Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Vet precis hur det är. Har växt upp med en styvfar som var alkoholist. Det finns bara en sak du kan göra. Flytta! Ingen av er, inte du inte dina barn eller din man får det bättre av att du stannar.
Alla fagra löften hamnar i soptunnan. Alla lögner. Din man måste fatta att han super bort sin familj. Och det är bara hans eget ansvar.
Jag skriver inte detta bara för att jag har varit medberoende. Utan jag är själv Alkoholist och vet hur man tänker eller rättare sagt inte tänker. Tyvärr så tror jag att han tror att det är lugnt, så länge du stannar.
Jag har påbörjat ett liv utan alkohol för att jag älskar min fru.( Är homosexuell) :)) Men det är mitt eget val att leva nykter.
Mera styrkekramar!!

Vad är det som är ditt fel? Förklara det för mig och för DIG. Det är inte du som ljuger eller dricker. Det är inte du som inte har läger under kontroll. Så sluta anklaga dig. Du är medberoende och det gör dig inte till en dålig människa, dålig mamma. Du är ihop med en missbrukare men det är inte ditt fel. Känns hemskt att du ha en sådan usel påsk. Du måste nog börja fundera på hur du ska göra för att må bättre. Styrkekramar.

Skriver för att försöka skapa ordning i mitt liv och mitt huvud.. Ytterligare en dag med brutna löften, alkohol, tårar, ångest och skrik. Jag är så arg! Så vansinnigt arg! Och samtidigt så ångestfylld och ledsen. Vill bara vråla ut min ångest! Högt, högt! Idag var dagen min man skulle ta Antabus.. Igen ?Fm satt han ångestfylld i soffan och jag var tom trött och så arg. Skruvar på sig och säger att han ska köra ner i byn o köpa 6 st 3,5 öl. Jag förklarar igen att jag inte orkar bli bortvald mer och att jag inte längre litar på honom. Han klappar om mig med orden Det här är dom sista ölen! Det har jag hört av och an de senaste 2 mån och hans ord och löften betyder ingenting.. Varje gång samma svek, svikna löften. Jag räcker inte till, det finns alltid något som går före. Det kryper i hela min kropp när jag hör pysandet som uppstår när han öppnar sina ölburkar! Jag vill slå honom! Hårt! Jag vill att han ska lida! Ge igen för den smärta han så många gånger orsakat mig.. Men jag lägger mig och läser istället. Försöker andas och jaga bort ångesten. När ölen är slut vill han givetvis ha mer! Alltid mer! Det är aldrig nog! Han vet tydligen att sonen har öl i bilen. Ja! Sonen har nog gömt dom där för att få ha dom i fred.. Jag berättar för honom vilken låg och vidrig människa han är! Min kropp skakar av vrede! Jag skriker gråter och smäller hårt i dörren så min stackars hund ser skräckslagen ut. Mina elaka ord fortsätter att hagla! I stunden hatar jag honom så intensivt. Jag önskar honom långt långt bort. Var som helst bara utom mitt synfält. Sonen hör av sig och undrar vad vi ska äta. Jag lagar mat till oss och försöker upprätthålla någon slags fasad fast maten växer i munnen och jag vill spy rakt ut. Jag vill inte att min son ska se mig förtvivlad, att han ska behöva trösta mig. Det här är inte hans fel. Det är min mans och mitt. Jag kan inte sluta spy galla över min man.. Jag vet att det inte hjälper, att det spär på hans ångest men jag vet ju också att snälla ord, omhändertagande och kärlek inte heller räcker.. I alla dessa år har jag provat den ena taktiken efter den andra. Alla lika meningslösa. Jag tänker att för varje återfall, varje dag med alkohol glider vi längre ifrån varandra. Jag konstaterar tyst för mig själv att jag levt ensam i vårt förhållande under många år och jag förbannar min svaghet att jag inte insett detta tidigare och jag förbannar mig själv för att jag stannade/stannar. Jag tillåter mig själv att bli ensam och jag låter mig överges gång på gång på gång. Galet? Ja! Helt jävla vansinnigt!

