Senaste kommentarerna i forumet

Du har fått många bra råd om hur du kan göra nu och precis som du skriver så är det nog en bra idé att ta med dig sonen bort från situationen. Du skriver att din partner har varit nykter i fem år efter en behandling som verkar ha passat honom väl. Hur skulle det vara att ta kontakt med dem idag? Fint att du är här och talar om din situation. Du är inte ensam.

vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har fått många bra råd om hur du kan göra nu och precis som du skriver så är det nog en bra idé att ta med dig sonen bort från situationen. Du skriver att din partner har varit nykter i fem år efter en behandling som verkar ha passat honom väl. Hur skulle det vara att ta kontakt med dem idag? Fint att du är här och talar om din situation. Du är inte ensam.

vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har fått många bra råd om hur du kan göra nu och precis som du skriver så är det nog en bra idé att ta med dig sonen bort från situationen. Du skriver att din partner har varit nykter i fem år efter en behandling som verkar ha passat honom väl. Hur skulle det vara att ta kontakt med dem idag? Fint att du är här och talar om din situation. Du är inte ensam.

vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag tror inte heller att det är kört. Men jag tror heller inte att du ska tänka så mycket på om mer kärlek hjälper. Det här är hans ansvar, inte ditt. Så visa kärlek för din skull, för att du tycker om honom, inte för att det ska läka honom. Tänker också att du ska säga ifrån. Och återfallet har inte varat så länge, det är definitivt inte kört. Känner en nykter Alkoholist som hade ett några dagars återfall efter flera års nykterhet. Familjen förenade sig, ställde ultimatum och hjälpte till att få honom på rätt köl igen. Nu har han säkert ytterligare 15 nyktra år bakom sig igen. Så det finns definitivt hopp, men det är kanske lite bråttom.

Hej vännen! Vill så gärna svara något klokt som kan hjälpa dig, hör hur jobbigt det är!
För det första, att det fanns alkohol hemma när han började sitt återfall tycker jag inte du ska ta på dig. Tyvärr är vi alkoholister (nykter sen 1,5 år) experter på att skylla ifrån oss och lägga skulden på annat när vår beroendehjärna är igång. Jag tror absolut att återfallet kommit ändå, ok?
Hur är det, har han några nyktra stunder? Går det att prata med honom alls? För någonstans tror jag att det vore bra om du kunde säga vad du tänker, antingen genom att prata med honom eller kanske skriva ett brev till honom. Är lite ute efter att lägga tillbaka ansvaret på honom, kanske kunna säga att nej jag accepterar inte det här, tar du ansvar för detta och söker hjälp på nytt så stannar jag och stöttar - annars går jag nu. Förutsatt att det är så du tänker såklart.
Har du möjlighet att kolla vad för hjälp det finns att få där du bor? Ring t.ex vårdcentralen och kommunen och hör vad som finns. Kan ni få hjälp nu på en gång? Han verkar ju inte vara i skick att ta tag i det, tänkte om du kan lämna ett konkret förslag till honom.
Om du känner att du behöver lämna, har du någonstans att ta vägen? Eller finns det möjlighet att han kan åka någonstans? Hur är det med hans familj, kan du prata med dom? Kan ni gemensamt gå ihop och försöka prata med honom? Jag vet inte vad som är rätt, försöker bara bolla ur mig lite ideer.
Om jag går till mig själv så skulle jag, om jag trillade dit igen, nog behöva ett "bryskt" uppvaknande. Och kanske är det som någon skrev att kanske behöver han forma ett nytt beslut, ett beslut bara han kan ta. Kanske han behöver ny behandling, AA, antabus osv.
Vännen, var nog inte till så mycket hjälp här. Ta hand om dig och tänk i första hand på dig själv och framförallt sonen. Försök att inte lägga skuld på dig själv, beslutet att sluta är det bara han som kan ta för ansvaret är ju faktiskt hans. Kram

Hej alla snälla, det har varit ett rent h-vete i natt. Var nära att åka ifrån. Det där återfallet tycks vara länge. Är helt förkrossad. Vart ringer man? Kan han få hjälp idag? Vi kan ej bo här i natt men är orolig för vad som ska hända.

