Senaste kommentarerna i forumet

Hej Rosa Pantern! Du har skrivit som titel på din tråd "Våga mitt beslut". Och jag tolkar det på så sätt att jag säger "Våga ditt beslut". Alltså, att du redan har beslutat dig./En kram till dig och barnet./Ursula

Varför vill du då ta risken att gå tillbaka?
Risken är ju stor att han kommer att dricka igen.
Då börjar ju ditt helvete om och dessutom med ett barn inblandat.
Att kalla det för att laga familjen vet jag inte riktigt om jag skulle kalla det.

Hellre att din kärlek till honom fortfarande lever och att du tror på hoppet att denna gång ska det gå vägen.
Kanske gör det det?

Eller inte och då blir ju konsekvenserna troligen inte bra med tanke på att du tagit dig ifrån honom en gång och nu dessutom har ett litet barn att ta hänsyn till.
Men vem är vi härinne att döma om du tar steget och ger det en chans till.
Vi har gjort det om och om igen och tvärr ofta med bristande resultat och en förlängd pina för oss anhöriga.
Men jag är luttrad och har kommit ut på andra sidan och sett att det faktiskt fanns ett liv som väntade på mig.
Andra med erfarenheten att det faktiskt kan fungera får ge sin version.

Ser han inte vad han gör, att jag ser rakt igenom honom och hans lögner. Han kan aldrig träffa mig direkt efter jobbet utan ska alltid hem först. Eller som idag, möte i stan, som inte var möte för han är hela tiden in loggad FB. Det är bara så han kan ta några öl innan han kommer utan att jag ska bli misstänksam. Han fattar inte att jag ser rakt igenom det, jag vill inte ha hit honom onykter. Eller igår då han helt plötsligt skulle åka och träffa en polare och hem innan vi kunde ses. Eftersom jag inte orkar se hans drickande ställde jag in, han ringde sen sent på kvällen full som en alika. Sluddrar på orden, förklarar hur mycket han älskar mig och hur mycket han vill slåss. Jag vill inte höra hans fulla kärleksförklaringar, jag vill höra dem nykter. Jag vill inte veta att han vill slåss, hur han ska slå nån på käften bara för att. Vilka coola han umgås med, hur han ser upp till x och y för de slår ner så många och är höga på droger. Det är inte mannen jag älskar, det är hans alkoholfyllda hemska tvillingpersonlighet.
Men när man ställer honom mot väggen så förnekar han allt. Börjar jag bråka och ställa krav så loggar han bara in på Victoria Milan eller liknande sida, eller kontaktar någon av sina gamla KKs. Och på nått sätt kommer vi båda fram till att mitt sett att han reagerar så.
Och det blir bara värre, varför ger jag inte upp när jag märker hur mycket han skadar mig, och sig själv. Jag vet att jag inte kan skydda honom mot världen och han vägrar ge upp spriten. Ibland undrar jag vem oss som kommer gå sönder först

Vore du det skulle du nog aldrig skriva här och undra om du är det :)

Jag tror att man om man är en människa med hjärtat på rätt ställe som lever och har barn med en människa som har problem som påverkar hela familjen, lätt och ofta ifrågasätter sig själv och nästan tänker dygnet runt på vad som är rätt eller fel att göra.

Att hålla sig nykter för att få behålla körkortet och ta antabus för att någon annan har bestämt det, ja, för vissa kan det leda till en rejäl förändring. Helst ska nog då någon form av behandling ske samtidigt. Men som du kanske har märkt om du läst trådar här skrivna av oss som kämpar för att sluta dricka, så kan du nog se att mycket händer inom oss och att allt inte blir bra över en natt.

Ibland måste man lämna för att kunna må bra själv, det kan det ta ett tag innan man gör. En relation ska vara trygghet och en lugn hamn i en kanske stormig omvärld tycker jag.

Tro på dig själv!

KRAM

Jag känner igen mycket av det du skriver! Jag gav min sambo många många chanser att bättra sig o han sa att han skulle göra det men började smygdricker ännu mer o ljuga. Han slutade inte ens fast jag sa att jag ville att vi gick isär. Fast barnen tog avstånd. Det fanns inget som fick honom att sluta. Men det är han o det finns andra som faktiskt har fått sig en tankeställare o slutat dricka. Hoppas din man är en av dem! Det är ju jättebra att han börjat gått på AA!
Styrkekramar ?

det har jag också tänkt på att vara ärlig o fråga kuratorn om en remiss. Det kan ju inte vara fel att göra det. Men nu väntar jag på svar från familjerådgivningen o hoppas på att det kan ge något.
Kram?

Vad bra att du tar steget att skriva här och berätta, ärligt och öppet!
Det ger oss här chansen att ge dig stöd. Du är orolig för den vändning som skett, svårt att ta in att det händer, att han dricker när han passar barnen och han kör onykter. Det låter som han mår väldigt dåligt och behöver hjälp som du själv skriver, även att du själv snart inte orkar, att du bryter ihop framför barnen och att du försöker hålla dig framför andra för att inte visa hur det är.

