Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Alkohollinjen finns ju. Har inte provst den själv. Där hag bor sökte jag på nätet och hittade ett jättebra ställe. Pratade med dem senast idag.
Det går att ringa till kommunens växel så guidar de dig vidare.
Lycka till.

Omtänksamt av dig. Jag som ssjälv är nykter alkoholist kan bara säga att gömma sprit är ett tecken på att man inte vill att andra ska se att man dricker. Man vet att ,man inte borde dricka men gör det ändå. Nej man behöver inte sätta etiketter på detta som alkoholism eller så. Man kan ha ett kemiskt beroende av alkohol. Känner du att hon luktar alkohol när ni är ihop på helger, kvällar eller dagar? Man kan vissa många tecken på att man har ett riskbruk men att undanhålla är en varningssignal. Prata med henne. Inte dömande utan med medkänsla. Att du bryr dig. Fråga om flaskan att du råkade se den i hennes necessär ena dagen och att den var slut andra dagen.

Detta jag skriver nu är mina egna erfarenheter och det jag läst utifrån andras trådar. Skulle hon bli skitsur och säga att du rotar i hennes grejer och kontrollerar ja då har du tryckt på en öm punkt som du bör ta på allvar. Detta är en generalisering men om du läser andra trådar här så stämmer oftast reaktionen på att man har ett osunt förhållande till alkoholen.

Hej,
Känner igen mig i det du beskriver. Gjorde min första googling på alkoholberoende igår kväll. Har inte orkat eller vågat innan. Min pappa har druckit i över 20 år. Det har eskalerat senaste åren. I höstas fick han hallucinationer och körde själv (!) till akuten. Blev inlagd några dagar med B-vitaminbrist. Var där nu i helgen och hälsade på med mina två små barn. Han höll sig nykter med abstinens. Har enl sin fru druckit mycket igen de senaste veckorna. I lördags em var han förvirrad och visste inte var han var nånstans. Trodde han befann sig på en plats han bodde på för 25 år sedan. Jag tänker att han kan ha haft dilirium tremens. Fattade var han var igen efter en stund. Var i övrigt skakig hela helgen
Läst att DL kan leda till cirkulationssvikt. Så nu är jag orolig att han antingen kommer supa ihjäl sig eller dö av att han slutar dricka. Mailade honom förut idag (pratar jag slår han bara ifrån sig. Oerhört konflikträdd) och skrev att jag är orolig och att jag önskar att han ser till att bli inlagd på avvänjning. Vet inte vad mer jag kan göra? Nästan all info om hur han mår och dricker får jag från hans fru eftersom vi bor en bit ifrån och inte ses så ofta. Känns tråkigt att mina barn ev inte kommer minnas sin morfar. För drickandet till trotts är han en väldigt bra morfar och innerst inne en väldigt fin person...
Hoppas att din mamma tar emot hjälp snart även om det blir tvpngsvård. För min pappa tror jag aldrig att det kommer bli bra om han inte själv bestämmer sig för det. Hoppas bara att han gör det snart...

Tack Ebba.

Betyder det automatiskt att man är alkoholist om man smygdricker? Betyder det att hon lider av en fullt utvecklad sjukdom?

Hur konfronterar jag henne bäst så att hon inte känner sig attackerad?

Återigen, tack för de snälla orden. Jag är inte ens 25 så detta känns ovant och väldigt outforskat.

Vad fin du är som oroar dig och skriver här.
Väldigt klokt, omtänksamt och kärleksfullt tycker jag.

Jag tänker att du ska lita på din känsla, om det inte vore något "skumt" med denna spritflaska och bara en "knäpp grej", då tror jag att du bara hade skrattat och direkt frågat: men, varför ligger den här?

Jag tror att du undermedvetet känner att något inte stämmer?
Jag har själv gömt alkohol och kan säga att konstiga saker som sker och märkliga gömställen INTE är konstigt när det kommer till att dricka i smyg...

Förstår att du ifrågasätter ditt eget omdöme för det är ju nästan för konstigt för att vara sant, att någon gömmer sprit och dricker i smyg.
Jag har tagit mig ur mitt drickande (tack och lov!) och när jag tänker tillbaka på hur livet var och att jag gömde känns det overkligt.

Jag hoppas att du vågar fråga!
Blir hon arg döljer hon något (drickandet) skulle jag tro.

