Senaste kommentarerna i forumet

Oj vad likt mej du tänkte där . Här planerade han olika saker och vips så försvann han. Och inte min visar han när man är ledsen när han går ut med sina grejer . Han sa bara att det var ett måste . Och att vi hade inget liv . Nä tror jag det när han bara drack och somna hela tiden . Jag kan inte hur mkt jag än fundera förstå hur han tänker fast jag vet att han vill supa i första hand . Och jag tycker så synd om honom för hsn är så ynklig . Man vill inget annat än få till det som man önskat hela tiden . Får för mig att vi mår nog som en alkoholist också och måste liksom avgiftas med att komma ifrån dom ..de har ju vridigt hjärnan på en så man inte vet vad som är normalt längre . Vi är beroende av dom på nått mkt märkligt sätt . Jag sitter fortfarande och har ångest och tomhet efter honom . Skulle bli överlycklig om han kom tillbaka ..men samtidigt vill jag inte för då blir det ju samma sak . Ständig oro och kontroll vad han gör .Du verkar ha kommit en bit på väg . Bra gjort ?

Jag har nog aldrig ältat så mycket i hela mitt liv och med så mkt olika känslor i samma härva . Men ikväll kom jag till EN insikt iaf om detta att bara gå och lägga sig och vetskapen om att han ligger inte i soffan var ångest laddat ..men nu tänkte jag helt annorlunda och det var att det är ju bättre att vara ensam i huset för det var farligare att ha honom hemma . Då han kunde hitta på vad som helst på nätterna ...nu vet jag att det är lugnt när jag lägger mig om än att saknaden finns . Kanske man är ett litet steg på väg åt rätt håll .och tack att ni finns här och känns skönt att jag hittade hit och vilken respons ❤

Jag står på mig, Han finns i mina tankar så ofta, men jag ska bli fri! Jag tänker vara den starka. Kan ev umgås med honom om jag ser att han verkligen försöker bli nykter. Jag tror dock att vår resa är förbi. För mycket skada har skett. Men, jag har haft fel förr... 0-kontakten består...

Häng kvar, håll ut. Var inte rädd för sorgen som kommer. Du håller på att förlora den du älskar. Låt sorgen flöda. Det blir bra till slut. Jag är också mitt uppe i det. Vissa dagar är hemska och saknaden enorm. Andra dagar känner jag mig stark och kapabel. Jag samlar på de senare dagarna. Jag lyssnar på kloka människor som säger att jag duger och måste släppa taget. Det kommer gå bra men det kommer inte gå fort. Välkommen till ett fantastiskt forum som gett mig massor med stöd.

Jag har också gått ifrån mer friska relationer än från min alkoholist.
Då har jag naturligtvis känt sorg och saknad men det har varit på sunda nivåer.

När jag och mitt ex bröt då han inte klarade att smussla längre mitt framför näsan på mig så kände jag mig precis som du gör nu,
Det är en helt annan,tyvärr sjukare relation som sätter sig på djupet i en.
Om du är det minsta lik mig så insåg jag efter några månader att jag var beroende av min alkoholist för att jag skulle känna mig normal.
Jag var i sånt behov av att få höra av honom,tala om honom eller med honom för att på så sätt kunna lindra min ångest.
Så småningom lärde jag mig att avstå kontakt men det tog länge och det var mycket svårt. Läs gärna min tråd.
Kanske det finns något i den som du känner igen dig i.

Och nu lever jag i en betydligt friskare relation även om jag som människa ibland dippar ned mig ordentligt.
Det går att bli fri,men det kräver mycket egenjobb.

Jag har också gått ifrån mer friska relationer än från min alkoholist.
Då har jag naturligtvis känt sorg och saknad men det har varit på sunda nivåer.

När jag och mitt ex bröt då han inte klarade att smussla längre mitt framför näsan på mig så kände jag mig precis som du gör nu,
Det är en helt annan,tyvärr sjukare relation som sätter sig på djupet i en.
Om du är det minsta lik mig så insåg jag efter några månader att jag var beroende av min alkoholist för att jag skulle känna mig normal.
Jag var i sånt behov av att få höra av honom,tala om honom eller med honom för att på så sätt kunna lindra min ångest.
Så småningom lärde jag mig att avstå kontakt men det tog länge och det var mycket svårt. Läs gärna min tråd.
Kanske det finns något i den som du känner igen dig i.

Och nu lever jag i en betydligt friskare relation även om jag som människa ibland dippar ned mig ordentligt.
Det går att bli fri,men det kräver mycket egenjobb.