Det kan vara svårt när man är mitt i en situation och dessutom varit i den länge, vad man kan göra och inte. Speciellt när det inte bara handlar om en själv utan även barnen. Du måste vara en stark person som varit i detta sålänge samtidigt låter det som du nu räcker ut handen för att ta hjälp, vilket också kräver mod och styrka klokt!
Hur skulle det vara att berätta för någon mer än oss här på forumet hur det har det som ett nästa steg? Ibland är det de som hjälper när man själv inte längre har kraft.
Vad tänker du själv att du skulle vara hjälpt av ytterligare i den där här situationen för att kunna sortera och se klarare på den?
Det finns hjälp att få i kommunen, de vill alltid försöka hjälpa till de bästa, det låter svårt för dig att ta hand om både dig, han och 3 barn. Hur tänker du kring det?

Varma hälsningar
Rosette /Alkoholhjälpen

Blev dubbelt

Först tänkte jag att nej att det ska va så svårt allting!! Jag orkar inte mer men sen som du skrev så fick jag lite lyftkraft o så mailade jag familjerådgivningen om en samtalstid. Kan ju inte ge uop för jag vill inte ga det så här o jag behöver hjälp. Så då får jag väl prova att ta den hjälp som erbjuds.
Ha ha ja det är svårt att göra slut vem det än gäller ? Vi får se hur jag gör med det men lägger det på is ett tag känner jag .
Kram ?

Varför inte fråga kuratorn ärligt om en remiss? Jag tror INTE att hon skulle ta illa upp, hon har säkerligen en gedigen erfarenhet. Berätta hur du känner, hon kanske också anser att ni har kommit till slutet i era samtal. Om inte kommer hon att motivera varför.

för att då lade jag ansvaret för hans nykterhet där det hör hemma. Hos honom! Vi lever kvar i relationen och har ett nyktert och lyckligt liv. Hoppas du fortsätter skriva här, för mig var det oerhört hjälpsamt den svåraste tiden. Mest har jag lärt av att läsa på missbrukarsidorna, Kvällshälsning, allt gott! / mt

Tack mulletant! Jag tror att jag förstår vad du menar angående 'det bästa du har sagt'. För att jag känner också så. Jag kan inte gå tillbaka till föregående liv, någonting har ändrats. Och här kommer man ju osökt in på motiven varför man skriver i forumet. Är det per definition för att man ska separera? Jag tror inte att jag kommer att driva igenom en skilsmässa. Jag flyttade inte från Sverige för att skilja mig. Dessutom , där jag bor är samhället strukturerat utefter 'klanen', dvs familjen, det är den som ombesörjer det mesta, och jag har inga av min ursprungsfamilj här, har två unga vuxna barn. Det är klart att det GÅR att skilja sig men man måste vara stark, mycket beslutsam och ha bra ekonomi. Komplicerat. Men när jag gick sönder i januari, det var obeskrivligt hemskt, då hade jag kunnat skilja mig på stubinen. Tänker ibland på ordspråket "Det som inte dödar, det härdar". Och jag är rätt härdad.

Det låter märkligt att man ska gå kvar så länge.... knappast nån terapi el ens stödsamtal är så långvariga. Det är ett hälsotecken att vilja byta för att komma vidare, jag skulle tro att kuratorn, om hon är professionell, inser det. Det är inte din sak att fundera hur hon känner det men jag förstår att det är svårt 'att göra slut'... Ha ha nu när jag skriver ser jag att det är en parallellprocess till din livssituation!
Kolla möjligheten till internethjälp som finns här på sidan https://craft.rg1.se
Håll taget och känn efter om du kan få lyftkraft nu när det kom lite motvind. Kram på dig! / mt

Ja det känns jättetråkigt nu!
Min kurator är bra o jag gillar henne men jag kommer inte vidare. Hon stöttar mig o ger mig råd o hon har väl till viss del hjälpt mig att nå dit jag är kanske. Men jag känner att jag kanske behöver nåt annat, kbt ska ju va bra har jag hört. De sa att om jag pratar med kuratorn om hur jag känner o hon bedömer att hon inte kan hjälpa mig så kan hon skicka en remiss till dem. Men det kännas svårt för jag vill inte att hon ska tro att jag inte är nöjd.
Kram?

Hur är din kurator? Är hon bra? Tar hon tag i saker för dig?

Jaha, det var ju typiskt. Jag kan inte svara mer än så här, är på jobbet. Men det var ju verkligen typiskt! Grrr!