Jag har precis som du nyss vågat mig på att skriva något här i forumet.. Jag har i perioder läst väldigt mycket och funnit styrka i andras berättelser. Jag vet precis hur du menar när du skriver att man hoppas och tror att A ska älska en mer än han älskar alkoholen. Vetskapen att det inte är så gör ont! Fysiskt ont! Ensam, förnedrad står man kvar med en önskan om att bli vald. Men i en relation med alkohol tycks man alltid bli bortvald. Så galet att finna sig i det! Hade någon annan levt i en liknande relation hade jag idiotförklarat dom som stannade, sagt åt dom att lägga benen på ryggen och springa långt och fort för att dom förtjänar bättre.. Det saknar logik! Varför stannar jag själv? Varför anser jag inte att jag förtjänar bättre? Hoppet! Det där förbannade hoppet som vägrar överge en! Kärlek! Jo jag älskar min man.. Hur man nu kan älska någon som orsakar en så mycket smärta. Fint att läsa om dina barn! De är ju det käraste man har. Trots att min man aldrig varit våldsam mår jag fruktansvärt dåligt över att mina barn tvingats stå ut med detta.. Inte veta om pappa är nykter eller full, kan man ta hem kompisar eller inte? Turer till sjukhus pga alkoholrelaterade skador, fyllecell närpolisen hittade honom redlös på byn, alla gånger han ramlat runt här hemma och stört vårt liv och vår vardag och trott att han varit rolig. Alla lögner och svek! Min son har utåt sett slutat bry sig men självklart bär han mycket besvikelse inom sig. Min dotter utvecklade tidigt ett form av medberoende då hon gick hem från skolan för att titta till pappa och la tid på att hitta spritgömmor. Inget barn ska behöva bli förälder till sina föräldrar! Det vore lätt för mig att säga till dig att inte acceptera terror och våld. Att tvingas fly från sitt hem med barnen mitt i natten. Många är de gånger jag har tänkt för mig själv att snälla slå mig! För när och om du gör det har jag en anledning att gå. Men jag är kanske inte så tuff och stark som jag tror!? För jag trodde ju inte heller att jag skulle stanna med en man som satte alkoholen först. Tråkigt att höra att du inte fick hjälp! Kräv det! Vi är trasiga och behöver hjälp att läka. Har du läst djävulsdansen & bli fri från ditt medberoende? Om inte så gör det.. Bit för bit trillar saker på plats. Jag precis som du finner styrka och kraft att ta del av allas berättelser här inne. Tillsammans är vi starkare! Önskar dig en fin påsk
Stor kram

Välkommen! Så bra att du skriver! Så som du blivit bemött ska det Inte gå till. Det är oprofessionellt i högsta grad. Både du och barnen borde få anhörigstöd värt namnet. Det måste finnas en instans där du kan tala om det. Du kan också ringa alkohollinjen, kontaktuppgifter finns här på sidan. Önskar dig och familjen en lugn påskhelg! / mt

