Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill precisera något av det jag skrev igår kväll: jag har visst opponerat mig genom åren och naturligtvis har vi grälat. EN gräns har definitivt varit när han har haft åsikter om hur jag är som mor. Det var chockerande naturligtvis och jag tyckte att 'han är ju inte riktigt klok'.
Men jag vill komma fram till NU. Nu har det gått tre månader från då han drack i januari och jag gick sönder. Direkt efter när han återhämtat sig sade jag till honom att han får flytta, "jag vill att du flyttar, du får flytta hem till din mamma". Det ville han inte. Vi har sen dess skilda sovrum. Vi pratade inte alls med varandra efter det. För två veckor sen började han gå på AA-möten, två ggr/vecka och han tycker det är bra. Han börjar 'tillfriskna' och blir den trevlige mannen, den som jag tycker om. Sista veckan har jag spontant på morgnarna börjat hälsa godmorgon. Ser ni? Förr om åren var det här nånstans, i den här sekvensen, som jag blev hoppfull. Jag började skriva på forumet för att jag vill ha min beskrivning fixerad då jag VET att man glider tillbaka i någon slags vardag av uthärdliga vanor. Inom mig ligger en lättväckt skräck: jag är mycket medveten om alkoholens grepp om maken. Och, efter mina krav i januari låter alkoholen honom vara ifred. Ett tag.

Jag trodde kanske att mina ord skulle vara just DE orden som hade den magiska kraften som skulle få min man att sluta dricka. I vilket fall som helst, jag var väl i hyfsad balans, läste varje dag på forumet. Och upptäckte så mycket som ni berättar som passade in på vårt förhållande. Han har varit så elak ibland, har haft riktiga raseriutbrott, klagat på mig, t ex att jag är en dålig mamma, för att sen svänga och säga att jag är en bra mamma. Så jag var förvirrad i perioder och försökte faktiskt att "bättra" mig. Och gjorde mycket för att inte väcka kritik. Allt för husfridens skull. Jag är uppvuxen med en mor som var psykiskt sjuk och, det är jobbigt att skriva detta, men jag var övertygad om att jag var immun mot "konstigheter", typ att välja en make med alkoholproblem.

Tack för svaret, Karin! Jo, jag vill skriva här, jag måste det. Det tydliggör saker för mig. Jag visste t ex inte att alkoholen var djävulsk. Alkoholen är av djävulen. Jag och mannen har gått på gruppterapi o annat genom åren på en alkoholklinik/ mottagning. Mannen var motsträvig, det var en hemsk period, men han lärde sig att använda verktygen för att kunna bemöta beroendet (bemöta djävulen, vill jag säga). Och jag trodde att allt det hemska var över. Så naiv. För att göra en lång historia kort: någonting började förändras inom mig på en av de sista träffarna (ca 1 år sen) när en tanke flög genom skallen: "men vad GÖR jag här egentligen?". Jag satt där på en stol, bland de andra, i ring, och undrade. Och en tyngd släppte från mina axlar och jag blev lätt. Jag har grunnat på den där tanken. Jag högg tag i den och höll fast den. Där och då. Jag tror faktiskt att den tanken plus att jag upptäckte forumet gjorde att jag en dag kunde säga till min man "Jag tror att det räcker för mig, jag hoppar av här, jag orkar inte längre. Du får klara dig själv nu".

Hur går det?????

Du beskriver att du har tappat hopp om att det ska bli ändring på drickandet och att du haft stort stöd av att läsa på forum. Vad bra att du börjat skriva här! Att berätta för andra om hur du har det öppnar ju möjligheten att du kan få stöd från andra. Du har rätt att berätta om din situation och det är viktigt att du gör det! Klokt av dig!

Du har säkert sett när du läst i forum att det är olika hur snabbt man får svar när man börjar skriva. Skriv gärna igen, till slut brukar andra svara och ofta kan det vara hjälpsamt att bara skriva. Kanske kan du också vara ett stöd för andra som är inne och läser som du har gjort under en tid!

