Senaste kommentarerna i forumet

Tack Softjessi,
Jag trodde aldrig jag skulle tillåta otroheten, och vad han gjort mot mig. Tyvärr så är otroheten så starkt bunden till hans destruktiva sida och driver mig än mer mot min egen självdestruktivitet. Har jag nekat, sex, så letar han annan, ger jag sex så vill han mer, finns inte jag att tillgå så försöker han få hem någon annan. Blir jag arg på honom så går han ut på otrhetsidor bara för sin egen självbekräftelse.
Trots att jag kommit på honom vågar jag knappt tro på det själv. Har sett hans profil på Victoria Milan, jag vet vad han gör, men ändå lyckas han på nått sätt få mig att tvivla på vad jag sett. Tror att jag inte heller vill erkänna hur lågt vi har sjunkit och att jag förlorat all självrespekt.
Jag har tur som är särbo, men samtidigt skapar det så mycket oro att jag inte vet vad som händer när han bara försvinner. För mig våre det lätt att lämna rent fysiskt men ändå stannar jag. Jag älskar fortfarande den nyktra han.
Ta hand om dig, hoppas du finner din inre styrka ?

Usch ja! Det är jobbigt att vara förälskad i och ha en relation med en missbrukare ?Låter vettigt att ni är särbo.. På så sätt kan du ju kanske få en paus och slippa se eländet ? Så känner åtminstone jag när min man dricker.. Att jag velat slippa se honom. ( Vi bor ihop) Alla lögner och svek är något vi medberoende utsätter oss för. Trots att det är precis som du säger.. Man trodde aldrig man skulle utsätta sig för något liknande. Har du fått/ sökt hjälp? Finns anhörigveckor och annan terapi. Kan varmt rekommendera böckerna Djävulsdansen och Bli fri från ditt medberoende. De är så bra! Men det är så svårt att omsätta teori till praktik.. Jag vet hur jag borde agera men mitt hjärta/ mitt medberoende leder mig på villovägar gång på gång.. Men med små steg hoppas jag kunna förändra mitt beteende ?Jag reagerar starkt när du skriver att han hämnas genom att vara otrogen. Det är i mina ögon lågt.. Mycket lågt. Det är illa nog att behöva tävla mot alkoholen ?
Den dagen min man hade tagit det steget hade till 100 procent blivit dagen då jag släppte taget om honom.. Då hade jag förlorat all respekt för honom. Jag hoppas du kan få hjälp och stöttning i din situation. Önskar dig allt gott ?

Vad tufft du har! Hemskt att se sitt barn lida och vara destruktiv. Måste kännas oroligt. Vet han ngt om alkoholens effekter, tex att den orsakar ångest, oro, stress och livsleda och att toleransen ökar och belöningssystemet sätts ur spel och det enda då som har snabb och effektiv verkan är alkoholen? Medicin är orsaken till sjukdomen, så att säga.

Några procent är extra känsliga/har ett belöningssystem som inte är i balans. Forskning visar också att unga människor är extra känsliga för berusningsgrad då hjärnan utvecklas till 30-års ålder. Sociala samspel, konsekvenstänkande och kognitiva delar i pannloben utvecklas sist. Adde hade en länk nyss om det.
Sedan är det bra att läsa om alkoholens och abstinensens mekanismer. Äntligen fri har lagt in lära länkar nyligen.

Inom psykiatrin brukar de först behandla för beroende för att känna utvärdera om depressionen är orsakad av alkoholen eller inte. Det verkar inte helt lätt men det finns hjälp och mediciner. Det svåra är väl att han måste vilja må bättre. Vad skulle göra honom motiverad tror du? Att veta hur mycket alkohol skadar hans kropp och psyke, att komma ur beroendet eller att slippa känna sig livstrött? Kan du få honom att läsa ngt om detta? Kan han tänka sig att gå till en alkoholterapeut?

Tänker på dig och önskar er lycka till!

