, styrketräning, avslappningsövningar, föreningsliv, handarbete, vistas i naturen. Det är motigt i början och kanske får man tvinga sig att göra! Sen blir det bättre.

Denna period. Kanske finns det något som du kan ta till dig i det!? Hälsningar Moraina

Ett beslut som jag fattat i min situation är att mitt hem ska vara alkoholfritt. Jag har alltså själv valt att helt avstå från alkohol. Om/ när min sambo vill dricka får han göra det någon annanstans och se till att vara nykter när han kommer hem. Om han ändå kommer hem så kommer jag åka hemifrån, men detta har fungerat för oss hittills under

Vad skönt att det känns bättre! Att på ett bra sätt få fram det man menar och tycker. Fortsätt göra saker som får dig att må bra! För mig är det motion, vistas i naturen och umgås med vänner. Du vet hur du vill att en bra relation ska vara och det är jättebra!

Ursula och kvinna 50, tack för er omtanke. Era ord blev lite starka och jag tog avstånd från forumet ett tag. Ni försökte möta mig på ett ställe där jag absolut inte är i nuläget och det har varit svårt att hantera även fast jag vet att ni vill väl.

Jag säger i från när han kallar mig idiot och när han ber mig dra åt helvete men jag tar aldrig någon diskussion med någon som ändå bara vill bråka och är för full. Det leder ju ingenting till. Men jag har liksom dragit mig från att ta upp problemet - på riktigt - eftersom jag inte riktigt vetat hur jag skulle förhålla mig. Vill ju så gärna uttrycka mig rätt. När han blev av med mobilen senaste gången, och även klockan, så låg han och grät i flera dagar efter. Jag mådde så dåligt över att se honom må så dåligt men ändå tänkte jag att han nu kanske fattat att det gått för långt. Och även om jag inte tog upp problemet "ordentligt" så sa vi att det aldrig skulle bli så här igen. Men jag antar att månaderna går och minnen bleknar och tillslut känns det inte lika jobbigt att dricka.

Men nu har jag vågat ta upp det med honom, sa med en lugn men bestämd röst att jag inte kan vara med honom om det här inte ändras. Vi hade ett långt givande samtal och jag var ärlig både mot mig själv och honom. Även om jag är skeptisk och lite rädd så känner jag hopp. För det är oerhört skönt att förklara för honom att jag inte har en tanke på att leva mitt liv på det sättet som det skulle bli om det fortsatte så här. Jag förklarade att våra framtida barn aldrig kommer finnas för jag tänker inte låta dom växa upp med en pappa som sådana här problem.

Jag är oerhört stolt över mig själv, att jag vågade ta upp det här med honom. Och det känns skönt att han vet att jag älskar honom och att jag finns där för honom så länge han är villig att kämpa och ändras. Känner mig annars väldigt trygg i att jag kommer lämna honom om det blir så här igen.

Hur hanterar ni andra att bli manipulerad av alkoholisten ni lever med? Hur kan alkoholistens baktankar bemötas? Känner stor trötthet över att gång på gång bli förd bakom ljuset. Är ni fler där ute som upplever att andningen påverkas? Känns som hela andninfsmönstret sitter i halsen.

Jag tycker du är så bra.
Jag tycker du gör det så bra.
Jag tycker din tråd är en djup källa av självrannsakande visdom.
Kram på dig.

Exakt så hat jag haft det i 4 år utan bättring. Enda skillnaden att jag och barnen inte alltid märker när han dricker. Men jag går alltid på helspänn och hittar burkar på kontona ställen i huset. Det är inte normalt.

Jag befinner mig i fasen "bli nykter först, sedan snackar vi förhållande". Jag har alltså tagit steget ut från förhållandet med min alkoholist. Och om vi ska gå vidare tillsammans måste han välja ett nyktert liv.
Vi har båda kämpat i tre år med att få ett fungerande förhållande då vi älskar varandra väldigt mycket, men nu orkar inte jag mera. Det lovas hela tiden nykterhet, men det blir inte så. Och onykterheten förstör precis allt, så det är inte något alternativ längre.
Jag saknar honom och är deppig, men tänker inte gå tillbaka om ingen förändring sker. Jag vägrar att må så dåligt igen.
Det är det valet medberoende har, vill jag leva i skiten eller ska jag lämna det även fast det är smärtsamt... När man gör slut, gör det ont. Men att leva med en aktiv alkoholist betyder ständiga psykiska nedbrytningar och en oändlig flod av tårar.
Många av er som läser detta kan säkert läsa mellan raderna att jag har längre än tre års erfarenhet av medberoende...

