Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mkt av det du skriver!
Men jag har redan lämnat min sambo. Jag flyttade till en lägenhet för 1 1/2 år sedan efter att ha varit tillsammans i drygt 20 år.
Jag känner igen det du skriver att han skriker o gapar på dig o att man får tassa på tåna hela tiden o vara rädd att han ska vakna.
Ni har bara bott tillsammans i 1 år än men låt bara inte åren rulla iväg som jag gjorde. Och akta så inte barnen kommer till skada för de gör de om man lever med en alkoholist som beter sig på det viset. De hör o ser mer än vi kanske förstår o de mår inte bra av det. Så tänk på barnen o dig själv. Styrkekramar ?

Nej jag menar inte för mig själv direkt men kanske det också, jag menar för andra. Jag får den där känslan ibland att jag gör mer skada än nytta. Jag vill kunna stötta mina nära men ibland blir allt bara så fel. Beror väl på att jag inte är så stark själv.

Väljer att länka till Mulletants kloka inlägg, så att jag kommer ihåg...

https://alkoholhjalpen.se/comment/116297#comment-116297

Så härligt att höra! Ta hand om dig och dina vänner!
Stor kram på dig!

Underbart att ha vänner. Plötsligt finns de bara där fast man inte trodde de.

Kraftkram till dig också. Du behöver det, precis som jag.

Vet att vi tar oss ur detta på något sätt. Tar bara lite längre tid än det kanske brukar göra.

...förstår dig.

...just nu är livet i gungning...det är väl bara att krypa till korset och medge att jag gång på gång trott att den underbara personen jag är engagerad i haft viljan att ta steg för att komma tillrätta med situationen som hon är väl medveten om...har låtit mig manipuleras och lyssnat på övertygande deklarationer som visat sig innehållslösa...och inser att situationen suger all energi ur ens liv...samlar kraft att hantera detta..
Hoppas allt bra med er där ute!

jag är fortfarande i hans grepp...Det gör skitont. Jag kämpar för att hitta på saker för mig själv.

Han triggade mig genom att skicka bilder på sig själv när han såg ut att må bra.

Varför hamnade jag i detta? Ville bara finna lyckan och kärleken. Så svängigt att älska en person med alkoholproblem.

Jag hänger och dinglar på en skör tråd. Skulle kunna ta tillbaka honom direkt, just nu.

Vet att jag måste vidare. Behövde skriva av mig. Gör så ont...

Väja TILL, istället för att välja bort...välja till något GOTT för mig, istället för att genast välja bort vårt förhållande...när vilja till nykterhet nu tycks finnas. Kanske det...som det nu ser ut?

MEN...egen tid för mig är ännu minimal, då lillen behöver mig. Vad kan jag få plats med??

Mannen kan lätt ta för sig av sitt. Men lillen är mitt dyrbaraste på jorden där jag ger och ger. Min mans fjärde barn men mitt enda.

Det finns glädje för uppgiften (med barnet) men LITE utrymme för själviska intressen nu...!

Ordna upp och trygga ekonomiska förutsättningar, inför eventuell framtida separation, det ska/vill jag göra!!!

...kommer att kännas bra, lugna min oro. Kanske leder det till inre frid som också gör det bättre mellan oss, vem vet?

Och så försöka förgylla Vägen, vart den må bära. Det lär ju vara "vägen som är mödan värd", som Är livet...

Vilken omtanke du visar! Om din mor om din syster. Du ser en skrämmande utveckling för din mamma och vill gärna finnas för henne samtidigt som det känns tungt just nu då din mamma inte verkar öppna upp för samtal. Det finns en del kommunikationsprinciper som kan öka sannolikheten för att skapa en dialog. Jag undrar lite hur det har låtit mellan dig och din mamma tidigare. När ni haft bra samtal, om vad som helst, hur brukar ni förhålla er då?

Jag hoppas att fler här ger dig lyckade exempel på hur de nått fram och kunnat påverka någon som dricker att börja tala om det.

Ett annat råd är att tala utifrån ett jag-budskap. Vad känner du till om det?