Din son 25 år berättar att han dricker som medicin för han mår dåligt. Du har vänt dig till massa ställen inom vården för att försöka ta reda på vad du kan göra och vad det finns för hjälp. Va bra att du nu också tar steget och berättar här så vi här kan ge dig stöd och förhoppningsvis att något blir hjälpsamt.

Utifrån det du beskriver att han har tankar om att inte vilja leva skulle psykiatrin kunna vara ett ställe att ringa till, för honom allra bäst men anar att du är den som ringer runt för att han inte vill göra det nu. Kanske kan de säga något om hur du kan agera? Det finns även en stödtelefon för människor i akut psykisk kris eller deras anhöriga, om du inte redan testat den: Nationella hjälplinjen 020-22 00 60. Gällande alkoholen kan du ta kontakt med kommunen, där finns alltid stöd att få eller Alkohollinjen som ett första steg för dig eller honom; 020 844448.

Frågan är vad vill ha själv ha för hjälp? Det är såklart frustrerande att inte kunna hjälpa någon som behöver det, och det kan verkligen ta på ens egna krafter. För din del, för din ork, att kunna vara hjälp både för honom men även dig, vad behöver du?

Fortsätt gärna skriva och läsa här på forumet!

Vänliga hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

Du beskriver att du levt med din man som helgdruckit senaste 3 åren, ni har en son på 2 år. Det har eskalerat på senare tid och han har nu sagt att han ska göra en förändring. Du har massor av funderingar kring hur du ska göra och vad som är rätt att du gör i det här läget. Han är igång med den och tycker du ska förstå honom och du är redo att separera beskriver du.
Detta har ju pågått länge och ni är i två olika processer, du din och han i sin. Oavsett vad du gör gör du inte fel, du har rätt att välja utifrån vad du känner och behöver. Han har ett val att göra en förändring eller att låta bli. Det finns inga direkta generella råd, alla människor är olika och så även situationer, du har valt att skriva här och ta kontakt för att försöka reda upp och ventilera kring detta. Ytterligare ett steg i att sortera för sig själv kan vara att tala med någon, Alkohollinjen 020 844448, eller vårdcentralen eller samtalskontakt i kommunen. Ibland kan det hjälpa.

Att läsa och skriva här brukar för en del också vara en hjälp i att komma fram till hur de ska göra. Fortsätt skriv, ibland tar det lite tid innan man får svar.

Hoppas du finner något här hjälpsamt!

Vänliga hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

jag har levt med? Jo han e alkoholist men varför ger han inte upp med sms, ringa mm trots jag sagt att vi är klara med varandra. Känns som jag inte får lugnt innan han hittat någon ny stackare att manipulera och flytta in hos. Är jag för otydlig eller kan det vara en psykopat/ narcessist som inte kan ta in det jag säger och respektera det.

Hej.
Jag jobbar på en förskola och utifrån det perspektivet tycker hag att du ska berätta vad det är som är på gång.
Det är jobbigt men vi som har hand om barnen kan bemöta dem på ett bättre sett om vi vet om det är ngt speciellt på gång. Vi har tystnadsplikt så det sks stanna inom personalgruppen.
Kämpa på nu.
Funders på om du känner dig bekväm över huvud taget med att hsn hämtar. Annars finns det andra slternativ.

Det är jättesvårt när det gäller sina egna barn men jag vet att barn ser o hör mer än vad vi vuxna tror. Men ssmtidigt vill jag tro att just mina barn inte hör och känner samma sak.
Kram

..för att jag inte svarar när han ringer och i dagsläget väljer att ha kontakten kring barnen via sms. Jag känner mig som en liten fläck. Då säger han så... Att jag sjunkit lågt. Men det är han som trakasserar sin familj på fyllan! Och han anser mig vara låg och ryggradslös!
Nu säger han att han vägrar svara på sms, vill jag något så måste jag ringa.. Vilket gör att jag står standby och totalt låst, kommer han hämta barnen eller kommer jag behöva gå från jobbet?
Jag kan inte planera villa pass jag ska ta eller inte... Kommer han hämta nu på onsdag när jag jobbar kväll eller ringer dom från dagis 17.30 och jag måste slänga mig iväg? ?