Om det är så att hon dricker i smyg är hon inte dålig.
Men hon har problem och vändpunkten kan vara att bli konfronterad.

Lycka till!
Kram Ebba

Vart ska jag vända mig om jag behöver prata/ bolla problem? Alkohol problem som min man har.

Det låter som att du valt en ny väg och att du tar dina behov på allvar oavsett vad din partner väljer att göra. Du vill vara uppriktigt och en förebild. Tillit kan ta en sekund att förlora och ibland en livstid att få tillbaka. Du skriver att forumet är en del av det stöd du behöver nu. Jag hoppas att du finner berättelser här som "hakar" i din styrka. Fortsätt gärna berätta hur det går och vad som är hjälpsamt.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag vill välkomna dig till forumet. Du skriver att du är osäker på ditt nästa steg. Det låter som att du har en del erfarenhet och att du tidigare gjort aktiva val i relationen. Du är nu mycket besviken och du står i ett vägskäl. Vilka är dina alternativ som du ser det?

Jag hoppas att du blir hjälpt av andras berättelser här inne.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

bra inlägg etanoldrift !!
Ett litet tillägg till de anhöriga som iaf flyttat från sin alkis : Ta gärna emot hjälp själva och jobba för att komma ur er egna medberoendesituation. Jag ser alltför många som tror att bara alkisen är borta så är problemet löst.

Ny på detta så jag visste inte riktigt var jag skulle börja... men det var inte meningen att bryta din tråd. Hoppas det löser sig för dig!

Hur kan man blåsa positivt på 1,24 om man inte druckit sedan 13.00 igår? Min man har konstaterat alkoholproblem men hållit sig nykter sedan januari 2015. Han har en historik med dagligt drickande av vin i det dolda utan att det märktes förrän det under de senare åren uppstod minnessvårigheter, svajig gång, omotiverad trötthet, sludder men eftersom jag inte såg att han drack och inte kopplade ihop det med alkohol tvingade jag iväg honom på diverse undersökning i rädsla att han höll på att bli dement eller något annat allvarligt. Hösten 2015 upptäckte jag dock att det var alkohol och hittade den ena vindunken efter den andra. Vi gick igenom alla stadier av kris, känner igen väldigt många situationer som ni andra har beskrivit. Efter insikt, hjälp av antabus och 3 dagars frossa och kraftiga abstinens så lyckades han hålla sig fri från alkohol i 7 månader. Därefter (här kommer min dumhet in) började vi tillåta oss en öl på stan under semestern, lite vin till maten fredag eller lördag och det gick hur bra som helst, inga av de tidigare alkoholreaktionerna. Vid ett medvetet test från min sida så drack vi också alkohol flera dagar i sträck under en semestervecka på hösten med all inclusive. Efter dag 3 kände jag igen alla tecken, minne, trötthet, ofokusering, svajighet etc. Detta trots att han inte drack stora mängder och enbart öl och vin. Det verkar som det är det kontinuerliga intaget som ger effekten. Och då syns det omedelbart, han kan alltså inte mörka ett längre konsumerande för mig. Nu har han dock åter igen fallit igenom, säger att han köpte sig en 1-liters tetra vitt vin i måndags och den har han då hållit på och druckit av under veckan. Effekten kom med full kraft i lördags efter att vi druckit vårt fredagsvin och hela "fylleeffekten" kom på lördagen! Jag tvingade honom att blåsa och det blev >2,4. Full kris igen och framtvingade bekännelser, inget mer vin. Visade var han gömt tetran, den var tom på sånär ett par droppar. Kastade den. Letade igenom på alla tänkbara ställen utan att hitta något ytterligare. Han säger att han inte har något mer gömt. Hur kan det då komma sig att han blåser positivt kl 10.00 idag (söndag)? Han är mitt uppe i en abstinens, svettas och mår illa och lider stor ånger över vad han gjort. Är det någon som vet om alkohol faktiskt kan sitta kvar så länge i kroppen eller ljuger han så att han tror sig själv?

