Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Jag förstår hur du känner det. Men jag kan av egen erfarenhet säga att det är först nu det händer ngt. Nu när jag har flyttat. Nu som hannär beredd att sluta (dock bara i 30 dagar först) och han vill gå till typ föräldra/äktenskapsrådgivning då vi ser om det finns ngt kvar att bygga upp detta på.

Det är många blandade känslor. Klart jag i grund o botten älskar honom. Men de känslorna är bortputtade av äckel oro frustration ensamhet och ledsenhet bla. Frågan är hur mkt som finns kvar. Han vet å andra sidan inte om han vill ha tillbska mig eftersom jag svek honom så genom att lämna.
Ja tiden får utvisa vad som händer. Det jag ville säga är att lämna är det bästa och jobbigadte beslutet jag tagit. Det är lugn o ro vinga funderingar på hur kvälken blir. Luktar det alkohol? Hur många burkar fanns det egentligen osv.

Jag tycker det låter som om du alvarligt ska överväga en separstion. Iaf en tillfällig.

Kram på dig o håll oss uppdaterade. Vi är många som tänker på dig.

Då är påsken över för denna gång. Vi hade en hel vecka ledigt och skulle ha det sååå mysigt. Hade egentligen planerat att bara vara hemma, men han blev så rastlös av bara tanken att han bokade in oss på en färja med övernattning till Danmark. Och vad finns det i överflöd där, jo, alkohol såklart. Första kvällen gick helt OK, vi var trötta och la oss tidigt. Andra dagen var värre. Han startade med första ölen på en uteservering innan lunch och sen var det igång. När vår dotter hade somnat i vagnen på båten på kvällen var han redan på väg att bli berusad. När vi hade ätit klart fick jag praktiskt taget tvinga med honom till hytten, och då var jag ju såååå elak som inte lät honom ta "en öl" ensam i baren innan han la sig. Han fick ändå i sig tillräckligt för att vakna vid ettiden på natten för att spy på toaletten....Dagen efter åt vi frukost och sen tog han en öl i baren innan avstigning. Jag blev skitsur och ledsen. De enda som satt där för att ta en återställare efter en hård natt var ett gäng slitna äldre gubbar och tanter...och så min sambo.

Resten av långfredagen var stämningen inte precis munter. Han bad såklart inte om ursäkt, det gör han aldrig, men han erkände att det var dumt att ta en återställare när vi var på familjetur och sa att det skulle han inte göra igen. Lördagen helt okej. Vi besökte hans mamma. Jag drack lite vin men han körde. Hemma på kvällen drack han vin och öl men blev inte full, dock salongsberusad. Söndagen helt okej. Så i dag brakade helvetet lös. Han var på dåligt humör (inte druckit sen lördag kväll) och frågade mig upprepade gånger varför jag var sur. Jag var inte det, men är väldigt ofta lite nedstämd då jag funderar och tänker mycket på oss och vår situation. Sa detta till min sambo. Han blev ännu mer irriterad och drog ut på en cykeltur. Kom hem och luktade öl. Blev förbannad när jag kommenterade det. Senare utvecklade detta sig till en diskussion där det slutade med att han bad mig om att lämna honom då jag ju bara är olycklig och sur hela tiden. Jag försöker gång på gång förklara att anledningen till att jag är ledsen och nedstämd är hans drickande som han inte vill göra något åt. Han hävdar dock att det inte gör någon skillnad och att jag är lika sur oavsett. Jag vet ju inne i mig att det inte är sant, men alla konflikter som vi har haft runt hans drickande har fått mig att bli den sura och ledsna personen. Jag känner inte igen mig själv!

Nu ligger han på sovrummet och jag sitter i vardagsrummet. Egentligen borde jag väl vara glad. Han ger mig ju en öppning till att dra, till att befria mig själv. Men det jag vill är ju att han ska bli nykter och att vi ska leva tillsammans! Men jag förstår ju att han inte vill bli nykter. Enda sättet för oss att leva tillsammans är om jag accepterar och tolererar hans drickande, men jag klarar inte det. Vi har ju inget nära band till varandra längre. För varje gång som han dricker känner jag att min avsky bara växer och blir större. Så jag borde vara glad att han gör det lätt för mig. Men jag känner det bara som ett stort svart hål inne i mitt hjärta. Rädd och ensam.