Nej, svara inte.? Byt ringsignal på just hans nummer så behöver du inte må dåligt VARJE gång det ringer.
Och du måste verkligen inte prata med honom just nu, samla krafter så att du orkar gå vidare???

Jag har alltid trott att helgen ska vara till för att ladda batteriet inför nästa arbetsvecka, men för mig så är det totalt tvärt om. Efter helgen är jag skittrött,
det går inte att sova, antingen pga alkoholsnarkningar eller att man bara ska spela en låt till innan man går och lägger sig, (det brukat bli ett antal på högsta volym). Hunden bryr sig inte så mycket om sovmorgon, så han vill ju gå ut vid sju - halvåtta även på lördag och söndag.
När måndagen kommer så är det så skönt, det innebär i alla fall tre kvällar med bara folköl, vilket inte märks speciellt mycket. Sedan på torsdagen brukar det dyka upp ett flak med starköl igen och då går det ofta åt 7-8 st den kvällen.
Jag undrar bara, är man ok som bilförare kl 6.30 på morgonen om man drack sju 33 cl starköl (ca 5%) kvällen innan?

Jag funderar på mig själv, det är så himla svårt att veta hur man ska göra, han kan måla upp sådana fina framtidsplaner, både när det gäller sitt företag och projekt som ska göras privat, men jag har bott här i 16 år nu och tiden för att färdigställa saker och ting är väldigt väldigt lång.
Han kan säga på lördagen, att idag ska jag ut och fixa med det ena eller det andra. Ok säger jag, det låter bra, sedan kanske jag åker iväg med sonen till gymmet, eller något annat ärende, när vi sedan kommer hem efter ett par timmar, så har han druckit några öl, men inte kommit ut för att göra något.
Samtidigt så har jag dåligt samvete för att det kanske inte är så välstädat eller att trädgården ser totalt vildvuxen ut. Men jag har liksom tappat intresset för att alltid hålla på och greja medan han inte får något gjort alls.
Jag blir ju på något sätt glad, när han pratar om sina projekt, men jag borde ju fatta, vid det här laget, att det aldrig kommer att bli mer än prat.

Jag känner mer och mer att jag måste dra härifrån, men hur gör man?
Hur säger man? Jag har lagt ner att prata om hans drickande, jag gjorde det senast när vi var på semester i september, för då spårade han ur och var riktigt dum. På morgonen efter hade vi ett bra samtal (tyckte jag) och han lovade att bättra sig och inte dricka så mycket, men vi vet ju alla, att det kanske blir bättre några veckor, sedan är det samma gamla visa igen.
Jag vet inte om jag måste ta upp det igen, eller om jag bara ska säga att nu är det nog, du har fått dina chanser.
Ge mig ett råd, snälla!

Svara inte, ta dig och barnen till en kvinnojour där får du stöd. Du måste ta hjälp nu och rädda dig och barnen.

Nu sitter jag och tar emot sms om hur lågt jag sjunkit att han aldrig trodde jag skulle vara så patetisk att jag inte kunde svara i telefon... Men jag klarar inte att höra hans röst! Jag ser att han ringer och direkt så rusar hjärtat och jag kallsvettas och det känns som om jag fått influensa för en stund..
Vi har mycket att gå igenom det har han rätt i men det kan väl vänta ett par dagar? Huset måste saneras efter en rökskadad som skedde i helgen så det dröjer ju innan det kan säljas ändå... Förstår inte varför han måste stressa igenom allt nu nu nu med skilsmässa och bodelning och allt han kan väl lugna sig en stund! Det är som det är, inget kommer förändras men just nu klarar jag inte av att prata med honom! Måste jag det? Just nu?