Jag sitter och läser kommentarerna i forum, och det slår mig hur tröstlöst det är att komma med råd (som ingen följer) Men ser också att min egen resa varit både lång och slingrig..
Man vill skaka om och skrika, "Men herre gud, VAKNA människa, Din pojkvän, sambo, partner, man, fru, flickvän kommer aldrig att överge alkoholen för DIN skull! (lika lite som den notoriskt otrogne kommer att sluta vänsterprassla, fast hen blivit påkommen för femtielfte gången)
Det spelar ingen roll HUR mycket DU älskar honom/henne, så kommer alkoholen ändå alltid att vara nummer ETT i hens liv..
När jag själv som nyvaken medberoende och nynykter alkoholist, var väldigt aktiv, så hade jag nog en besserwisser attityd som många (inte minst "alkoholisterna" retade sig på..)
Mitt råd var nämligen(och är fortfarande!) : Ta ditt pick och pack och dra! Lämna din alkoholist och låt honom eller henne slå i botten, ta ansvar för sitt drickande och rädda dig själv!
Men livet är inte så enkelt.. Många medberoende vill inte bli "räddade", vill inte rädda sig själva (eller sina barn..), för vi sitter fast i tanken att först och främst så ska alkoholisten bli nykter( räddas?)!
.. Sedan kommer allt, som genom ett trollslag, att lösa sig!
Människor som gång på gång, tar på sig de där rosa glasögonen, som man slitit av dem när man pekat på alla de stadier som man själv gick igenom..
Som ständigt kommer med alla de där ursäkterna som man hört tiotusen gånger..
- Men barnen är så små, så de förstår inte.. Dessutom är han ju så snäll mot dem och leker extra mycket med dem när han är nykter.. Jodå, jag betvivlar inte ett dugg att även alkoholister älskar sina barn och sin familj, och vill kompensera sina fyllor..( Hur många resor och utflykter har inte gjorts och hur många dyra presenter har det inte dykt upp efter en "period"?)
Min före dettas barn visste precis, hur de skulle få pappa att öppna plånboken efter ett rejält återfall, som "kompensation"!
Och varken de eller han ville se "mönstret", tvärtom blev de skitförbannade när jag talade om vad jag såg. Barnen för att de blev av med en möjlighet att få extra pengar och "alkoholisten" för att han skämdes eftersom det var så uppenbart.. Ja, barnen kände sig väl också "påkomna" i den här kohandeln.. ( som förresten återupptogs och fortfarande pågår sedan jag flyttade..)