Skrivit till dig nu.

Mm visst är det märkligt.. Plötsligt är man inte längre ensam. Jag finner både tröst och styrka i andras berättelser samtidigt som det är sorgligt att vi är så många som lider i det tysta ? Men jag vill tro att vi tillsammans blir starka och kan hjälpa varandra ?
Stor kram tillbaka ?

Hej Cecilia

Så tråkigt att höra att du också lever med en man som är alkoholist. Jag vill gärna komma i kontakt med dig. Du kan skriva till mig på (## tagit bort epost adress. /admi##).

Kram!

Softjessi, jag blir berörd av dina berättelser. Känner igen mig i så mycket. Håller mig också hemma för det mesta för att kunna ha koll på honom. De få gångerna jag varit borta över en natt (jobbresor) har han druckit mer än han borde med tanke på att vi har en liten dotter som han ansvarar för. Känner mig också otroligt ensam så att läsa här ger mig hopp och förtröstan i att det kan bli bättre. Jag har långt kvar till att lämna honom, men märker att jag sakta men säkert tar myrsteg framåt i rätt riktning. Det känner du kanske själv också?

Stor kram till dig!

Blir någon slags terapi.. Jag tror det kan hjälpa mig att förstå.. Att minnas och förhoppningsvis få mig att agera annorlunda. Mannen är nykter och den där starka ångesten är borta men en oroskänsla finns kvar.. Extra intensiv pockar den på min uppmärksamhet när jag ska sova. Känns oroligt i bröstet.. Som vanligt.. Det tar tid att resa sig, repa sig och att läka. Jag har beslutat mig för att kontakta min läkare på Vc. Jag vill att han remitterar mig till en terapeut. Har läst att det ska finnas terapeuter som är specialiserade på just medberoende. Jag behöver vrida och vända på både mannens men framförallt mitt eget beteende. Jag behöver verktyg för att våga leva mitt liv fullt ut oavsett vilka val min man gör. Just nu känns det som om all min tid går att till att styra/ ställa/ ha koll på min man.. Även när han är nykter har jag svårt att släppa taget och lita på honom. Jag stannar helst hemma. Bara då har jag koll och kan förhindra en katastrof. Så kan jag ju inte ha det. Jag måste lära mig att släppa taget.. Att förstå att ansvaret är hans, att det inte spelar någon roll vad jag gör. Jag måste leva, skratta och samla kraft för att inte gå under av ångest när mannen får återfall. Jag måste ta kommandot över mitt eget liv! Nu är det dags! Min resa börjar nu! Jag hoppas mannen påbörjar sin.. Önskar så innerligt. Om inte får vi väl se vad som händer.. Kanske det oundvikliga.. Att jag vandrar vidare utan honom.
Önskar er alla en fin söndag ?

Tack för tipset Fiskarn ??Ska titta på det när tillfälle ges. Min man har ju varit på beh och känner till AA och dess steg.. Dock har han tappat bort och mår nog bra av att påminnas. Vi har haft en lugn och nykter dag tillsammans. Dock är jag trött.. Så trött efter en par dagar av ångest och sömnlösa nätter ?
Det hade varit så enkelt att stanna i lugnet, glömma det som varit.. Så som jag gjort så många gånger förr.. Men den här gången tog jag mod till mig.. Frågade min man vad hans plan var och varför han inte är villig att göra mer för att vårda sin nykterhet!? Han menar att han dricker då han känner sig nere, utbränd etc
Jag kan ju tycka att han borde lärt sig efter alla dessa år att alkoholen bara dämpar för stunden.. Det blir en ond cirkel och varje dag ny ångest som måste dämpas. Jag berättade åter igen hur dåligt jag mår när han dricker, att inte veta vilket skick han är i när jag kommer hem osv osv.. Lite vemodigt konstaterade han att han själv accepterat att det nog är så hans liv kommer att se ut.. Ett återfall en gång om året eller så.. Jag vill att han går upp till kamp och visar alkoholen vem som bestämmer. Att han söker aktiv hjälp för att kunna hantera stress och oro på annat sätt.. Inte bara finna sig i och acceptera! Både fegt och enkelt kan jag tycka ?
Antabus ska han ta nu.. Finns en del piller kvar sedan några år tillbaka.. Och sen då? Jag vill att han skaffar sig en läkarkontakt och förnyar receptet. Men jag vill ju att det ska va hans initiativ! Hans val! Att han aktivt väljer bort alkoholen och väljer oss! Sig själv, mig och våra barn..
Tiden får utvisa! Kram allihopa