Hur blir man hel då och när? Jag vet att de ska ta tid men jag tycker de är så oerhört jobbigt. Kanske är det fel val att bo kvar? Kanske är det rätt val? Jag vet inget alls. Vet bara att jag har såna här dagar när allt känns skit. Måste kanske träna i dag?

Tack för fina kommentarer och kloka ord. Det känns skönt att inte vara ensam om detta. MEN min fråga kvarstår? Kommer jag kunna få vårdanden om barnen verkligen? Hittills har jag bara fått till mig att han har rätten på sin sida! Vilken hjälp kan jag få från kommunen? På ett sätt tänker jag att allt bara blir värre om jag går. Evigt tjafs om barnen och trakasserier vid minsta misstanke om att jag skulle går vidare. Och vidare med någon ny har jag ändå inte i tankarna. Min tillit var skadad innan jag gick in i denna relationen och nu kommer jag aldrig lita på någon igen. Och då kan man inte få en fungerande relation. Så egentligen vet jag inte nyttan med uppbrottet. Vi har påbörjat familjerådgivning i ett försök att utforska om det finns något kvar att bygga på. KAN det ordna sig och bli bra igen?

Hej velan, känner igen mig mkt i din berättelse. Det är verkligen inte lätt situation och rådet jag ger dig är att ta hjälp utifrån. Jag gick till alanon, anonyma anhöriga till alkoholister och fick stor hjälp av att höra hur andra gör och gjort. Dessutom var det många i liknande situationer och man kände att man inte var ensam. Du kommer finna råd, och få styrka att genomföra dom förändringar som är nödvändiga för dig och dina barn. Förutsatt att du tar hjälp utifrån. Ensam är inte stark. Många kramar till dig.

Hej Velan,

Jag känner med dig. Verkligen. Kommer själv inte loss från min man som är alkoholist, väldigt svartsjuk och med häftigt humör. Rädslor och skam håller tillbaka.

Tycker att du är så stark som ändå känner och vet att du vill lämna, då finns det hjälp att få. Bara att du hittat hit är ett steg i rätt riktning. Precis som Ursula skriver så finns det hjälp i kommunen via Socialtjänsten. Du kan också ringa Alkohollinjen http://alkohollinjen.se och/eller kontakta en jour http://unizon.se. För din egen och dina små barns skull gör du helt rätt som söker hjälp.

Varm kram,
Trasan

Hej Velan1, så sorgligt du har det. Och med små barn. Det är bra att du har börjat skriva här. Du kommer att hitta många tips hur du kan göra. Jag själv är gift med en alkoholmissbrukare i utlandet så konkreta råd kan jag inte ge men i Sverige finns en rad kanaler de anhöriga kan använda sig av. Jag kan tänka mig att skräcken för framtiden blockerar dig men vad jag har läst i andras trådar så har många fått hjälp av bl a sin egen hemkommun. Du ska se till att få bollen i rullning sen löser det sig efter vägen. Det första som kommer för mig är att du ska involvera dina föräldrar. Känns kanske inte bra men du får hjälp.
Att din partner skyller på dig och ger DIG skulden för vad HAN GÖR (dricker) går du inte på. Kom ihåg det. Du bär inget ansvar för andra människors handlingar.
Fortsätt att skriva här.
/Ursula

För dina barn har du blivit med dessa beslut och handlingar du gjort. Du har visat dom att vill man ha ett bra liv så får man ibland ta tuffa beslut. Detta i förlängning kan visa barnen att du tar ingen skit och gör förändringar som krävs för att ni ska må bra. Du lär barnen(även dom vuxna)att ni i viktigast i era liv...