Jag är livrädd för nått jag inte vet vad det är . Förändringar och ett naket hem som i sunda förnuftet säger att det är inget hem med en massa ölburkar överallt och allmänt stökigt efter honom . Det viktiga för honom var att hjälpa andra och få ihop pengar öl och spel pengar . Men känner ändå sån bitterhet och förtvivlan över att man går utan minsta min och helt plötsligt kan klara sig själv om han nu gör det . Vill tro att han sökte nått ställe å kunna dricka och slippa ta ansvar för ett liv med oss . Och varför bryr man sig vill jag undra ? Vill inget annat än att lägga detta bakom mig och börja bygga upp mitt liv , men magen säger just nu .." kom tillbaka och bara finns känns det nu " då skulle ångesten släppa för en stund .

Nu kommer jag med en äcklig klyscha men tiden läker alla sår. Det kommer vara jobbigt i början men det viktigaste är att du har någon att prata med och umgås med så du får annat att tänka på. Vet lättare sagt än gjort men du måste försöka iaf.

Va tydligt du berättar hur det sett ut för er. Du berättar om hans beteende i er relation och mot dig. Han kunde vara både nedvärderande och fysiskt våldsam mot dig, elak mot djuren och sur och tvär. Det låter som du haft det ganska tufft.
Du saknar honom, samtidigt skriver du här i anhörigstödet och resonerar kring hur det har varit och den plats alkoholen tog i er relation.
Starkt och modigt av dig att berätta allt, det ger oss alla chansen att ge dig stöd i din situation.

Att sakna någon när man blivit lämnad hör nog till de vanliga, känna sig fundersam och osäker. Du resonerar också hur de sett ut och kanske funderar på hur du vill att det ska vara i ditt liv?

Fortsätt gärna skriv och läs här på forumet och att något här blir hjälpsamt för dig.

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Tack så mycket! Jag försöker att njuta, är ute o går mycket med min hund.
Nästa vecka har jag en tid igen på beroendeenheten. Känns bra att ha någon att prata med som förstår. Får se om det kan hjälpa mig att tänka på ett annat sätt.
Kram ?

Jag kommer från ''andra'' sidan. Tror du måste ställa ett tydligt ultimatum att antingen är det vi & då söker du hjälp lr så får vi bryta & då måste du mena det.

Sen tror jag att du skulle må bra att få prata med någon irl, nog för att detta forum är underbart men professionell hjälp är bra. Det finns beroendeenheter i alla kommuner som riktar sig både till dig som anhörig & till din kvinna som beroende. Frågan du måste ställa dig är, är det ni har värt att kämpa för?

Tack för din omtanke, tack för dina kommentarer!
Kände att jag måste få lite avstånd till allt...försöka ta tid och fokusera på det som pågår runt oss...dvs livet..försöka få tankarna att fokuseras på bra saker istället för att vara totalt upptagna av situationen jag sitter i...
Dina kloka ord som jag fastnade för har börjat klinga i mig som ett mantra..."vad gör jag här"...på nåt sätt hittade jag en insikt i all sin enkelhet i den meningen... dyker upp i mig varje gång jag är inne för att läsa o söka information om problemsituationen som vi lever i...den ger mig kraft att lyfta blicken och konstatera omöjligheten i det grepp ett missbruk tar om en person och samtidigt få ett perspektiv på vad jag själv håller på med...fråga mig vad gör jag här....om det är detta livet verkligen ska handla om...
Har fortfarande inte vågat mig på att ta steget ut i al-anon eller någon grupp för att hitta stöd...och ärligt talat så börjar jag fråga mig vad skall jag göra där...varför skall jag...ja du vet... Samtidigt inser jag hur ansträngande det är att stå ensam i detta utan att ha någon att prata med...vi får se...tur att jag hittade hit i varje fall...ger mig vägledning att åtminstone i ord kommunicera...
Men som sagt mycket tankar ...mycket hjärnaktivitet ...för mycket när solen skiner ute...
Tankarna går till dig Ursula...hur mår du?

Tack mt, för ditt svar! Du känns som en varm och klok person, och dina ord känns riktiga för mig.

Satt just och googlade på måfå och stötte av en händelse på begreppet "högkänslig person".

Ja, då föll några pusselbitar, som handlar om mig som person, på plats. Jag tar in mycket, rakt in, och behöver också tid att återhämta mig.

Nu har jag vanligtvis fullt beting med sonen och arbete, och söker lite egen tid så här på nattimmarna.

Jag måste väl söka det som inte tar min energi, utan få till det som ger energi. Ro.

Ja, jag behöver väl förståelse från min man också, om vi ska fortsätta ihop. Han har ett annat temperament, utåtriktad, pratsam, "lättsam", intensiv. Han förstår mig inte utan vidare, det har jag redan märkt.

Det handlar om honom, det här, men också om mig till slut. Vi hade kanske kunnat vara en bra match, nyktert, eller så är det här skiljelinjen mellan oss.