Tack, Blueeyes. Det är bättre. Men jag är nog lite ledsen över att jag inte vet om jag älskar honom längre. Känner att jag stör mig på alla hans egenheter, på allt det som gör honom till den han är. Även det som inte är alkoholrelaterat alltså.

I förrgår drack jag lite vin (typ 1,5 glas vitt vin) på en släktmiddag. Fick en pik att jag luktade alkohol. Och igår så drack han tre halvliters 2,8-or. Jag sa att nu luktar han alkohol. Men det kunde han inte förstå. Jag har många gånger försökt berätta att några 2,8-or blir en hel del, men det går inte in. Jag får visa matematiken idag, att han faktiskt drack mer än jag.

Han har hållit sig ifrån 2,8-orna tills nu. Men han verkar inte klara av att jag dricker. Det här var andra gången efter jul som jag dricker. Den första gången var på en aw, och då tog han sig en ordentlig fylla helgen efter.

Känslan är fortfarande att det är lite mitt ansvar att han ska vara nykter, att jag ska bromsa och så.

Så sammanfattningsvis så går det väl sådär.

Kanske en förståelse för hans sätt att vara, som han borde se.
Kram

https://www.youtube.com/watch?v=ISGqKtImpdw

För kloka ord ?Jag suger åt mig dom alla! Ja! Den här sidan är verkligen toppen. Ska kika in på din tråd. Har inte fattat om/ hur man söker men jag får väl scrolla mig fram. Grattis till dig! Till ditt nya liv! Modigt att släppa taget och gå.
Innerst inne vet jag att jag inte ska skämmas och att mina lögner hjälper min man. Jag ska jobba på det ??
Idag vaknade jag.. Gick upp. Kaffet var klart och mannen stod i duschen. Ut kommer min man. Den nyktra personen jag älskar och vill ha i mitt liv
Jag var rätt likgiltig och stämningen lite tryckt när han plötsligt nämner påsklunchen. Frågar hur vi ska göra
Jag svarar att påsklunchen har ju varit upp till dig. Jag trodde inte den var aktuell eftersom du prioriterat att dricka. Jag mår bra nu svarar han. Ok vi åker svarar jag. Glad att få en normal dag och träffa vänner. Vi har haft en bra dag med god mat, trevligt umgänge och avslutade med en glass i hamnen. Som så många gånger förr sker någon slags tyst försoning. Vi har ännu inte pratat om dagarna som varit. Men inom mig sitter en tagg.. Jag mår bra idag sa han imorse. Inte en undran över hur jag mår, ett förlåt eller ett erkännande att han felat ?Jag hade velat höra att han är ledsen för att han har sårat och svikit mig igen, att han förstår att han har problem som han inte klarar själv, att han ska börja på AA, ta antabus
Är det ett vanligt drag hos missbrukare? Att låtsas som om ingenting hänt? Märkligt är det iallafall ?Jag ger det någon dag till.. Sen tar jag upp frågan och då hoppas jag han har en plan
Stor kram på er alla som kämpar ?