Du ska naturligtvis inte leva en dag till i detta och du får INTE lämna varken hans, dina eller ert gemensamma barn ensamma med honom!
Jag kommer från "andra sidan", d.v.s. är jag är alkoholisten men ingen "elak och grälsjuk" sådan - (absolut ingen ursäkt) men det din man utsätter er för är helt sjukt!
Gör en orosanmälan, NU! Detta är era barns barndom och DU är ansvarig för att den blir bättre än så här! Du FÅR inte låta honom förstöra både ert och sitt eget liv. Vad andra tycker är oviktigt för du och era barn VET!
Det finns inga förmildrande omständigheter för din mans agerande - han är sjuk och han gör era andra sjuka, så här ska INGEN människa behöva ha det!
Jag skäms å din mans vägnar - att vara alkoholist är inte samma sak som att helt och hållet sakna empati och intelligens! Din man är ganska "långt nere i skiten" och har lämnat normala mänskliga värderingar bakom sig till förmån för alkoholen. Rädda vad som räddas kan, d.v.s. dig själv och barnen. Han får ta hand om sig själv!
Lägg inget ansvar på barnen i detta, barn är lojala och kan mycket väl ta hans sida, men de är BARN och förstår inte bättre. Även vi vuxna kan förledas att tycka synd om alkoholisten, så hur ska barn kunna förhålla sig på ett vettigt sätt?
Vem är viktigast - din man eller du och barnen? Egentligen är det BARA detta du behöver svara på - och sen lägger du alla andra känslor åt sidan och agerar på detta!
En jättestor kram till dig vännen, det behöver du!

Du sätter orden på mitt liv också. Trodde ingen hade det som jag och barnen.
Nätterna har förstås varit värst, vi har fått fly ett x antal gånger till fots då jag inget körkort har och taxi ca 3,5 mil bort.
Så det där med ptsd har jag nog hamnat i jag också. Frossa när han dricker, orolig mage, en nacke som för jämnan är stel och håravfall.
Blir också väckt mitt i nätterna för att diskutera skitsaker, han kan även väcka barnen å börja diskutera med dem också.
Och smutskasta mig?
Vi var också på soc för ca 8 år sedan och vi var nog också bra skådisar för det lades också ner. Känns som om jag hittar på att det du upplever är samma som vi har det med det är EXAKT samma...
Jag har tyckt synd om mannen hela tiden men nu har jag kommit till en gräns när jag ser hur pass dåligt barnen mår så jag kan inte göra det längre. Han började på AA efter vår "helvetesnatt" som vi kallar den och nu har det gått 5 veckor och han går mer sällan nu på mötena. Han tror säkert att han klara det ändå?Men jag kan lova att abstinensen är fruktansvärd och tillvaron är snart inte hållbar längre. Alla i familjen vet att den finns en stor rosa elefant i huset men ingen nämner något, bara tassar runt.?
Många kramar till dig?

Jag vet att när jag inte är där så finns ingen trigger, det är mig han går på, barnen får vara vittnen. Därför hämtade jag inte mina barn igår, idag gör jag det. Han ringde nyss, jag svarade inte. Hela jag blev svettig och illamående när jag såg namnet på displayen ?
Vi hade kontakt med soc förra året när jag ringde polisen vid ett tillfälle när han kom hem full.. Men den utredningen slutade med att både han och jag fick viss vilka duktiga skådespelare vi är så den utredningen avskrevs..
Det är så svårt att väga av, säg att 75% av tiden är bra och rolig.. Men när han är på det där humöret och dricker så blir det en mardröm. Eller när han dricker och inte blir arg utan bara skitjobbig och ska väcka mig mitt i natten och prata om grejer som är helt oväsentliga och han bara inte kan ta in ett enkelt jävla " gå och lägg dig, vi kan prata om det här imorgon"
När han är ute så tar jag sömntabletter för att förhoppningsvis sova igenom när han kommer hem men jag blir så orolig för om jag måste ta mig och barnen därifrån kan jag ju inte ha tagit tabletter, då brukar jag ladda med nr till taxi. Stänger av ljudet ifall han skulle ringa..men kollar ändå telefon var 10 min... Varför är man så jävla orolig för någon som helt klart skiter fullkomligt i sin familj? Det här med att jag vänder barnen emot honom kan han dra även om han inte druckit så mycket.. Jag tror att han har väldigt dåligt självförtroende.. Jag tucker synd om honom.. Men jag har fått diagnosen PTSD och mycket tyder på att det är pga mitt liv med honom...