Fortsätt gärna skriv här och berätta om hur det går.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har varit med om en hel del! Och nu står du med blicken fäst framåt samtidigt som du har erfarenheter du vill och kanske behöver tala om. Jag hoppas att du finner berättelser här som kan vara hjälpsamma för dig i din process. Fortsätt gärna att skriva och berätta om de såväl skrämmande som glädjefyllda utmaningar du sannolikt möter nu när du startar på ny kula!

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag ska nu tänka på vad som är bäst för mig, jag vill inte leva så här mer. Det kommer ta tid och jag vet att det inte är över. Han kommer att försöka igen och då måste jag stå emot. Så trött och orkeslös efter dom här turerna. Tack för ert stöd.

Välkommen hit till forumet. Ett steg du tagit för att kunna reflektera över din situation, starkt. Du lever med en man som du upplever inte alltid kan hantera alkoholen och han får flera negativa konsekvenser. När han ändå inte förändrar funderar du på vad de kan bero på och hur det kommer sig att han inte "gör något". Många som har problem med alkohol vet innerst inne att det är ett problem, samtidigt kanske inte just nu redo att förändra.
Du önskar kunna ha en dialog med honom, utan att det behöver bli en diskussion. En fin och klok tanke.
Att få fram hur du upplever det, vad konsekvenser för dig och honom blir och kanske vad du skulle vilja istället.
Du som känner honom och dig, vad har tidigare hjälpt i er kommunikation?

Oavsett hur man förbereder sig kan man ju få alla möjliga svar.. och kanske inte kan förvänta sig få det man vill direkt.

Va bra att du skriver och läser här, fortsätt gärna med det!

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Sen jag skrev har jag tänkt o tänkt, skulle kunna kommentera mitt eget inlägg; lite väl snusförnuftigt. En instruktionsbok. Som du Kvinna 50 förmodligen menar, om det vore så lätt...
Jag står bara inte ut med alla som är fast med en missbrukare. Det är outhärdligt.
Jag har väl blivit missmodig, om inte cynisk, men jag kan lägga till ytterligare orsaker till att jag skulle vilja att du, Suntförnuft, släpper honom: din kille kallade dig för idiot. Reagerade du inom dig? Eller kanske inte alls, därför att du har vant dig, kanske? Det är ett friskhetstecken om du reagerade. Eller håller du på att göra dig stum och okänslig? Att du inte vill reagera för husfridens skull?
Visst är det märkligt att man faktiskt ibland kan/kunde se varningstecken, som du Kvinna 50 skriver, men man ger/gav dom inte den rätta betydelsen.
Lite rörigt skrivet detta, men jag tror ni förstår.
/Ursula

Ursula, du har så rätt i de du skriver. Jag kan inte annat än att hålla med dig. Men var f.. beror de på att de ska vara så förb...t svårt att dra direkt? Jag såg varningsbeteenden väldigt tidigt i vårt förhållande men vad gjorde jag? Jo jag stannade och stannade, förlät och förlät i många herrans år.

Jag tror att vi kommer att fixa de båda två. Nu bygger jag upp ett liv jag trivs i och de tycker jag att du också ska göra. Vi kanske ska ha längre tid än ett år? Kanske de är för tidigt ändå. Jag vet inte.
Men man måste ju få sörja också.. Jobbigt de här med avslut.

Hej iIzzy, jag är precis som du. Sitter med ungar,inga gemensamma men illa nog ändå. Vi har bara bott tillsammans ett år...
Nu sover han, efter en rejäl fylla och gormat på mig i timmar idag.
Mina barn har aldrig blivit drabbade av honom mer än som "Snälle farbrorn".... Men inatt måste de barn som ska vara här sova hos sin pappa. Vill inte ha hit dom.
Varför ger man dom alla chanser? För att dom är bra folk, egentligen? Önsketänkande att dom ska kunna sluta supa?
Så less på skiten... Men vill inte vara den som ger upp, honom eller oss. Han har ju gett upp sig själv för längesen.... Men jag ger aldrig upp. Inte i nåt, fast jag borde, speciellt i det här.
Blir så förbannad att han beter sig så egoistiskt och fattar verkligen inte vilken extremt äcklig och elag kostym som klär honom.... Fyllekostymen. Dr Jekyll och Mr Hyde.
Jag tänker fara.... Lämna honom. Han måste någonstans få känna tomheten och saknaden efter oss... Göra en värdering, vad vill han ha... Vad är det han vill ha... Spriten eller oss.
Tror du ska göra samma sak.
Verkligheten... Är det enda som hjälper tror jag. Hans barns ord, mina ord.. Andras ord, alla lika verkningslösa. Jag vet att hans rädsla att jag ska lämna honom, och hans dåliga självkänsla är ofta det som väcker djävulen i honom.
Jag ska tassa iväg.... Smyga, tassa på tå som man alltid gör med den ständig klumpen i magen. Varje ljud som tyder på att han vaknarär gör mig helt hispig.