Du kan aldrig få din kille att sluta, tyvärr. Viljan att sluta eller trappa ned måste han ha och själv inse. Om du klickar på rutan fakta här uppe så ser ni om ni ligger i ett så kallat riskbruk vilket jag tror ni gör, eller han definitivt. Vill du ha råd så skulle jag sätta mig ned och prata om detta. Att dricka varje dag och dessa mängder är ju inte bra för kropp eller själ eller ekonomi. Vad flyr ni ifrån? Slappna av, ja det gör man inte med alkohol, blir bara en ond spiral. Sätt upp kortsiktiga mål. Drick ingen alkohol på två veckor.

Hej Dis!
Jag hade nästan kunnat skriva ditt inlägg själv, med undantag av att jag bor i Sverige. Jag har en niomånadersbebis med min sambo jag varit tillsammans med i knappt två år. Blev också kär och gravid snabbt. Uppvuxen med en alkoholiserad förälder och starka känslor av skam och misslyckande att inte lyckas skapa en välfungerande familj själv. Om du är intresserad skulle jag gärna vilja kommunicera privat med dig på mail eller någon chat. Kram

Du förtjänar bättre
Ledsen men så är det. Du beskriver ju även relationen som fattig även i nyktra perioder. Jag kan ha fel. Gå vidare och sök din lycka på annat håll. Kram

Ja jag måste ta mig härifrån på nåt sätt. Helgen har hittills varit väldigt lugn faktiskt, hans dåliga humör gick över. Men han tillbringar all tid i garaget å fixar med sin nya bil. Att hitta på nåt med mig finns tydligen inte, alltid ensam å väntar...så jäkla tråkigt. Man läser på fb om alla trevliga påskmiddagar med nära å kära, känner mig sååå ensam. Mina barn är med deras far å firar påsk med hela släkten, tur att de har dem iaf.
Solen skiner, har varit ute på en lång löprunda, det var riktigt skönt. Men nu vet jag inte vad jag ska hitta på i min ensamhet...
Dröjer väl många timmar innan sambon kommer på att jag finns.
Det spelar ingen roll om han är nykter eller inte han är ändå inte hemma, han fullkomligt skiter i mig. Det är verkligen inget att hålla sig kvar i, känner mig Alltid bortvald, precis Allt går före mig.
Usch sånt tragiskt liv jag lever, vill inte Mer... Bättre att vara ensam som singel än ensam i ett förhållande.
Glad påsk till er alla fina kämpar där ute ?
Kram från Trollis

Kommentaren ovan var egentligen ett svar på ditt inlägg till mig lite högre upp i kommentarsfältet, men det hamnade inte där?

Tack för boktipset, ska försöka orka läsa den framöver men just i dagsläget är det för jobbigt. Två av våra barn har också visat sig vara medberoende, den ena kollar procent på ölburkar trots sina 10 år och den andra brukar vara den som kan få pappan i säng när det varit stökigt.
Det har inte varit fysiskt våld mot oss personligen (men mycke' psykisk) fast inventarier har fått en del "stryk". Och jag har också likt dig tänkt att " slå mig, så är det mycket enklare att få ett slut på det.
Och jag har full förståelse över att mina närmaste vänner har fått svårt för honom med tanke på allt han ställt till med.?
Tack än en gång för stöd och omtanke?

Hur mår du?

Tack för era svar, det värmer.
Hoppas vi alla får en lugn
och glad påsk?❤️

För kloka råd och idéer! Jag behöver det nu för att reda ut det kaos som råder.
Jag tar till mig ditt råd om att göra egna saker. När min man dricker brukar mitt liv stanna och allt handlar om att få honom att sluta dricka. Totalt meningslöst (han dricker ju ändå)och det tar så mycket energi! Energi han inte förtjänar! Imorgon har vi planerat påsklunch på restaurang med vänner. Just nu känns det rätt avlägset.. Väljer han att dricka imorgon med ska jag minsann hitta på något jag gillar. En fika, restaurangbesök, bio eller shopping. Så kan han ta hand om sin ångest och fylla själv. Jag vet inget om din historia men läser mellan raderna att du lämnat? Du får gärna berätta mer om du vill.
Glad påsk & kram tillbaka