För er omtanke och era goda råd ?Jag tar dom med mig på min resa ?
Den enda otroheten som existerar i mitt fall är kärleken till alkoholen... Inga andra kvinnor. Men det hade kanske varit lättare att skrämma bort en annan kvinna än att försöka tävla med alkoholen ☺️
Stor kram ?

Hej,

vilket fint och rörande inlägg du har skrivit. Alkoholism är en sjukdom, en dödlig sådan dessutom och det tycker jag att din berättelse här om din pappa är ett tydligt exempel på. Han klarar inte att sluta dricka trots allt han, hans kropp, hans barn (Du) har fått utstå. Sorgligt. Alkoholism är en svår och klurig sjukdom känner jag. Vid cancer bestämmer kunniga läkare vilken behandling som ska ske och individens personlighet och historia spelar "ingen roll". Man behandlar det område i kroppen som är drabbat. Hoppas du förstår hur jag tänker? Om det vore så enkelt att människor med alkoholism bara behövde rycka upp sig och göra ett val, ja då skulle inte alkoholism finnas... Det konstiga i det hela och det som gör mig frustrerad är att det är just "att göra ett val", sluta dricka - som är lösningen för att bli frisk. Något som borde vara självklart att välja men inte är och det är väl det som gör att det är en sjukdom? Att människor dricker ihjäl sig, dricker så att deras barn lider, arbeten försummas, hälsan försummas. För mig är det självklart att det är en sjukdom. Som jag önskar ska utrotas och försvinna för den orsakar så fruktansvärt mycket lidande till exempel för alla er anhöriga. Jag är själv nykter nu och oändligt glad att jag har lyckats bryta mig loss från alkoholens grepp om mig. Jag tycker inte synd om mig själv eller ser mig som ett offer för denna sjukdom men jag har kunskap idag och tar den på allvar för jag vill aldrig hamna där igen. Hoppas du får många fler svar och tankar här, jag är ingen expert, det här är bara några av mina tankar som jag kände att jag ville dela med mig av :)

Kram

Hej! Förstår din oro mycket väl och så länge du känner som du gör för din pappa så är det inte fel. Du har mycket empati och det är svårt att stå bredvid och inte göra något. Du har även ett ännu svårare läge eftetsom du inte bor nära honom. Det stora problemet är att han måste själv vilja bli fri från sitt missbruk annars fungerar ingen behandling. Vill man inte själv fungerar det inte. När min sambo efter många års alkoholmissbruk till slut fick en knäpp och vände ut och in på allt under ett dygn och allt höll på att gå åt skogen och hela hans familj plus barn fick möjlighet att konfrontera honom ( efter 3 dagar i häktet..) tillsammans med en alkoholterapeft. Han tog emot möjlighet till behandling 4 veckor på Nämdemansgården. Jag gick på en anhörigvecka som var den bästa veckan i mitt liv. Du får så många insikter och de lär vända ut och in på allt så att du själv förstår vad du gått igenom och hur du kan fortsätta leva Ditt liv. Även om din pappa inte vill bli hjälpt så måste du bli det och jag kan rekommendera en sådan vecka. Kontaktar du kommunen kan de också hjälpa dig att ge förslag på vart du kan vända dig. Lycka till!

Tusen tack för dina råd Leverjag! Jag ska verkligen försöka prata mer med honom. Det har varit ganska iskallt mellan oss det senaste halvåret eftersom hans beroendepersonlighet har gjort att jag inte har orkat vara så nära ( tabletter och chattande med tjejer...orkade ej gå in på allt strul eftersom jag lärt mig leva med alla konstigheter....) men funderar på om jag "håller om honom" mycket och försöker visa att jag bryr mig om honom kan hjälpa? Testade det igår morse och även om han blev förvånad tror jag att han blev lite glad. Igår tog han ingen alkohol och det finns inte heller något i huset. Tror hans steg att ta sig till bolaget är ganska obefintlig?Tack!