- Men han är inte som alla andra alkoholister,( just HAN/HON är annorlunda!) för när hen är nykter så är hen världens mest kärleksfulla, smarta, snygga, trevliga, omtänksamma och generösa människa.. (att hen däremellan kan bli raka motsatsen, slätar man över och bortförklarar, ofta med ett: Jag får skylla mig själv, jag skulle nog inte ha provocerat men jag blev så arg..)
Dessutom så har hen ett ansvarsfullt jobb som hen sköter, så han sitter ju inte på någon parkbänk bland A-lagarna.. Och däremellan så är han fantastisk både på att snickra på huset, sköta trädgård och som älskare..
- Men nu har hen varit nykter i snart TVÅ veckor, så nu går det åt rätt håll ( ibland, när mannen/frun, tvingats gå på antabus..och inte kan dricka) Och sedan sorgen, frustrationen och förtvivlan när återfallen kommer på pärlband..
Varje gång tror man med en dåres envishet att NU, äntligen så ska han/hon ta tag i sitt drickande..
Nej, det kan de inte! För de är SJUKA! De kan INTE, hur gärna de än vill..
Den här sjukdomen har ett så starkt grepp om dem, så är de inte väldigt medvetna och motiverade själva, så kommer de inte att sluta dricka! (NEJ, det spelar ingen roll hur motiverad och stöttande DU är!)
Japp, det här låter verkligen nattsvart eller hur?
Det enda man som anhörig medberoende KAN göra, är att förändra sitt eget liv!
Ta ansvar för sig själv och sina barn (om man har några)
Planera för sitt EGET liv! Och det kan tyvärr innebära ett liv utan alkoholisten! Eller det innebär i 99 fall av 100 ett liv utan just den människan som är alkoholberoende, om du inte medvetet stannar kvar..
Medveten om att du lever med en alkoholist!
Medveten om att du har någon form av vinst med att stanna kvar.
Medveten om att din man/kvinna, INTE kommer att sluta dricka för din skull!
Skulle så ske, så går hen på "vita knogar", för det är ett beslut som MÅSTE komma från alkohlisten själv om det ska lyckas!
Jag har under lite mer än ett års tid, följt olika människor i deras kamp.. För det är en kamp, både för alkoholister och medberoende. Jag började att läsa i forumet långt innan jag började skriva själv..
Jag har sett "ältandet", offermentaliteten (som de flesta blir förbannade på om man petar på!) Och alla ursäkterna (jodå det finns både bra och dåliga sådana..)
Men jag ser väldigt få som lyckas ta sig någonstans.. (det är ofta ett väldigt snurrande mellan ruta ett, ruta minus två och ruta noll..)
En del påstår att de gjort ett "medvetet val" att stanna kvar och "kämpa"..?!
För vem? sig själva eller alkoholisten..?
Enligt mig, så försöker man fortfarande kontrollera en bit som man inte vare sig kan eller får bestämma över.. De som blivit medvetna om det här, är de som har störst chans att lyckas! (därmed inte sagt att det leder till att alkoholisten slutar dricka/blir nykter!)
Jodå, en alkoholist kan nog så bredvilligt med munnen stå och lova och försäkra att de vill sluta dricka.. Men sedan överlåter de "jobbet" på den medberoende..
I full förvissning (efter en massa år) att den medberoende inte går någonstans, utan snällt stannar kvar och sopar upp skärvorna efter senaste återfallet.. Tröstar, tycker synd om, gråter en skvätt.. efter att ha bannat och varit förbannade..
Kanske fixar en tid hos läkare eller beroendemottagning.. Bönar och ber hos arbetsgivare och vänner.. slätar över misstagen och sopar igen spåren så alkoholisten ska stå på ruta ett istället för noll.
Ja i sämsta fall så skiner hemmet nystädat och och alla tomflaskor undanplockade, barnen är nysnutna, vattenkammade och rena när socialen kommer på besök efter att någon gjort orosanmälan..
Den medberoende sitter där, med klumpen i magen och hoppas.. Den här gången så... NU måste väl hen fatta att det är "allvar" i alla fall..
Jodå, många gånger har hen fattat långt innan, att det är allvar.. men kan liksom inte hejda skeendet. Även om de förnekar det tom för sig själva så har de på sätt och vis sett katastrofen närma sig.
Och så här, kan det rulla på.. år efter år, antingen tills de sociala myndigheterna gått in och tvångsvårdat,( tagit hand om barnen, eller hotat med det..)eller den medberoende faktiskt fått nog och antingen sparkat ut alkoholisten eller flyttat..
Och alkoholisten då? Ja har hen inte fått en egen insikt och påbörjat en resa mot nykterhet med en egen motivation, så dricker hen än..
Inte ens då alkoholisten påbörjat sin behandling, är det någon dans på rosor. Ofta är det ett steg fram och två tillbaks i början. (en del lyckas aldrig ta sig ur sitt berioende) Det kan ta många år, innan en alkoholist är en "nykter alkoholist".. Och inte ens då är det säkert att förhållandet överlever..
Den medberoende måste ju tillfriskna från sitt medberoende också..
Titta på sina egna motiv och mönster!
Sluta skylla allt på "alkoholisten" och börja ta ansvar för sin egen bit av både förhållandet och sitt eget liv!
Och därmed låta bli att klåfingrigt styra och ställa som man varit van att göra.. För det är trots allt väldigt lockande, att få känna sig "duktig" (och smartare än sin alkoholist..)
Lev väl! Ta hand om er hur ni än gör. Jag har gjort mina val (och står för dem) Ni alla måste göra era och det som är rätt för er!
kramar/ etanolen <3

Det är så fruktansvärt jobbigt. Min spelar inte hög musik o så ,men brukar somna full i soffan så det brukar bli en annan som får stänga av tv då och då . Så tragiskt tycker jag . För ibland blundar jag nog, vill inte inse och förstå att han har problem :( jobbigt när man har två barn ihop också

Det är så fruktansvärt jobbigt. Min spelar inte hög musik o så ,men brukar somna full i soffan så det brukar bli en annan som får stänga av tv då och då . Så tragiskt tycker jag . För ibland blundar jag nog, vill inte inse och förstå att han har problem :( jobbigt när man har två barn ihop också

Hej KarinAnna. Hur går det för dig? Kan verkligen relatera till din situation då jag också har ett litet barn 1,5 år) tillsammans med min missbrukande sambo. Min sambo har också en "fin" yta; bra jobb som han aldrig misskött, gott med pengar och fin bil. Han erkänner till viss del att han har problem, men tycker att de inte är någonting i jämförelse med "riktiga" alkoholister.

Kram till dig!