Har varit inne och läst i detta forum i snart 4 veckor för att söka lite tröst.
Mitt liv är väldigt likt era, så jag tog mod till mig att skriva mitt första inlägg.
Jag är 43 år och har levt tillsammans med min 42-årige man i 24 år. Tillsammans har vi 5 barn med åldersspannet 3-21 år. Trots att de växt upp med en alkoholiserad pappa har de formats till de snällaste, klokaste och duktigaste barnen. De är mitt allt.
Själv dricker jag ej, så det har alltid funnits en nykter klartänkt person hos dem. Förstod tidigt i förhållandet att det var alkoholproblem, men jag trodde nog att kärleken till mig var starkare, men så fel jag hade. Vi var så olika, och är än idag. Jag som är uppväxt och fostrad i ett lugnt och tryggt hem med massor av kärlek hamnade i det här...
I 24 år har jag haft ett helvete till och ifrån. I berusat tillstånd blir han till 99% arg på mig och det har varit mycket psykisk terror. Jag har fått fly mitt i nätterna (till fots då jag inget körkort har) med barn i famnen och resten i släptåg. Trodde aldrig att han skulle fortsätta när han blivit pappa,
för han är en väldigt barnkär person, men när jag fick fly med vår förstfödde son endast 5 veckor gammal förstod jag att det inte skulle sluta så enkelt.
Ändå har jag gång på gång förlåtit honom och tyckt synd om honom när han gråtit över allt han ställt till med. Han har även gjort bort sig bland våra vänner många gånger.
Jag har försökt få honom att gå på AA men det har alltid ratats. Visst har han försökt att sluta ett antal gånger men det har bara varit någon vecka sedan har vi varit där igen...
För fyra veckor sedan hände en fruktansvärd händelse här hemma, så en av de större barnen fick lov att ringa polisen (ja det låter förjävligt, jag vet) Polisen hem till mitt hem?!?!? Men det kanske var vändningen i vårt liv.
För så helt plötsligt hamnade vi på familjeenheten på soc...
Men då hade redan mannen sökt sig till AA och varit på möten varje dag sedan händelsen, så de tyckte ju att han var
SÅ duktig.
Fastän de fick höra utav både honom och mig att vi levt med hans missbruk i 24 år så frågade de mig inte jag ville ha nån hjälp eller stöd, de bara erbjöd honom mera hjälp, som om det var han som var offret. Kände mig helt tom inombords efter mötet.
Och nu när jag läst i forumet här förstår jag att anhörighetssöd är minst lika viktigt.
Så nu går vi här hemma, och ska vara glada å tacksamma för att han försöker sluta dricka, men vad ingen vet är att vi andra går å mår pyton efter allt som varit. Som tur är har jag och barnen alltid kunnat ventilera allt med varandra så vi får väl vara våra egna terapeuter.
Tack alla ni som delar med er av era liv, det stärker många av oss läsare❤️

Glömde säga.. Jättebra att du ska få anhörigstöd! Jag var själv på en anhörigvecka och det gav massor. Vad för typ av stöd ska du få? Jag vet att jag borde uppsöka någon grupp eller gå i samtal men kraften finns inte där just nu. Men det kommer! Jag ska skaffa mig verktyg och mod att få det liv jag vet att jag förtjänar! Ett liv där jag inte behöver tävla mot alkoholen och alltid förlora ❤️

Maggen! Ja åren rinner verkligen fort.. Det är först nu när jag skriver ner mina tankar och känslor som jag på allvar förstår hur mitt liv ser ut. Så skönt att skriva av sig!
Jag vet att jag förtjänar mer, att livet har mer att ge men jag har så svårt att överge hoppet. Hur tokigt det än är efter så många svek. Skönt att din man kommit till insikt. Jag hoppas så att du får det liv du förtjänar! Du skriver om dina barn.. Det har jag så vansinnigt dåligt samvete över.. Allt dom tvingats stå ut med och uppleva för att jag varit dum att stanna. Hur förlåter man sig själv för det? Jag pratar öppet och mycket med mina barn som är 17 och 20 och dom klandrar mig inte. Men det gör jag.. Min man har ju varit på behandling men verkar inte förstå vidden av sina problem eftersom han trillar tillbaka i gamla mönster om och om igen. Alla löften, lögner, vin, öl och spritflaskor står mig långt upp i halsen. De senaste dagarna har gått åt till att antingen vara tokarg eller ledsen.. Stämningen är spänd och mannen lever i sin bubbla med ångest och alkohol. Trots att jag gråter och förklarar att jag inte står ut mer väljer han att köra ner i affären och köpa några folköl.. Beror väl på att bolaget är stängt. Var är han? Mannen jag gifte mig med! Han som skulle skydda mig från allt ont och ge mig trygghet? Istället gav han mig den otrygghet jag känner idag och hans ångest blev även min.. Tack för dina kloka rader Maggen! Dom värmer och tröstar! Önskar dig en fin påsk! Kram

...mulletant...?