När jag väl tog tag i det så fick jag avslag! De bedömde tydligen att jag kanske klarade mig med kuratorn som jag gårt hos i 10 år, el familjerådgivning el stöd för medberoende till alkolister!! Jag sa att jag inte var självmordsbenägen o hade inte ångest varje dag men ibland. Jaha får väl fortsätta kämpa men vet inte om jag orkar just nu!! Vill bara gråta!!

att du ringde! Det är så förunderligt, oftast, att det är bra att göra saker fast det kan kännas meningslöst först och man får tvinga sig lite. Varje tiomilaresa börjar ju med ett steg. Och sen ett till. Håll taget och skriv och berätta vidare hur det går, vad telefonsamtalet för med sig.
Vårkram och gör nåt fint för dig idag! / mt

Det var bra! Och bra gjort. Jag har tänkt på dig idag.

att jag skrev här att nu ska jag ringa det där samtalet. Kände lite press på mig o det var bra! Så jag ringde o fick prata med en sköterska som ville att jag skulle berätta lite om mitt liv. Jag försökte så gott det gick. De skulle höra av sig i slutet på veckan när de hade haft nåt möte. Det känns så skönt att jag gjort det här. Det är ett litet steg framåt o jag hoppas jag kan få lite hjälp att ta mig framåt. Efter samtalet kändes det som hag ville gråta men av lättnad antar jag.
Tack Stina för att du delar med dig o så skönt att höra att du så sakta börjar leva igen o har börjat träna o så. Mitt ex tyckte inte heller att han hade några problem det var vi som var jobbiga.
Ja Mt jag vill också försöka att inte känna sån skam hela tiden men det måste jag jobba på. Tack för tippset om medberoende podden, det lät intressant.
Ursula tack för att du läst min tråd o för peppningen. Hoppas du också kan nå dit du vill. Har läst din tråd också o du verkar ha det jättejobbigt men du är starkare än du tror!! Fortsätt att kämpa o ge inte upp!!
Kram till er alla ❤️

tack PP

Välkommen hit. Ja det kan vara så att hon blir mer påverkad om det har hållit på ett tag, men ännu mer troligt är kanske att hon får i sig mer alkohol än du tror. Vi som haft problem med drickat känner igen oss i att hitta sidovägar så att mängden blir större än för övriga. Egna gömda förråd, etc.
/PP

Så fint att du börjat skriva och att du lämnat en kommentar hos en annan forumvän. Det här forumet, att läsa och skriva, har varit mig till oerhört stor hjälp i att tillfriskna från det medberoende jag omedvetet vuxit in i som barn. Jag har 'hängt' här länge nu, först på den här sidan och sen på Det vidare livet. Numera skriver jag sällan men läser rätt så regelbundet.
Jag hajade till när jag läste vad du sagt åt din man. En av mina vändpunkter var när jag hörde mig själv säga: Nu måste du ta hand om dig själv. Jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt. - Det är bland det bästa jag har sagt.
Fortsätt skriva och dela med dig, det är vi som gör forum till vad det är. Tillsammans kan vi hjälpa varandra att hjälpa oss själva!
/ mt

skriv gärna och berätta om ditt samtal idag! Hoppas du får en kontakt som passar dig, det är ofta mycket viktigare än om det är en kurator, psykolog eller nåt annat yrke som grund för psykoterapiutbildning. För din del tror jag att det är viktigt att du får en kontakt med insikter om att leva nära beroende. Jag kollade på Carinas sida och hittade Medberoendepodden, kanske nåt du kan ha nytta av att bara lyssna på? http://medberoendeinfo.blogspot.com/2016/04/medberoendepodden.html
Jag önskar också att du kunde lägga skammen åt sidan men jag vet att det är en tung sak att lyfta av sig. Tänk om du skulle hitta kraften att gå till Al-Anon och bara lyssna! Måndagskram ? / mt

Ja Mt jag vet inte riktigt vad jag skulle bli hjälp av. Visst är det skönt att bara skriva av sig ibland eftersom jag vet att alla här förstår men samtidigt vill jag såklart ha råd så det tar jag tacksamt imot. Jag kollade på Carina Bångs sida o det var ju väldigt passande precis då. Verkar ju jättebra! Att man kan höra av sig till henne o att det även finns kurser. Men vet inte om jag skulle våga.
Allt står fortfarande stilla här o det är därför jag så sällan skriver. Jag skäms över det så är det! Har ännu inte sökt psykologhjälp! Tänker varje dag att imorgon så ringer jag men så skjuter jag upp det hela tiden. Vet inte varför jag tycker att det är så svårt att söka hjälp. Jag bara sitter här i min lägenhet o väntar på att allt ska lösa sig utav sig självt villket jag såklart samtidigt vet att det inte gör. Orkar inte ta tag i någonting knappt. Det är som att steget att flytta tog så på krafterna så det inte finns nån ork kvar. Som att nu får jag va nöjd på nåt sätt för jag kom ju iallafall bort därifrån. Vi bor inte tillsammans längre men vi har ändå alldeles för mycket kontakt av olika anledningar som jag måste lösa på nåt sätt.
Nu tänker jag så här att imorgon ringer jag det där samtalet o eftersom jag har skrivit ner det här så måste jag göra det.
?