/Karin
Alkoholhjälpen

Vad fint av dig att genast skriva till en annan ny forumdeltagare! Du är omtänksam och generös som delar med dig av din situation. Om du vill kan du också starta en egen tråd, det kan göra det lättare för andra att följa dig och skriva tillbaka till dig, och då kan du själv lättare följa vad du skrivit.

/Karin
Alkoholhjälpen

Vad bra att du skriver här, du är klok som provar ett nytt sätt för att få stöd i din situation. Det är också klokt av dig att förändra ditt sätt att bete dig mot honom och att fortsätta med det som fungerar lite bättre. Jag tänker på det du skriver om att du har slutat prata med honom när han dricker eftersom det ofta blivit gräl som gjort situationen svårare för dig. När du inte pratar med honom är det ensamt, men du slipper ändå gräl. Det låter som ett viktigt sätt att ta hand om dig själv under svåra omständigheter. Du längtar efter en annan typ av relation, och har börjat formulera för dig själv vad du saknar.

Fortsätt gärna läsa och skriva här om du känner att det är hjälpsamt för dig. Ofta får man fler svar om man skriver mycket, många tycker också att det är hjälpsamt att skriva. Ta för dig av det som du har behov av!

Karin, Alkoholhjälpen

Det är såå svårt att lita på mannen. Änså länge går det inte. Utgår från att allt är som vanligt ?

Hej vännen, förstår dig precis. Är själv anhörig och medberoende. Det gick så långt i vårt fall så det var fara för allas liv den natten då allting gick åt skogen. Låt det inte gå så långt. Han har ingen insikt och förnekar allt. Hör av dig till din kommun och se vad som gäller för att få en behandling på tex Nämdemansgården eller motsvarande. Antagligen måste han kontakta dem själv men då måste han vilja ha hjälp. Det som funkade i vårt fall var en konfrontation. Alla som står honom nära plus en person från tex Nämdemansgården kommer hem till er ( inga barn kan vara där) och det brukar gå till så att den peson som inte känner honom förklarar varför ni är där och sedan får han lyssna på er. Varför ni bryr er etc etc. Förhoppningsvis vill han ta hjälp efter det. Du behöver också en vecka själv på anhörigvecka. Det ingår. Men den kan du ta lite senare. Vet det är väldigt svårt och just nu sitter jag här efter min sambos första återfall och fattar inte vad som hände. Vi hade ingen plan om det skulle hända förutom att jag skulle dra med vår son. Det gjorde jag i 2 dagar men nu får vi se om vi kan prata. Lider med dig för jag vet hur du känner dig men skaffa hjälp. Du kommer er orka dra i det här själv. Han får bli hur sur som helst men ska ni leva ihop och ska han vara med barnen måste ni få hjälp. Kommunen kan förhoppnungsvis betala. Tänker på dig! Var stark och ta hjälp. Kramar

När jag läser er andras inlägg om hur vi, som har en missbrukande partner, kämpar och kämpar, vill jag säga att i januari, efter det som hände, gick luften ur mig. Jag har slutat att kämpa. Och jag är så glad att jag hittade det här forumet. Jag har läst här i flera månader och det har varit så skönt att läsa, att få kraft emot förtvivlan. Jag är gift i utlandet. Lite dåligt samvete har jag för att jag 'förråder' nu.

Det värsta är att både du och jag vet att det är totalt lönlöst att få dem att ändra sig... Jo förresten, istället för att klämma i sig 3 bag-in-Box i veckan gick han över till hembränt och Sprite, för att barnen inte skulle märka något.....??