Hej, jag är helt ny här och fastnade i denna tråden.
Jag känner igen mig totalt i att man kämpar för att behålla lugnet och inte svara emot. Detta trots att min man kastar alla möjliga anklagelser mot mig. Oftast går det att stänga ute men till slut spricker jag. Blir totalt vansinnig och fastnar i tjafset och bråkar.
Känner att det tar sån himla energi till ingen nytta
På senaste tiden har jag dock lyckats ignorera honom, lättare när man bara kan gå ut, satsat på saker som jag tycker om och framför allt inte haft dåligt samvete för att jag gör saker för mig själv.
Hoppas du finner din styrka. Kram

Chefen, hur mår du?
/Ursula

Tyvärr verkar din man vara helt utan insikt. Han är ute på en farlig resa med både sin familj och sin kropp rent fysiskt. en alkoholist har aldrig fel när hen är inne i sitt drickande. Precis som mulltant skriver så himla bra så är det du som måste stå för insikterna i detta fall och göra det bestämt. Annars fattar han inte. Tänk igenom din situation noga och kom med ultimatum till honom du kan stå för även om det är mycket mycket svårt. En alkoholist behöver hjälp och då måste man sätta gränser så hen fattar. Din man är just nu mer förälskad i alkoholen tyvärr. Ska han bli din igen måste den försvinna. Det är bara han själv som kan fatta det beslutet. Det gör han när han insett hur illa han mår och gör familjen. Vissa måste till botten för att sedan klättra upp. Hoppas att han inser det innan han når dit. Skriv och läs mycket här. DET FUNKAR!!!
Kram

och försöker tömma alla möjligheter,infallsvinklar och vägar in för att nå honom.
Du gör allt du kan för att göra dig förstådd och hörd av den man du älskar.
Han ser samtidigt manipulationen.Att du med kärlek försöker ge ett budskap om att du finns där men på dina villkor.
Att han släpper sin bästa vän,alkoholen.

Så nu är det du som är boven och fienden som försöker skilja dom åt.
Så behandlade mitt ex mig också från det att jag ställt ultimatum.Han var inte så ful i munnen som din gubbe.
Men alldeles tillräckligt tydlig att jag inte längre var älskansvärd då jag ställt såna villkor i vår relation.

Så hans villkor är förmodligen,älska mig för den jag är.Jag kommer "kanske" att låta bli alkoholen om du älskar och väljer mig.
Då skulle allt vara frid och fröjd och ni skulle få leva tilllsammans och han skulle få fortsätta dricka och samtidigt få din kärlek.

Så stå på dig om du orkar,annars gör han det.

Vad jag menar med...'hur man faktiskt ÄR'. Det är lite svårt att förklara men om varje människa ÄR sitt unika, just det att du faktiskt förälskade dig i just den människan, kanske skaffade barn, betyder någonting specifikt och berättar om just dig. Så på det sättet har varje människa sitt specifika ÖDE. När jag träffade min man kände jag direkt att HAN var mannen i mitt liv.
Nu svarar jag här på RosaPanterns undran i Chefens tråd. Till Chefen vill jag säga att jag håller så väl med dig om att livet kan vara underbart. Jag vill ha livet så. En gång för länge sen var jag attraherad av 'grubbliga' personer men nu...
Ha en bra dag/Ursula

är att du fortfarande är osäker och att det förutom alkoholen handlar om värderingar och det är 'djupa' saker. Det som du beskriver om lillpojkens tiger gör ont i mitt hjärta att läsa - förstår att du skaffade (annan) barnvakt som du skrev om tidigare. Jag skulle råda dig att stå fast nu och ge er alla mera tid. För din del är det viktigt att utforska vad 'stimmigheten' handlar om, vad som inte riktigt passar dig. Du ska inte leva med honom för att det är synd om honom, det blir ingen bra balans.
Tankar i all hast om morgonen / mt

Hoppas du kan njuta av försommaren och att du får fortsatt bra stöd på beroendeenheten! Allt gott / mt

Så bra att du har hittat hit! Det du beskriver är välbekanta mönster på den här sidan och även bland många som skriver på de andra sidorna här och vill förändra sina vanor eller sluta att dricka. Smygandet, mängderna och dryckesmönstret, oviljan att prata om saken och det dåliga humöret är just såna signaler som du gör helt rätt i att ta på allvar. Han verkar ju inte alls vara intresserad att se problematiken så rubriken 'förnekelse' är helt rätt vald.
Håll fast vid de gränser som är rätt för dig och lita på din känsla. Det är du som avgör vad som ska gälla i ditt liv. Var tydlig och bestämd (det verkar som du redan är det) men hota inte med att lämna innan du är helt redo, både praktiskt och känslomässigt, att göra det.
Läs här vad andra skrivit, du kommer att känna igen dig! Fortsätt skriva, skapa en egen tråd så är det lättare att följa dig och du kan följa din egen resa. Ha en bra dag! / mt

Det är nu allt står på spel. Min man är nykter, men jag har inte tagit emot honom utan stått fast i tvivlet.