Läs här http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Undersokningar/Leverbiopsi/

...bra att du hittat hit i alla fall.
Jag har just nu inget vettigt att säga, men läs, läs, läs och fortsätt att skriva, det ger tröst, styrka, ork och vägledning!
Kram

Så bra att du hittat hit och börjat sätta ord på hur du har det. Så bra också att du (in)ser att du är medberoende. Lös omkring här så kommer du att känna igen dig. Sök dig gärna till ett AlAnon-möte, möteslaender finns på hemsidan. Fortsätt skriva, det hjälper!
Försök ta hand om dig själv, hoppas du kan ha en lugn helg! / mt

Hej softjessi ! Tänk att våra liv är så lika , med svek och skam .Åren går fort , plötsligt står man där och funderar hur kunde det hända . Man har gått med tunnelseende större delen av tiden , många gånger för att överleva känslomässigt . Jag är inte rätt person att ge råd , men både du och jag och alla som lever i ett destruktivt förhållande är värda såååå mycket mer . Vi måste sluta vara martyrer och ta kommando över vårt eget liv . Idag har jag talat om hur jag känner för min man . Inga hemligheter , inget drickande , jag tänker inte tiga längre . Jag ska gå på anhörigstöd , den dag jag ser att min man inte håller sin del av vår överenskommelse kommer han att ta emot hjälp och behandling . Båda jag och barnen har sagt " nu räcker det , inga mer lögner " Konstigt nog verkar han lättad och lugn . Enligt honom finns det inga alternativ längre , han måste ta sig ur detta . Fantastiskt att han insett detta men jag tror inte att han förstår hur tufft det blir . Han vill pröva själv , men har lovat att gå i behandling om han känner att det blir för svårt utan hjälp fr tex beroendecentrum . Till dig min vän vill jag bara säga . Ställ krav , han har ingen rätt att förstöra ditt liv . Du är värd så mycket mer än det som du får idag . Vänta inte tills du blir 60 år och nästan hela livet har passerat . Mitt velande och feghet har fått stora konsekvenser på våra barns liv . Livet kan vara underbart , med så mycket glädje och möjligheter . Du är fortfarande ung , ge dig själv chansen . Jag önskar av hela mitt hjärta att du vågar börja ställa krav och tro på dig själv . Även om det tagit många år för mig så vägrar jag tro att det är försent . Vi är kämpar , annars skulle varken du eller jag vara där vi är idag . Jag tror på dig , ta för dig , du är värd varje sekund av lycka ❤️ Kramiz