Kan bara beklaga din fruktansvärda livssituation?, och jag kan tillägga att det var som taget ut min. Jag kunde inte ha beskrivit mitt helvete bättre.
Jag tassar runt här mest och läser för brinnande livet men gör sällan avtryck i någons tråd, mycket pga att mitt liv med mannens alkoholmissbruk är så himla destruktivt att jag inte ens orkar skriva om allt?
Men när jag nu ikväll läste din trådstart så kände jag direkt att jag bara var tvungen
att skriva några rader om att våra liv verkar så lika. Att få höra att JAG vänt barnen mot honom är som du skriver så ledsamt att höra, när man vet att det har han klarat så bra själv genom åren?
Tyvärr har jag inga bra erfarenheter av soc, vi hamnade i deras händer för ca 5v sedan efter en traumatisk upplevelse för mig och barnen. Vi var på ett samtal samma vecka och sedan dess har jag inte hört något mer. Jag tänkte att NU äntligen får vi hjälp jag och barnen, men icke...
Trots att jag berättade att vi levt i missbruk ända sedan första barnet föddes för 21 år sedan.?
Så nu går vi här hemma å mår bara sämre å sämre, vi försöker stötta varandra men det är svårt när man levt både som anhörig och medberoende så länge.
Fast socialen i din kommun kan ju vara "bättre" än där vi bor.
Fortsätt å läs i forumet det kommer att hjälpa dig mycket.??
Styrkekramar till dig❤️

Nämen fy vad jobbigt! Välkommen till värdens bästa forum.
Rent spontant säger jag att du måste få bort barnen därifrån och naturligtvis dig själv. Detta är inte ok för dem. Ring och gör en orosanmälan. Ring socisltjänsten o be om hjälp. Ditt barn tycker jag du ska ta med dig på en gng. Men osäker på hur det fungerar med de sndra. Finns någon mamma slm kan hjälos till kanske?

Jag har pratat med både socialen och annan instans sng min egen brytning med barn inblandade. Alla säger att barn ska inte vara i ett hem där det förekommer missbruk. Det är ju knget tvivel att de här barnen förstår vad som pågår. Ring socialjouren och berätta.
Ni måste ta er därifrån nu.

Gortsätt o läs andras trådar. Det ger myckrt förståelse och kunsksp inom detta. Många erfarna männidkor som delar med sig.

Lycka till nu och håll oss gärna underrättade.
Kram

Hej Kaeljo jag läste igenom hela tråden igår och vilken resa du gjort! Det var väldigt intressant och du beskriver det hela så bra, otroligt starkt av dig att du kommit såhär långt, helt fantastiskt. Jag förstår att du fortfarande kämpar men du ska vara väldigt stolt över hur långt du kommit, många kommer aldrig så långt tyvärr. Jag hoppas att du kan överkomma det dåliga samvete du har kvar för du har verkligen inget att ha dåligt samvete för, tvärtom. Ditt liv är ditt eget trots familj och barn så är det din förbannade rättighet att leva ditt liv som du vill alternativet är otänkbart. Jätte bra jobbat verkligen blev väldigt rörd av att läsa om din resa och det var många som hade så bra inlägg för att stötta dig, blev lite tårögd faktiskt . Stå på dig och kämpa på! Du verkar vara en klipsk och sympatisk person jag tror det kommer bli bättre för dig med tiden.

Min fd gubbe är en sådan som alla gillar. Oerhört charmant, varm och trevlig. Socialt kompetent.
Har valt att inte längre tiga om vad som pågick i det dolda, och en och annan har svårt att tro det... men samtidigt några stycken som första gången de träffade honom misstänkte att han är alkoholist! Förvånad blev jag...

Har absolut support i min omgivning som jag är mycket tacksam över, men tomheten känns ändå stor.
Sol är rena medicinen. Njut en go söndag du också!