Det gör ont, men utöver alkoholproblem som varit är det också några småsaker som stör:

1. Kan jag vara ihop med någon som även i nyktert tillstånd kan kalla en högljudd invandrad familj för "pack"? (- Det handlar visserligen inte om vår relation...)

2. Han slår ner så hårt på barnets gnäll. Brusar upp själv, blir arg... Vår sån bruka tjata om att jag ska berätta historier om hans mjukistiger, gnälligt och ihärdigt! Då kan pappa hota med att slänga bort tiger! (Sonen är 2,5 år!) - Hur blir detta när pojken blir äldre och konflikterna mer utmanande?

3. Det är något med hans (min mans) stimmighet ibland, som inte riktigt passar mig kanske.

Ja, något sådant. Kanske lösbara saker?

Det är nu allt står på spel. Min man är nykter, men jag har inte tagit emot honom utan stått fast i tvivlet.

Det gör ont, men utöver alkoholproblem som varit är det också några småsaker som stör:

1. Kan jag vara ihop med någon som även i nyktert tillstånd kan kalla en högljudd invandrad familj för "pack"? (- Det handlar visserligen inte om vår relation...)

2. Han slår ner så hårt på barnets gnäll. Brusar upp själv, blir arg... Vår sån bruka tjata om att jag ska berätta historier om hans mjukistiger, gnälligt och ihärdigt! Då kan pappa hota med att slänga bort tiger! (Sonen är 2,5 år!) - Hur blir detta när pojken blir äldre och konflikterna mer utmanande?

3. Det är något med hans (min mans) stimmighet ibland, som inte riktigt passar mig kanske.

Ja, något sådant. Kanske lösbara saker?

Du får styrka från mig. Du har gjort allt rätt. Man kan inte leva i ett förhållande där alkoholen skadar så mycket som den gör. Nej det är absolut inte ditt fel, inte ditt fel att han dricker. Säger han det då är det ett svepskäl för att få dricka. Så stå på dig men du kanske måste ta hjälp av omgivningen, var ärlig mot dom.

Hej!
Måste få lite synpunkter på hur jag kan tänka och agera.
Har varit tillsammans med min man i 5 år, senaste 1,5 året som gifta. Jag har en 14-årig son som bor hos oss varannan vecka.
Tidigare i mitt liv har jag aldrig träffat någon med alkoholproblem. Nu är det så att min man är alkoholberoende. Han dricker varje ledig dag, han har ett skiftarbete men sköter jobbet och går alltid dit. Med mig dricker han något enstaka glas vin till maten ibland, men sen smygdricker han BIB som han har gömt på div ställen. Han brukar ha en " officiell" BIB i kylen där jag kan ta 1-2 glad på fre/ lö kväll, resten dricker mannen upp plus då de boxar han håller gömda. Alla lediga dagar han har, vilket ju kan bli upp mot en vecka inland, då töms dessa vindunkar och nya inhandlas. Han börjar antagligen redan på FM och håller sedan på till 3-4 på nätterna, då han återfinns helt utslagen i soffan.
Jag har tagit upp min oro över de mängder, och det sätt han dricker på. Jag har sagt till honom att jag anser att han är alkoholist. Detta vägrar han gå med på, istället säger han att han har " en hög konsumtion"... Detta verkar vara helt normalt enl honom, eftersom han hävdar att han ju kan sluta dricka när som helst. Ibland har jag sagt att jag inte bryr mig om han kan eller inte kan sluta. Som jag ser det så kan han ju inte själv styra detta längre. Så länge det finns alkohol i någon form, ja då dricker han upp den'
Han blir också väldigt arg på mig då dessa frågor kommer upp. Jag har verkligen varit lugn, saklig och tydlig. Trots detta blir han tokig och kallar mig för " subba, pms- kärring, psykfall " osv. Han säger att det är jag som överdriver. Han påstår vidare att så länge han sköter hem och trädgård, så ska det vara OK att dra i sig en vindunk om dagen typ 3-4 dagar i veckan, eller i stort sett alla lediga dagar...
Vad ska/ kan jag göra?
Har förklarat hur jag känner inför hans drickande och att jag inte vill leva med honom då han är så oärlig som jag tycker han är, i detta att han gömmer alkoholen. Där går en gräns för mig känns det som...
Tack för synpunkter?