Ja! Tänk att man plötsligt inte längre är ensam. Att det finns fler som genomlider samma helvete. Som medberoende känner man sig ensammast i hela världen. Bortvald av alkoholisten och ingen att prata med. Ingen som förstår! Skulle jag berätta för mina vänner/ familj om alla återfall hade dom säkert idiotförklarat mig och uppmanat mig att gå. Bara en medberoende vet hur svårt det steget är! Både igår och idag har jag pratat med folk som verkligen står mig nära. Jo tack allt är bara bra! Absolut! Så jävla vrickat! Istället för att säga som det är att här allt skit! Mannen super och jag mår pyton. Blir jävligt märkligt! Jag blir galen när mannen ljuger för mig samtidigt som jag ljuger mina nära rakt upp i ansiktet. I vissa fall beror det på ren omsorg av mina nära. Jag vill inte att tex min mamma ska bära min ångest och oroa sig för hur jag mår. Som mamma vet jag ju hur fruktansvärt det är när ens barn mår dåligt! Man vill skydda sina ungar från allt ont till vilket pris som helst. Och inför mina vänner? Jag tror att jag skäms för att tillåter mig själv att bli sviken gång på gång. Jag skäms över att min man inte är villig att jobba på sin nykterhet för sin, min och våra barns skull. Jag skäms för att jag ljuger och jag skäms för att jag inte skaffar mig ett bättre liv.
Ta hand om och kämpa vidare du med ?

Man undrar hur länge man ska orka med. Sitter emellanåt och önskar att han ska dö så vi blir fria från allt.
Man hatar den onyktra personen, och tycker synd om den nyktra ångerfulla.
Ta hand om dig, och kämpa vidare för att du själv ska må bra!

Tack för tankar och kramar ?
Jag behöver påminnas och är så glad att ni delar era erfarenheter.
Usch ja! Alkohol måste vara djävulens påfund. Så många missbrukare och anhöriga som går under. Självklart tror han att allt är lugnt. Jag har ju hotat, bönat, bett och skrikit så många gånger förr.. För att sedan försonas, ta hand om och tycka synd om. Så han fattar nog inte galoppen förrän jag verkligen flyttar tyvärr. Blir så glad när jag läser om era självvalda nyktra liv. Det är väl därför jag har stannat.. Jag har hela tiden haft en önskan om att kärleken till mig skulle vara starkare än den till alkoholen. Att min kärlek skulle göra honom hel.
Jag önskar er allt gott! Från djupet av mitt hjärta! Kram på dig med

För dina tankar och styrkekramen. Välbehövligt just nu ?
Vad jag menar är att jag har ju alltid haft ett val att gå. Att lämna det sjunkande skeppet och rädda mig och mina barn från undergång. Mina barn har ju fått uppleva mycket för att jag har stannat. Beslut som jag har tagit har ju påverkat dem.. Mina barn är idag stora, sonen ska bli 20. Dom klandrar mig inte, påminner mig om att jag alltid funnits till hand och gjort mitt bästa. Det känns gott. Ändå gnager det inom mig. Vårt liv kunde ju faktiskt sett annorlunda ut om jag agerat annorlunda. Men jag ska sluta slå på mig själv nu. Det leder ingen vart. Du har ju faktiskt så rätt i att det är ingen synd att bli medberoende. Jag kan inte bota min man hur mycket jag än försöker. Det är hans ansvar fullt ut. Jag undrar vad som rör sig i mannens huvud. Om jag har ångest och dåligt samvete, jag som inget fel har gjort. Hur mår han då? Eller saknar en alkoholist känslor? Jag klandrar inte min man för att han är alkoholist. Det vet jag att han inte kan hjälpa! Men jag klandrar honom och är så arg för att han inte inser och behandlar sin sjukdom, vårdar sin nykterhet.
Ja, den här påsken kunde varit trevligare
Jag måste absolut fundera vad jag vill med mitt liv. Det här forumet leder mig framåt i rätt riktning
Önskar dig en fin och nykter påsk ?