Från at ha klämt en bag-in-box tre dagar i veckan, köpte han hembränt och Sprite, för att barnen inte skulle märka....,
Han växte själv upp med en pappa som drack "juice" och har tyckt sååå synd om sig själv, men förstår inte hur han själv gör illa andra ? OCH att han tar en grogg till är mitt fel... Jag har hand om ekonomin (betalar och skriver fakturor) och har en fast inkomst som förskollärare

Har så ont i magen, i morgon kommer jag behöva honom kommer han vara där för mig? Tyvärr säger erfarenheten nej, jag orkar inte att han sviker i mig.
I morgon ska jag ha ett litet ingrepp, inget stort men ändå något som jag inte mår helt 100% med. Jag är nervös och mår dåligt av det. Allt jag bett honom är att komma till mig efter jobbet men tror inte det kommer hända, min lägenhet är ju alkoholfri. Han har redan börjat prata om att han måste hem först efter jobbet. Jag bor 10 minuter, han 30 minuter, det betyder att han ska köpa dricktid. Förra gången jag opererades skulle han hämta mig på sjukhuset, men fick förhinder och dök upp sent på kvällen onykter och nu efteråt förstår jag att han troligen även hade en date. Han kan inte hantera att jag mår dåligt utan då får han panik.
Han ringde mig för en timme sen, onykter, så han har suttit hemma och supit igen och tycker synd om sig själv. Det är inte synd om honom men han håller på att supa bort alla han älskar. Hur länge man orkar man gå omkring med en klump i magen? borde det här inte vara en kväll där jag borde vara orolig för hur jag kommer må och inte hur han mår för att ska opereras. Jag borde få vara svag och ledsen och veta att han finns där istället för att gå med klumpen i magen och för att han han troligen inte kommer finnas där för mig.

På eget initiativ ( eller ja efter lite gnäll och skäll ☺️) började min man ta Antabus i måndags ?? "Problemet" är att han tar dom på morgonen innan jag hunnit upp. Jag har alltså ingen koll på om han verkligen tar dom eller om det är ett sätt att undvika konflikter och få husfrid ? Mitt problem är mitt enorma kontrollbehov. Jag litar inte längre på honom och letar hela tiden tecken på att han är onykter ?Som ikväll.. Ser han inte lite slö och tilltufsad ut.. Har han kanske druckit? Hur gör man? Släpper kontrollen och låter ansvaret vara hans? ( trots att det inte dämpar min oro) Elller säger jag som det är och ber honom ta dom så att jag ser? Jag vill ju inte vara hans morsa.. Men alla svek och brutna löften har satt sina spår och jag undrar om det någonsin är möjligt att få tillbaka förtroendet och lita på en beroende ?Tacksam för era tips och synpunkter ?

Tack blueeyes?

Ett steg är ett steg. Ovh framåt går det även om du inte vet vart vägen slutar.

Bra gjort!
Kram

Hej igen och ledsen för att det tog ett tag att skriva. Tack för alla fina råd och kloka ord! Det betyder mycket. Jag mår väldigt dåligt. Kan inte äta och har en klump i magen 24/7. Sover knappt alls. Vi bodde 3 nätter borta. Konfrontationen gick åt skogen. Det blev motsatt effekt och nu är alla ovänner och han skyller allt på mig såklart. Nykter men arg som ett bi. Pratar inte men skall separera antagligen. Allting är så sorgligt och tragiskt. Han förstår inte att jag och hans familj bryr sig. Jag visste att han menade det när han sa att han tagit ett återfall men att det är slut med det. Jag vet det och förstår såklart frustrationen han har men han är fortfarande sjuk. Vad det än är så är han inte okej. Vet att jag nu måste jag fokusera på vad jag vill och hur vår son skall må så bra som möjligt. Det gör han inte nu. Kramar!

Så mycket vet jag man har bara ett liv och just du bestämmer hur det ska se ut/ enkelt egentligen men svårt och härligt samtidigt/ kärlek till er alla som stöttar kämpar med era alkisar❤️

Ja man kan ju inte veta alls?Vet inte hur medberoende jag är men får ta den dan när den kommer/ jag.lever bara mitt eget liv just nu också har lite andrum mellan småbarnsperioden dom varat i 28 år för mej/ innan jag kanske barnbarn. Skulle resa på egen yoga resa samt tatuera mej/ tränar rider umgås med mina stora barn/ allt jag känner för själv?Man har bara ett liv och jag tänker inte någon stå ivägen för detta/ det är han som bör sjukdomen inte jag/det är hans val om han vill leva sida vid sida med mej men nykter?Hoppas att du inser ditt eget värde i det hela många varma kramar från mej???