Tacksam att ni tar er tid att läsa Trollis och Aeromagnus ?Så skönt med någon som förstår och vet vad man pratar om. Som alla andra medberoende gör jag ju mitt bästa för att hålla en fin fasad utåt.. Många av våra vänner vet såklart om att min man har varit på behandling men de flesta återfallen har jag lyckats mörka. Varför? Det gör ju mig till en lika stor lögnare som min man ? Men kruxet är att folk bara tycker att min man ska ta sig i kragen och rycka upp sig.. Jag vet att det är mer komplicerat än så tyvärr.. I samband med min mans behandling var jag på en anhörigvecka. Det kan jag varmt rekommendera dig Trollis om du inte redan varit på det? Det var en oerhört känslomässig vecka och så otroligt nyttigt att få möta och samtala med alkoholister man inte hade ett känslomässigt band med. Det var fantastiska människor med massor av fina egenskaper.. Att höra deras historier hjälpte mig just i stunden att få ökad förståelse för min egen alkoholist. Dessa människor bröt ihop och grät öppet när jag berättade hur livet som medberoende var. Det är nog det som tynger mig mest. Att min man inte tycks fatta hur mycket hans drickande påverkar både mig och barnen. Han var ju också på vad som kallas familjevecka och fick i sin tur möta andra medberoende. Jag undrar om det inte berörde honom? Jag vet att gjort är gjort och att förlåta är gudomligt men det är så svårt att förlåta någon som aldrig bett om ursäkt på riktigt.. Det finns mycket att be om ursäkt för. Hans sjukdom har gjort mig sjuk, ångestfylld och deprimerad. Jag har uppsökt läkare för att få hjälp men inte han ( utöver behandlingen) Många är de gånger jag stannat hemma från jobb för att se till honom, få honom att avstå från att dricka och för att mina barn ska känna sig trygga med att det åtminstone finns en normal vuxen när de kommer hem. Jag tackar alltid nej till saker tillsammans med mina vänner som handlar om övernattning. Bara tanken ger mig ångest och det skulle vara totalt bortkastad tid. Mina tankar hade varit hemma.. Vad händer? Är han nykter osv.. Självklart beror detta på att han vid sådana tillfället passat på att ta sig en fylla trots att han haft hand om våra barn. Våra barn är inte längre små men det spelar ingen roll. Inget barn ska behöva komma hem till en redlös förälder. Jag vet precis vad jag vill med mitt liv! Jag vill leva i en relation som är lugn och trygg och sann. I en relation där jag alltid går före alkoholen. Jag har länge hoppats på att min man skulle vakna och vara villig att dela det livet med mig. Men det verkar ju tveksamt.. Visst han har varit på en behandling men det räcker ju inte. En nykterhet måste vårdas!! Ett kort tag efter beh gick han på AA och sinnesromässa. Jag försökte stötta och vara delaktig genom att följa med när han ville det.. Efter en tid var AA trist, sinnesromässan rann ut i sanden och Antabus inget för honom.. Som jag nämt innan är min man periodare och han har varit nykter långa ca 1 års perioder mellan varven. Då har familjen börjat läka och tilliten kommit tillbaka. Jag misstänker att han i dessa perioder tar sin nykterhet som en självklarhet, blir modig och så småningom börjar dricka igen. Till en början kanske för att bevisa för sig själv att han kan.. Vilket han såklart inte kan. Har i forumet läst många historier från er beroende och blir så varm i hjärtat när jag läser hur ni jobbar för er nykterhet, inser att ni inte kan dricka normalt, accepterar det och skapar ett liv utan alkohol. Jag skäms inte över att min man är alkoholist! Jag skäms över att han förnekar, förskönar och inte sköter sin sjukdom. Många tankar, känslor och en del svammel men så skönt att få det ur sig.
Sköt om er allihopa!

Du behöver ta dig därifrån lilla vännen. Har duvingen du kan åka till iaf och besöka under dagtid? För att komma hemifrån. Sen på tisdag ringer du alka hyresvärdar igen. Förklarar och säger att du tar vad som helst med kort varsel. Vadsom helst. Kanske inte blir drömboendet men det ör en början.
Tänker ofta på dig och det kommer att lösa sig. Kram.

Många och långa styrkekramar till dig!

Helt galet...man måste anpassa sig till allt här hemma för att lugnet ska bevaras. Så sjukt att han styr hela ens tillvaro. Jag får inte det utrymme jag behöver, blir inte sedd eller uppmärksammad alls

Min kära sambo är tvungen att vara nykter nu ända fram till mitten av nästa vecka då han har sitt läkarbesök. Han har druckit alkoholfri öl nu i ca2 veckor å allt har gått relativt bra...fram till idag.
Jag kommer hem från jobbet sprudlande glad över långhelgen som ska vara alkoholfri...det var en sån skön känsla att slippa ångestklumpen i magen. Men mitt goda humör försvann snabbt när en sur otrevlig sambo kommer hem med ett jävla humör. Gnäller på allt å alla, försöker tjafsa med mig om precis allt... Det slog mig då att han har otrolig abstinens, tycker säkert synd om sig själv för att han inte får dricka nu på fyra lediga dagar. Hade förträngt hur jävlig han kan vara även utan alkohol. Fy fan säger jag bara...
Spelar ingen roll hur eller vad jag säger eller gör, han blir bara ännu tjurigare... Suck vad jobbigt detta är. Blir alla alkoholister så här tjuriga å jävliga när de inte kan dricka?
Tråkigt att det ska bli så här, antingen är han full å drar iväg, kommer hem å är jävlig eller så är han nykter tjurig å trött..
???