Tack! För att du tog dig tid att läsa, svara och komma med kloka infallsvinklar ?
Du har så rätt.. I att jag är "beroende" av min man, att han är min drog. Mitt mående går hand i hand med hur han mår och om han dricker eller inte. Det tar så otroligt mycket energi att gråta, skälla och försöka hjälpa någon som i stunden varken vill lyssna eller bli hjälpt ?Jag kände mig stärkt efter min anhörigvecka. Trodde jag var stark och kommit till insikt. Men oj vad det är svårt att bryta invanda beteende ? Jag hoppas att lite terapi kan leda mig i rätt riktning även om jag vet att vägen kan vara lång och krokig.. Jag måste släppa taget och låta honom ta eget ansvar. Måste lära mig att jag inte kan bota honom. Det och mycket mycket mer måste jag lära mig ??Precis som du säger vill jag att mitt liv får mer kvalitet oavsett vilka val han gör ?
Jag känner mig ganska säker på att han "bara" dricker vid dessa tillfälle då det aldrig handlar om bara en öl eller två. Det blir destruktivt direkt.. Allt eller inget! Men.. Visst kan även jag ha blivit förd bakom ljuset. Hade vi tex haft en stuga eller om vi pga andra orsaker befann oss ifrån varandra hade jag tvivlat mer och inte varit lika säker på min sak ? Förstår att du har avslutat din relation. Starkt jobbat och jag hoppas verkligen att du har/ är på väg att repa dig ?Har lusläst forumet men har svårt att hålla isär alla personer. Ska kika in på din tråd!
Tack! Stort tack! Önskar dig en riktig fin helg ?

Men är du egentligen säker på att det bara är ett eller två återfall per år?
Mitt ex var på ytan nykter i 1.5 år men har efter relationens avslut erkänt att han enbart under det sista året drack cirka 10 ggr med mig i huset.
Och jag märkte absolut ingenting trots min blodhundsnäsa.
Dessutom var han regelbundet i vår stuga och drack under denna tid,men såg till att först prata med mig innan han satte sig och drack.
Det var inte förnekanden från min sida utan helt enkelt en listig alkohlists bravader för att föra de anhöriga bakom ljuset.
Om någon bett mig lägga en hand på bibeln och svära på att han inte
hade druckit det året så hade gjort det.

Så "duktiga" kan de tyvärr vara och det är ofta det som gör de ångestfyllda,deprimerade utbrända osv.
Det tar en sån enorm kraft av dom att dölja sitt missbruk.

Men jag kan givetvis ha helt fel och vara ute och cykla i ert fall.

Kan jag bara säga att jag känner igen mig i all din vånda du beskriver.
Besvikelsen,ångesten att man slår på sig själv.

Vändpunkten var när jag på allvar insåg att oavsett vad jag kände tyckte och tänkte så drack mitt ex varken mindre eller mer.
Jag strödde troligen på stressen mer för både honom och mig när jag gick igång och argumenterade, predikade eller var ledsen.
Det gav oss båda en skuld som inte hjälpte ett smack.
Att försöka förstå,förlåta, gå vidare och acceptera har vi alla härinne gjort till leda.

Men om och när den riktiga insikten kommer till dig annat än på ytan att du faktiskt inte kan göra ett dugg för att påverka hans drickande så har du kommit en bra bit på väg.

Låt det inte bekomma dig en sekund.
Om du sen ska ta ansvar över ditt eget liv och lämna eller stanna kvar kan bli nästa steg.
Men förmodligen är du precis som jag fysiskt och psykiskt beroende av din man,Det är han som är drogen i ditt fall.
Den som gör att du mår bra eller dåligt och så att säga ger dig kickar av negativ eller bra energi.
Du super alltså på honom.

Nu gör jag grova antaganden om dig och ditt liv
Men det tog mig flera månader efter separationen att jag insåg att det var precis så illa ställt det var med mig.
Ju sämre han mådde,ju mer var jag tvungen att försöka agera och hjälpa och påverka för att åtminstone försöka förändra situationen till något bättre.
Jag fick bokstavligen sätta mig på mina egna händer för att inte agera eftersom vi inte längre levde tillsammans.
Ångesten var fruktansvärd när jag inte fick "hjälpa" honom.