Tusen tack för bra tankar. Måste försöka prata med honom mer. Har gjort några försök men fått lite mothugg pga att han känner skuld såklart. Han vet vad som utlöste det och jag också nu. Sedan kommer det tyvärr upp många sanningar när det var varit såhär och eg vill han nog skiljas tex. Det skulle vara bra om han själv berättar för de närmsta att han tagit ett återfall. Vill man det om man har insikt i sin sjukdom? Hans bror hade märkt skillnad på sms på kväll och dag. Han kom till mig igår. Det känns bra att fler märkt det och jag kommer att prata med hans bror och en syster som ett första steg. Tack.

Att strunta i att allt från igår är såå svårt. Att bara vara som vanligt. Blir svårare å svårare. Jag vill igentligen inte det. Men måste fundera på vad jag ska göra med mitt liv och hur jag vill leva. ?

Har du pratat md honom om den och hur du ser på hans återfall och hur det får dig att må? Kan du få honom att säga något om hur han mår och vad han tänker nu? Tala med honom eller skriv ett brev från hjärtat. Han kanske behöver forma ett nytt beslut. Du kanske måste lämna om han inte slutar igen. Berätta om varför och hur sonen upplever sin pappa.

Jag kämpar också med eget missbruk och det är hemskt att veta och se hur man skadar sin familj och sig själv med sitt beroende men beslutet måste komma inifrån. Han kanske skulle behöva AA och kanske antabus första tiden? Ni kan ju gå båda till ett öppet AA-möte som ett första steg eller till beroendemottagning om han vill.

Tror att du måste vara tydlig mot dig och honom och ta beslut om hur långt du vill gå i detta.

Önskar all lycka till! Han har ändå klarat fem år. Det är strongt och så synd att kasta bort.

Har själv haft alkoholproblem och kommer i och med det "från andra sidan". Först av allt välkommen och fint att du hittat hit. Du kommer säkert få massa svar från medlemmar som har mer erfarenhet från detta ur ett medberoende-perspektiv. Oavsett ska du inte skuldbelägga dig att han dricker på grund av att ni haft vin hemma. Det tror jag efter 5 år inte är det som ska bära huvudansvaret för återfallet. Ja, och vad gör du nu då? Jo jag tror att det är lika bra att lyfta frågan hela vägen på direkten. Tala med honom när han är nykter och varför inte även tala med andra anhöriga. Du vinner ju inget på att behålla det för dig själv. Men att lämna på stubinen pga. av ett återfall? Ja i grund och botten måste alla ta det beslutet själv, men det låter som att det finns all anledning till att stötta i att häva återfallet.

Varmt lycka till!

//PP

Bakom den här förlåtande attityden.
Ingen vettig människa förlåter de dumheter som den drickande gör mot en.
Men vi gör det minsann.
Och varför det?
Kanske för att vi tror att vår storsinthet någonstans ska nå fram till dom och "bota" dom.
Eller att de ska förstå att utan oss går deras liv ännu mer i kras.

Eller att vi helt enkelt gömmer oss själva i de dimridåer som godhet skapar och slipper stångas med verkligheten.
Dvs förlåter vi en gång till så har vi både alkoholistens och släktingars stöd att vi faktiskt är så starka att vi orkar förlåta och stanna kvar.
Men egentligen gömmer vi oss ifrån det liv vi egentligen kan leva.

Som tar så mycket kraft och energi från oss som vi i dagsläget inte har att skapa det här möjliga alternativa livet.
Precis som alkoholisten gömmer sig i sin egen ångest, bakfylla och inte heller orkar skapa sig tillräcklig kraft att reda upp sina egna liv.
En ond cirkel som varken den drickande eller anhöriga verkar ta sig ur av egen maskin.