Det är klart att det är oerhört svårt att lämna någon man någon gång blev kär i. Ibland måste man väcka ett frö för att våga tänka nytt. Frågan är ju hur länge ni orkar stå ut? Vem tar hand om er då? Tomma löften är vanliga och svåra att bemöta. Den frågan ni måste tvingas fundera på även om det är skitjobbigt är: Hur vill ni leva resten av ert liv? Som ni gör nu där ni mår mentalt skit? Försöka bygga ett nytt liv utan alkoholberoende närhet där ni under en kortare tid kommer ha det skittufft för att sedan må helt ok.

Båda valen är tuffa men vad är bäst för er? Har ni frågat era makar om de vill välja er eller drickat?

Jag lider med dig, vi sitter i samma båt. Undrar oxå HUR man ska fixa att gå vidare när man är slutkörd. Energin finns inte kvar ? jag vet vad jag måste göra men jag kommer ingenstans. Har sökt ett antal lägenheter som någon annan med högre poäng fått varje gång. Mycket bakslag gång efter gång. Hur ska man då hitta styrkan. Både du å jag vet att vi inte kan lita på våra alkoholister, men hoppet är det sista som överger en. Jag har visserligen gett upp om min sambo, som inte hat några problem enligt honom. Du måste, liksom jag, börja sätta dig själv först. Det är inte lätt att göra, men tänk efter om du vill spendera resten av ditt liv i skuggan av alkoholen som Alltid kommer först. Jag vill inte leva så. Men att lämna någon man har starka känslor för är inte det lättaste. Jag hoppas att du får en lugn helg nu iaf, lycka till

Tack för ditt svar!
Ja.. Vad är det som får mig att stanna? Jag är dum nog att tro att varje återfall är det sista. Går på alla löften och tycker synd om den ångestfyllda alkoholisten. Långt där inne finns ju mannen jag en gång blev kär i, pappan till mina barn. Han som aldrig skulle göra mig illa. Hur galet det än låter så älskar jag honom trots allt. Men tilliten.. Den vet jag inte om den kan repareras. Idag vaknade mannen pigg och glad. Nu var det över. Jodå! Antabus ska jag ta ikväll.. Han kör ner och handlar inför kvällens middag. Jag är lättad! Äntligen! En stund efter han har kommit hem är han berusad! Jag frågar vad han har druckit. Inget svarar han.. Här sitter jag igen med en stor klump i magen.. Varför? Varför?
Jag vet ju vad jag måste göra! Var är den tuffa bruden jag en gång var? Hon skulle aldrig acceptera lögner och svek och förlåta om och om igen. Hon skulle gått! Jag hoppas hon kommer tillbaka innan jag går under
Kram på alla er som kämpar

Till dig också Kraxen, och tack...
Vet att det är så, och jag försöker verkligen tänka på mig själv också. Igår bokade jag en timmes massage, det var ljuvligt :)
Känner mig glad idag, träffade honom igår, första gången på två veckor. Han betedde sig mycket respektfullt/kärleksfullt och var helt nykter.
Vi tar inget för givet nu, tror jag kan tala för oss båda där :)
Påsken blir lugn, på varsitt håll, skönt.
Hoppas din helg också blir bra,
önskar alla här inne detta!