Men det är mitt första och kanske bästa råd jag kan ge.
Fokusera på dig själv och ditt liv trots att allt faller runt omkring dig.
Vad kan DU göra för dig själv just idag för att du ska må lite bättre och inte snöa in på honom.
Hur mycket han dricker om han dricker och hur många löften han svikit till både dig och sig själv den här sista tiden.

Då kanske du får uppleva lättnaden i att problemet faktiskt är hans att bära och göra något åt.
Ditt problem och ansvar är att räta på ryggen,blicka framåt och säga till dig själv:

Nej,jag vill inte stå ut med detta,jag måste skapa strategier för att mitt liv ska få bättre kvalitet oavsett vad min man gör.

Visst är det märkligt fembarnsmamman.. Hur hamnade vi här? När gick det så fel att vi lät någon annans val och beteende påverka vår vardag och vårt liv.. Var finns handbromsen? Många frågor att brottas med ?
Är så glad att jag hittade hit till forumet. Ni alla ger mig styrka och trots att jag aldrig träffat er känner jag stor samhörighet och skulle vilja krama om er hårt allihopa ?Jag hoppas du snart kan lägga till fler dagar, veckor och till slut månader när du räknar din mans nykterhet ?? Önskar dig med en riktigt härlig helg ?

Jag förstår precis hur du känner.
Att sakta sakta gå sönder litegrann?
Jag har alltid fått höra av mina närmaste vänner att jag är så stark, visst, jag har klarat mig igenom en hel del men själens sår läker inte riktigt ihop efter
alla gånger man sårats?
Man bryts sakta ner. Men konstigt nog så klarar man det mesta??. Inte kunde jag heller tro att jag skulle utsätta mig och framförallt inte mina barn för det här livet.
Man är allt bra konstig. ?
Min man fick ett "litet" återfall i onsdags, (efter 31 nyktra dagar) så nu börjar vi om från början igen. Vi räknar vita dagar i dygn, så nu är det snart 2 avklarade igen.
Önskar er alla en lugn och skön helg☀️

Jag lider verkligen med er. maktlösheten måste vara den jobbigaste biten. Att se sin förälder köra sin kropp i graven. Jag tycker att ni ska skicka in flera orosanmälningar. Beskriva vad hon gjort och att hon är en fara för sig själv och andra som du själv skrivit om ovan.

Är det 1 vecka sedan min man slutade dricka för denna gången. Ja, jag säger så eftersom jag är rätt säker på att det kommer att upprepas. Brukar vara 1 eller 2 ryck per år tyvärr. Jag är glad att det är över, glad att slippa gråta, böna, be, leta flaskor, gömma flaskor och ta hand om. Min ångest vill dock inte riktigt ge med sig.. Den finns där och pockar extra på min uppmärksamhet när det är dags att sova. På tisdag ska jag till en psykolog för att få hjälp att bena ut saker och ting. Hoppas på en remiss till medberoendeterapeut, kbt eller liknande. Jag behöver hjälp, verktyg och redskap för att ta hand om och läka mig själv. Hjälp att vara förberedd och inte falla så hårt när nästa återfall kommer. Jag hoppas det dröjer.. När jag läser här på forumet ser jag att många lever i relationer där alkoholen tar mycket större plats.. Där det sups varje helg eller ännu värre varje dag ?Jag beundrar verkligen er som orkar och står ut. Det är lätt att säga men jag tror inte att jag hade klarat av att stanna om de onyktra dagarna var fler än de nyktra. Fast vem vet.. Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle stanna i detta heller där varje återfall får mig att gå sönder ?Jag önskar er alla en riktigt lugn och skön helg! Glöm inte bort att DU är den viktigaste personen i ditt liv ?( lätt att säga.. Jo jag vet ?)
Stor kram

Vad gulliga ni är ❤️ tack så mycket för all respons. Man blir lite gladare av att ha er. Tyvärr bor ni alldeles för långt bort ifrån mig, jag bor i Södermanland.
Känner mig lite gladare idag trots att det är fredag men solen skiner å det gör underverk.
Ha en trevlig helg å kramar till er ?

Tror också att vi skulle kunna ha ett bra förhållande. Men tyvärr tror jag aldrig att han kommer att vilja avstå från alkohol, inte på eget initiativ. Så ser det som att det är upp till mig nu hur länge jag står ut med detta livet.

...Du verkar klok och insiktsfull, ta bara åt dig av de delarna som du tycker låter rätt.
Är säker på att ni kan få ett bra förhållande om han kommer tillrätta med sitt drickande!
Kram