Tack Li-Lo för info och klargöranden här som också jag tar till mig, tex det som handlar om åsidosätta egna behov.. Själv hamnar jag lätt i det, i relationer som kräver det. I övrigt är jag inte extremt medberoende, men medberoende yttrar sig tydligen också olika hos olika personer förstår jag. Ofta levde jag singel kanske pga oförmågan att ta mig rätten att vara den jag är och ge mig det jag behöver (i en relation). Kärleken tillslut gav mig modet att gå in i en relation på riktigt, dock var hamnar jag? Hos en man vars beroendeproblematik passar som hand i handske med min otjänligt förmåga till självundsättande..

Jag tog tag i allt och har pratat med min man sagt som jag känner. Han söger att han ska börja på alkolbehandling via sitt jobb men jag vet inte om det är försent. Och det sa jag.
Tänker att vi måste prata med familjerådgivningen oxå. Så får vi se hur jag känner.
Men ett steg iallafall även fast jag inte vet åt vilket håll jag går.

Ja hej på er allihop?Nu har min man varit nykter i 7 månader det tycks gå bra får se vad framtiden bjuder på?

Bra jobbat tycker jag att du åkte! Och jag förstår hur skitjobbigt det måste vara. Ok, han är arg just nu. Kan det vara så att han är jättearg för att du säger ifrån och inte accepterar hans beteende? Låter för mig som att han just nu slåss med näbbar och klor och allt han har att tillgå för att du ska låta honom "ta sitt återfall" ifred. Jävla missbrukshjärna är vad jag tänker spontant.
Jag förstår av vad du skriver att ni ska ha någon typ av konfrontation. Vilken tur han har som har människor som bryr sig om honom! För det är ju det ni gör. Sen är det klart att han inte direkt kommer jubla, det förstår jag ju.
Det gör ont nu. Åk med några dagar, låt det som händer hända och se hur det blir. Du kan inte göra mer, eller borde iallafall inte, göra mer än att tänka på dig och sonen just nu.
Jag önskar dig av hela mitt hjärta lycka till idag! Jag önskar dig också lite lugn i själen och att du ska iallafall stundvis få må lite bra. Håll oss uppdaterade. Kram

Hej vännen och tusen tack för mycket varma och kloka ord. Det betyder väldigt mycket och grattis till din nykterhet. Du har så mycket insikt så det kommer att bli så bra! Orkade inte med att vara hemma i natt om något skulle hända även om han lovade mig att han inte skulle dricka. Jag är på ett hotell med sonen. Har blivit kontaktad av honom med sms hela kvällen. Han vill aldrig mer se mig, jag ändrar mig aldrig, jag är inte välkommen tillbaks etc Jag mår så dåligt så jag skakar. Känns som en så dålig tajming med konfrontationen som kommer att ske i morgon nu när han förmodligen var helt nykter ikväll och vill komma ur det själv. Han sa på dagen att han inte är beroende igen. Jag har ju svårt att lita på det och ena sidan men samtidigt vet jag att han ej vill fastna igen. Det kommer inte hjälpa att jag älskar honom för att jag vill visa det för han är inte mottaglig. Så den här konfrontationen kommer ej att gå bra. Jag bara vet det. Kommer nog inte att kunna vara med nu heller för han är så arg. Ska man hoppa över det här? Ge honom en chans till så man kan lösa ev separation under mer kontrollerade former? Nu känns det bara fruktansvärt. Han kommer att hata mig så mycket och det känns ej bra. Jag mår så dåligt. Kram

att du inte kommer därifrån! Hur går det på lägenhetsfronten? Känns som jag får kämpa hårt trots vi inte pratar eller har ett liv kan då tänka mig vad detta sliter på dig. Hoppas du orkar och inte själv går under innan du kommer därifrån!
Många kramar