Tack ?Ja.. Vem vet? Det kanske är så.. Jag vet varken ut eller in längre. Så många lögner och brutna löften. Vet att du har rätt men vet inte var jag ska hitta styrkan att ta kommandot över mitt eget liv ?Förbannar mig själv att jag är så jävla förlåtande, omhändertagande och naiv. Som låter mig luras gång på gång på gång. Som ställer ultimatum utan att någonsin verkställa! Så dumt!
Jag har ju gett honom så många chanser som han förbrukat. Varje gång han dricker gör det ont! Fysiskt ont! En käftsmäll hade antagligen varit mindre smärtsamt. Jag väljer honom om och om igen
Han väljer bort mig om och om igen
Men långsamt, långsamt ett steg fram och två tillbaka hoppas jag snart få näsan ovanför vattenytan och finna kraft och mod att välja bort den som väljer bort mig. Kram

Det har varit relativt lugnt några veckor nu för mannen har var sjuk så han har inte orkat. Nu är han på bättrings väg å då dricker han igen. Å chattar med andra tjejer. Suck.

att han kanske inte alls bara druckit 1-2 ggr per år.Han kanske inte orkar dölja det längre helt enkelt.
Bubblan håller på att spricka.
men hur det nu än är med det.
Fortsätt ta dina steg åt det håll du vill gå med ditt liv oavsett vad han väljer att göra,
Det är den enda vägen.Sitt inte stilla passivt och låt livet/spriten ta kommandot över dig.

Inte ens 3 veckor har gått och nu är det dags igen ? Har ju tidigare varit förskonad med 1 eller 2 återfall per år så det här är verkligen galet. Börjar min man sjunka längre ner i sin sjukdom? Min magkänsla sa redan igår att mannen hade druckit.. Självklart nekade han. Skickade ett sms imorse och skrev att jag inte hade lust att genomföra helgens planer om han drack idag.. Tomma ord och löften.. Igen! Redan för någon timme sedan frågade jag och fick ett nekande svar. Vid middagsbordet var det så uppenbart att jag inte visste om jag skulle skratta, skrika eller gråta. Är så in i helvete trött på den onyktra människan, rödmosig i ansiktet och släpigt tal. Så trött ? Så trött och uppgiven att jag inte ställer frågor, ställer till en scen eller letar gömställe. Och då har det gått långt.. Just nu är han noll och inget för mig och tankarna på ett eget boende dyker upp.. Ett hem utan svek, lögner & alkoholgömmor. Ett hem med skratt, kärlek och tillit. Mitt hem, min trygga zon.. Har fått remiss till Kbt ??Hoppas få hjälp att bli fri från det jävliga medberoendet. Hoppas få läka och hitta tillbaka till mig själv. Om det blir med eller utan min alkoholist får tiden utvisa!
Sköt om er alla ni som kämpar ?

Jag har läst dina inlägg. Det du beskriver fram till nu är att du länge varit i en väldigt besvärlig situation. Utifrån det du skriver blir det tydligt att du är en person som har förmåga att visa omsorg och mod. Du har inte bara skrivit och berättat här på forumet, du har också varit uppriktig med dina barn som är viktiga för dig och du har berättat för din chef om hur du har det, jättebra.

Du har bestämt dig för att göra en förändring och behöver komma på hur den ska gå till och komma på vilken typ av stöd du behöver.

Du har tagit flera steg, du vägrar vara tyst om det du är med om, du tar ansvar över din hälsa när du vänder dig till vården och berättar för flera hur du har det. Du har också en stark önskan om ett eget boende som skulle kunna vara ett ytterligare steg i att ge dig själv möjligheter att leva det liv du vill.