Hej Maggen!
Så lustigt det är.. Vi känner inte varandra och trots det delar vi en liknande historia med alkoholberoende man, barn, villa och husbil. Min man är dock yngre än din, 45 år. Ja det är smärtsamt och gör så förbannat ont att leva med en alkoholist. Ständig ångest och klump i magen innan man vet hur dagen ska bli. Jag har i perioder mått så dåligt och fått söka hjälp pga min mans drickande. Själv är jag 41 och undrar om det är såhär mitt liv ska se ut? Jag som trodde jag var stark med skinn på näsan.. Hur har jag hamnat och stannat i detta? Jag har ju hela tiden haft valet att gå. Min man är nog vad man kan kalla en periodare. Kan va nykter långa perioder och sen pang. Detta året har saker och ting blivit värre, drickandet och lögnerna har ökat. Jag väntar också på en katastrof.. Vad ska hända nästa gång? Min man har blivit tagen redlös av polisen och hamnat i fyllecell, legat inlagd pga skador på tarmar och gjort bort sig inför släkt och vänner. Efter det gjorde han en behandling och jag hoppades så. Men efter ett tag var det dags igen. Alla dessa lögner svek har satt sina spår och jag tvivlar på om jag någonsin kan lita på honom igen!? Vill jag ens dela mitt liv med honom efter allt som har hänt? Jag har kämpat så länge för att komma i första hand men alkoholen har alltid kommit förre och det gör ont, förbannat ont. Borde gå.. Mitt förnuft säger det men mitt hjärta säger något annat. Åren rinner iväg och snart har mitt liv passerat..
Kära Maggen jag känner så med dig och hoppas din man tar itu med sina problem så ni kan få ett fint liv tillsammans. Mer om mig kan du om du vill läsa i mitt inlägg från igår. Jag finner styrka av er andra här på forumet. Skönt att få dela med någon som förstår. Varm kram

Hej Maggen!
Så lustigt det är.. Vi känner inte varandra och trots det delar vi en liknande historia med alkoholberoende man, barn, villa och husbil. Min man är dock yngre än din, 45 år. Ja det är smärtsamt och gör så förbannat ont att leva med en alkoholist. Ständig ångest och klump i magen innan man vet hur dagen ska bli. Jag har i perioder mått så dåligt och fått söka hjälp pga min mans drickande. Själv är jag 41 och undrar om det är såhär mitt liv ska se ut? Jag som trodde jag var stark med skinn på näsan.. Hur har jag hamnat och stannat i detta? Jag har ju hela tiden haft valet att gå. Min man är nog vad man kan kalla en periodare. Kan va nykter långa perioder och sen pang. Detta året har saker och ting blivit värre, drickandet och lögnerna har ökat. Jag väntar också på en katastrof.. Vad ska hända nästa gång? Min man har blivit tagen redlös av polisen och hamnat i fyllecell, legat inlagd pga skador på tarmar och gjort bort sig inför släkt och vänner. Efter det gjorde han en behandling och jag hoppades så. Men efter ett tag var det dags igen. Alla dessa lögner svek har satt sina spår och jag tvivlar på om jag någonsin kan lita på honom igen!? Vill jag ens dela mitt liv med honom efter allt som har hänt? Jag har kämpat så länge för att komma i första hand men alkoholen har alltid kommit förre och det gör ont, förbannat ont. Borde gå.. Mitt förnuft säger det men mitt hjärta säger något annat. Åren rinner iväg och snart har mitt liv passerat..
Kära Maggen jag känner så med dig och hoppas din man tar itu med sina problem så ni kan få ett fint liv tillsammans. Mer om mig kan du om du vill läsa i mitt inlägg från igår. Jag finner styrka av er andra här på forumet. Skönt att få dela med någon som förstår. Varm kram

Jag blir väldigt berörd.
Vackert, hoppfullt, sant och sorgligt.
Allt på samma gång liksom...

Jag går ofta på AA-möten och har träffat väldigt många människor som åkt fast för rattfylla.

Jättefina och kloka människor som jag aldrig skulle ha kunnat ana ha alkoholproblem.

Jag har hört många berättelser om hur det kändes att åka fast, det verkar för många pendla mellan en skam så stor att man inte förstår hur man ska klara att leva vidare och faktiskt: lättnad!

Som att det äntligen är över.
Jag fick stopp på mitt alkoholberoende/missbruk för 20 månader sedan och JAG är väldigt glad och tacksam över att det fick ett stopp.

Det var som att jag var styrd av en slags magnetisk kraft till alkohol.

Hur som helst, Du skriver och beskriver så klokt det hela.

Jag önskar dig fortsatt styrka, kraft och mod att göra vad du tror blir bäst för att du ska kunna må så bra som möjligt i ditt liv!

Kram Ebba