Du berättar att du levt med en man i sex år som har alkoholproblem, han kan psykiskt misshandla dig och manipulera dig. Du har sett förändringar hos honom under dessa år, att han inte vill ha det såhär, samtidigt låter det som det har gått lång tid och du börjar må riktigt dåligt av det här, du behöver ta hand om dig, och se vad behöver du för att må bra i ditt liv. Du har börjat med att berätta här på forumet och det ger oss här chansen att ge dig stöd. Finns något mer som du tänker kan vara en hjälp för dig i din situation?
Fortsätt gärna skriv och läs här!
Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen&Anhörigstödet

Åh, vad härligt att du och din dotter mår bra, Kvinna 50, och vad inspirerande att du lyckas hålla fast vid din plan! Jag ska försöka resonera som du : Att det inte behöver vara helt kört i fall att han skulle få ordning på sin tillvaro. Å andra sidan så är jag lite rädd att den tanken kommer få mig att hoppas och vänta ist för att gå vidare. Å tredje sidan så har jag ju svårt att gå vidare i alla fall... Jag har precis avslutat relationen så det blir förhoppningsvis mindre jobbigt med tiden. OM han ger mig den tiden. Och OM jag är stark nog att kräva den. Jag förstår inte varför det ska vara så himla svårt...

Jag sade upp kontakten med min pappa när jag var runt 20-års åldern. Han hade psykiska problem och alkohol var väl inte ett stort problem utan mest att han vara så oberäknelig i sitt humör. Ena gången jag var till honom var de bra nästa pratade han bara skit om min mamma. Orkade inte mer och bestämde mig för att bryta. Jag var tvungen för min egen skull och de var nog ett klokt beslut.
Efter 25 år när jag hört rykten om att han var ganska bra och bodde på vårdhem besökte jag honom. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv och de var nog de jobbigaste och modigaste jag gjort. Han blev glad, han medicinerades för sin sjukdom och verkade må ganska bra. Vi träffades ganska regelbundet i två år innan han dog.
Var förmodligen bra att jag gjorde detta.
Jag tror att man måste välja de man orkar, man måste ta hand om sig själv i första hand då blir det bra hur man än väljer.

Åh va jag känner igen mig i de du skriver. Jag känner precis som du men jag har gett mig själv ett år. Jag tänker att om ett år ska jag göra ett bokslut och har jag då känslor för honom så tar jag väl tillbaka honom. Fast innerst inne så vet jag att om ett år gått så finns det minimal chans att jag går tillbaka. De känns inte lika jobbigt när jag tänker så och i sommar ska jag leva livet och ha skoj. Vi har de bra nu jag och min dotter och hon mår bra. Jag vet inte hur länge ni varit ifrån varann men kanske kan du också tänka som jag..

Så tråkigt för dig. Hur mår du? Skriv gärna om du vill & orkar. Kämpakram

Hej! Visst är det lustigt vad mycket som kan råka hända ibland?

Det är fint att läsa din tråd, du är så öppen och ärlig!

Jag är ju lite i liknande situation som du varit, men jag kanske längtar bort mer? Även när karln är nykter, go och exemplarisk kan jag inte släppa det.

Bävar för att det nu är JAG som har det/de nyktra året/åren framför mig, men sedan tillbaka i hans drickande och maktlösheten.

Lite som att jag bara går och väntar in mitt uppbrott.

Roligt att du i a f går vidare, lever, lär och vågar! Ha det gott!

Det är otroligt smärtsamt.
Vila ut.
/Ursula