Du nämner att du har stöd utifrån, vad av det tror du kommer bli mest hjälpsamt för dig? Vad behöver du från dem du har stöd av för att komma vidare?

Fortsätt gärna skriv och läs på forumet. Det brukar vara bra att få moraliskt stöd från andra och det kan ge lite motivation, berätta gärna vilka steg du tar nu i denna förändring.

Starta gärna en egen tråd om du vill så ser alla dina inlägg lite tydligare.

Vänliga hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

Hej!
Du har min medkänsla.
Jag har själv liksom gått och väntat på att jag ska känna inuti att "nu är det nog".
Nu är jag där, men det är hårt att stå fast när nykter period kommer.
Ändå känner jag att tilliten nu brustit så att det blivit en spricka i relationen, och jag vill få fast mark under fötterna igen.
Svårt att förstå för min nu nyktra sambo.
Men det är väl också under en nykter period separationen måste ske helst, då han kan "vara med"..
Svårt, svårt, svårt! Att våga också.
Den här mannen som jag en gång så gärna ville ha, och som faktiskt säger att han älskar mig och nu kommer att vara nykter.
Är jag kall? Galen? frågar jag mig själv.
Men sprickan finns där nu.
Ja, svårt ta steget, men jag förstår väl om du fått nog - med tre barn också, och det att behöva söka "skydd" från sitt eget hem!
Lycka till, önskar dig en framtid som du vill ha!

Ja visst är det märkligt vad man sväljer och står ut med.. Jag som alltid varit en bestämd dam med skinn på näsan.. Aldrig trodde jag att jag skulle stanna kvar hos någon som väljer bort mig gång på gång på gång. Någon som ljuger och manipulerar ? Men här är jag! Förlåtande, godtrogen och mesig ?Jag har kommit till insikt att jag behöver jobba med mig själv. Jag måste få verktyg att inte låta hela mitt liv och min tillvaro vara beroende av om min man väljer att dricka eller inte. Jag måste jaga iväg oron och ångesten och få läka igen.. Måste hitta tillbaka till glädjen! Ha ett fungerande liv oavsett hur andra väljer att leva sina. Så mycket jag måste göra och så lite ork. Sakta bryts man ner ?
Känner igen det där med att tvivla på sig själv. Många gånger har jag frågat om han druckit. Jag? Nä! Absolut inte. Hur kan du tro det?
Min magkänsla lurar mig sällan. Så trots att jag vet börjar jag tvivla på mitt eget förstånd.. Man kan lätt bli rädd för sig själv. Förstår vad du menar att lämna fysiskt.. Jag får ett fruktansvärt kontrollbehov och när han är här hemma har jag åtminstone koll. Trots att jag önskar honom ditt pepparn växer
Ja.. Hjärna och hjärta är verkligen inte överens. Och jag precis som du älskar och hoppas och hoppas.. Att det snart blir min tur att bli vald. En gång för alla
Styrkekram till dig ?

Nej jag orkar inte till slut.hans mamma o mormor bara daltar m han.fast dom vet att han dricker.enligt han så får jag inte berätta för dom.ska ta mig i kragen o lösa det här.har så mycket hjälp utifrån.

Hej.jag vill så gärna söka hjälp att jag ska få en lägenhet men är rädd.jag vet att jag kommer kollapsa.han va nykter 2 dar men sen nåt som gör mig vansinnig är att han nekar när han är full.hitta vintetror i skåpet igen som han försöker gömma.har tid nästa vecka till företags hälsovården för mitt blodtryck så jag ska ta upp det här.jag vet att mina barn står vid min sida.men när man har levt med en alkoholist så blir man så nergången.man tappar lusten för allt.

och han som måste nyktra till och följa efter.
Kort och koncist,inte tvärtom..
Dessutom tar jag mig rätten att tycka till om det jag inte har att göra med.
Hoppas du får längre och utförligare svar av dom andra härinne.
Välkommen hit och läs gärna andras trådar,det hjälper verkligen.