Kram

Du vet ju innerst inne att en fortsätt relation bara slutar med att du mår allt sämre. Det är inte värt det. Både din å min väljer flaskan före allt annat inkl oss.
Vi måste börja leva våra egna liv. Jag brukar meditera, mindfulnes meditationer som finns på youtube, kan rekommendera det. Funkar iaf för mig, jag hittar ett lugn i det som ger mig styrka oxå.
Har du någon du kan prata med om detta? Det är oxå en viktig sak. Blev lite förvånad i fredags på mitt arbete, började prata med en kvinna jag inte känner så bra... Visade sig att hon levt med en alkoholist i 17 år, som hon lämnat för 5 år sen. Kändes bra då hon förstår allt jag säger om tankar, känslor mm. Har dunågon i din närhet som kan stötta dig?
Nu skiner solen här, då blir man lite gladare..man får glädjas över det som finns. Ha en skön söndag ? kram

Jag letar å letar efter eget boende. Under tiden så suger han mig tillbaka mer å mer.
Han har varit full hela helgen nu..,igen. Igår skulle vi köpa hem mat från grekiska restaurangen, jag skulle köra...men sambon va hos sin far å fixade nåt med bilen. Han ringer mig å säger att han är på väg hem...men efter en timme tröttnade jag på att vänta så jag lagade annan mat. När han kom hem var jag nästan klar, han kräver då att jag ska slänga maten jag gör å sen köra till restaurangen. För ett år sen hade jag säkert gjort det, men igår sa jag bara NEJ.
Han gav sig, åt fort å somnade strax efter...roliga helger man har.
Man går å längtar till måndagen så fort helgen börjat..
Känner att jag får mer vila när vi båda jobbar än på helgerna. Galet fel
Tack för din respons ?
Vi har det inte lätt men vi kämpar på, alla vi anhöriga
Kram kram ?

Tyvärr finns det nog bara ett svar. Sluta helt. Jag har samma problem

... och säger hej här också.
Tagit del av din historia och du har och har haft det värre än mig. Min blev sällan dyngrak, utan mer subtilt förändrad i sitt sätt. Annorlunda och lite sarkastisk och spydig. Men fullt tillräckligt för att jag skulle känna mig obekväm och orolig i hans sällskap.
För att få sinnesro tror jag att du också måste lämna, och vad jag har förstått är du på väg.
Stressa inte, det är en process som får ta den tid det tar. Det viktiga är att beslutet mognar i dig.
Och det kommer att göra ont. Så in i helvetes ont.
Men samtidigt är det en lättnad också. Slippa alla hjärnspöken, allt kontrollerande, all oro och ångest.

Stora kramar

Var ute med mina vänner på stan i fredags o blev riktigt onykter! Minns ingenting från kl 21 på fredagskvällen fram till kl 2 då jag vaknar i min säng! Har sådan ångest fortfarande för vad som hänt, vad jag gjort, vem jag har pratat med. Kan inte hantera alkohol tar jag ett glas är det så gott o trevligt sen fortsätter det av bara farten....Är jag alkolist vad ska jag göra för att överleva denna skam o ångest?

... och tack för ditt svar.
Det är både och, vill ha tillbaka de ljusa, bra stunderna... men det andra ingår ju också i "paketet". Och bara jag tänker på det knyter sig allt i mig.
Har två tidigare separationer i bagaget, men då har vi separerat på grund av att kärleken tagit slut. Detta gör så mycket mer ont eftersom det är så dubbelt.
Kärleken finns kvar, men vet att tilliten för alltid är borta.
Vet ej om han insett att han har alkoholproblem? Han kan prata om sin "sjukdomsbild" ena sekunden för att som sagt glatt hiva i sig en starköl nästa. Efter vårt senaste möte sa han att han inte har några som helst problem att avstå alkohol. Varför kom han då till mig med en "stänkare" (eller flera) i kroppen?
Anledningen till att jag skrev här är att jag vacklar i om det jag känner är sant och riktigt, men hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag fram till att jag sviker mig själv om jag fortsätter träffa honom. Respekt och tillit/trygghet är a och o för mig i ett förhållande.

Stor kram tillbaka och tack för att du tog dig tid att svara!
Det värmer och betyder mycket.